Toscansk blandning

Dags igen att kolla av ett gäng blandade toscanare i någon form av jämförande studie. Vi ställer upp tre renrasiga sangiovese-versioner av traditionellt/gammaldags snitt då vi misstänker att vännerna J & H kommer att bidra med tre stycken modernare tolkningar, då deras inköpskanal oftast är det statliga monopolet där ju som bekant tillgången på storskaliga och slottsproducerade CC, BdM och VNdM i poängvänlig stil, vida överstiger utbudet av traditionella gårdsproducerade dito.

Casalferro 2007 (Ricasoli) Första glaset ut är en luring: 100% rejält urlakad merlot som spenderat ett och ett halvt år på nya barriquer. Innan man till fullo hunnit kalibrera sin sangiovese-detektor så finns här faktiskt ett och annat som starkt påminner om chianti av det mörkfruktigare och modernare slaget. Det går dessutom att hitta en intensiv och mentholbemängd körsbärsfrukt som känns en aning överextraherad och fatrondören breder oblygt ut sig så småningom.

Man konstaterar genast att det är ett marknadsanpassat och kanske rentav poängsligt vin vi har att göra med och efter en stund i glaset blir det rena rama julmusten med alla de bruna kryddorna och den där envisa mentholen. Blint kan man inte med säkerhet avfärda det som en icke-sangiovese - Carlo Ferrini skryter ju med att "The merlot is 'sangiovized'" - men det saknar vederbörlig syra, struktur och matvänlighet. Pass för min del. (SB 319SEK)

Chianti Classico 2007 (Castell' in Villa) Andra glaset känns som mammas gata, det här känner vi igen med sin klarröda frukt och de suveräna balsamicosticken. Extremt definierat i både näsa och mun men ändå nästan omöjligt att plocka isär och veckla ut.

100% botti-lagrad sangiovese som provats tidigare här. Resultatet är lika gott ikväll - ett vin i komplett balans, fantastiskt lättdrucket och läskande. En viss reservation från övriga runt bordet gällande att det kanske slinker ner lite väl motståndslöst, en invändning som jag inte håller med om; för mig är det här precis hur en ren traditionell sangiovese ska bete sig - toppklass! (BB-Vin 125DKK/115DKK vid köp av 6)

Castello Fonterutoli 2007 (Mazzei) Väldigt trevlig sniff i tredje glaset, visst känner vi fatpustarna, en lätt rotfruktssötma och den gräddiga lenheten men allt känns gediget och välgjort. Det kompletteras dessutom av intensiva målarburks- och nejliketoner men även en fräsch mineralsälta. I munnen spretar det en aning och tanninerna känns småkantiga.

Det här är en Chianti Classico från Mazzei som utgörs till 85% av sangiovese (från 50 olika plottar och 36 olika biotypes, av någon anledning) och 15% cabernet sauvignon och merlot som fått ligga 16 månader på 60% nya barriquer. En riktigt trevlig årgång av den här CC:n i sin lite lyxigare stil som nog kan uppskattas av många, men vad är det för glasstöntigt whiskyinfluerat papprör det kommer packat i? (SB 289SEK)

Brunello di Montalcino 2006 (Col d'Orcia) Glas fyra inleder med en alkoholhet dimma som skingrar sig snabbt och samlar ihop sig till en rund, fyllig men likafullt exakt och väldefinierad sangiovesefrukt tillsammans med en härlig jordgubbskompott. Utmärkta syror och lätta tanninkli ger en behaglig smakbild tillsammans med all den röda frukten.

Stabil brunello som troligen fått en skön boost av den goda årgången. 18-20 dagars maceration och lagring på större (25, 50 och 75hl) fat. Priset är visserligen helt OK men med tanke på alla riktigt bra BdM 2006:or som finns att tillgå på andra sidan sundet så lär inte detta bli något vi fyller på med. (SB 264SEK)

Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona) Femte glaset är något helt annat än vad vi råkat på tidigare, ett markant steg upp i komplexitet med massor av doft som kräver större glas. Den tjocka frukten är klarröd, här sticker nagellack och balsamico till och mineralerna rensar upp i både näsa och gom. Fin harmoni och balans samt en härlig stadga i syror och tanniner skvallrar om att här finns gott om rusticitet och elegans i samma snygga paket.

Hade man vetat att det fanns en brunello 2006:a i uppställningen så hade jag definitivt placerat den i det här glaset. Att en rosso 2008:a så kapitalt kan ta över tillställningen är inget annat än anmärkningsvärt. Nora och Diego Molinaris Cerbaiona gör två av Montalcinos intressantaste och läckraste viner - deras brunello är magisk men rosson står minsann inte långt efter. Produktionen är liten och ultratraditionell - Noras uppfattning om temperaturkontroll är att känna med handen på betongtanken när jäsningen är klar. Vi har provat smakprov av vinerna tidigare. (BB Vin 209DKK/189DKK vid köp av 6)

Chianti Classico Riserva 1999 (Doccio a Matteo) Glas nummer sex möts av ett direkt avvisande från våra gäster som tycker att mognaden är på tok för långt gången, det spekuleras rent av om en kass flaska. Återigen måste jag vidhålla en lätt differentierad ståndpunkt. Visst är buljongen och sojan där och visst är frukten lite tröttare än tidigare glas men jag tycker vinet har en ganska skönt avrundad, om än långt gången, mognadskaraktär. Munkänslan bjuder dock inget vidare motstånd men ett koppel mörktonade syror och en amarenapastill långt bak i svalget står i alla fall till buds. En bättre sniff än sipp således.

"Gamlingriservan" från Doccio a Matteo bär syn för sägen att det inte alltid är så lätt för Jupiters blod att åldras med grace. Vi var väldigt positiva för ett år sedan men den här, vår sista flaska, kommer vi nog inte att skriva hem till mor om.

Sammanfattningsvis: Cerbaionas Rosso di Montalcino 2008 är årets läckraste sangiovese i det här huset, period. Vi får se hur den står sig mot Salvionis RdM 2009, vad det lider.