lördag 23 oktober 2010

Amarone della Valpolicella 2003 (Tommasi) & Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparsa)


Veckan som gick bjöd på två tänkvärda vinfilosofiska ögonblick; först berättade en av de mest renläriga syra/tannin-fetischisterna på den skånska västkusten för mig att han hade provat Allegrinis Amarone Classico 2006 och tyckte den var superb! Samma kväll får jag frågan från en känd vinimportör med säte i en nordköpenhamnsk förort: varför svenskar verkar vara så avogt inställda till amarone? Jag svarar att det troligen beror på att här i Sverige anses amarone vara ett slags folkligt "finvin" och därmed en smula ohippt samt att de svenskar som vinimportören ifråga kommer i kontakt med heller knappast utgör ett gränssnitt av den svenske medelvinkonsumenten. De representerar snarare ett intresserat, medvetet och ovanligt kunnigt segment som troligen läser vinbloggar där allt vad fruktsötma, alkoholstyrka och portvinsaktig lättillgänglighet heter betraktas som paria. Vinimportören understryker att det faktiskt finns en och annan ambitiös amaroneproducent vars viner helt saknar dessa attribut vilket förmodligen är helt sant. Amaronesuget är därmed väckt och i väntan på nästa leverans från den nordköpenhamnska förorten får vi plocka fram en gammal monopolbekanting från 2003 som ligger i gömmorna. Vi är dessutom vådligt sugna på chianti varför en nysläppt riserva-nollfyra skall kännas av till ryggbiff med trattkantarellduchesser, jordärtskockskräm och körsbärsspetsad rödvinssås.


Amarone della Valpolicella Classico 2003 (Tommasi) Det här är ett vin som finns att köpa vid, i stort sett, vartenda mjölkbord i vårt avlånga land. Vi provar den värmebakade nolltrean men den aktuella årgången är 2006 och vid ett sällsynt studiebesök på ett systembolag i en mindre sydsvensk stad kan jag meddela att det fanns nio (9) stycken olika amarone, sex (6) ripasso/appasimento men endast en (1) barolo att tillgå...
Tommasis amarone består av 50% corvina, 30% rondinella, 15% corvinone och 5% molinara som efter traditionella amaronemetoder spenderat tre år på 3500-liters fat. Vi häller det på karaff och låter det andas under hela eftermiddagen. Doften är väldigt intensiv med djup körsbärsfrukt, linoljefärg, marsipanbröd och små swiffar av knallpulver. Faktiskt inga spår av den där jobbiga portvinssötman utan snarare ett och annat drag mot lite friskare tongångar som menthol och daggblöt singel. Till maten är detta riktigt behagligt med sin rondör- och pondusmässiga frukt ihop med en viss höjd i syrorna, munnen fylls ut i varje vrå men man blir aldrig överväldigad utan allt sker i harmoni. Vi gillar det verkligen och är något överraskade över den relativa lättheten och de nästan omärkliga 15 procenten.

(16p/20)


Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparso) Ett biologiskt framställt vin som utgörs till 90% av sangiovese och 10% av canaiolo från de höga kullarna (450 m ö h) runt Radda in Chianti.
Till att börja med ett utsökt sniffarvin som levererar animaliska toner och eteriska körsbärsparfymer om vartannat i parti och minut - tjock härlig fruktmatta och RX-lim susar uppför näskanalerna. I munnen känns det däremot helt platt utan någon fruktkärna och nästan ingen struktur alls fast med en ganska viril syrlighet som enda skäl till upphetsning. Efter en lång luftning faller det emellertid lite mer på plats och känns mer samlat och till maten fungerar det helt OK. Smaken kan dock inte på något sätt leva upp till vad den mycket lovande näsan berättade så storslaget om i början - synd, kunde blivit riktigt trevligt. Släpptes i BS i oktober till det fantastiskt angenäma priset 236 SEK för två (2!) flaskor.

(14p/20)

12 kommentarer:

Ingvar Johansson sa...

Tror jag kan gissa vem både importören och tannin/syra-fetischisten är...Tommasin ska jag ta och prova... Det är intressant med de svenska vinbloggarnas förhållande till amarone. Just de attributen du tillskriver amarone, fruktsötma, "alkoholstyrka och portvinsaktig lättillgänglighet" kan väl passa in på många 07:or från södra Rhone som hyllats rätt så unisont, om man bortser från ett par skorrande röster.
Visst var Allegrinin ett polerad och slick spelare men där fanns både tanniner och syror så det räckte till och blev över. Samtidigt kan man konstatera att när någon bloggare provar amarone så brukar det konstateras att det inte är så dumt trots allt.

Niklas Jörgensen sa...

Kanske det inte enbart är en skepsis till vinerna, men även en irritation över girigheten som drabbat Amarone. Utnyttjandet av ett gott namn till att pumpa ut mediokert vin är nog min personliga aversion. För bra viner finns det utan tvekan; riktigt, riktigt jäkla bra!

Deltog i Amarone-provningen tidigare i år i Stockholm. Den visade med tydlighet hur vanskligt det numer är att köpa Amarone. Känn din producent är utan tvekan likaviktigt här som i Bourgogne!

http://miseenbouteille.blogspot.com/search/label/Amarone

BTW, Tommasi's Recioto var ganska charmerande!

MVH

Niklas

andersuw sa...

Måste erkänna att jag sällar mig till skorrarnas skara ifråga om södra Rhône 2007 trots att jag annars inte har några problem med mina tungspets-r. Då är Amarone bättre, även om vi oftast föredrar att hoppa ner ett steg till ripasso- eller halvpassitosegementet.

Jag ställer mig dock lite frågande till din Bourgogneanalogi Niklas. Bourgogne är verkligen en djungel där det i mitt tycke är riktigt svårt att hitta bra vin till vettiga pengar. Det må vara att det kan finnas Valpolicellaproducenter som pumpar ut stora mängder dålig Amarone (och annan Valpolicella) till för höga priser. Men såvitt jag vet är de ganska få och därmed lätta att hålla reda på. Överhuvudtaget finns det inte överdrivet många producenter i Valpolicella så någon djungel är det liksom svårt att få ihop till.

Sedan undrar jag, apropå vad du skriver i din blog, varför du fnyser åt ripasso. Som med det mesta annat finns det såväl bra som dåliga. Det vin som du lyfter till skyarna i stycket strax ovanför det där du kategoriskt avfärdar ripassovinerna (Cantina Sociale della Valpolicella, Domìni Veneti, Vigneti di Torbe, Valpolicella Classico Superiore) är för övrigt i själva verket en ripasso även om det inte står på etiketten:

http://www.cantinanegrar.it/english/scheda.aspx?id=8

Vi gillar i likhet med dig det vinet. Men vi tycker ännu bättre om Cantina Sociales "La Casetta" (även det ripasso men ett snäpp upp på kvalitetsskalan) och Verjago (som kostar ännu lite mer och är passito men inte Amarone).

Även Cantina Sociales Amarone brukar hålla god klass, i alla fall om man håller sig till Domìni Veneti-serien. Deras Amarone "normale" i den serien finns för övrigt i SB:s standardsortiment för 185 kr och deras bästa Amarone, Vigneti di Jago, som du uppenbarligen gillade, finns i beställningssortimentet för 455 kr (vilket tyvärr är lite för mycket jämfört med vad det kostar på annat håll).

Italienska viner sa...

Du har alldeles rätt Ingvar i att när man väl ger amarone chansen så blir man ofta positivt överraskad. Det behöver som sagt inte heller tvunget vara Quintarelli eller Viviani.

Anders - dina ripassotips kanske borde kollas upp? Har du någon tysk hovleverantör som sticker ut på denna fronten?
Carlos amaroneproducent Le Ragose har vi inte provat ännu men vi börjar bli riktigt sugna. Skall enligt uppgift vara av den syrarikare stilen.

/Patrik

Niklas Jörgensen sa...

Ander, det hade jag ingen aning om! När vi pratade om vinet på mässan sade de att det var en vanlig Valpolicella, nämnde inte alls Ripasso. Nu ska jag givetvis inte dra några större växlar av det men varför väljer man att inte skriva ripasso, eller nämna det är gjort enligt ripasso-metod, om det nu är det?

Vad gäller min Bourgogne-liknelse så är den främst så jag upplever Amarone. PÅ mässan, fylld av Amarone, fick jag även styrkt mina farhågor; att det är en djungel om man inte är tillräckligt insatt. Och det erkänner jag villigt att jag inte är vad gäller Amarone.

MVH

Niklas

Ingvar Johansson sa...

Niklas! Jag kan bli rätt trött på "fenomenet Amarone" som ju utan tvekan har lett till en överproduktion och hos många producenter sänkt kvalitet. Jag tror det räcker rätt långt med namnet Amarone, 16% alkohol, låg syra och ett pris på under 200 spänn för att sälja hyggligt i Sverige. Det är ju så lätt att uttala också. Samtidigt är det ju synd att slänga ut barnet med badvattnet vilket jag gjort mig skyldig till. Visst måste man vara påläst när man handlar men det är väl en regel som gäller för de flesta områden. Utom möjligtvis Etna :-)

Niklas Jörgensen sa...

Ingvar; jag har en grundskepsis till Amarone men har samtidigt provat flera fantastiska viner också. Min skepsis bygger mkt på okunskap; jag har inte hunnit sätta mig in tillräckligt men också på att namnet i viss mån missbrukas. Att det gått big business i Amarone visar ju ha-priserna som markerna betingar!

Men någon gång ska jag nog nå till Amarone också. Problemet är att det finns så många underbara farthinder på vägen dit ;-)

Och ja; Nerello Mascalese är mitt 'årets fynd'! Jag är helt tagen av charmen i vinerna och samtidigt sur på mig själv; hur har jag kunnat leva ett liv utan dessa charmörer tidigare ;-)

MVH

Niklas

andersuw sa...

Patrik: CSVs viner är inte helt lätta att hitta på den tyska marknaden men vi har med framgång beställt härifrån ett antal gånger:

http://www.vinothekpeutler.de/

De håller högst anständiga priser på CSVs viner (ungefär samma som ex cellar) och när jag beställde sist lärde jag mig dessbättre också att de levererar direkt till Sverige. Frakten kostar 16 euro för upp till 18 flaskor om man köper för minst 300 euro och 23 euro om man inte når 300-eurosgränsen.

Kan personligen rekommendera alla årgångar av La Casetta (vingårdsvin med ripasso baserat på husets bästa Amarone) som de erbjuder (00, 01, 03 och 04) utom 03:an som jag inte provat. Dock skulle jag i nuläget satsa på 04:an. De gamla vinerna (00, 01) håller troligen än men jag tyckte nog att 04:an var allra vassast alldeles oberoende av åldern. Verjago finns bara i en årgång (som man missat att uppge på hemsidan), 2005, och det är den vi med god aptit nu konsumerar.

Av Vigneti di Jago har jag bara provat 98:an, som jag tyckte mycket om. Har också försökt prova 01:an men den flaska vi beställt var tyvärr korkad. Den vanliga "normaleamaronen" kan du som du ser lika gärna köpa på SB, vilket inte innebär att Peutlers pris är dåligt utan att SBs pris är ovanligt bra. Jag har inte provat den årgång SB nu säljer men det skulle inte förvåna mig om det är den bästa Amarone du kan få för de pengarna.

Om du tycker det är väl mycket att beställa 18 flaskor CSV utan att ha provat först (vilket jag nog skulle tycka om jag var i dina kläder) kanske du kan beställa en provlåda innehållande lite annat godis också. Vi brukar bl.a. beställa Còlpetrone (Sagrantino) och Foradori (Teroldego) härifrån.

Ytterligare ett stalltips på Valpolicellafronten är Giuseppe Campagnola, som sannolikt är regionens mest prisvärda producent. Hans "Le Bine" Ripasso kan man hitta lite varstans på den tyska marknaden för 6 à 7 euro och hans halv-amarone (passito), Caterina Zardini, kostar ca 10. Amaronen, även den kallad Caterina Zardini, är lite mer normalt prissatt (ca 30 euro). Alla tre, men i synnerhet, de första två är synnerligen svårslagna ifråga om QPR, och vi har regelmässigt dessa två i källaren.

Niklas: Jag vet uppriktigt sagt inte varför det inte finns någon ripassomärkning på Vigneti di Torbe, i alla fall på framsidesetiketten (kan möjligen stå där bak). Men beteckningen "ripasso" är mig veterligen inte en del av appelationsbestämmelserna utan något som producenten kan men inte måste ange.

Kan också förstå din reaktion på mässan. Men när man börjar bli lite bekant med distriktet märker man snart att antalet producenter är synnerligen hanterligt, egentligen lite för hanterligt i min smak. ;-) Här finns inget vimmel av småproducenter som i exempelvis Langhe-området utan stordrift är mer regel än undantag.

Niklas Jörgensen sa...

Suck, ännu en tysk att spana in. Plånboken mår inte bra av det här säger jag...

Anders; när åker du till Sicilien? Biondi's Monte Ilice 2007 var fullkomligt strålande! En annan Nerello som överraskade positivt i en mer traditionell och uttorkad stil var 2005 Lavico Vajsindi från storproducenten Duca di Salaparuta.

MVH

Niklas

andersuw sa...

Hehe. Ja, jag vet hur det är. Vi försöker just nu iaktta köpstopp, inte minst därför att vi nu nått vägs ände på förvaringsfronten: Flaskorna väller ut när jag öppnar förrådsdörren.

Dock gjorde vi ett undantag för just lite Etnavin från Carlo Merolli. Som Patrik redan vet blev vi omåttligt förtjusta i Calabrettas Etna Rosso 2001 och var även starkt tilltalade av Nonna Concetta 2006 (Sicilia IGT, Nerello Mascalese) från samma producent. Som väntat är det ingen tvekan om att Nerello Mascalese är en druva för oss!

Skall göra en notering om de producenter/viner du nämner och se om vi har tillfälle att snappa upp dem på plats eller rentav hinna med ett besök på gården. Har du hunnit blogga dessa redan eller är det på gång? På lördag bär det av mot Taormina!

Niklas Jörgensen sa...

Nope, bara Graci som gått ut! Som den stora Sicilien-vän jag är så hade jag under höst och vinter tänkt göra några mer ingående nedslag om dess viner. Första posten riskerar komma efter ni åkt men skicka mig ett mail så ger jag dig några rekar på de jag så långt fallit för!

niklas.jorgensen@gmail.com

Än en gång; hugg en Monte Ilice i alla fall! Och Graci! Det är förförande läckert!

MVH

Niklas

andersuw sa...

Tack Niklas! Har just skickat dig några rader via mejl.