Collemura Rosso Piceno 2008 (San Savino)

Igår provade BV-Ingvar San Savinos Rosso Piceno Superiore Picus och hade invändningar rörande alkoholöverslag, obalans och brist på syror. Vi råkar ha den enklare Collemura, från samma producent, liggandes så en påsyn känns mer eller mindre relevant.

Sangiovese och montepulciano som fått ligga på stål och cement, enligt producenten. Mycket tät och mörkröd vätska med en söt körsbärsprofil i första sniffen. Det faktum att ek inte ska vara med i bilden förbryllar, här är nämligen en hel del bruna kryddor och vanilj som stångas med frukten. Ganska kraftig och framfusig i nosen.

Smaken domineras av den mörka och sötmogna frukten som leds till altaret av lite träiga tanniner och en lätt, inte oattraktiv, beska i botten. Kraftfullt och rustikt men nog spökar det lite ek i munnen också? Syrorna är definitivt i det lägre registret även i den här brygden, ger intryck av en varm årgång. Eftersmaken har lite Macallan-vibbar med sötma och gamla sherryfat som ligger kvar länge på tungan.

Vi köper dock hellre den fräscha Terrana från Abruzzo nästa gång vi blir akut sugna på montepulciano.

Nr 71993

Dolcetto d´Alba 2006 (Giuseppe Rinaldi)

Etiketten ser ut att vara tillverkad av pergament hämtad från dödahavsrullarna. Med typsnitt, färgsättning och sirliga harpor som formligen basunerar ut att: i den här cantinan har minsann tiden stått still - och det är vi stolta över!

Giuseppe Rinaldi tillhör de riktigt stora personligheterna i Barolo, en före detta veterinär som gått och blivit sinnebilden av en äkta barolista. Han förfasar sig över odlad jäst och de kliniskt rena laboratorierna i vilka dagens moderna viner framställs - Rinaldi-källaren är i stort sett oförändrad sedan fadern Battistas dagar. Il Citrico vurmar, förstås, för naturjäst, lång maceration och lagring på riktigt stora och slitna botti - viner som är trogna sitt ursprung. Fint sammanställd info om Beppe Rinaldi hittas här och Do Bianchis sköna besök i cantinan här.

Ikväll ger vi oss på Rinaldis dolcetto och får ett tätt, dimmigt och rödbetsrött vin i glaset. Vi kan omgående konstatera att vi har att göra med en komplex dolcetto, fullmatad med karaktär. Torkade rosor, riktigt mörk och mogen körsbärsfrukt, lakrits, skokräm och ett svagt drag av terpentin utgör stommen för doftpelaren. En salmiakanstruken mineralitet bidrar till ytterligare djup i aromatiken. Ett utomordentligt vin att bara vällustigt sitta och sniffa på.

Munnen möts av en torr, finpulvrig strävhet och myndiga syror som fyller ut varenda vrå. Frukten är köttig och nästan tuggbar med diskret sötma i kärnan, utfyllande men ändå synnerligen läskande. Helt annan stil än, exempelvis, Roagnas som är mera oxidativ och mjuk - det här är kraftfullt och fokuserat. Nollsexan är perfekt mogen just nu men klarar garanterat flera år till på rygg.

Ljuvlig old school-dolcetto som skall drickas och snusas med andakt!

Kostar €12.90 hos Stefan Töpler.

Ankackompanjemang - Lessona vs Barbaresco

Jag har en känsla av att vårt hushåll bidrar till att dramatiskt öka per capita-konsumtionen av ankbröst i Sverige. Detta är resultatet av vår faiblesse för viner som råkar trivas tillsammans med fet fågel och fruktsyrliga såser. Ikväll gör vi en favorit i repris - ankbröst med apelsinromsås - som brukar vara en fin matchning till elegant nebbiolo. Vi ska jämföra två olika piemontesiska appellationer från samma årgång - Sellas vingårds-Lessona: San Sebastiano allo Zoppo 2005 med Pelisseros Barbaresco Nubiola 2005.

Lessona San Sebastiano allo Zoppo 2005 (Sella) Lessona är idag en försvinnande liten appellation längst uppe i norra Piemonte vid Alpernas kant, men med vinodlaranor som sträcker sig åtminstone 800 år tillbaka i tiden. Familjen Sella har odlat vin här i 340 år och idag är de i stort sett ensamma om att vara aktiva inom den här DOC:n. En bloggpost om vårt besök hos Gioachino Sella och vinmakaren Christiano Garella kan hittas här.

San Sebastiano allo Zoppo är en gammal sydvästvänd vingård som varit bevuxen med vinrankor sedan 1436. Dagens rankor har en snittålder på 75 år och jordmånen är järn- och syrarik gammal havsbotten med finpulvrig textur och gulorange färg. Man använder sig av 85% nebbiolo och 15% vespolina som får macerera i 24 dagar och ligga till sig 36 månader på 25 hl-botti samt 12 månader på tonneaux. 2005 tillverkades 4000 flaskor.

Färgen är någon nyans mörkare än vad man kan förvänta sig men transparensen är föredömligt skir. Näsväggarna möts av rabarber, nypon och en utsökt mineralitet i form av en solid järnfilspånridå. Nebbiolomarkörerna är tydliga med pikant floralitet - mörk viol och torkade rosor - såväl som en avlägsen och torr höstlövbrasa, men allt är så vansinnigt snyggt och välkomponerat att man nästan häpnar.

Smaken bärs fram av akrobatiska vinbärssyror och landar i en finmaskig tanninväv. Frukten och mineraliteten spelar på varandra och flätar till slut ihop sig som en intrikat makramé, eftersmaken är lång och ganska intensiv. Vinet är förstås mycket ungt och primärt, men jösses amalia vad bra det här är!

Barbaresco Nubiola 2005 (Pelissero) Familjen Pelissero har varit verksamma i Treiso, såväl som i vinbranschen, de senaste 50 åren och sedan 1989 håller sonen Giorgio i rodret. Man har cirka 30 ha odlingar som inbegriper alla de regionala druvsorterna och producerar totalt runt 120000 flaskor årligen.

Nubiola är ett av de enklare vinerna i barbaresco-portföljen och görs i en slags "semimodern" stil med hjälp av rotofermentorer och lagring på både botti och begagnade barriques. Vi provade Nubiola 2005 första gången för ett år sedan.

Här har vi ett tätare och mörkare vin i glaset. Doften är maffigare - större, mörkare och murrigare med tjära, asfalt, målarpyts och moreller. Rik och charmig näsa men efter Sellas finslipade juvel känns detta som en bautasten.

En del av den upplevda klumpigheten i doften, kommer igen i munnen där en ganska grovkornig tanninstruktur är framträdande, syrorna är av medelhöjd och frukten mörk och mogen. Vinet är inte på något sätt i obalans, men jämte den paranta ballerinan från Lessona känns det tämligen odefinierat.

Ankan trivs som fisken i vattnet tillsammans med Sellas San Sebastiano allo Zoppo, en magnifik ankackompanjatör med frisk mineralitet samt perfekt avvägda syror och tanniner för att klara av fettet, sötman och syrligheten i maten. Även efter maten ser vi oss helst sticka näsan i Lessona-glaset.

San Sebastiano allo Zoppo 2005 köper man hos Winewise för 259 DKK, Stefan Jensen skickar numera med FedEx till Sverige. Pelisseros Nubiola finns i årgång 2006 hos Gobivin för det facila priset 128,95 DKK - fyndigt värre, i alla fall om man jämför med SB/Moestue som vill ha 300 SEK för exakt samma vin...

Georgia on my mind - Saperavi 2008 (Pheasant´s Tears)

För ett par veckor sedan plockade jag fram ett gammalt nummer av Munskänken och som vanligt bläddrade jag fram till Ulf Janssons lilla krönika i Vinjournalen. Den här gången var det inte Bengt Bouquet som figurerade i den ackompanjerande teckningen, utan två barska Georgiska gentlemän med mustiga mustascher och pälsmössor där ordväxlingen löd:

- Jag tycker dom där nya världen-vinerna är så endimensionella.

- Ja, visa mig den Bordeaux som står upp mot en Saperavi.

Texten handlade sedan om Georgiens långa vinhistoria och det faktum att det produceras viner på mycket hög nivå av de lokala druvsorterna - framförallt vita rkatsiteli och röda saperavi.

Det här fick mig att bli lite nyfiken på vinerna från Georgien och vid en sökning på SB dök producentnamnet Pheasant´s Tears upp. Ett par dagar senare skriver BV-Ingvar ett inlägg, av nästan parapsykologiskt snitt, om ett par vita viner från sagda producent.

Jag ger mig inte in på någon närmare presentation av den här producenten då jag vet att Ingvar snart ska bevista en omfattande provning av importören Georgian Wine Legacy´s sortiment. Vi är hur som helst ruskigt nysgerrige på hur det här doftar och smakar, så vi häller upp direkt.

En mäktigt svartröd och tät vätska liksom segar sig ur flaskan. Doften teleporterar oss rakt in i stallet där vi får sniffa på geten, kossan och den genomsvettiga hästen. Ädelost och lätta pustar av spya får oss att börja överväga en rejäl luftning av vinet för att komma åt godsakerna som vi tycker oss förnimma bakom alla funkiga odörer.

Sagt och gjort - jodå, snart trippar katrinplommonen och de svarta vinbären fram i strålkastarljuset. Engelsk fruktkaka, sötlakrits och svagt medicinalörtiga toner tar vid men en lite störande stearinton vill inte riktigt släppa greppet. Doftkollektionen ger, efter luftning, associationer till bio-cabernet (både franc och sauvignon) och antar efterhand faktiskt smått bordelaisiska skepnader.

Den låga alkoholhalten (12,5%) bringar en lätthet åt munkänslan som är svår att föreställa sig när man snusar på vinet - vore smaken lika intensiv som doften så hade vinet varit tungt och svårdrucket. Jag skulle väl inte kalla drickbarheten för "hög" men en icke försumbar friskhet kan förnimmas runt den tobaksbemängda kärnan, som lämnar en ton av bergamott i eftersmaken och ihop med tobakstonen formas till en prilla Generalsnus som mynnar ut i smäcker malörtsbeska.

Saperavi från Kakheti ska definitivt undersökas närmare. Det här gav - trots alla de obskyra doftintrycken - mersmak. Härligt okonventionella vinifieringsmetoder och en tuff druva som säkert mår bra av att ligga till sig ett tag på flaska. Rejäl luftning anbefalles dock.

Nr 71895

Etna Rosso 2009 (Tenuta delle Terre Nere)

När vi provade igenom alla Tenuta delle Terre Neres viner så var det basversionen av Etna Rosso som tilltalade mig allra mest. Vi blev dessutom mycket tjusade när den dök upp helblint för styvt ett år sedan. Vid båda dessa tillfällen var det 2008:an som fick oss att tänka Bourgogne eller Piemonte och pinot noir eller nebbiolo istället för höghöjdsodlad nerello från Sicilien. Nu finns TdTN´s viner tillgängliga i beställningssortimentet genom Ad Libitums försorg och Etna rosso-normalen har årgång 2009.

Vi häller, med stor tillförsikt, upp den mycket transparenta juicen till hembakad pizza med 50/50-dinkel- och vetemjölsbotten draperad i härligt söt prosciutto - som läggs på EFTER bakningen, blimey!

Nerello mascalesen har initialt tryckt in stora charmknappen och slevar upp rejäla skopor av sötmogna jordgubbar och hallon som badar i söt grädde, men snart har vi mer bekanta, slankare toner av lingon, röda vinbär och tranbär i glaset. En del kryddor i form av nejlikor och korinter understödjer tillsammans med lite volatila drag av terpentin och linolja. En bra doftkomposition med mycket charm, fast vi saknar den uppnosiga mineraliteten från nollåttan.

Munnen är harmonisk med läskande frukt och lättsamma syror och ungdomligt stickig tanninstruktur. Vinets aromatik får en lätt parfymerad karaktär i munnen som inte gjorde något väsen av sig i nosen, måhända är det denna som brukar antaga nebbioliska och pinotska skepnader för av dessa syns inte mycket i nollnian för övrigt.

2008:an var kaxigare med knastrigt mineralbemängd uppsyn, medan 2009:an är något mer välkammad och lent fruktig - kanske rentav lite åt det "internationella" hållet. Den här årgången har inte särskilt mycket som styr tankarna till Bourgogne eller Piemonte - snarare åt lättare och renare centralitalienare. Med det sagt så är TdTN´s Etna rosso 2009 ett härligt matvin i sin friska men intensiva stil, och för pengarna (123 SEK) hittar man inte mycket annat, i den här genren, som är på så här hög nivå på SB.

nr 71981

Vini d´Italia 2011 i Köpenhamn

Snart dags för årets upplaga av Vini d´Italia, den här gången i Politikens Hus på Rådhuspladsen. Alla utställningsdeltagare är inte listade ännu men jag misstänker att uppställningen blir snarlik fjorårets.

Länk till årets festivalbesök hittar du här.

Rosso di Montalcino 2006 (Pietroso)

En frisk och fruktig rosso di Montalcino från en traditionell producent. Gianni Pignattai har 8,5 ha odlingar sangiovese på 350-450 meters höjd. 3,5 av dessa är brunello-material och resten går till rosson. Jäsningen av musten äger rum på rostfria 60 hl-tankar utan tillsatt jäst och får macerera i 20 dagar, lagringen sker på 30 hl-botti.

Kylig, snudd på sluten till en början. Efter att ha läst på hos Più Rosso låter vi luften göra grovjobbet och vinet börjar så smått att lätta på förlåten. Körsbärsfrukten är klarröd med en snyggt accentuerad torr brunkryddighet tillsammans med dov höstbrasa och svampskog. Vinet är elegant men nästan retligt skyggt så vi ställer undan den drygt halvfulla flaskan och tittar till den två dagar senare.

Och det har hänt en hel del på den tiden må jag säga. Doften har liksom gått ihop - fått ett sötare anslag och funnit harmoni i nivåerna . Smaken har öppnat upp med runda men likafullt distinkta syror och även bjudit fram de smäckra tanninerna. En utmärkt vardags-sangiovese blev det till sist, efter en del lockande och pockande. Det här är inte första gången vi slås av hur mycket man får för pengarna om man jämför Rosso di Montalcino med Chianti Classico. 85 DKK (eller 68 DKK vid köp av 6 flaskor) hos Carlo Merolli.

Beaune 1er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos)

Vi fortsätter helgen med våra exotiska "ickeitalienska" eskapader. En mustig gryta som fått puttra sedan Opp amaryllis hör ju vargavintern till och föranleder oss att plocka fram sparkstöttingen för en färd bort till Bourgogne-avdelningen i vinkällaren. (OBS ironi!)

Vi stannar vid en nollfemma med det förtjusande namnet: Champs Pimont - känns lovande.

Domaine des Clos finns i Vosne-Romanée och har en lång historia. Sedan 1995 ägs vingården av Grégoire Bichot och omfattar 5 ha i appellationerna Beaune och Nuits Saint Georges. Arbetet i vingården bedrivs enligt ekologiska principer utan konstgödning. Man låter vinet macerera i cirka tre veckor och lagrar det i, upp till en tredjedel, ny fransk ek. Ingen filtrering eller klarning.

Mörkt rubinröd och förvånansvärt tät och intensiv. Här finns bittermandel, linoljefärg, maraschino, slipdamm av plastic padding, tjära, ketjap manis, torr lövbrasa... Piemonte-champ indeed! Efter luftning blir frukten tydligt mörk och en mycket inbjudande anstrykning av calvados lägrar sig över glaset.

Hustrun gissar modern Monforte-barolo - rent av Clerico - innan smaken, med sin totala avsaknad av tanniner, avslöjar att det definitivt inte är Monforte-nebbiolo vi har i glaset.

I munnen har vi en härlig höjd i syrorna, bra kärna med sval körsbärsfrukt som inramas av diskreta mentholstänk och en torr eftersmak som klingar av långsamt. Till vår oxsvansgryta är det bara att lyfta på baskern - ljuv matchning. Gårdagens Ioppa-nittiosexa får också vara med på ett hörn, med den äran, men fransosen härskar.

För en otränad nos och gom känns inte stilen helt typisk, men ett härligt vin är det likafullt.

The Wine Company säljer för 225 DKK.

All along the wienerschnitzel

Traditionell wienerschnitzel känns inte alltigenom som en självklarhet att matcha med vin, finge förnuftet råda så skulle man väl dricka weissbier men vi är ju civiliserade människor gubevars.

Om vi hårddrar det så har vi att göra med en panerad köttabit och stekta panntofflor. De lite psykadeliska tillbehören: kapris, sardeller, citron och ärter ställer förstås till det hela en smula men det finns ingen sås eller reduktion som slinker emellan och slätar över likt en förmildrande omständighet. Vi har alltså att göra med meat and potatoes - tjydd å päror. Ikväll har vi i och för sig lyckats få tag i helt bedårande kalvinnanlår och potatisarna är aldrig så goda som nu så grundförutsättningarna för att rätten liksom ska börja sjunga är på topp.

Hustrun proklamerar att vi självklart ska ha en österrikisk grüner veltliner i glaset, någon sådan står dock inte att uppbåda varför en riesling från Krems får agera stand-in. Jag drar mig till minnes den mogna, men ytterligt slanka, Ghemme-96:an från Ioppa. Skulle inte den - med sin långt gångna mognad, sina vitvinslika syror och smidiga munkänsla - kunna göra jobbet?

Weingut Stadt Krems är, med sina 550 år i branschen, en av de äldsta vinproducenterna i Österrike, och för den delen i Europa. Man har 30 ha vinodlingar här i det ostligaste av Österrike och producerar 200000 flaskor årligen. Vi provar deras Steinterrassen riesling 2007 till vår Wienerschnitzel.

Ljust med en blekgul lyster. Det doftar rikt av vita blommor, daggvåt singel och tutti frutti - en diversifierad och lite splittrad doftkomposition. Det samlar emellertid ihop sig efter en stund, basen kommer att utgöras av en söt guläpplig fond som växelverkar med bensinmackig oljedimma samtidigt som en varm sötma balanserar mot en lite svalare mineralitet.

Syrorna är ljusa och frukten är schysst men med en lätt vattnighet i mitten. Mineralkliet på gomseglet är däremot mycket angenämt. Skaplig eftersmak och inalles en helt OK riesling men framförallt ett suveränt schnitzelvin! Till maten blommar vinet nämligen upp och till och med de småtvära tillbehören får sig en match - kaprisen tämjs, sardellsältan mildras och fett spjälkas - med beröm godkänt.

Vi är många som nappade på Il signore Merollis Ghemmescoop i höstas - vilket tillfälle att få vertikalprova fyra intilliggande årgångar från en så här svårfunnen denomination. Vi tyckte att ynglingen var den som gjorde störst intryck när vi provade våra fyra första. Den slanka, seniga och lingonsyrliga nittiosexan gäckade oss den gången med sin lätthet och nästan tvådimensionella mun.

Ikväll är det däremot annat ljud i skällan. Vid första upphällningen slås vi av den ymniga nebbioloparfymen som virats in i läcker svampskrud. Stor, rik - nästan mäktig - doftmassa med eleganta mognadstoner och knastrig mineralitet som svävar över glaset. Jag hade tveklöst gissat på mogen, traditionell barbaresco.

Munnen sveps in i finmaskig tanninväv och höga syror - makalöst läckert och ett helt annat vin än förra gången vi sågs. Det stångas föredömligt med schnitzeln men har förstås klara problem med sardellerna. Helläckert kontemplationsvin som tar slut oroväckande snabbt och vi kommer att ha stora förhoppningar när vi drar korken ur nästa nittiosexa.

Dolcetto d´Alba 2009 (Baricchi)

Cascina Baricchi har fått en del karga omdömen på sistone, vi har hittills bara smakat kapsylvinet Il tappocorona som vi tyckte riktigt bra om - matvänligt och läskande. Man ska ju döma en producent efter dennes enklaste viner så vi fortsätter med att ta oss an nästa nivå i sortimentstegen: Dolcetto d´Alba.

Natale Simonetta verkar vara en passionerad vinmakare med stor experimentlusta - i produktserien finns både champagne- och ice wine-interpretationer. Han huserar i Neviglie nära Barbaresco och producerar totalt 35000 flaskor om året, dolcetto gör han 4000 flaskor av.

Färgen är brukligt blålila men tämligen skir. Doften lägger ut en söt fruktridå med frutti di bosco och en del saftig reduktivitet a´la italo-pinot. En och annan mineralpust sveper också förbi.

Syrorna är markerade men frukten fyller ut på ett föredömligt vis, nästan tuggbart med en snygg lakritspendang och fin grapefruktbeska som knyter till lite på slutet. Allt som allt en utmärkt dolcetto i fruktig och ren stil.

Svenska importören Avatar är helt ute och seglar i prissättningen med sina 164 SEK. Hjälper man istället Carlo Merolli att "ryde op" så betalar man behagliga 75 SEK/DKK.

Montepulciano d´Abruzzo 2008 & Nicodemi 2008

Ett av de distrikt som låtit börja talas om sig i vinets Italien på sistone är tvivelsutan Marche. Inkilat mellan Apenninerna och Adriatiska havet med nästan lika många mikroklimat som USA:s västkust och en lång växtsäsong, som bäddar för hög koncentration, är två starkt bidragande faktorer till att det kommer så många spännande viner härifrån. Jordmånen är ofta av kalkrik moräntyp i inlandsdelen och sandrik lera ut mot kusten, båda dessa myllor brukar få druvan montepulciano att trivas. Klimatet är uttalat kontinentalt in mot bergen och mildare mot kusten med mycket torra somrar.

Fattoria Bruno Nicodemi startades 1970 och har, sedan 2000, drivits av syskonen Elena och Alessandro Nicodemi i Notaresco, Teramo beläget i nordligaste Abruzzo, på gränsen till Marche. Man odlar organiskt, skördar för hand och buteljerar ofiltrerat.

Vi provar två olika Montepulciano d´Abruzzo 2008:or från samma producent.

.

Montepulciano d´Abruzzo 2008 är djuprött och medelintensivt. Doften strålar av blåbär, plommon, tobak och en lätt kryddighet. Stall och diskreta stråk av animaliska toner ger ett rustikt och ärligt intryck. I munnen har vi en välbalanserad matackompanjatör med ett bastant fruktfundament, småstickiga tanniner och väl avvägd syrlighet. Ett mycket gott och välgjort vin i druv- och traktstypisk stil med bioknorr. Snorbra för pengen (84 SEK).

Nr 71958.

Nicodemi Montepulciano d´Abruzzo 2008 är mörkare och tätare. Här bjuds nosen på jordgubbar, kalkigare mineraler och ett lite friskare anslag. Vid första påseendet tycks det nästan en smula slutet. Med lite luft sker inga större mirakel utan doftväskan är intakt fast något mörkfruktigare. Tanninerna är fastare med ett lite kärvt grepp och frukten inte lika charmig som hos systervinet. Något livfullare eftersmak men ett anonymare helhetsintryck.

Nr 71989.

Lite enklare viner som lär funka bra till vardags, även kvällens maffiga köttbit med pommes Jackson kommer mycket väl överens med den här fruktdrivna vintypen. Vi satsar helt klart på den billigare charmören.

Barbaresco 2001 (PdB) & Cecu d´la Biunda Roero Arneis 2009 (Monchiero Carbone)

Vi ställer en PdB barbaresco från det ypperliga året 2001 på bordet. Allt som är värt att sägas om den här producenten är förmodligen redan sagt. Vi har provat normale-nollettan flera gånger tidigare men ikväll verkar något stort vara på gång.

Redan vid upphällning direkt ur flaskan får vi oss en rejäl dusch av ståtligt mogen nebbioloparfym rakt upp i fejan. Mycket intensiv och levande körsbärsfrukt krokar arm med magnifikt elegant mineralitet av krossad sten-karaktär. Hela paketet knyts samman av en sober sojaslöja som skvallrar om att det, trots allt, snart passerat ett decennium sedan druvorna började knoppas. Helt underbart att dofta på med sin fräscha mognad och myndiga vitalitet.

Munnen gör ingen besviken med sina tajta tanniner som klättrar uppför tandköttet och strilar nedför tungroten, sirlig syrlighet av vällustigt snitt som dirigerar munkänslan genom att växelvis släppa förbi en saftigt rödaktig frukt och orangea citrussyror. Till ett ljuvligt vitt surdegsbröd och en bit lagrad prästost är detta ungefär så bra det blir. Vinet har precis börjat öppna upp sig i sin mognadsfas och kommer att utvecklas under flera år framöver, har man några nollettor liggandes så rekommenderar jag varmt ett påseende nu - härlig old school-barbaresco!

Arneis från Roero lär vara något speciellt och arneis från Monchiero Carbone lär vara något alldeles särdeles. Druvorna till Cecu d´la Biunda växer i Renesio (som lär vara ursprunget till namnet Arneis) i Canale. Man har 2 ha här, jordmånen är kalkrik lera och finns på 250-300 meters höjd.

Vinet är blekgult och släpper ifrån sig en obligatorisk pärondimma när det hälls upp i glaset. Snart kommer flintrök och stendamm ikapp och lägger fram röda mattan för en riktigt djup fruktighet med ananas, ljus persika och en intressant floralitet. Ett alltigenom angenämt doftpaket med lättgillad aromatik.

Syrorna är dova men effektiva med djup klangbotten, ett fylligt helhetsintryck med väldigt trevlig karaktär. Vi äter en gratinerad hummer till och matchningen är total - vådligt gott.

Det här är riktigt bra men vi tänker prova den enklare Recit innan vi fyller på.

Ad Libitum säljer via BS för 159 SEK (nr 71983)

Castellero Barbera d´Alba 2008 (Fratelli Barale)

När vi senast var i Piemonte bodde vi hos den förtjusande Paola Revello. Vi anlöpte Annunziata sent en torsdagskväll i november och väckte stackars Paola som fick visa oss till den nyrenoverade längan där vi skulle bo och som är belägen mitt i en nyplanterad backe, en bit upp mot La Morra. Paola körde före i sin mäktiga Touareg och vi följde efter i vår Fiat 500. När det var dags att svänga av från huvudvägen så gled den stora jeepen smidigt ner för den 45-gradiga nedförslutningen medan vi skumpade efter i den hyrda sardinburken, något brydda om huruvida vi någonsin skulle kunna ta oss upp igen.

Väl installerade öppnar vi kylskåpet och finner att Paola preparerat detta med mjölk, apelsinjuice och nonnas hemgjorda aprikosmarmelad samt på köksbordet: en flaska av Revellos Barolo Conca 2003. Vi snackar varmt välkomnande på högsta nivå.

Morgonen därpå knackar Paola på och har ytterligare en flaska i handen:

- Fredrik kunde inte få med sig den här hem så han tyckte att ni kunde ta hand om den.

Vår förlängda helg räckte inte till för att avnjuta flaskan på plats så den fick helt sonika följa med hem. Ikväll är det så äntligen dags att sätta korkskruven i Barales barbera d´Alba Castellero.

Fratelli Barale startade 1870 och drivs idag av Sergio Barale som har cirka 20 ha i Barolo (Costa di Rose, Preda, Castellero) och Monforte (Bussia). Man odlar barbera i Preda och Castellero och buteljerar dessa som separata cru-viner.

Castelleron jäser i temperaturkontrollerat stål under 8-10 dagar med överpumpning. Lagringen sker i franska 1000- och 1500-litersfat under ett års tid.

Färgen är nästan ogenomträngligt svartröd. Doften startar med blåbärssylt, balsamicostick, sötlakrits och Greve Hamilton. Mycket inbjudande doft som inte sparar på krutet. I munnen är det intensivt fruktigt med en mäktig syrlighet som bara skriker efter mat. Och det är verkligen i skarpt läge som en bra barbera kommer loss.

Till lasagnen formligen andas vinet ut, det liksom släpper på slipsknuten och kavlar upp ärmarna. Det här är ett återkommande fenomen när man "provar" bra dolcetto eller barbera - vinerna tröttnar på att sönderanalyseras och vill ha något att jobba med. Castellero Barbera d´Alba 2008 är ett matvin - basta. Och som sådant är det förträffligt.

Detta var första gången som vi provade Barale men definitivt inte sista.

Tack Fredrik!

Friuli-Venezia Giulia

Gårdagens tema, vid den lokala Munskänkssektionens månatliga sammankomst, var Friuli-Venezia Giulia och vår ciceron för kvällen var den bäst lämpade som finns att tillgå, nämligen en av landets ledande kännare på området: Ingvar Johansson.

Ingen läsare av Billigt Vin har väl missat med vilken entusiasm och varmhjärtad hållning Ingvar förhåller sig till denna Italiens nordostligaste utpost. Vi bjöds på ett initierat och intressant föredrag om allt från matseder till inrikespolitiska förvecklingar, såväl som druvsorter och odlartrivia. Friuli är ju i sanning ett mångfacetterat område och det kan inte vara en smal sak att försöka sammanfatta ett dylikt i kortfattade ordalag, men Ingvar lyckades, med bravur, få med det mesta matnyttiga. Han har ju dessutom besökt de flesta av producenterna som provades under kvällen och berättade anekdoter från dessa visiter, vilket tillförde ytterligare en dimension.

Provningar av vita viner brukar av hävd inte vara särskilt publikdragande men igår var vi nästan 60 personer, vilket är snudd på vitvinsrekord, och alla hittade nog sin favorit i det rikt stilvarierade men välkomponerade startfältet.

1. Collio Tocai Friulano 2008 (Mario Schiopetto) Jag gör det enkelt för mig och länkar till Ingvars besök hos Schiopetto nyligen för detaljerad info om producenten.

100% tocai friulano som legat på jästfällningen i 8 månader och lagrats på stål.

Doften är mycket aromatisk med en gulaktig frukt - ananas och mango. Lätt eldig med en trevlig mineralkaraktär och diskreta smörkolatoner. Smaken känns tämligen kraftig, men frisk, med syror i mellanregistret och fin eftersmak. Trevligt vin på en "bruksdruva" som här visar upp sig i en elegantare skepnad. 5 personer röstade på detta som sin favorit. Nollsjuan fanns tidigare hos Gerbola Vin i Köpenhamn men är numera utsåld.

2. Ribolla Gialla 2009 (Rosa Bosco) Ingvars besök hos Rosa hittar du på svenska här och med en internationellare touch här.

Jäst på stål och lagrad till hälften på stål och andra hälften på använda barriques, har legat på jästfällningen i 6 månader.

Ljusare, mer skinande doft med snäppet mer uttalad mineralitet. En del tobak och rikligt med citrustoner smälter ihop och trivs bra med den snygga fatornamenteringen. Utmärkt syrastruktur och en långsamt avklingande eftersmak. 1 person (hustrun) räckte upp handen för detta vins favoritskap. Rosa Boscos viner är mycket svårfunna och det här hade Ingvar köpt direkt av producenten.

3. Sacrisassi Bianco 2004 (Le Due Terre) En mycket småskalig, på gränsen till obskyr, producent som är svår att hitta information om. Biancon är i alla fall 50% tocai friulano och 50% ribolla gialla.

Mogen, oljig doft med petroleum och klar orange persikofrukt, ljuvliga mognadstoner. Smaken är kraftfull med mycket komplex karaktär och eftersmaken är lång och sober - ett vin på sin absoluta topp just nu. Detta var 5 personers favoritvin och min kandidat till kvällens elegant.

Köpt hos Finn Klysners DWC Vin för 250 DKK.

4. Bianco 2007 (Mario Schiopetto) Ännu ett vin från Schiopetto, fast här har vi att göra med tocai friulano och chardonnay.

Något tuffare näsa med en rå, nästan grönfruktig aura där lime och grape tonic dyker upp. Syrligheten är intensivare och hamnar i det ljusare registret. Nollsexan finns hos Gerbola och kostar 165 DKK vid köp av tre.

5. Terre Alte 2007 (Livio Felluga) Felluga är en stor välkänd producent och här har vi fått prestigevinet i glaset. Sauvignon blanc, tocai friulano och pinot bianco som fått ligga till hälften på stål och hälften ek.

Blommig och med fläder, krusbär och påtagliga fattoner - precis som en bra vit bordeaux i min näsa. Smaken är rund och fyllig men med en sublimt markerad syra, mycket njutbar sin ungdom till trots. Detta blev, inte oväntat, de flestas favorit, säkert tre fjärdedelar av deltagarna viftade febrilt med händerna. Superiore säljer för 35€.

6. Vitovska 2006 (Zidarich) Ett macererat naturligt vin på den bångstyriga druvan vitovska, jäsning i öppna träkar och lagring två år på stora fat. Ingvar har provat nollsexan tidigare.

Zidarichs vitovska kommer ut i en väldigt slöjig, på gränsen till grumlig dress medan grannbordets flaska är gnistrande klar i bärnstensgul briljans. Snacka om flaskvariation, vi måste ha fått bottensatsen men vilken bottensats! Skopor med tropisk frukt sköljer våra näsor medan grannbordet mest hittar eter och plåster - våra glas formligen leviterar av den söta, mogna frukten som lindats in i de fuktiga tobakstonerna - suverän näsa! I munnen visar det en kraftig struktur med sandiga tanniner och ljuvlig syra - ungt men i utmärkt balans. Min och tre andras favorit. 225 DKK hos Winewise.

7. Carat 2004 (Bressan) Fulvio Bressan är en färgstark profil som Ingvar berättar initierat om här. Carat är tocai friulano, ribolla och malvasia som legat sur lie, varje druvsort för sig, med daglig battonage i ungefär ett år i både barriques och 2000-litersfat. Vinet finns numera på Nomas vinlista.

Klart fylligast med en lätt petrokemisk karaktär och lite oljig munkänsla. Mandeltoner och inlagd frukt växer fram i glaset, här behövs luft. Kraftfullt vin med en viss elegans trots sin rusticitet, lång och intresseväckande eftersmak. 2 personers favorit, 145 DKK hos Winewise.

Kvällens mat är en siciliansk gryta med tydlig aniskrydda som serveras till en saffransrisotto. Till detta sammelsurium av smaker skall Bressans Schioppettino 2004 göra jobbet. Och det gör han med den äran, anisen kommer igen fint i det kraftfulla, kryddiga vinet som har en tydlig mineralprofil och en förmåga att sätta alla smaker på plats. Ett matvin par excellence, 175 DKK hos Winewise. Ett urval av Bressans viner finns även tillgängliga i BS men levereras bara i Stockholmsregionen. Från den 1/2 kommer det att finnas ett mixat fempack kallat "Natural Wine Collection - Bressan" som blir tillgängligt i hela Sverige.

Efter den här genomköraren kan vi inte annat än konstatera att ett intressantare vitvinsområde än Friuli-Venezia Giulia är svårt att hitta. Bredden och kvaliteten hos vinerna är mycket imponerande och charmfaktorn är hög. Med Ingvars extremt kunniga och sympatiska guidning misstänker jag att distriktet vann många hjärtan här i det töande Göinge.

Boca 2005 (Le Piane)

Det är något med de nordpiemontesiska vinerna som får mig att fullständigt kapitulera i samma ögonblick som näsan når glasets kant. Renheten, fräschören, den syrliga bärfrukten, den semisyntetiska stenfruktsparfymen - när alla dessa parametrar finner sin plats och börjar sjunga tillsammans smälter jag som en smörklick i en glödhet gjutjärnspanna. Lessona, Bramaterra, Gattinara, Ghemme, Carema - enbart namnen rymmer en magi som kittlar solar plexus och framkallar lustkänslor. Men saknas det inte något distrikt i uppräkningen?

Boca är den nordligaste DOC-regionen i Piemonte och även den högst belägna med odlingar mellan 420-550 meters höjd över havet. I slutet av 1800-talet var Boca det ledande vindistriktet i Italien, här odlades den förnämsta nebbiolon av de främsta vinmakarna. Vid den här tiden var Barolo ett område där man producerade uppsockrade bulkviner som såldes till burgna fransoser medan Boca, såväl som Gattinara och Ghemme, var långt mer kvalitetsorienterade. Bocas odlingar omfattade förbluffande 40000 ha under sista halvan av 1800-talet jämfört med dagens 700 ha. Det absoluta lågvattenmärket nåddes i mitten av 1990-talet när blott 10 ha stod under vinrankor. Den en gång så livfulla och lukrativa vinproduktionen såg sig nästintill helt förintad av textilindustri och risodling som stal kapital och arbetskraft, samt av ett hårt skogsbruk som tog mark.

Schweizaren Christoph Künzli kom till Boca när allt såg som mörkast ut. Han var fascinerad av de eleganta och extremt lagringsdugliga viner som sprang ur den porfyriska jorden. Jordmånen i pre-alperna är för övrigt helt unik i Italien, det mest likvärdiga exemplet i Europa är Côte Rôtie.

Christoph Künzli lärde känna Antonio Cerri - en av de sista odlarna som gjorde traditionella Boca-viner. Cerri, som var i 80-årsåldern, hade bestämt sig för att avveckla och sålde sedermera sin mark med gamla rankor till Künzli. Idag har Le Piane 7 ha där man odlar nebbiolo, vespolina, croatina, uva rara med en, i stort sett, interventionsfri filosofi och producerar totalt 25000 flaskor/år.

Vi blev mycket intresserade av Le Pianes viner efter det att Christiano Garella hos Sella utnämnde Christoph Künzli till den intressantaste vinmakaren i Italien just nu. När så Stefan Jensen berättade att han kanske tänkte börja plocka hem vinerna blev vi förstås eld och lågor. Vi fick prova oss igenom Stefans varuprover i somras och blev mycket förtjusta. En druvren croatina var mycket intressant liksom en vespolina som var ljusfruktig, lätt och blommig. Men det var såklart Boca som stod ut - nollfemman var komplex och livlig medan nollsexan var mer kyligt ren.

Boca 2005 består av 85% nebbiolo och 15% vespolina som får ligga 3-4 år på mycket väl använda botti.

Färgen är ganska mörkröd med tegelschatteringar och hygglig transparens. Doften skjuter iväg en intensiv stenfruktsparfym direkt ur flaskan. Efter några timmars luftning har en knallröd hallonfrukt klivit fram tillsammans med friska eukalyptuspuffar. Här finns dessutom en nästan övertydlig nebbiolokarakteristik med viol- och rosenbuketter men man skulle aldrig förväxla det med någon av de sydligare kusinerna. Ju längre kvällen lider desto mer blir det en nästan strikt mineralisk föreställning vi bjuds på, med en makalös stenröksridå som kliar långt upp i näsgångarna. Så rent, så elegant, så ytterst välkomponerat!

Syrorna är skyhöga, fruktkroppen är slank och senig, tanninerna är plyschlena men samtidigt spädbarnsunga - här finns inget mulligt, inget maffigt eller grovt, bara pur elegans och gracilitet. Det här vinet bjuder inte ut sig, man måste närma sig det med försiktighet, andakt och förberedelse. Sluter man ögonen framkallas en bild av en belyst vitklädd balettdansös som rör sig mjukt men snabbt över en stor, mörk scen.

Ett alltigenom fantastiskt vin som, av strukturen att döma, har ett mycket långt liv framför sig.

Finns hos Winewise och kostar 325 DKK.

Taj Blanc 2009 (Villa de Puppi)

Såhär i början av en, till synes, oändlig räcka oxveckor får man se sig om efter pigga vita viner som kan liva upp tillvaron en smula. Vi noterade att Ingvar provade Villa de Puppis Taj Blanc igår och drog oss till minnes att vi hade en likadan flaska liggande, som vi för övrigt fått av sagde skribent. Kolla förresten in Ingvars internationella debut på Do Bianchis Friuli-blogg.

Taj Blanc 2009 kommer ur flaskan med famnen öppen. Generös aromatik med jasmin, citrusblomster och försommarens alla spädgröna örter i en gigantisk bukett. Karaktären är mineralisk men samtidigt parfymerad utan att vara det minsta påträngande, lättsam men ändå rik - väldigt intressant och lockande näsa.

Munnen fylls ut rejält av de unga men välkalibrerade syrorna och alla de aromatiska elementen från doften återfinns ett efter ett. Stadig eftersmak som lägger tyngdpunkten på fläder och äppelmynta med en mineralisk accent.

Ett svinbra vin i en extremt drickvänlig stil men som är knepigt att få tag på. Colasanti och Winediscoveries har en del av Villa de Puppis viner.

Lergökastan revisited

Bussen plöjer genom det töande skånska landskapet likt pansarkryssaren Potemkin. Vattnet som ligger i stora pölar på vägarna klyvs av den nästintill amfibieliknande Scania Omnilinken. Målet är nordvästkusten och en tête-á-tête med Ingvar i Skånes eget Seattle. Väl framme är programmet helt outtalat så jag sätter mig till bords med vidöppna sinnen, viss om att det snart vankas förlustelser av det eudemonistiska slaget.

Mycket riktigt inleder vi med en fullkomligt sublim olivolja; Frantoio di Rivas Mosto d´Olio kommer från Riva del Garda och är väl därmed en av de nordligaste italienska olivoljerna. Massiv näsa av nyklippt gräs, ljusgröna örter och vita blommor. Ljuvligt frisk med en lätt syra och prima viskositet i bästa 5W-40-klass. Som hand i handske till Ingvars mors hembakade rågsiktsbröd - svårslaget.

Vi börjar vår dryckeskavalkad med ett glas innehållande en orange, lätt grumlig och porlande vätska. Doften är maltig, nästan öllik, och med en dov antydan om smutsig bilmekanikeroverall. En viss grönäpplig friskhet tar sig upp till ytan och ger anrättningen en pigg och lite framfusig karaktär.

Smaken inleder med en liten beska, syrorna uppfattas som höga och intensifieras av kolsyran. Allt känns helt torrt och utjäst. Ingvar undrar om jag gillar det här och jag svarar att jag tycker det är intressant men inte vad jag skulle kalla gott. Jag vågar mig inte på någon gissning.

Tur var väl det för i glaset har vi en geuze som är ett spontanjäst belgiskt öl. Inget jag smakat tidigare men en kul bekantskap som mycket väl kan fördjupas. Ett alldeles uppenbart användningsområde saknar jag dock, Ingvar föreslår skaldjur.

Oude Geuze (3 Fonteinen)

I glas nummer två finns en djupgul uppenbarelse som är klar men innehåller små svarta fällningsdetaljer. Florala toner till att börja med men en petrokemisk strimma växer fram och tar med sig nysvetsad bagagelucka och ylletoner.

Munnen bjuds på rieslingsyror med citrustransienter men likväl en oljig munkänsla. Tämligen lång och angenäm eftersmak - ett vin med viss mognad.

Vi är i Loire och dricker mogen chenin blanc från Vouvray - inte varje dag minsann. Jag gillar det här skarpt och det blir bara bättre och bättre ju längre kvällen lider. Måste vara en flaska i toppform.

Vouvray 1994 (Domaine Bourillon Dorléans)

Vi provar även ett av Ingvars köp vid vårt Merollibesök i torsdags; Auroras Pecorino från 2005. Färgen är dovt halmgul och doften öppnar med en lätt rökt ton som av halvsläckt höstbrasa. En viss oxidationsantydan kan detekteras men inget oklädsamt. Torkade äppelringar och stråk av varm honung träder fram så småningom.

Smaken är avmätt med lugna syror och känns mogen på gränsen till förbi.

Fiobbo 2005 (Aurora)

Nästa glas är väldigt ljust gult, klart och skinande transparent. I början är doften sluten med lite alkoholpuffar och en lätt kryddighet men efterhand som temperaturen stiger i glaset så börjar det blomma ut ordentligt. Söt parfym av viognier-karaktär och en lätt oljig sidonyans men likafullt mycket fruktigt i vit persikostil.

Stor och fyllig med dovt eleganta syror och ett lätt bett i tandköttet. Fin eftersmak som hänger kvar ett bra tag.

Här har vi en timorasso från Tortona i glaset. En lite svårfunnen druva som det börjat buzzas om på sistone. I vingårdarna Montagnina och Gabetto har den dock odlats i århundraden, här hämtar Coppi sin frukt och låter den ligga till sig i åtta månader på rostfritt stål efter avslutad jäsning. Finns också hos Carlo Merolli.

Fausto 2008 (Vigne Marina Coppi)

Eftermiddagens första röda är ganska mörkrött med viss transparens. Frukten är frisk och fin och skickar mig direkt till norra Rhône. Mörka toner av skogsbär och svarta vinbär, syrlig men mogen lingonaktig frukt.

Väldigt harmonisk smak med imponerande balans mellan syror, frukt och nätta tanniner. Inte på något sätt ett "stort" vin men ett, i alla stycken, komplett dito. Högsta möjliga drickbarhetspoäng!

Jaha, så ska man alltså ge sig ut på marzemino-jakt hädanefter. Storkooperativet Cavit gör cirka 6500 flaskor av den här toppvarianten innehållande 100% marzemino som legat på stål. 6500 flaskor är väl ungefär 1 promille av kooperativets totala produktion... Trevligaste nya bekantskapen sedan Etnas nerello mascalese.

Maso Romani 2006 (Cavit)

Ur det andra röda glaset stiger en superintensiv doft av körsbär och en packlår full av animalitet. Tobak och sötsyrliga moreller griper tag i paddlarna och semaforerar old school-amarone.

Stor och välutvecklad smak som är mycket kraftfull utan att vara klumpig. En påfågel, ett uppvisningsvin fast i utmärkt balans och som inte på något sätt skämmer ut sig till den läckra köttbiten och blomkålspurén. Lång och nobel eftersmak.

Här har vi en friulansk blandning av refosco och schioppetino som spenderat sin uppväxt i barriques. Snabbmognat av den varma årgången och helt klart drickfärdigt nu. Mäktigt.

Sacrisassi Rosso 2003 (Le Due Terre)

Dags att knyta ihop säcken. En mörk matta av däckgummi, tjära och lakrits skjuter ut ur glaset. Svarta vingummin, målarpyts och polish sluter upp. Frukten är i fin form och har klarat av att hålla emot faten med bravur.

Smaken är harmonisk med runda och finkorniga tanniner och mjuka syror. Definitivt en barolo på topp.

Rattis nittioåttor är väldigt trevliga just nu, har ni några liggandes så ur med korken nu och njut. Huruvida de senaste årgångarna kommer att prestera så här bra om 7-8 år låter jag däremot vara osagt.

Barolo Marcenasco 1998 (Renato Ratti)

Sulan möter klacken

På bordet ställs ikväll två syditalienare som ska få frottera sig med Tore Wretmans patenterade stadshotellklassiker: Biff Special. Senapen, äggulorna och Worchestershiresåsen i rätten ställer ganska stora krav på vinackompanjemanget, pugliesen borde ha en hel del solbakad frukt att möta upp med och D´Angelos basaglianico brukar ju vara ett säkert kort, som hellre angriper problemet med matvänliga syror och pikant strävhet.

Duca d´Aragona 2003 är tillverkat av Candido som är en gigantisk lirare nere på klacken med 156 egna hektar och 267 arrenderade, man producerar runt 2000000 flaskor årligen. Druvblandningen är 80% negro amaro och 20% montepulciano som fått ligga 12 månader på barriques.

Det mörka och täta vinet bjuder på kraftig, sötmogen frukt med mandel och espresso i botten. En grönaktig nyans och lite sesamolja smyger sig in på toppen och ger tillsammans en negro amaro-karaktär som brukar vara tämligen lättdetekterad. I övrigt är det ett väl utmognat doftpaket i kosmopolitisk stil där faten är framträdande men likväl snyggt inpackade.

Mycket fylligt med tjock frukt av svartmogna bigarråer och en lite uppfriskande blodgrapebitterhet på sluttampen. Dova syror och inte mycket till tanniner men fungerar bra till maten med sitt slicka, lite maffiga uttryck. Inget fel på det här men stilen är för anonym, skulle kunna komma från vilken del av världen som helst.

Finns i BS, nr 73314.

Aglianico del Vulture 2006 från D´Angelo i Monte Vulture i nordvästra Basilicata. Detta är basaglianicon - 100% aglianico som efter lång maceration får ligga 20 månader på 50 hl-botti.

Mycket distinkt aglianico-aromatik med körsbärsparfym och ljusa örttoner. Samlad och välkomponerad doftkorg som vecklar ut sig i florala och minerala toner runt den läckert transparenta fruktkärnan. Rent och skinande som en fjord i solnedgång men samtidigt en smula oberäknerligt, för bakom lurar kryddorna och de mörka, lite tjärlika nyanserna.

I munnen möter vi en slank, nästan senig sprinter som oförtrutet låter sina spänstiga syror och finlemmade tanniner ta sig an och förena sig med matens sälta och fett. Mycket bra matvin i en hederlig och ursprunglig stil.

Finns hos Carlo Merolli för 85 SEK/DKK eller på SB för 137 SEK. Finare Vinare har testat ett gäng D´Angelo tidigare: här och här medan Goda Vinares omdömen kan beskådas här.

Langhe Bianco 2006 (Roagna)

Någon ingående presentation av Roagna Az. Agr. I Paglieri känns inte direkt nödvändig. Denna ultratraditionella producent verkar de flesta vinintresserade (i alla fall i Norden och USA) ha tagit till sina hjärtan. Spännande och personliga barbareschi och baroli som är sådär lagom svårtillgängliga - bortsett från den fantastiska Pajé-nolltrean och Langhe rosso-nollettan som var vidöppna - såväl som deras mörkfruktiga dolcetto och komplexa barbera. De vita vinerna har dock passerat fullständigt under radarn här hemma så det är med viss spänning vi öppnar en Langhe Bianco 2006.

Färgen ligger åt det mörkt gyllene, nästan bärnstensgula till, tack vare en ytterst kort skalkontakt på 10-12 timmar. Druvsammansättningen är 90% chardonnay och 10% nebbiolo och huvuddelen av frukten hämtas från Cascina Pira i Rocche di Castiglione Falletto och resten från Barbaresco.

Doften är nötig, full av honung, dovsöta äpplen - gulmogna golden delicious med den där lätt oxiderade gravensteiner-knorren - och en lätt petrokemisk antydan av lampolja. Mineraliteten är tydlig och vindlar sig fram mellan järntonerna som bygger på den syreanlupna, nästan brynta, fruktkaraktären. Mycket förförisk och intresseväckande doft som bjuder på både söt mognad och ungdomlig fräschör i samma andetag.

Munnen kläs in av de mjuka syrorna som tar större plats på bredden än på höjden. Härlig munkänsla med små stick på tandköttet och en mäktig äpplefruktighet som kommer igen från doften. I stort sett perfekt balans mellan alla komponenter och de 13 procenten alkohol märks inte alls. Eftersmaken är lång och aptitretande.

Järntonerna fungerar ypperligt till Nils-Emils lax på spenatbädd men det här vinet kan helt klart drickas på egen hand. Ett riktigt intressant och läckert vin i en väldigt personlig stil som vi fick korn på tack vare Goda Vinare.

Nr 73296 i BS eller om man vill ge sig på den purfärska nollnian hos Atomwine för ynka 85 DKK.

Barbaresco 2000 (Lano)

Barbaresco som är hyfsat mogen - lyder önskemålet för att matcha kvällens ankbröst med kumquat- och apelsinromsås. Vi har en hel del PdB riserva-nollettor liggandes efter Philipsons alla hysteriska prisdumpar i våras, men valet faller, trots detta, till sist på ett stackars uddaexemplar av Lano´s nollnolla. Vi provade nittionian hos Stefan Jensen i påskas och slogs av kraften, pondusen och den närmast perfekta mognaden hos denna.

Az Agr Gianluigi Lano har 6 ha odlingar på gränsen mellan San Rocco Seno d´Elvio och Treiso där man odlar nebbiolo till sin barbaresco på 0.6 av dessa och barbera, dolcetto, freisa och favorita på resterande. Uttaget är lågt - 38-39 hl/ha och metoderna traditionella - stora fat och 14 dagars maceration.

Vi får oss till livs en bastant doftpelare med en intensiv och koncentrerad bärfrukt - bigarråer, jordgubbspuré och amarena - samt både medicinala, florala och minerala sidospår. Varmt läder och skokräm lyckas samsas väl med Vicks Nyquil och nygräddad maräng. Sprängfylld med intressanta toner som får en att dra sig till minnes farfars gamla skinnfåtölj såväl som brasor på torra löv och solvarma ogräsörtiga ängar på den italienska landsbygden.

Smaken är väldigt avrundad med plyschlika tanniner och rysligt sansade syror. Smakprofilen är mörk och svartvinbärssaftig med en mäktig eftersmak. Detta är en, i alla stycken, sober barbaresco med väsentligt mildare framtoning än nittionian. Icke desto mindre är det en alltigenom munfyllande och samtidigt fasligt lättdrucken barbaresco.

Ett toppvin, även om nittionian var snäppet komplexare i munnen.

Vi köpte vår flaska hos Piemontevine i Hilleröd för runt danska tvåhundringen, det verkar dock inte som att man har Lano i sitt sortiment längre. Vilken tur då att man kan vända sig till Winewise som visserligen vare sig har nittionior eller nollnollor längre men däremot årgångarna 2004 och 2005, som vi bestämt kommer att fylla på med på torsdag!