Det börjar bli svårt att värja sig för den massiva spätburgunderkampanj som formligen väller ner över riket från vår huvudstad. Beckers Pinot Noir Tafelwein 2007 renderade ju hela 95 pinnar vid en sammankomst i sagda trakter i början av året och den här enklaste varianten, Spätburgunder Trocken 2007, tussades kort därefter ihop med en anrik burgund där han höll den Pfalziska fanan högt så det förslog. Klart man blir nyfiken - what´s the buzz?
Vinet är vanskligt skirt när vi häller upp det, alldeles transparent och ljusrött med laxrosa kanter. En hel del gödsel i början men snart kommer frukten ikapp, jordgubbe och den där svårdefinierade pinotfruktigheten. Gröna örter i knippen och viol klämmer sig in mellan mineralpuffarna. Fathanteringen känns slick och så där lätt att tycka om, farligt nära hissmusik liksom... Ett snällt och sympatiskt helhetsintryck.
I munnen är det saftigt och läskande, utmärkt syrlighet i ung och pigg stil. Frukten är rak och ärlig och trivs fint ihop med fatkryddigheten, en genuin och lätt, men inte enkel, smakprofil.
För pengarna (99 DKK hos Atomwine) är det ett riktigt bra köp.
17 kommentarer:
Jaså ni passar på att sticka emellan med något helt oitalienskt före semestern? Ja, även vi syndar på nåden! De senaste veckorna har vi gjort avsteg från den "sanna läran" genom att glatt hälla i oss såväl Beckers Spätburgunder "B" 2006 (snäppet upp från den ni drack) och Meyer-Näkel Blauschiefer 2008 (finns på SB för 199:-). Båda fick med beröm godkänt (vilket innebar påfyllning i källaren med omedelbar verkan för SB-vinet och troligen samma sak även på Beckerkanten så snart lämpligt tillfälle ges).
Från Italienfronten kan annars rapporteras att ni definitivt bör prova Paitins Campolive 2007 (179:- på SB) om ni inte redan gjort det. Även i det fallet snappade jag raskt upp de resterande pavor jag kunde hitta i närområdet. ;-)
Jo, de blasfemiska snedstegen har korsat den magiska tvåsiffergränsen... Huh, vi får spendera närtiden åt att göra åtskilliga Ave Maria och lova bot och bättring.
Campolive har jag styrt undan. Hur var stilen?
/Patrik
Vi testade den hos Tryffelsvinet och fann den alltför dominerad av ektanniner, och den brända ton som vi känner igen från slöjdens lödkolvar på nytt trä. Så det blir tyvärr pass i sommar. Vi hade faktiskt hoppats på bättre...
Några 2006 Ca' di Pian packas ner i bagaget för utomhusbruk i Skåne. Ett par Barbera Gallina får också hänga med till varma grillkvällar.
En kort stund trodde jag att du menade att Beckern var dominerad av ektanniner. Ögonbrynen restes åtskilliga centimeter...
/Patrik
Knappast. "Snällt och sympatiskt" och "genuint, men inte enkelt" sammanfattar väl Beckers bapinot på pricken...
Ektanniner, brända toner och lödkolvar? Nej vet ni vad. Nu undrar jag verkligen om vi druckit samma vin. Det här är så långt ifrån den lite insmillrande och vaniljimpregnerade Barberatyp som även vi har lite svårt för (Correggias Marun till exempel).
Och varifrån skulle den myckna eken komma? Enligt Paitins hemsida har denna Barbera (i motsats till många andra, även från i övrigt traditionella producenter) inte varit i närheten av franska barriques eller tonneaux utan vilat 18 månader på stora slavonska botti.
Min sammanfattning: Mycket fin och relativt komplex Barberafrukt. Det känns att druvmaterialet är prima. Inga som helst störande ektoner. Lika långt som välbalanserat, med friska syror men också charmerande fruktsötma. Ungt, vitalt och spänstigt men ändå tillräckligt öppet och avslipat för att utan problem kunna avnjutas redan nu. Fast jag skulle heller inte oroa mig ett dugg för att låta den ligga några år i källaren.
Vi drack den samma kväll som Ca' Violas Bric du Luv 2004 (Langhe Rosso, 85% Barbera, 15% PN) och båda var utmärkta. Frågan är dock om inte Campolive vann med en noslängd.
But don't take my word for it. BK Wine/Jack Jakobsson skriver: "Paitin levererar för övrigt ett nästanfynd i sitt lysande och druvtypiska barberavin 2007 Barbera d'Alba Campolive. Omdöme: 15,5p + ung, körsbär och bra fruktighet med mandel, kärva tanniner, bra syra och koncentrerad lång smak, lagras
Även Galloni var visst rätt nöjd. 91 pinnar tror jag.
Hittade även Gallonis TN. Inget snack om ek där heller: "The 2007 Barbera d'Alba Campolive is a wonderful, deep Barbera loaded with dark fruit. Soft and seamless on the palate, this red offers exceptional balance and a long, refined finish. This is one of the more concentrated Barberas of the vintage, and it should age gracefully for a number of years on its solid core of fruit. Anticipated maturity: 2010-2017."
Härligt med lite debatt, Anders!
Vi smakade just Correggias 2007 Marun i tisdags och fann ett större och godare vin - med klart bättre lyft i frukt och mineraler - än Paitins 2007 Campolive som vi smakat några dagar innan. Sen är det klart att Marun kostar mer pengar, men ingen tvekan om vilket som var det bästa vinet.... och Campolive testade vi dessutom båda två, med Frankofilen i sällskap...
Vad Galloni och Jack tycker är ju bara relevant tills man har smakat själv ;-)
Ja, det är alltid lite spännande när man mot förmodan kommer till helt annan slutsats än gommar man tror sig känna tämligen väl. ;-)
Så har ni ändrat inställning till Marun? Eller är det vinet som bytt stil? För om jag förstått saken rätt hade ni inte mycket till övers för det när ni sågs senast ("Matteo Corregias Barbera Marun var exempelvis inte alls vår grej").
Hur som helst valde jag just Marun som exempel därför att den (åtminstone i de årgångar jag provat), i motsats till Campolive, är en typisk företrädare för "modern" Barbera, med framträdande sötma, återhållen syra och tydliga ekaromer (18 månader på barriques, varav 60 procent nya).
Ytterligare en skillnad mellan vinerna är att Campolive har något större intensitet och längd, troligen beroende på lägre skördeuttag (ca 30 hl/ha jämfört med ca 40 för Marun). Prismässigt är det "egentligen" jämnare spel mellan dessa två än SB:s priser (179:- respektive 299:-) låter ana. I Tyskland får man ge runt 20 euro för Campolive jämfört med ca 23 för Marun.
Vad beträffar Galloni och Jakobsson nämnde jag deras noteringar främst med tanke på hur de beskriver vinet (den totala frånvaron av ekreferenser) snarare än deras slutomdöme. Vi kan ju (tack och lov) ha hur delade meningar som helst om hur bra ett vin är men ändå tänka oss att nå fram till ett viss mått av intersubjektivitet i själva beskrivningen (särskilt sedan man korrigerat för de indirekta värdeomdömen som kommer till uttryck i adjektivvalet: kantigt = karaktärsfullt; hårt = stramt; tunt = elegant o.s.v.).
Det jag studsade inför när jag läste er kommentar var inte främst det faktum att ni inte gillade Campolive lika mycket som vi utan att er beskrivning så tydligt avvek både från vad jag själv upplevt och de noteringar från Gallonis respektive Jakobssons sida som jag senare hittat (jag hade inte sett någondera när jag själv provade).
Det kan förstås ha att göra med situationen runt omkring:
2007 Campolive testades på småstressad stående fot i undermåligt glas från IKEA. Föregående vin var Pinsons strama och lovande 2008 Chablis Grand Cru Les Clos. Serveringstemperaturen var något för varm.
2007 Marun smakades bekvämt sittande till bords, i ett utmärkt vinglas. Föregående vin var Correggias enklare barbera från samma år, som var mycket tätfruktig men inte hade samma lyft i smaken som Marun. Alla viner serverades vid perfekt temperatur.
Om Campolive klottrade vi: " Rejält med fat, läder, rök, eneträ, lödkolv. Tuff smak med lakrits, läder, ek. Mer ek och brända toner än vi vill ha. Pass. Överens med Franko om intrycket. (87-88) "
Av Marun fick vi inte oväntat ut mycket mer:
"Komplex frukt med blåbär, björnbär, mörka körsbär plus tydligt kryddig ek. Intensiv, kraftfull, lång smak. Trots en hel del ny ek finns bättre lyft, större elegans och lätthet mitt i all kraft. Mineralerna kommer igenom tydligare och fräschören är utmärkt. (90)"
Första gången vi smakade Marun var i ett sammanhang med diverse mogen barolo. Då framstod den som lite plump och överextraherad.
Den stil av barbara vi själva gillat allra bäst är Alfiero Boffas olika vingårdsbarberor: slanka, mineraliska och transparenta för terroiren ("that largely meaningless concept called transparency" Robert M Parker Jr.)
Intressant debatt, tyvärr blir man inte mycket klokare. Får nog katten gå lös på en pava bara för skojs skull, inte för att det råder någon barberabrist i stashen...
/Patrik
Aha. Det ni säger om provningsförhållandena utgör, misstänker jag, en icke oväsentlig del av förklaringen. Halvljummen Barbera i halvdåliga glas under halvstressade förhållanden låter knappast som de bästa av förutsättningar. Inte minst serveringstemperaturen tror jag spelar roll i detta fall. Barbera lever ju i hög grad på sin friskhet. Campolive är heller inte ett vin som jag för egen del var beredd att klart värdera redan efter första sniffen och första klunken. Vi drack det i godan ro i TV-soffan tillsammans med en bra film, först med lite mat och därefter solo. Den klarade båda rollerna.
Apropå Marun bör ni inte uppfatta det jag sa som ett underkännande av vinet. Det är förvisso välgjort i sin genre och jag har alls inte haft något emot att dricka det de gånger jag provat. Men det är definitivt inte den sorts Barbera jag letar efter och jag är också rätt säker på att jag skulle tröttna rätt fort om det blev mer än någon enstaka flaska.
Boffas Barberor har vi ännu inte provat. Det känns i flera olika avseenden som onödigt långt till Asti när man, som vi, normalt huserar "on the south side of Alba". ;-)
Men jag ser att det finns en flaska Muntrivé 2004 på SB, som, om man får tro Boffa själv, bör vara på topp just nu. Har ni provat den?
En av våra egna Barberafavoriter är Peccheninos Quass (2005, 13 euro ex-cellar). Mycket frisk, slank och fokuserad Barbera, synnerligen genuin och druvtypisk men ändå inte rustik.
Den kanske allra mest intressanta Barbera jag någonsin druckit är annars Anna Maria Abbonas Cadò 2001 (90% Barbera, 10% Dolcetto). Den var rent nebbiolesk i aromatiken. Tyvärr utfaller den inte riktigt på det viset i varje årgång även om den aldrig gjort oss direkt besvikna.
Patrik: Jag förstår om du nu har en mer än lovligt motsägelsefull bild av Campolive. Men debatten måste väl i alla fall ha höjt nyfikenheten en smula eller ... ;-)
Eftersom denna tråd sedan länge är så "off topic" den någonsin kan bli kan härmed rapporteras att vi ikväll gjort nya erövringar på Barberafronten i form av Sottimanos Pairolero 2007.
Dagens rätt var smörfräst strömming med persilja och färskpotatis och husmanskost frammamanar för min del bara två druvnamn på tungan: Barbera och Riesling. Har ni möjligen någon idé om vad den gemensamma nämnaren kan tänkas vara? ;-)
Hur som helst skötte sig Pairoleron med den äran. Intensiv, rentonig, fokuserad ooh, om man vill vara elak mot druvan, lite rätlinjig och endimensionell Barberafrukt utan störande ekinslag. Aningen alkoholisk (14,5 % är i mesta laget för Barbera) med lite för mycket sötma på tungspetsen och lite för mycket hetta i svalget, men ändå inte så att det störde helhetsintrycket alltför mycket.
Till efterrätten gjorde vi ännu ett avsteg från den sanna Langhesiska läran och öppnade en Rancia 2006. En mer senig än tanig toskanare med icke obetydlig smidighet och charm. Både en och två tanniner syntes också i vimlet. Är det månne så att även Sangiovese kan vara värd att dricka?
Vi har Pairolero 2007:an på lut, låter riktigt lovande.
Såg du att Barbaresco Currá 2005 säljs för 225 DKK nu?
Re: sangiovese som eventuellt drickbar druva: Vad kan jag säga? Blasfemin vet tydligen inga gränser men jag är glad att det var en Fèlsina som fick dig på andra tankar. Rancia 2006:an är fantastisk.
/Patrik
Tack för tipset om Currá Patrik. Onekligen ett mycket bra pris. Synd att jag inte har någon ny beställning från Atom Wine på gång just nu där även denna kunde slinka med.
Apropå Sangiovese: Vi gör som du ser vissa ansträngningar för att uppbåda åtminstone något intresse för denna oansenliga druva. Rancian antyder att det möjligen kan vara värt att prova vidare. ;-)
andersuw - inga problem att leta fram vettiga grejer hos atom...montevertine (så som sangioves SKA smaka) 2007 på ingång...huet's strålande terroir-cb...keller's 09:or...som sagt, bara att plocka fram kortet;)
Vinosapien: Jag vet, jag vet ... bara alltför väl. Som Patrik redan är medveten om har det redan blivit två beställningar från Atom Wine bara nu under våren. Så tonvikten i föregående inlägg låg på ordet "ny". ;-)
Och ja, tidigare beställningar har innefattat en del Riesling (bl.a. Keller) och Sangiovese (Quercia och Le Cinciole). Kellers "Gutsriesling" 2009 har vi redan hunnit provsmaka och det är kanske den bästa tyska basriesling jag hittills smakat.
Får jag också själv passa på att tipsa om Burlottos Barolo Monvigliero 2004. En av våra ständiga favoriter i en fantastiskt bra årgång.
Skicka en kommentar