Vini d´Italia 2011 Köpenhamn

Årets Vini d´Italia gick av stapeln i ett Köpenhamn som börjat rusta sig för att ta emot våren med öppen famn. I år var det Politikens hus vid Rådhuspladsen som stod värd för evenemanget och visade sig fungera väl för ändamålet, även om fjorårets Tivoli-lokalitet nådde en högre trevnadsfaktor. Lördagens lunchpass var välbesökt men utan att förfalla till trängsel, huggsexa eller handgemäng, man kom enkelt till vid alla montrar och besökarna visade upp en föredömlig festivaletikett vilket innebär att man får sitt glas påfyllt, växlar några snabba ord med importören och backar därefter undan så att nästa person kommer fram.

Nivån på vinerna var överlag mycket hög, årgångarna 2006, 2007 och 2008 har ju visat sig vara goda i större delen av Italien, och det geografiska utbudet var snyggt mixat med allt från Trentino-traminer till Etna-nerello.

Det är alltid svårt att hitta det tillvägagångssätt som bäst lämpar sig för den här typen av löpande band-provning - ska man beta av distrikt, druvor och vintyper med någon slags förutbestämd metodik eller ska man satsa på ren freeblowing och bara se vad som händer? Jag satsade på att köra fritt men hämtade lite inspiration för utvärdering från den här gamla FV-posten, som visserligen avser förhållningssätt i ett blindprovningssammanhang, men som kan fungera ganska bra i en så här pass överväldigande situation som faktiskt ett festivalscenario är:

Gillar jag vinet? Varför? Är det framställt med betoning på frukt, terroir eller vinifikation? Oerhört relevanta kriterier som man såklart alltid ska fråga sig men sällan gör.

Anteckningarna blev dock ytterst sporadiska och troligen bara till glädje för mig själv men ett och annat guldkorn/stolpskott kan jag drista mig att delge.

Vi provade en hel flock barbere och översta platsen på prispallen delas mellan Barbera d´Alba Santa Rosalia 2009 (Brezza) och Barbera Sori del Drago 2008 (Brovia). Två riktigt rena och friska viner i en sprittande ljusfruktig stil som spenderat sin uppväxt i rostfritt stål. Suveränt läckra med både charm och djup, Brezzas Santa Rosalia 2009 ska vi definitivt fylla på med - Hustedvin säljer för runt danska hundringen.

En annan charmör var Fattoria Petroios Chianti Classico 2007, ljuvligt sötfruktig näsa som slösar med jordgubbsfrukt och moreller, en höjdarchianti. Riktigt bra rosso di Montalcino finner man i La Mannellas 2007:a, rund, rik och frikostig, det verkar vara hart när omöjligt att gå fel bland de toscanska 2007:orna. Båda dessa finns hos Le Papillon där man också hittar de underbara vinerna från Antichi Vigneti di Cantalupo. Colline Novaresi Agamium 2005 är en enkel och frisk nebbiolo med smäcker mineralitet och riktiga isterspräckarsyror, Ghemme Collis Breclemae 2000 är deras toppvin med en komplexitet och ett finlir som tyvärr inte kommer till sin rätt i mässammanhang - heady stuff though!

Carlo Merolli var på plats och hade gått sin egen väg med ett gäng lambrusco som var ett välkommet uppfriskade inslag. Min favorit blev Stopai 2010 med ymnig frukt och perfekt frizzante som liksom dukade upp en fiktiv picknick mitt framför ögonen på oss, med fågelsång, sval skugga, rutig duk och kycklingsallad - ett absolut måste när vi snart äntrar den långa, avslappnade och smäktande varma vinsommarsäsongen.

Theis Vine visade upp ett starkt sortiment där Bruno Giacosas Valmaggiore 2008, Coppos Barbera d´Asti l´Avvocata 2007 och Accordinis Ripasso 2008 gjorde intryck - tre rejäla, pigga och oförställda matviner av hög klass. Jermanns chardonnay 2009 förbluffade med sin pinot grigio-möter-arneis-aromatik, citrusfriskt och päronsött i en fyllig stil.

Ytterligare en mycket trevlig chianti-bekantskap var La Spinosa vars Chianti Colli Fiorentini 2007 pulserar av mustig syrlighet med en lättjefull frukt som gränsar till frivol, och det skulle bli etter värre: Riservan Prunaiolo 2006 var en särdeles utåtriktad crowdpleaser som tryckte på alla de rätta knapparna och var lätt att älska. Mycket bra grejer som Hustedvin säljer.

Besvikelser som bör nämnas är Cagiorgnas Etna rosso N*Anticchia 2007 som kändes lite väl enkel för att motsvara priset på 369DKK, påminde närmast om en något överarbetad TdTN normale. Monsantos Chianti Classico 2007 presterade bra och kändes igen, trots lite nedtonad etikett, medan deras rena cabernet sauvignon Nemo IGT 2006 var på tok för anonym, skulle i stort sett ha kunnat komma från vilken världsdel som helst. Det första man frågar sig när man får Nemo i munnen är: Varför?

Vad beträffar Foradoris Teroldego Rotaliano 2006 kan jag vidimera Ingvars vittnesmål om en störande bränd ton som jag kopplade ihop med en intensiv fatprägel, synd på ett i övrigt trevligt vin.

Fèlsina Fontalloro 2007 är definitivt värd att nämnas, sagolik sangiovese i extraherad stil men med elegans och närmast fulländad balans. Barolo Giachini 2006 från La Morra-producenten Giovanni Corino var också ett vin som lämpade sig väl i det här sammanhanget.

En annan svår fråga, en dag som denna, infinner sig när man kommer hem och undrar: Vad dricker vi till käket ikväll? Inget italienskt, enas vi om och vips står en Cotes-du-Rhône 2007 från Saint Cosme på bordet. Till den grillpannestekta lammrostbiffen är det väl OK men all sötsliskig frukt, medicinalörter och kraft i munnen slår över en smula, man tröttnar liksom, man vill öppna en barbera...

Andra, och avsevärt mer substantiella intryck från Vini d´Italia kan läsas här.