lördag 8 januari 2011

Lergökastan revisited

Bussen plöjer genom det töande skånska landskapet likt pansarkryssaren Potemkin. Vattnet som ligger i stora pölar på vägarna klyvs av den nästintill amfibieliknande Scania Omnilinken. Målet är nordvästkusten och en tête-á-tête med Ingvar i Skånes eget Seattle. Väl framme är programmet helt outtalat så jag sätter mig till bords med vidöppna sinnen, viss om att det snart vankas förlustelser av det eudemonistiska slaget.


Mycket riktigt inleder vi med en fullkomligt sublim olivolja; Frantoio di Rivas Mosto d´Olio kommer från Riva del Garda och är väl därmed en av de nordligaste italienska olivoljerna. Massiv näsa av nyklippt gräs, ljusgröna örter och vita blommor. Ljuvligt frisk med en lätt syra och prima viskositet i bästa 5W-40-klass. Som hand i handske till Ingvars mors hembakade rågsiktsbröd - svårslaget.

Vi börjar vår dryckeskavalkad med ett glas innehållande en orange, lätt grumlig och porlande vätska. Doften är maltig, nästan öllik, och med en dov antydan om smutsig bilmekanikeroverall. En viss grönäpplig friskhet tar sig upp till ytan och ger anrättningen en pigg och lite framfusig karaktär.
Smaken inleder med en liten beska, syrorna uppfattas som höga och intensifieras av kolsyran. Allt känns helt torrt och utjäst. Ingvar undrar om jag gillar det här och jag svarar att jag tycker det är intressant men inte vad jag skulle kalla gott. Jag vågar mig inte på någon gissning.

Tur var väl det för i glaset har vi en geuze som är ett spontanjäst belgiskt öl. Inget jag smakat tidigare men en kul bekantskap som mycket väl kan fördjupas. Ett alldeles uppenbart användningsområde saknar jag dock, Ingvar föreslår skaldjur.

Oude Geuze (3 Fonteinen)


I glas nummer två finns en djupgul uppenbarelse som är klar men innehåller små svarta fällningsdetaljer. Florala toner till att börja med men en petrokemisk strimma växer fram och tar med sig nysvetsad bagagelucka och ylletoner.
Munnen bjuds på rieslingsyror med citrustransienter men likväl en oljig munkänsla. Tämligen lång och angenäm eftersmak - ett vin med viss mognad.

Vi är i Loire och dricker mogen chenin blanc från Vouvray - inte varje dag minsann. Jag gillar det här skarpt och det blir bara bättre och bättre ju längre kvällen lider. Måste vara en flaska i toppform.

Vouvray 1994 (Domaine Bourillon Dorléans)


Vi provar även ett av Ingvars köp vid vårt Merollibesök i torsdags; Auroras Pecorino från 2005. Färgen är dovt halmgul och doften öppnar med en lätt rökt ton som av halvsläckt höstbrasa. En viss oxidationsantydan kan detekteras men inget oklädsamt. Torkade äppelringar och stråk av varm honung träder fram så småningom.
Smaken är avmätt med lugna syror och känns mogen på gränsen till förbi.

Fiobbo 2005 (Aurora)


Nästa glas är väldigt ljust gult, klart och skinande transparent. I början är doften sluten med lite alkoholpuffar och en lätt kryddighet men efterhand som temperaturen stiger i glaset så börjar det blomma ut ordentligt. Söt parfym av viognier-karaktär och en lätt oljig sidonyans men likafullt mycket fruktigt i vit persikostil.
Stor och fyllig med dovt eleganta syror och ett lätt bett i tandköttet. Fin eftersmak som hänger kvar ett bra tag.

Här har vi en timorasso från Tortona i glaset. En lite svårfunnen druva som det börjat buzzas om på sistone. I vingårdarna Montagnina och Gabetto har den dock odlats i århundraden, här hämtar Coppi sin frukt och låter den ligga till sig i åtta månader på rostfritt stål efter avslutad jäsning. Finns också hos Carlo Merolli.

Fausto 2008 (Vigne Marina Coppi)


Eftermiddagens första röda är ganska mörkrött med viss transparens. Frukten är frisk och fin och skickar mig direkt till norra Rhône. Mörka toner av skogsbär och svarta vinbär, syrlig men mogen lingonaktig frukt.
Väldigt harmonisk smak med imponerande balans mellan syror, frukt och nätta tanniner. Inte på något sätt ett "stort" vin men ett, i alla stycken, komplett dito. Högsta möjliga drickbarhetspoäng!

Jaha, så ska man alltså ge sig ut på marzemino-jakt hädanefter. Storkooperativet Cavit gör cirka 6500 flaskor av den här toppvarianten innehållande 100% marzemino som legat på stål. 6500 flaskor är väl ungefär 1 promille av kooperativets totala produktion... Trevligaste nya bekantskapen sedan Etnas nerello mascalese.

Maso Romani 2006 (Cavit)


Ur det andra röda glaset stiger en superintensiv doft av körsbär och en packlår full av animalitet. Tobak och sötsyrliga moreller griper tag i paddlarna och semaforerar old school-amarone.
Stor och välutvecklad smak som är mycket kraftfull utan att vara klumpig. En påfågel, ett uppvisningsvin fast i utmärkt balans och som inte på något sätt skämmer ut sig till den läckra köttbiten och blomkålspurén. Lång och nobel eftersmak.

Här har vi en friulansk blandning av refosco och schioppetino som spenderat sin uppväxt i barriques. Snabbmognat av den varma årgången och helt klart drickfärdigt nu. Mäktigt.

Sacrisassi Rosso 2003 (Le Due Terre)


Dags att knyta ihop säcken. En mörk matta av däckgummi, tjära och lakrits skjuter ut ur glaset. Svarta vingummin, målarpyts och polish sluter upp. Frukten är i fin form och har klarat av att hålla emot faten med bravur.
Smaken är harmonisk med runda och finkorniga tanniner och mjuka syror. Definitivt en barolo på topp.

Rattis nittioåttor är väldigt trevliga just nu, har ni några liggandes så ur med korken nu och njut. Huruvida de senaste årgångarna kommer att prestera så här bra om 7-8 år låter jag däremot vara osagt.

Barolo Marcenasco 1998 (Renato Ratti)


2 kommentarer:

Jörgen Andersson sa...

Det låter som en verkligt givande och angenäm extravagana! Den där Fiobbo är väl inte direkt någon fjabbe - min 2005:a går i samma stil som den ni provade. Men att jag om jag låtit Gli Fiobbi (?) vara istället kunde inhandlat några Prapò till stämmer till eftertanke.

Italienska viner sa...

Tycker jag mig skönja en krank blekhet i ditt utlåtande Jörgen? Fiobbon är neither fjabbe nor gonte men jämte en drypande Prapò nolltrea står han sig nog slätt. Äpplen, päron och allt det där lagt åt sidan...

/Patrik