Barbaresco Riserva Ovello 2001 (Produttori del Barbaresco)

En riktigt god senap i en gräddig sås och en vacker nebbiolo-parfym är en sådan matchning som kan börja sjunga så att sirenerna på Anthemoessa hade blivit gröna av avund. Vi lagar Gordon Ramsays rabbit fricassé och öppnar Produttori del Barbarescos riserva Ovello 2001.

PdB har ju sina hängivna anhängare, och vi räknar oss definitivt dit, men ingen klår väl Jeremy Parzen som har en hel blogg tillägnad fenomenet. Snacka om die hard fan.

Philipson Wine sålde härförleden ut en del nollett-riservor till det helt enastående fyndpriset 139,95 DKK, vi snackar alltså femtiolappen under SB´s pris på normale-nollfyran. Vi provade samtliga nollett-riservor i höstas och Ovellon hamnade lite i skuggan av Rabajá och Asili den gången. Nu är förutsättningarna helt annorlunda; full uppmärksamhet i bra glas en hel kväll och till mat.

Ovello gränsar till, och ligger på samma sluttning som, Casotto-Loreto i nordligaste Barbaresco. 6,8 ha kalkhaltigt grus med mycket sand i Barbarescos friskaste mikroklimat.

Macerationen pågick under 21 dagar och lagringen skedde på stora fat i 36 månader följt av ett och ett halvt år på flaska.

Sanslöst vacker i sin venetianskt sidenröda dress.

Mycket skog i början med mossa, tryffel och lövbrasa. Frukten behöver en hel del luft för att vakna till liv, väl utsprungen visar den sig vara riklig, nästan ymnig med mycket svartmogna bigarråer, söta banantoner, vinbär och en pust frisk nektarin. Ett koppel andrahandsaromer med läder, polish, mörk choklad, målarpyts och fräsch örtighet mot äppelmynta.

En praktfull doftbukett som vi inte kan nosa oss mätta på, sjukt bra!

Munkänslan är sinnligt sammansatt, ganska lätt men djup och tilltalande. Syrorna är sprungna ur den rika fruktigheten och tanninerna är smärgelduksfina och precis lagom ettriga. Ledordet är balans, inget saknas eller är i vägen för något annat. Eftersmaken är lång och lämnar en substantiell svans av oliv, tobak och marsipanpralin.

Detta är ruskigt bra och absolut i sin peak just nu, för pengarna är det givetvis årets fynd.

(19p/20)

Taurasi 1998 (Mastroberardino)

Jag måste erkänna att jag inte hade en susning om vad SB´s majsläpp ("sommarens tillfälliga sortiment - små partier 30-tal butiker"?) innehöll, således blev jag lätt och glatt överraskad när Mastroberardinos gotiska typsnitt ( a´la Manowar) glimtade till på nyhetshyllan.

En bas-taurasi från nådens år 1998 låter ju lite småkul och måste provas. 100% aglianico har tillbragt c:a två år på 400 l-fat samt barriquer.

Tät, mörkröd med bruna skiftningar.

Efter en stunds luftning skönjs en lite fet ton av stearin, en hel del valnöt och honung. Ett moln av pulvrigt vaniljextrakt ligger och liksom leviterar över ytan, bären börjar bulta på dörren - blåbär och björnbär vill in. Inga påtagliga tecken på åldrande, ingen överdrivet torkad frukt eller liknande - ett vitalt och angenämt doftpaket.

Tanninerna är tämligen avrundade och gör sitt jobb ganska väl, en viss friskhet kompletterar. Syrorna känns däremot lite ofokuserade och famlar en aning, eftersmaken är kryddig och lakritsartad.

Ett gott och trevligt vin som dock hade behövt mer skärpa i sin syrlighet för att bli riktigt minnesvärt. Kul att prova en relativt enkel aglianico med lite ålder som inte visar några tecken på att släcka ner.

(16p/20)

nr 95511

Barolo Broglio 2003 (Schiavenza)

Vi anammade den gamla devisen "three´s a crowd" och hoppade över Broglion sist men efter att blivit svårartat charmade av de båda andra nolltreorna kunde vi inte låta bli att komplettera samlingen.

Broglio är en liten odling i sydläge med gott anseende i östra Serralunga d´Alba där jordmånen består av kalkrik lera. Signore Pira jäser brygden 15-20 dagar i cementbehållare och låter den ligga tre år på större slavonska fat.

Orange, nästan granatäppleröd med ganska god intensitet.

Direkt ur flaskan tävlar däckgummit, lakritsen, tjäran och de svarta oliverna om uppmärksamheten, en uppsjö av malda, bruna kryddor löper på kanten och lite torrkalkighet sprakar sporadiskt till som en bengalisk eld. Kirsch och riktigt rödmogna jordgubbar finns i djupled medan rosorna och violen agerar hörnflaggor.

Man blir snart varse att detta är den överlägset mest serralungska av de tre, smakkärnan är intensivt fruktig, saftig och lite läskande. Tanninerna är riktigt på bettet och lämnar en munkänsla som får gommen och tandköttet att tro att man just gurglat sig i en smoothie på svinto, tandkräm och grapefruktjuice. Eftersmaken är lång och farligt beroendeframkallande.

Den här har definitivt framtiden för sig och bör nog rent av ligga till sig ett tag om man inte är lite av en tanninmasochist, med det sagt så sörplar vi troligen våra tämligen subito.

139 DKK/flaska vid köp av 6 st hos Carlo Merolli.

(18,5p/20)

P. S - Piu Rosso från andra sidan sundet har provat Schiavenzas 03:or, 04:or och 05:or.

Il Conventino Vino Nobile di Montepulciano 2001

Hur många gånger har man inte scrollat sig igenom SB´s beställningssortiment, äntligen hittat något av intresse bara för att upptäcka att "artikeln säljs endast i AB-län"?

Well nollåttor, it´s paybacktime! Gissa om man blir till sig i trasorna när det istället står att läsa: "Ekologiskt odlade jordbruksvaror. Säljs endast i M-län".

Importören Vino Scelto har koncentrerat sitt sortiment till italienska viner och levererar till restauranger samt, via BS, till skånska SB och vinkällarbutikerna. Man förefaller även antagit en ekologisk profil och har således en hel del dylika producenter i sin katalog.

Vi provar en VNdM av en producent som vi inte tidigare kände till. Il Conventino är beläget i Gracciano di Montepulciano nordost om Montepulciano, c:a en timme söderut på A1:an från Firenze.

Man använder sig av 85% sangiovese, eller prugnole gentile som den heter här, och resten colorino, canaiolo och mammolo. På producentens hemsida anges att nollsexan legat 30 månader på 50 hl slavonska fat men Vino Scelto säger 28 månader på 5 hl-fat om nollettan. Varför den tillgängliga årgången i Sverige är 2001 vet jag inte men inte mig emot, färdiglagrade viner finns det inte för många av i SB´s sortiment.

Det är ett mörkt rubinrött och tätt vin som sig bör.

Den inledande doften är djupt mörkfruktig med en solid kärna av körsbär och blåa plommon. Spår av skomakeri och nymalt kaffe bryter igenom fruktmuren och släpper förbi lite vegetativt multna toner som avslöjar en viss mognad. Skogsbären lever rullan och trivs länge utan att visa några tecken på att bli tröttna, kolossalt ymnig frukt - härligt, precis som en Vino Nobile ska vara.

En viss torrhet i tanninerna kan ha med åldern (lagringen?) att göra men de apelsinlika syrorna räddar tillställningen och ger ett relativt vitalt helhetsintryck. En del kärnbitterhet röjer i bakgrunden men inte så att det stör, eftersmaken är hyfsat lång och lite tobakspräglad.

Ett mycket läckert sniffarvin som funkar bra till stabil och rättfram mat eller bara som ett meditationsvin en sval vårkväll i maj. Man har även en riserva i BS från 2003 som verkar spännande.

(17p/20)

nr 88708

Barolo Cerrati 2006 (Cascina Cucco)

Det är omöjligt att hålla fingrarna i styr efter dagens barolosafari, bilen är lossad och vitello tonnaton står uppdukad.

Den är ju så ung, den yngsta barolo vi druckit, men storebrorsan satte standarden så våra förväntningar är förmodligen orimligt höga.

Utseendet är helt enligt boken med fin transparens och tämligen mörk röd färg med intensivt tegelskimmer.

Doften är blyg i början men efter lite luft släpper knutarna, grönfärska örter, sval mynta, ljusröda bär och en aning mjölkchoklad. En ganska elegant stenfruktsparfym gör entré och ledsagas av ett knippe minerala toner.

Allt som allt ett rent, rakt och relativt friskt doftpaket som faktiskt andas elegans.

Tanninstrukturen är av det lättare slaget och upplevs inte alls påfrestande, syrorna känns unga men definitivt inte 2006-unga. Jämn och fin balans där det friska intrycket består och eldigheten hålls i schack, anständig längd.

En lite lättare och enklare barolo än sin beryktade föregångare, delvis i en annan stil och mycket lämplig att dricka medan man väntar på att nollfyrorna mognar. För 125 DKK/flaska (vid köp av 6) finns det verkligen inget att klaga på.

Carlo Merolli säljer.

(16,5p/20)

Schiavenza 2003 - Prapò vs Perno

I sann hardcorebarolo-anda firar vi in våren med lågtempad kalvstek med murkel- och Dijonsenapsås till ljuvligt krispiga gammelpotatishalvor i ugnen - inte en primör så långt ögat kan nå! Hur översätter man förresten "slowcooked" - slökokad? Nåväl, vi ska snart fylla på nolltre-förråden och tussar ihop de båda halvsyskonen från Schiavenza: Serralungas Prapò och Monfortes Perno för att se vilken som får äran att förökas i multiplar om 6.

Bägge är nyligen provade var för sig här och här så vi attackerar pudelns kärna direkt.

Barolo Prapò 2003 uppvisar en ljust tegelbrun nyans som är ett uns mer transparent än Pernon.

Doften är slank, smidig och sexig i en ljus dress. Mandel, nästan bittermandel, jordgubbskompott och en diskret mintighet samsas med ännu mera nötter i stil med hasselnöt. En lätt ton av undervegetation och torra kryddor gör entré, drag av köttighet plussar på.

Munnen fylls av utmärkta finkorniga tanniner som biter sig fast länge, gomseglet halar spinnakern. Syrorna känns vitala och kommer att leva ett bra tag till. Sammantaget är detta en tokigt god barolo i en stil som känns ursprunglig men ändå raffinerad.

(18,5p/20)

Barolo Perno 2003 är lite kraftigare, mörkfruktig och uttrycksfull. Söta jordgubbar, muskot och lite drag av skogsbärsmarmelad. Gott om kryddor av det exotiska slaget och lätta stråk av balsamico. Nymalet kaffe och tryffel sluter upp.

I munnen är tanninstrukturen avrundad och myndig med pondus. Syrorna är dovare och mattas av lite fortare, eftersmaken är lång och slutar i ett förnämt, torrt kanelcrescendo.

En riktigt bra barolo detta också men livslängden är antagligen något mer begränsad, hustruns favorit dock.

(17,5p/20)

Summan av kardemumman tycks bli att vi fyller på med Prapò (tycker jag) OCH Perno (tycker hustrun) och fan vet om vi inte måste prova Broglion också...

När Priovning av Priorat är Prio ett...

Sju stycken olika viner från Priorat tror jag inte att vi smakat tidigare, ens sammanlagt under innevarande millenium. Kunskaperna är minimala men förväntningarna ganska stora, de få smakprov man tidigare snubblat över har varit ymnigt fruktiga och lätt hedonistiska - vinerna härifrån har nästan lite "guilty pleasure"-status a´la amarone efter hypen på nittiotalet. Nuförtiden brukar man höra att likheten med Châteauneuf-du-Pape och södra Rhône ska vara påfallande, till stor del beroende på den stora andelen grenache i många av vinerna.

Vi börjar med en sväng inom Tyskland för att pilgrimsmusslorna ska få lite sällskap.

Emrich Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling trocken 2008 kommer från norra Nahe där Schönleber äger åtta av Frühlingsplätzchens tjugo hektar. En rejäl citrusskjuts med lime i spetsen, liljekonvalj och grönt te sluter upp. Visst finns lite petroleum där bakom skiffret och brödtonerna?

En rik, djup syrlighet, som stämmer väl med den torra munkänslan, drar igång salivproduktionen med besked.

GR-174 2008 (Casa Gran del Siurana) visar sig vara en ganska ljusröd, transparent skapelse bestående av 35% grenache, 35% cabernet sauvignon och 30% carignan.

Mycket söt frukt och lite skumbanan samsas med marsipan, kola och cappuccino. Smaken är lite pepprig och ganska kort, ett felfritt men klart enkelt vin i det lägre prissegmentet.

Manyetes 2005 (Clos Mogador) är mycket mörkare och tätare, 70% carignan, 25% grenache och 5% syrah.

Ojoj, det här var något annat må jag säga. Nästan skoningslöst extraherad i portvinsstil, mycket av det mesta. Parkeringsgarage, skokräm, kanel, julkryddor, russin och hinkvis med mörk frukt. Smaken är bedrägligt syrlig, inte vad man väntar sig efter doften. Viskös, tät struktur utan tanniner. Ett obalanserat helhetsintryck och en eftersmak som är snopet kort gör detta till kvällens dikeskörning för sina 463 kr men intressant att ha provat.

Mas Viló 2004 består av 60% grenache och 40% carignan.

Lite sluten och instängd till en början men snart kommer en hel del Ch9dP-vibbar upp ur glaset - sötfruktighet som ger en solmogen aura med fikon och lakrits i bagaget. En ganska komplex doftbild med skönt integrerade fat i bakgrunden.

I munnen är syran tämligen vital men inte dominant, ett balanserat vin som känns på topp. Kostade 95 kr när det släppte tillfälligt för några år sedan och måste därför räknas som kvällens fynd.

Miserere 2004 (Costers del Siurana) har en mycket stor och kraftig ton av bränt gummi som efter en stund ersätts av sötlakrits och tjära. Lite charkuterier och rejält med mörka mogna bär - björnbär, tranbär och körsbär. Smaken är fint utvecklad och skulle kunna vara en riktigt bra australiensisk shiraz om man inte visste bättre. Lång och sober eftersmak i en förvånansvärt ren stil, mycket trevlig! 379 pistoler får man dock slänga upp för den här.

Les Terrasses 2007 (Alvaro Palacios) görs på 50% tinto crianza (tempranillo?), 40% grenache och 10% cabernet sauvignon.

En ljusfruktigare stil med lite örtighet och unga, gröna toner. En rejäl näve svartpeppar och lite nymalen muskot. Smaken är först lite oharmonisk av eköverslagskaraktär men de unga, friska syrorna hjälper fram vinet och till maten - lågtempad ryggbiff med potatiskaka och vinbärssås - är detta det enda rätta.

Bör säkert ligga till sig några år för att komma i balans. 259 kr är väl i mesta laget för att man ska lockas att köpa det igen kan jag tycka.

Iugiter Seleccia de Vinyes Velles 2000 (La Conreria d´Scala Dei) är en blandning av grenache, carignan och cabernet sauvignon i okända proportioner.

Doften berättar direkt om en helt annan mognad med en trevlig sötma och massor av mörk och mogen frukt. Körsbären är dominerande och asfalten, tjäran och lakritsen är subtilt integrerade. Lite multna löv flaxar förbi. Smaken är grymt balanserad med ljuvligt vitala syror och en robust tanninstruktur. Ett mycket kraftfullt men likväl elegant vin i absolut full blom.

Dolc de l´Obac 2004 (Costers del Siurana) är ett slags dessertvin som dock inte är riktigt sött, som en blandning av recioto och amarone ungefär. Huvuddelen av druvmaterialet utgörs av grenache från riktigt gamla stockar.

Riktigt spännande med alla körsbären och den massiva fruktigheten. Passar väl inte till så värst många desserter men till den vällagrade prästosten är detta en killer. Priset är 567 kr för 50 cl.

Efter den här genomköraren kan vi bara konstatera att vi är inte ett dugg klokare på Priorat - sju viner i sju nästan helt olika stilar. Mestadels hög kvalitet men inga direkta matviner och en lite för hög prisbild kände vi alltsammans till sedan tidigare.

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2007

Inspirerade av det senaste chiantismakprovet ger vi oss i kast med Fèlsinas enklaste Chianti Classico från 2007. Man blandar sangiovese från sina elva gårdar i Castelnuovo Berardenga och låter det ligga till sig tolv månader på små och medelstora fat.

En ganska ljus rubinröd ton, klar och nästan självlysande.

Även doften är ljus med en rödfruktig kärna av hallon, röd vinbärsgelé och moreller. En del mineraliska sidospår dyker upp efter ett tag och ger ett friskt intryck.

Smörkolan stämmer in fint i helheten och skvallrar om intelligent fathantering, lätta petrokemiska puffar ligger långt bak i doftspektrat.

Syrorna är tydligt markerade och finns framför allt i diskanten, den ljusa fruktigheten följer med in i munnen. Munkänslan är torr, lätt och matinbjudande.

Vi har sparat lite av Baronens Rocca som vaknar till liv igen på tredje dagen... Mycket mörkare frukt och dovare syror. Ett mognare och stadigare helhetsintryck om än i en mer "internationell" stil. Köttig och tät i strukturen med en ganska lång eftersmak.

Två mycket olika representanter men bägge är extremt välgjorda och funktionella.

(16p/20)

Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva 2006 (Barone Ricasoli)

Barone Ricasolis Riserva Rocca Guicciarda behöver troligen ingen närmare presentation; lejonparten sangiovese som macererat i sexton dagar, lagring på barrique och tonneaux i sexton månader och därefter på butelj sedan september 2008.

Guicciardan brukar alltid vara trevlig och nollsexan ska inte vara något undantag, årgången är ju närmast kassaskåpssäker i Toscana.

Riktigt mörkröd med tät struktur.

Efter upphällning tar det en stund innan allt har samlat sig men snart dyker den mogna frukten upp med plommon, svarta körsbär och vinbär. Lyxiga fat med kaffetoner och Valrhona följer efter och berättar om vad vi har i glaset.

Syrorna är stringenta men aldrig dominerande, en fyllig munkänsla med lite försiktiga tanninstick i kinderna. Välbalanserat med praktfull eftersmak i bordelaisisk anda.

Detta kan absolut vara något för källaren, vi fyllde på direkt med en låda.

(17p/20)

nr 2723

Barolo Perno 2003 (Schiavenza)

Vi kör på med ytterligare en barolo från Merolli. Ni som får tilbudsmailen från sagda importör börjar säkert tro att vi har spons på grejorna men låt mig förtydliga, en gång för alla, att vi betalar varenda droppe själva. Karln råkar bara ha ett sortiment som tilltalar oss och dessutom en förmåga att köpa in partier som han kan sälja till vettiga priser. Vi tar, för övrigt, tacksamt emot tips på motsvarande importörsalternativ som vi kan utforska.

Ikväll ska vi bekanta oss med Schiavenzas Monforte-barolo från Perno. Informationen är synnerligen knapphändig, huruvida man har en egen, nyinförskaffad, odling eller om man köper druvorna är oklart. Hursomhelst verkar detta vara den första årgången som finns att tillgå (?... Anders, hjälp!).

Vi häller upp direkt i kuporna och får oss en vacker syn i mockabrunt med en strålande djupröd bas.

Näsan nås snart av mogen frukt som bärs fram av en klase mörka toner av läder, tryffel och fernissa. En del köttiga sidoaromer och frekventa stråk av torra kryddor i stil med muskot, kanel och garam masala.

Munnen formligen fylls av relativt grova tanniner som snart släpper greppet och lämnar en solid kärna av lakrits i eftersmaken, som att först bita i en blodgrapefrukt och därefter suga på en Kungen av Danmark. Allt känns långt och sobert och mynnar till sist ut i riktigt fuktig tobak a´la WB Cut om nu någon minns den.

Fantastiskt trevlig att sniffa och sippa på och komplexiteten utvecklas rejält i glaset.

Jämfört med Prapòn känns den här snäppet mer utvecklad men snäppet mindre vital, som att jämföra en klok gammal biblotekarie med typ Merlene Ottey för fem år sedan... (not till mig själv: jag MÅSTE uppdatera mina idrottsreferenser).

Jag är stort ett stort fan av båda stilarna och ångrar bara att vi inte klämde Broglion också...

(18p/20)

Barolo Prapò 2003 (Schiavenza)

Troligtvis en suspekt syn för utomstående en tidig söndagsförmiddag på en snålblåsig Statoilparkering i Örkelljunga. Målmedvetna transaktioner äger rum, lådor byter plats i de uppradade bilarnas bagageutrymmen. Det är dock inga Jeltsinvodka på bag-in-box det handlar om utan barolo, barbaresco och annat smaskens som byter ägare när F&V-expressen gör sitt pitstop.

Vi har fått tydliga indikationer på att Schiavenzas nolltreor ska vara ovanligt lyckade. Importören Carlo Merolli har i sina tilbudsmail väckt vårt intresse och när grannbloggaren Niels skriver så här passionerat kan vi inte gärna se tillfället gå oss ur händerna när nu F&V råkar ha vägarna förbi.

Schiavenza är en traditionell producent i Serralunda d´Alba som även driver en restaurang med en av Piemontes vackraste utsikter. Deras crubaroli är från högklassiga Serralungalägen som Broglio, Cerretta och Prapò samt på senare tid även Perno vid Santo Stefano, Monforte men den återkommer vi till längre fram.

Nu häller vi upp en (troligen lätt flaskchockad...) Prapò 2003 i våra glas, pop´n´pour.

Färgen är ljust tegelbrun, mot orange, av det transparenta slaget. En samlad frukt direkt i kupan, läckra skogshallon, amarena och riktigt söta, blåmogna plommon. Massor av bazaarkryddor, svamptoner, syrliga stråk av balsamico och brasa på torra löv. Efter ett tag bjuds det på rik mineralitet och jordig finess.

Smärgelduksaktiga tanniner som klamrar sig fast på tandköttet en god stund. Fin frukt och syrlighet som ger ett vitalt intryck - ett vin i full blom och på sin absoluta topp i utvecklingscykeln.

Det här klingar som en nystämd marimba hos oss, en stil som är synnerligen tilltalande. Årgången har raskat på mognaden så klart men i övrigt kan vi inte se att det varma året har haft någon negativ inverkan, ingen överextraktion eller russintendens så långt näsan kan nå.

Schiavenza sorteras in under "Lyckade nolltreproducenter" tillsammans med Roagna, Corino och Cappellano.

(18p/20)

Barbera d´Alba 2008 (Elio Altare)

Vi har alla våra idoler, de där som trotsar konventioner och med konsekvent nit lyckas reformera och ändra folks uppfattning om saker och ting, Elio Altare är lite av en sådan typ.

Vi smakade 1990 Vigneto Arborina för några år sedan och har snöat in rejält på Barolo, nebbiolo och Piemonte tack vare det, vi har kanske ändrat vår smakpreferens en aning sedan dess men icke desto mindre är det delvis på grund av Elio Altare som vår vinsamling till 80-85% består av piemontesiskt. Vinovis-Ulrik besökte Elio i höstas och berättar om det och om den fascinerande bakgrunden här.

Vi köpte Barbera d´Alba-nollåttan från Gute-Weine och betalade €15 + frakt. Vinet lagras sex månader på begagnade barriquer och druvorna hämtas från olika platser i La Morra.

Färgen är rödlila och ganska transparent. Hallon, muskot och fin mörk choklad stiger ur glaset. Frukten känns mörk, yppig och plockad i ett moget stadium. En stor och inbjudande doft som innefattar både Apricot brandy, mineraliska subtoner och ett stänk jamaicansk rum.

I munnen spelar rena och klara syror huvudrollen, frukten känns fortfarande mörkmogen, intensiv och temperamentsfull med en lätt hetta i avslutningen. Eftersmaken är tämligen lång och lämnar en torr, lite gipspulvrig känsla på gommen som retar aptiten.

Apropå aptiten så är det när vi ställer grytorna på bordet som allt verkligen faller på plats. Hustrun har inspirerats av såväl de skånska bloggarna som den omtalade filmen och tillagat Julia Childs proverbiella Coq au vin som visar sig vara en mycket angenäm matchning.

Ett vin som man blir glad av, fathanteringen är föredömligt subtil och frukten är rund trots att syrorna är vitala. En del gör sin barbera snäppet syrligare för att den ska tåla lite lagring men den här tycker jag ska drickas nu.

J-ligt bra utan att vara episkt!

(17p/20)

Grifalco Aglianico del Vulture 2007 (Lucania)

När det dyker upp en aglianico på SB så blir man ju intresserad, den här gången är det en Aglianico del Vulture från Monte Vulture, Basilicata och producenten heter Lucania.

Färgen är mycket mörk, nästan helt ogenomskinlig och liknar outspädd svart vinbärssaft.

En kraftfull doft stiger ur glaset, rejält med rostade fat, plommonsylt, blåbär och målarfärg. Det här är riktigt maffiga grejor som nästan trollar iväg en till södra halvklotet, trevligt att sniffa på trots att det inte direkt handlar om nyanser. Körsbären samlar ihop sig efter en stund och vips har man ett enklare Bolgheri-vin i glaset.

I munnen möts vi av samma sensation - kraft, frukt och fat, aglianico är ju en druva som tål en hel del ekstryk. Inte direkt välbalanserat utan en ganska så frivol brygd som gör allt den kan för att charma.

Vi köper nog ett par flaskor till bara för skojs skull men lite bättre och mer druvtypisk aglianico för mindre pengar tyckte vi nog SB hade luskat fram förra gången det begav sig.

(13,5p/20)

nr 95918

Barbera d´Alba Superiore 2007 (Giacomo Fenocchio)

Vi fick med oss en souvenir från Köpenhamn: Giacomo Fenocchios barbera som vi har gått och varit sugna på ett bra tag. Stefan Jensen importerar via sitt Winewise till Danmark och hade en stackars flaska tillgänglig när vi besökte honom på hans vinbar Terroiristen. Fenocchio är ju populär i Norge (varifrån den här lite beklämmande artikeln kommer...) men väldigt lite omtalad i Sverige. Det är en Monforte-baserad producent med 10 ha odlingar i Bussia (Monforte d´Alba), Cannubi (Barolo) och Villero (Castiglione Falletto) varav 1,5 ha är barbera från Bussia Sottana.

Barbera d´Albans vinifiering sker i rostfritt stål varefter man lagrar i botti i sex månader.

Vi häller upp ett djuprött, nästan purpurfärgat vin i kuporna. Doften är med ens rikligt fruktig med en tydlig mineralbas av kalk, grus och flinta. Bären verkar vara knallröda och daggigt friska, ett rejält knippe färskt, nyklippt gräs och ett band av gröna örter skiner igenom.

Syrorna är av det höga och friska slaget, en riktigt sizzlig munkänsla som gör plats åt fruktigheten som kommer igen i munnen, en konsistent helhetsbild där näsa och mun är överens.

Ett absolut matkrävande vin, förstås, men förmodligen den mest fruktintensiva barbera vi druckit. Helt i vår smak och priset ligger strax under en dansk hundring. (16,5p/20)

Till vår glädje tycker vi oss märka att man mer och mer börjar uppskatta Moscato d´Asti som ett svårslaget efterrättsvin runtom i stugorna. Den pigga fruktigheten, den festliga bubbligheten och den låga alkoholen gör den idealisk till många fruktbaserade efterrätter. Vi har fått Moscato d´Asti som välkomstdrink vid ett flertal tillfällen i Piemonte och ett par gånger faktiskt till charkuterier och milda, krämiga ostar. I dessa fall krävs lite friskare syror som står att finna om man går upp ett steg i kvalitetsskalan.

Ikväll plockar vi fram Cascinetta Viettis 2007:a som vi låtit ligga något år extra och det har den mått bra av. Härliga tropiska frukter som ananas, mango, passionsfrukt paras med gråpäron och Golden delicious-äpplen. Avrundad och ovanligt stor i munnen med en lätt blommighet i eftersmaken och låga, lättsamma syror.

Långfredag i Nørrebro

Vi trotsar "lukkeloven" och sammanstrålar med Billigt Vin-Ingvar på Köpenhamns Hovedbanegård för en liten vinexkursion som skall vidga vyerna och täppa till lite luckor i kunskapsskatten...

En yndig vårdag är det i alla fall och efter en lunch på stan, följt av en och en halv timmes promenad norrut, hamnar vi till sist i kvarter som påminner oss om East Village och Alphabet City i New York i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Mängder av gamla slitna byggnader belamrade med graffititags och trottoarer som kräver flanörens odelade uppmärksamhet, ett område som har en ungdomlig, konstnärlig och alternativ känsla över sig - som att något är på gång.

På Jægersborgsgade ligger Terroiristen, en vinbar som specialiserat sig på naturliga, autentiska viner från, i första hand, Italien och Slovenien. En alternativ undergroundbar som ägs och drivs av Stefan Jensen som även importerar vinerna via sina importfirmor Winewise och Winebrokers. Vi sätter oss till bords och Stefan (titulerad WJ = winejockey) börjar med att servera oss tre viner från norra Piemonte.

Lessona 2005 (Tenute Sella) består av 80% nebbiolo och 20% vespolina. Sella är en av Italiens äldsta producenter som har gjort vin från egna gårdar i 340 år. Man har 20 ha odlingar och producerar c:a 80000 flaskor årligen. Lessona och Bramaterra är belägna precis på alpernas kant och odlingarna ligger på branta sydsluttningar. Tillsammans med Langhe, Valtellina och Gattinara är detta ett av de klassiska nebbioloområdena och vinerna härifrån blir uttalat mineraliska, eleganta och långlivade.

Färgen är väldigt ljusröd och lätt slöjig. En stor parfymerad doft med röda vinbär och klarbär som bas, mycket attraktiv och med krispig mineralitet i massor. Syrorna är klart dominanta och ger ett mycket svalodlat och friskt intryck. Vitvinselegans med torr, nästan sandig, eftersmak.

Bramaterra 2004 (Tenute Sella) kommer från järnrikare jordar och detta ger sig tillkänna direkt i den brunare nyansen. 70% nebbiolo och resten vespolina och croatina.

En burgundiskt proper fläkt av röda bär släpper upp ett gäng fikon, dadlar och aprikoser. En maffig doft som ändå ger ett smidigt och ganska lätt helhetsintryck. Smaken är mycket komplex med rika syror och pulvriga tanniner i god balans. En porös munkänsla hjälper fram den långa eftersmaken som får brodera ut sig i munnen.

Carema 2003 (Santa Clelia) är gjort på 100% nebbiolo och kommer från Canavese. Årgången känns klädsam och har givit en rikt extraherad frukt som aldrig blir överväldigande med en ton av övermogna bananer vilande över glaset. Riktigt fin balsamico och ett stänk soja ger ett myndigt intryck. Tanninerna är finkorniga och i fin harmoni med syrorna.

Barbaresco 1999 (Lano) från San Rocco Seno d´Elvio är traditionellt framställd med lång maceration och lagring på stora botti. Väldigt tät och mörkröd. Tuggtobak, lakrits, asfalt, svarta oliver och rykande tjära. Superkoncentrerad med massiv tanninstruktur som är helt i synk med syrorna och trollar fram en näst intill perfekt balanserad nebbioloupplevelse. Stilmässigt mycket nära Roagnas Pajé, glöm allt snack om barbarescos femininitet o s v, det här är riktigt kraftfulla grejor. Stefan tar själv ett glas och ser lite sorgsen ut:

- Det här är sista flaskan och nu är det äntligen i balans, det har varit tjurigt och tvärt tidigare men nu blommar det ut...

Pinot Noir 2006 (Simcic) från slovenska Goriska Brda får representera något helt annat efter en så mäktig nebbiolo. Vackert djupröd färg och ovanligt intensiv. Doften är rejält sumpig och sötfruktig, vaniljen är påtaglig från den generösa(?) fatkontakten. Även i munnen blir det sött och nästan lite svulstigt med för snåla syror som ger ett platt intryck, inte min påse.

Stefan plockar fram ett glas till och vi undrar vad det här kan vara; lingon, röda vinbär och en ren nästan nyduschad doft. I munnen är det ack så syrligt och väldigt vitvinslikt, det skulle kunna vara en grignolino eller kanske någon obskyr druva man aldrig hört talas om? Men så här kan alltså pinot noir också smaka, Domaine Montanet-Thoden är en anrik, ekologisk producent som härjar i de kalkrika jordarna i Auxerrois, norra Bourgogne.

Vi tackar Stefan för en trevlig och lärorik eftermiddag och åker hem en smula klokare och ödmjukare.

Brunello di Montalcino 1997 (Rocca Caselli)

Grannbloggaren Mr J på Goda Vinare konstaterar i sitt senaste inlägg att Piemonte och södra Rhône är stekheta områden i den svenska bloggosfären och att Toscana hamnat i bakvattnet tillsammans med exempelvis Rioja. Detta är en alltigenom korrekt analys men med ett internationellt perspektiv vill jag nog hävda att Toscana, och framför allt brunello, har en förvånansvärt stark position trots alla fiffel-och-bågskandaler och brunellogates som passerat revy de senaste åren.

Vi blir därför sugna på att plocka fram en brunello med lite (?) mognad och letar oss tillbaka till det hypade 1997, en lysande artikel av John Mariani om fenomenet finns här, och smakar en tidigare oprövad producent som man inte hittar mycket information om.

Färgen är brukligt tegelbrun med klar transparens. Doften är till en början väldigt endimensionell med höstlöv, våta stenar samt mineral- och buljongtoner. Efter några timmar i karaff får frukten fart och letar sig förbi all mognaden, en del varma jordgubbsaromer och något sötkärvt i stil med rabarber tar sig ton. Tredjehandspaletten består av läder, lakrits och söt piptobak - en riktigt angenäm doftsymfoni till slut.

En nästan snipig syrlighet dominerar i munnen men tämjs lätt med hjälp av en bit riktigt god Tallegio, eftersmaken är inte anmärkningsvärt lång men väldigt läskande efter alla de tjuriga syrorna. Det känns som ett utpräglat matvin a´la den gamla brunelloskolan, den moderna "internationella" stilen är även här av det hårt ekade och fruktpackade slaget.

Inget charmtroll precis men likaväl en intressant bekantskap i form av ett ursprungstypiskt och ärligt vin.

(16p/20)

Scudetto Barbera d´Alba 2004 (Giuseppe Mascarello) & Langhe Nebbiolo 2006 (Paolo Conterno)

Det vankas lammrostbiff med smör- och faringlaserad savoykål samt rotfruktsgratäng och när jag stegar in i köket med en barbera d´Alba så uppstår en smärre äktenskaplig kris då hustrun proklamerar att det enda rätta till en dylik matkomposition torde vara en enklare Langhe Nebbiolo från en stabil och småskalig producent. Vilket gyllene tillfälle att komplettera serien "Italienska matackompanjatörer runt hundringen" efter torsdagens trevliga närkamp med Musella nollsexan.

Scudetto Barbera d´Alba 2004 är född och uppvuxen i Perno, Monforte d´Alba. Scudetto är en 1,88 ha stor odling som varit i Mascarellos ägo sedan tidiga nittiotalet. Barberastockarna är 60-70 år gamla och uttaget är lågt, 15-20 dagars open cap-jäsning och sedan 18 månader på fransk ek. Man låter Scudetton ligga ett par år extra på flaska innan den når marknaden.

Utseendet är mörkrött, lätt slöjigt med medelhög intensitet. Rejält med mogna, mörka bär når näsan och följs av en och annan petroleumpust, rik komplexitet med väl integrerade fat och en alltigenom mogen känsla. Svarta körsbär och jordgubbar växer fram efter hand och slår sig i lag med fuktig tobak och lakrits.

Praktfull syra som lägger sig långt framme i munnen och skickar in en lätt parfymerad ridå mot svalget. En liten, nästan försumbar, tanninstickighet kan detekteras på tandköttet. Ovanligt lång och imponerande eftersmak. (17p/20)

Langhe Nebbiolo 2006 är Paolo Conternos vardagsnebbiolo som, i likhet med all annan PC-nebbiolo, hämtas från Ginestra, Monforte d´Alba. Barolon, Barolo Ginestran och Bric Ginestran tilldelas det högklassiga druvmaterialet medan vår vän Langhe Nebbiolon får det som blir över. En veckas maceration och ett år på 3500-liters franska ekfat.

Klar, transparent och rubinröd. Man möts direkt av hela bärpaketet - jordgubbar, hallon och nypon. Ren och frisk med tydliga, nästan uppenbara, nebbiolo-markörer i form av violer och lätt tjärpastill. Ärlig och druvren karaktär som inte spelar svårfångad.

Behaglig struktur med lätta tanniner och markerad syra som sitter mitt i prick. Inte på något sätt elegant utan ungdomligt rättfram och okonstlad, en vintyp som man bara kan älska. (16,5p/20)

Mascarello barberan kunde köpas via supervin.dk till det facila priset av 140DKK/flaska men jag ser att de är slut där. Vi köpte våra på SuperBest Rotundan i Hellerup när de hade kampanj för några veckor sedan, 6 flaskor kostade då 660DKK.

Paolo Conterno handlar man bäst genom boller-weine.de, Langhe Nebbiolon klockar in på 12€ vilket är löjligt bra, dessutom kostar frakten 10€ för 12 flaskor... Man har bytt årgång till 2007 men årgångar är inte något jag oroar mig för när det gäller Paolo Conterno, maken till solid producent finns ej.

Vilket vin funkade bäst till maten då? Jo, hustrun hade tur den här gången...

Philippe Gimel besöker Klippan

En vinmakare från södra Rhône/Provence, som höstat hem 90-91 RP-pinnar, livslevande på ett gårdsloft i Klippans outskirts - låter det hallucinatoriskt?

Lokaliseringen (Bjärhus Gårdsbutik) visade sig vara en klockren matching med denne karismatiske, verbale (på flytande engelska!!) och jordnära vinproducent som Ingvar (Billigt Vin) länge talat sig varm om och nu alltså lyckats få hit för en "winemakers dinner" av det rustika och okonstlade slaget.

Philippe Gimel startade från scratch när han köpte egendomen som han sedermera döpte till Saint Jean du Barroux. Han är farmaceut i grunden men bestämde sig snart för att studera oenologi och arbetade efter fullgjord examen på Chateau de Beaucastel, Domaine de la Janasse och runtom i både Loire och sydvästra Frankrike.

Han har haft sin vinfilosofi klart för sig hela tiden: man måste utgå från bästa möjliga druvmaterial och detta uppnås genom ett minimalt skördeuttag, 15-25 hl/ha, och sedan göra sitt yttersta för att bibehålla druvjuicens höga kvalitet, för som han säger:

- Sedan druvorna är pressade finns det inget att göra för att HÖJA kvaliteten på vinet, det som kommer ut ur pressen är resultatet av väderförhållanden, terroir, det låga skördeuttaget, hela växtperiodens vingårdsarbete o s v. Inget av det som vinmakaren gör i källaren HÖJER kvaliteten, han kan bara förändra.

Philippe är således en hårdför motståndare till allt vad ny ek heter och litar inte ens på rostfritt stål utan föredrar cement. Han säger sig inte se ner på konkurrenter som hemfaller åt den "internationella" stilen och lagrar sitt vin på ny ek, en tredjedel av hans grannar har gått i konkurs de senaste åren, men konstaterar att han i så fall sysslar med en helt annan typ av vintillverkning och att jämförelser stilarna emellan är tämligen fruktlösa.

Hans 12 ha odlingar ligger inklämda mellan två berg varav det ena, Mt Ventoux, är snöklätt halva året och fungerar som en ovärderlig vattenkälla under sommarhalvåret. Klimatet i Provence betecknar han som idealiskt med 100 dagar mistral om året och tillräckligt med sol och värme för att aldrig behöva oroa sig för att druvorna ska hinna mogna ut. Tanninnivåerna kan däremot variera och han har därför börjat experimentera med att tillsätta stjälkar i sin senaste cuvée.

Vi får ett vitt vin i glaset som består av lika delar grenache blanc, bourboulenc och clairette. Årgången är 2007 och doften spritter av tropisk frukt, päron, grapefrukt men också en rejäl dos mineral och seltzer. Vidare känner man tydlig honungssötma som följs upp av en ren och frisk blommighet. I munnen är syrorna höga och markerade och klingar ut med en snygg lakritston, eftersmaken är torr och aptitretande, ett mycket trevligt vin som Philippe tycker kan ligga till sig ett tiotal år men jag tycker ungdomen är klädsam och väljer nog att dricka nu och ett par år framåt.

Två årgångar av Oligocéne dukas upp: 2004 och 2005. Oligocéne är en cuvée bestående av 75% grenache, 15% syrah, 5% carignan och 5% cinsault som macererat i två veckor.

2004:an är läckert bärig med jordgubbar, hallon och en piemontesisk finess i den rena frukten. Philippe hjälper oss även att identifiera örtigheten och le garrigue. I munnen är strukturen och munkänslan av det grövre slaget med en rejäl tanninspark i gomseglet, ett par år till i källaren och detta blir sublimt.

2005:an drar mer åt det eleganta hållet med en koncentrerad frukt som är dominerande även i munnen understödd av mycket finkorniga tanniner. Totalt balanserad och en sexig silkighet gör det här till ett vin som är utmärkt för omedelbar konsumtion, i mitt tycke en riktig vinnare.

Philippe tycker att 2004 och 2005 i Provence/södra Rhône erbjöd nästan identiska förhållanden ur vinmakarsynpunkt men resultaten blev trots detta väldigt olika, intressant jämförelse.

Cuvée no 4 och 5 är två helt olika viner, no 4 2007 är en fruktigare och lite enklare cuvée som till huvudelen består av grenache och har fått macerera i en vecka. Årgångstypiskt fruktdominant med stor och kraftig doft, bakom lurar en hel del mineral och blöta stenar. Trevligt vardagsvin i en tydlig och enkel stil. No 5 är ett flaggskepp med 85% grenache och 15% syrah i bagaget, skördeuttaget är minimala 15 hl/ha och består endast av riktigt små druvor med koncentrerad frukt och mycket skal. Mycket mäktig med en hel del torkad frukt och körsbär i likör. Mörk choklad och lite bitterhet skänker elegans, kan misstas för en riktigt ung och elegant amarone faktiskt.

Maten som serverades var en kärleksfullt tillagad Bouef Bourgignon, vilken var helt superb med kött från gården, passade utmärkt till vinerna.

Importören Vinminvins representant var allerstädes närvarande och fungerade som en utmärkt sidekick åt Philippe Gimel, ställde bra frågor och styrde in Philippe på rätt väg efter alla hans urspårningar när den smittsamma entusiasmen tog överhanden och fick honom att gå loss rejält på detaljer.

Ett fantastiskt trevligt, lärorikt och lyckat initiativ som vi hoppas gav både Ingvar och Bjärhus blodad tand!?

Tack Ingvar!

Ytterligare vittnesmål hittas här.

Valpolicella Superiore 2006 (Musella)

En bra Chianti Classico, en ren och frisk Barbera d´Alba och en läskande Valpolicella är en utmärkt arsenal matvänliga mitt-i-veckan-viner som alla och envar bör ha på lut där hemma. Chiantin och barberan brukar inte vara några problem att hitta, många konsistenta producenter i både Toscana och Piemonte som håller jämn nivå från år till år, men Valpolicella går man allt som oftast bet på av någon anledning. Musellas 2005:a var inte speciellt kul men vi har hört goda saker om 2006 så vi testar.

Druvblandningen består av 70% corvina, 20% rondinella och 10% av den lite otippade barbera.

Ljus och klarröd med blåstick. Frisk med rik örtighet och ljusröda vinbär. En del angenäma fataromer surrar runt frukten och hjälper till att fördjupa intrycket en smula. Mycket trevliga vegetativa toner av gräsklipp och välskött kompost. Självklart en del körsbär samt mandelmassa och choklad från faten.

I munnen fortsätter det att imponera - rent och läskande med höga, klara syror som anstår en solid matackompanjatör. Längden är anständig och man häller gärna upp det där extraglaset.

Förbluffande trevligt, vi fyller på förråden eftersom vi misstänker att det snart är dags för årgångsbyte?

(15p/20)

nr 2393

Ca´linverno 2003 (Monte Zovo)

Vi rotar fram två stycken gamla Erik Sörensen-inköp.

Monte Zovo´s Ca´linverno är ett lite speciellt vin där druvorna skördats extremt sent, halvvägs in i december, för att sedan torkas i 20-25 dagar a´la amaronsk appassimentoteknik. Odlingarna är belägna vid Monte Baldo som ligger mellan Gardasjön och floden Adige. Druvblandningen är 80% corvina, 10% rondinella, 5% cabernet sauvignon och 5% croatina.

Färgen är mörkt djupröd, tät och kompakt. Doften är initialt av det parfymerade slaget, extraktrik och koncentrerad som outspädd saft. En rejäl skopa körsbärssylt, fikon, dadlar och portvins- och madeiratoner i massor.

Munnen fylls av likörhetta, alkoholen lär vara 14,5% enligt etiketten men jag tror inte det räcker. Syror eller tanniner finns ej att uppbåda utan allt är väldigt runt och mjukt i en mäktig kropp. Eftersmaken dröjer sig kvar med sötma och tobakstoner.

Snudd på maffigare är de flesta amarone vi provat men inget vi köper igen. (13p/20)

Efterrättsvinet är en Malvasia di Castelnuovo Don Bosco som är en söt, röd spumante gjord på 100% malvasia. Färgen är läckert klarröd med fina bubblor. Doften är späckad av hallon, blåbär och lingon. Smaken är ganska intensiv med druvtypiskt parfymerad inramning följd av en lätt skalbeska som faktiskt sjunger lite. Enkelt men likafullt intressant. (14p/20)