Langhe Nebbiolo 2007 (La Spinetta)

 

Det är ruskigt lätt att slå på autopiloten och avfärda allt rotofermenterat och medium-toast-barriquelagrat vin som på tok för publikt, överextraherat och lättillgängligt, särskilt om etiketten råkar ståta med en särdeles bepansrad rhinoceratidae och producenten stavas La Spinetta. Men kombinationen nebbiolo och små fat är särskilt knepig. Druvan är ytterst delikat och brukar åka på en rejäl nacksving i närkamperna med querqus robur när allt den egentligen snällt ber om är en lätt smekning. Och det sista den stackars druvan brukar behöva inför det smärtsamma mötet med mister barrique är en brutal urlakning av de där förhatliga paddlarna.

Vi har ett gäng LN 2007:or liggandes som behöver drickas undan, året var ju varmt och vem vet hur länge de håller formen nere i källaren? Vinet är väldigt mörkt och har en tydligt brun rim när vi häller upp - månne ett brådmoget omen? Nejdå, doften är kärnfrisk med mosade jordgubbar, skoputs och lommevarm tryffel. Faten är snyggt integrerade och ger begreppet "eksmekt" ett nytt och lite otippat ansikte.

Stor och fyllig frukt i mörka plommonspektrumet och subtilt tillslipade tanniner som klamrar sig fast på tandköttet en bra stund. Smaken och munkänslan är inget annat än angenäm - full njutning på egen hand såväl som till Mannerströms läckra old school-oxrullader fyllda med saltgurka och kallrökt skinka - tänk vad härligt med traditionella recept som inte försöker leka svennebananitaliano med soltorkade tomater, prosciutto och parmigiano i parti och minut, även om gamle räven Mannerström börjar gå och bli lite fulpoppis på gamla dar - La Spinettas LN 2007 är ett mycket tjusigt kraftpaket som just nu ser sina sina bästa dagar. 2009:an är på gång och f-n vet om det inte blir ett par flaskor för att prova. 189SEK är ett bra pris och helt klart La Spinettas bästa pang-för-pesetan.

Ero 2010 (Tenuta di Fessina)

Vi har väl alla lite till mans en föreställning om att siciliansk nero d'avola ska vara en sirapskletig, fruktpackad alkoholinfusion som frammanar huvudvärk vid blotta åsynen av etiketten? Dags att tänka om, förstås.

Tenuta di Fessinas Ero hämtar sina druvor från Val di Noto nära Siracusa i sydostligaste hörnet av ön. 8-10 dagars maceration och en kort vila på rostfritt stål bäddar för ett lättare uttryck i den här renrasiga nero d'avolan. Vi har hittills blivit väldigt förtjusta i TdF's eleganta Etnaskapelser Erse och Laeneo så vi har gott hopp om att husstilen, med den lättfotade elegansen i första rummet, ska få skina även i Ero.

Jomenvisst! Här vankas det rabarber, blod och andra järnhaltiga referenser men också rika fång av mycket angenäma medicinalörter. En doft bräddfylld med tydlig mineralitet men som också har en solid fruktkärna av såväl sötmogna skogsbär som ljusare toner av moreller och röda vinbär.

Vinbärssyrorna och lingonkärvheten är ganska dominanta element i munnen och nyper rejält i kinder och tandkött. Man tänker väl inte först och främst på uttryck som "balans" eller "djup", utan här har vi att göra med ett charmtroll som kommer undan med det mesta och framför allt visar vad det går för när det kommer mat på bordet. En ungdomlig och livlig skapelse som kanske inte bubblar över av patos och skarpsinne men som ändå sorteras in under rubriken: sköna bekantskaper.


Finns hos Der-Wein-Weber och kostar €12.95. Det är förstås WV-Niklas som har inspirerat oss.

Bottiglie miste

Vi slänger ihop en hastigt påkommen ad-lib-session, så här i sista minuten innan fastan sätter in, där den enda uttalade grundtanken är att smaka av några nyinförskaffade flaskor för att se om det föreligger något akut påfyllningsbehov. Alla våra tre flaskor är tagna ur den senaste leveransen från Holte medan vännerna J & H's viner är köpta via det nationella monopolet. Vi provar blint och känner bara till våra egna viner men vet inte när eller i vilken ordning de dyker upp.

Vårt första glas är ganska transparent i en klar granatröd ton och spjutar ur sig en distinkt nebbiolokarakteristik som tar kommandot direkt. Doften berättar om ett extraktrikt vin med terpentin, medicinalörter, viol och en oomtvistlig russinton som får mig att konstatera att vi har att göra med Le Stries Sforzato di Valtellina 2007 medan övriga deltagare tror att vi har en ovanligt kraftfull barbaresco i glaset. Tanninerna känns väl avslipade, syrorna är sobra och måttfulla medan frukten snärtar till rejält direkt för att klinga av mycket långsamt och elegant. Ett gott vin med kraft och potens utan att vara det minsta klumpigt. På minuskontot hamnar det faktum att det känns lite småtrist, man rycks liksom aldrig riktigt med, utan sitter mest och konstaterar att vinet är mycket bra och trevligt.

Vår tidigare erfarenhet av sforzati begränsar sig till ett par årgångar av Nino Negris Cinque Stelle och något smakprov av Conti Sertoli Salis' Canua. Le Strie har här gjort en mycket stilig tolkning som är svår att inte tycka om. När det är sagt så har jag svårt att se att vi kommer att fördjupa vår bekantskap med den här vintypen - den känns liksom lite för "konstruerad" och tillrättalagd. 275SEK/DKK (CM).

Glas nummer två har en tydlig ickeitaliensk prägel av rå köttsaft som, i kombination med en väl genomsiktlig men mycket mörkt sammetsröd uppenbarelse, får mig att tidigt utbrista: "Syrah från Norra Rhône!" Detta får emellertid litet, eller inget, bifall och ingen vill kännas vid vinet som sitt eget. Jag detekterar en ganska ymnig ton av riktigt dyra och snygga små fat i form av butterscotch och finaste choklad som liksom frukten är ganska mörk. Strukturen är smidig och vinet känns förvånansvärt friskt och lättdrucket vilket vidimeras av det faktum att det försvinner rysligt snabbt i glaset. Ett läskande men välgjort och elegant vin.

Det är mycket riktigt en Norra Rhône-syrah: Côte-Rôtie 2006 (Clusel-Roch). Bra framtidspotential men riktigt gott och kul att prova redan nu. Men för 425SEK (SB) finns det förstås mycket annat som lockar i vinvärlden.

Man får vara rejält tondöv för att inte känna igen Cristiana Galassos klara stämsång som ljuder ur tredje glaset. Trots att vi aldrig smakat mellanvinet D'Ugni 2006 tidigare kan man direkt slå fast att det är just detta som man har framför sig. Supermörkt och tätt på brukligt montepulcianomanér med en febril tobakston, mörk choklad och bränd majolikaglasyr. Rustikt, tydligt och varmt välkomnande - en skön vinupplevelse.

Det här är ljuvliga grejer med personlighet och tydlig avsändare. Alla runt bordet gillar det men är nog en smula överrumplade av intensiteten. Intensivt är det, men inte tungt. Snäppet komplexare och lite mer att tugga på än producentens instegsvin Fante, men "lättare" än den mäktiga Rudero. 100SEK/DKK (CM).

Fyran är mörk, tät, grumsig och bruntingerad. Frukten är söt, nästan lite portvinsaktig och maltig - en mogen skapelse. Munnen bjuds på vidare fruktmognad, god rondör och koncentration. Det här kan vara mogen amarone eller dito Chateauneuf du Pape.

Chateauneuf du Pape 2000 (Bosquet des Papes) känns solid och duglig men spritter inte precis av liv. Ger ett lite småtrött dessertvinsintryck, liksom. 299SEK (SB).

Glas nummer fem sprider inte mycket glädje kring sig, må jag säga. En dysterkvist utan pregnanta markörer, ett lagomvin som skulle kunna komma från vilken del av världen som helst. Absolut felfritt, allt smakar säkert som det ska, men oerhört anonymt. Rostade kaffetoner fyller ut tomrummet som sangiovese/cabernet-blandningen lämnar efter sig - en vinös bukfylla a'la McDonalds.

Inget för oss. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför man skulle köpa Dogajolo Rosso 2010 (Carpineto) igen, inte ens priset på 99SEK (SB) är särskilt attraktivt sett till vad man har i flaskan.

Sjätte glaset är precis allt det som Dogajolo inte var - här finns hur mycket sangiovese-charm som helst. Inget som helst snack om att vi är i Toscana eller Montalcino, och har man tidigare smakat någon annan årgång av Maria Grazias brunelli eller hennes underbara rossi (2009 eller 2010) så känner man snabbt igen stilen. Klarröd bärfrukt som lyser och skiner tillsammans med lite krydderier och örter. Fint definierad, nästan exakt, sangiovesefrukt. Slank, lätt och sprittande i munnen. Alla runt bordet är eniga om att det här är kvällens mest kompletta vin.

Dessutom ett fynd för sina 139SEK/DKK (CM). Måste vara det scoopigaste som kommit från Holte sedan Cascina Cucco Cerrati 2004?

Brunello di Montalcino 2006 (Salvioni)

Ikväll är stämningen nästan lite lätt religiös här hemma. Vi har nämligen dragit korken ur en Salvioni-brunello från toppåret 2006 och förväntningarna är skyhöga efter att ha läst den här synnerligen inspirerande hyllningen från en välbekant och pålitlig östkustconnoisseur.

Översatt till barololingo så har vi att göra med ekvivalenten till Bartolo Mascarello eller Beppe Rinaldi. Giulio Salvioni är en old-school, traditionsbunden och kompromisslös kvalitetsproducent som allt som oftast räknas till Montalcinos topp-tre, tillsammans med Gianfranco Soldera och Diego Molinari eller möjligen Franco Biondi-Santi. Salvioni har tre fantastiska hektar i de östra delarna av Montalcino som släpper från sig runt 10-12000 flaskor brunello de goda åren då man inte gör någon rosso. Man gör aldrig någon riserva vilket är lite ovanligt bland topp-producenterna häromkring.

Det är bara att skriva under på Vinosapiens programdeklaration att här skrivs det ny sangiovesehistoria från första sniffen. Något så kapitalt fascinerande och njutningsfullt har då i varje fall aldrig jag snubblat över tidigare. En tät men samtidigt lucker bärfrukt som andas såväl vitalitet som pondus. Lager på lager byggs på och flätas samman i en slags blandning av bachsk kontrapunktik och van goghskt färgspel. Det känns helt överflödigt att börja rada upp doftassociationer på sedvanligt pekoralt manér.

Munupplevelsen kan bara beskrivas som ljuv silkeslen balans och fullständig kapitulation. Man kan inte annat än att låta sig förföras när man känner en liten tår spränga sig ur ena ögat och långsamt leta sig nedför kinden för att fastna i en djup smilgrop. Storhet, djup och fenomenal drickbarhet i samma paket, ett veritabelt Kinder-ägg för en sangioveseälskare.

Jag har i skrivande stund svårt att se att jag någonsin skall kunna få en sådan här kick av en brunello fler gånger i mitt liv - jag fruktar att det här är så bra det blir men gläds åt att vi har ett par flaskor till. Dessa ska få ligga till sig några år till men jag kommer att knäppa händerna och hoppas att en god del av den här underbara sötfrukten duckar och klarar sig undan mognaden. Finns fortfarande att få tag på hos BB Vin i Dragør. Anbefalles å det varmaste för såväl brunellobeundrare såväl som dito belackare!

                                   

Ortensio Lando Valtellina Superiore 2008 (Luca Faccinelli)

Jag vet, Valtellina är sjukt underrepresenterat här på bloggen. En av orsakerna till detta är att det inte finns någon Köpenhamnsimportör med uttalad Valtellinaprofil. En annan är att många producenter, här uppe i ett av Italiens nordligaste vinodlingsområden, är vådligt förtjusta i att använda sig av färskrostade små barriquer för att bestänka sin kanske inte alltid helt utmognade druvmust med lite smörkolarondör och vaniljsötma. En åtgärd som inte brukar falla i särskilt god jord, i varje fall för vårt vidkommande.

Desto gladare blir vi förstås när det visar sig att Carlo Merolli plockat hem en liten laddning Valtellina Superiore med druvmaterial från Grumello av producenten Luca Faccinelli som verkar låtit sin lombardiska nebbiolojuice fått vila på stora och bättre begagnade botti. 


Vi har omedelbart ett vin som vill visa upp sig från sin allra elegantaste sida i glaset - det här andas prakt och pompa med all sin floralitet och mineralitet. Referenserna till de nordpiemontesiska subregionerna är tydliga, här finns särskilt distinkta tangenter till Lessona och Ghemme med burgundisk finess, vulkanisk knastrighet och skinande röd jordgubbsfrukt. Ljuvlig doft som känns högklassig utan att framstå som förnäm och högfärdig.


Synnerligen väl avstämt även i munnen med läskande, nästan kylig, rödfrukt och vackra vitvinslika syror. Tanninerna är på plats men håller sig långt bak i smakbilden med en subtil men likafullt tät struktur. Eftersmaken lever kvar längre än man först kan förmoda sedan den här ambrosian lämnat svalget. Fungerar utmärkt till gammal hederlig ugnsstekt kyckling med en champinjonsås men tål även vår fulla uppmärksamhet framför brasan i rent kontemplativt syfte. Klassnebba till väldigt angenämt pris: 175 SEK/DKK - vi fyller definitivt på.

Nonna Concetta 2008 (Calabretta)

Vi drar korken ur nya årgången av Calabrettas Nonna Concetta. 2006:an var en av 2010 års rusigaste förälskelser så det är inte utan att vi förväntar oss en hel del av 2008 som hittills verkat varit ett år i vår smak på Etna. Blev det förresten någon 2007?

Bedrägligt skir med granatäppleröda tingeringar. Doften drar direkt i déjà vu-spaken med sprättande lavareferenser och fräsande magmamineralitet i kollision med bedårade bärfrukt i klarröd stass, fast inte på långa när så extrem och in-your-face som nollsexan utan allt är inslaget i ett avsevärt mer sansat och komponerat paket. Ett sobert doftintryck med både rödbärig rondör och floral fräschör i lagoma doser.

Även smaken känns mer behärskad än yrvädret till storebror - syrorna är utmärkt vitala och tanninerna är fint nyponpulvriga. 2008:an känns mer samlad och mer drickfärdig på något sätt, allt finns där men mätarna håller sig i mitten utan några transienter som nuddar det röda. Vi kommer nog att dricka upp 2008:orna innan 2006:orna som förmodligen har mer att ge på sikt.

Finns hos Carlo Merolli och kostar 135 SEK/DKK. Även provat och gillat här.

Brunello di Montalcino 2006 (Altesino)

Alla som brukar kolla upp Philipsons kampanjer lyfte säkert ett och annat ögonbryn när man i höstas körde en långkörar-blowout där Altesinos brunello-nollsexa slumpades bort för 130DKK. Altesino är en tämligen storskalig producent med sina 80 ha, varav 44 ha är vingårdar, vars brunello till och med brukar uppenbara sig på varuhusen i exempelvis Piemonte, fast då till priser runt €30-40. Vinerna brukar vara habila så en fin årgång som 2006 kan väl inte vara någon större chansning? Är man dessutom tre stycken att dela på en tolva så är det inte mycket att tveka på.

Ljus och fint klarröd med god transparens, precis som vi vill ha vår sangiovese. Fin aromatik med alla de vederbörliga brunelloelementen men alltsammans snyggt inslaget i ett skinande klart och knallrött paket. Ingen jobbig tyngd eller påklistrat spotska markörer, bara fräschör och spänst.

Samma melodi i munnen där man snabbt charmas av lättheten, vitaliteten och den oklanderliga balansen. Ingen powerhouse-brunello med massiv frukt eller överdrivet lång och mäktig eftersmak utan en skönt läskande dito att dra i sig rejäla munfullar av. Ett skolboksexempel på ett vin där det känns som om druvorna plockats vid närmast perfekt fenolisk mognad och där man varit föredömligt försiktig med extraktionen. Lättsam och sorglös men samtidigt skönt medryckande och njutbar brunello.

Nu är det för sent att ångra att man inte klämde ett 12-pack själv, 2005:an är jag lite mer tveksam till. Più Rosso-Niels gillade 2004:an.

Conca Tre Pile Barbera d'Alba 2005 (Aldo Conterno)

Alldeles för knäcksöt och sockersliskig näsa. Det övergår mitt förstånd varför en av de mest framstående och högst aktade av Piemontes producenter envisas med att lägga sin barbera, från fina vingården Conca Tre Pile i Bussia Soprana, på nya barriques. Här finns tvivelsutan fin fruktstoppning i botten men inte på långa vägar när för att hålla emot den här ekskändningen. Efter en kvart i glaset påminner doften mer om root beer eller julmust än den delikata barbera det förmodligen skulle kunna vara.

Vi äter lite americana-inspirerat med bland annat chipotle och söt majs i ingredienslistan så ett fruktrikt och tanninbefriat vin står på önskelistan. Conca Tre Pile 2005 uppfyller visserligen de kriterierna och klarar sig väl dugligt som måltidsdryck men är i stort sett omöjligt att dricka på egen hand. Förbluffande oinspirerande, identitetslös och matt barbera.

Cuvée Larmande 2009 (Le Mazel)

Ikväll vankas det 100% syrah från syskonen Jocelyn och Gerald Oustrics ultrabiodynamiska vingård Le Mazel i Valvigneres, Ardeche strax väster om Rhônedalens mera omtalade allfarvägar. Vi häller upp direkt från källaren och möts av ett synnerligen snipigt, ogint och småbesvärligt vin som inte vill avslöja något direkt relevant om sitt ursprung och sin bakgrund, bara rödäpplighet och strama syror.

På tok för låg serveringstemperatur och alldeles för lite att göra för det här renodlade bistrovinet således. För när tempen stiger och den grillpannestekta rostasen, den saltbakade potatisen och paprikasåsen äntrar bordet blir det annat ljud i skällan. Visst hänger den äppliga bio-karaktären kvar och visst är syrorna tuffa, men ett mycket attraktivt aromspektrum vecklar så småningom ut sig likt en tätt knuten origami-trana.

Från början var det hart när omöjligt att urskilja några som helst syrah-markörer men allt eftersom kvällen lider blir dessa allt mer distinkta, och på sluttampen tycks man till och med förnimma en del rhônska egenheter. Vinet är tvivelsutan enkelt och av bordskaraktär men sniffen är likafullt mycket betagande och intressant, efter att vinet börja anta rumstemperatur. I munnen har vi mer att göra med en ardenner som söker sig till arbete och kräver en rejäl köttbit.

Hederligt, ostajlat och väl värt att prova. Gör man sig bara omaket att ge rejält med luft och låta vinet bli lite lagom fesljummet så har man ett bistrovin par excellence. 100 DKK hos Petillant.
.

Gabutti Barbera d'Alba 2006 (Cappellano)

Helt omöjligt att hitta några som helst invändningar mot den här klass-barberan som precis börjat antaga ett mycket intressant mognadstillstånd. Fullpackad näsa med allt från den elegantaste tryffel till småskitiga toner av mylla och mossa, och mitt i alltsammans härjar amarenafrukten som så sakteliga börjat klä sig i dyr balasamicoskrud.

Förtrollande balans i munnen med stadga och bredd i fruktsyrorna som både rensar upp i gommen och sticker till i kinderna. Grym barbera-aromatik av det slaget som man sällan råkar på såvida man inte har någon av mästarna - Bartolo Mascarello, Giuseppe Rinaldi, Giacomo Conterno eller Cappellano - i glaset. Det här är rustikt, agrart och givetvis aldrig ämnat att hösta in en massa poäng eller plaketter. Lik förbannat är det ett vin som andas storhet, stolthet och traktskarakteristik i massor. Jag kan förstås inte undvika att bli en smula misty eyed och drar således febrilt i stora hyllningståten.

Klassiska år som 2006 och barbera är en mycket lyckad kombination, liksom 2008. Varmare år kan det bli lite problem med syrorna - och barbera minus syror är, som vi alla vet, lika med blä. Jag tror i och för sig inte att 2007 eller 2009 innebar några större problem för Cappellano med sitt förstklassiga druvmaterial från välventilerade Gabutti.

Klockrent ka-ching-fynd för sina €15 hos BaroloBrunello.

Laeneo Nerello Cappuccio 2010 (Tenuta di Fessina)

Det var faktiskt inte bara la Befana vi väntade på när det senaste inlägget skrevs. Även la Cicogna har avlagt besök sedan dess, så nu är vi innehavare av den ljuvligaste lilla tös världen hittills skådat. 2012, kan vi redan konstatera, blir den största av årgångar!

Vi har länge hört WV-Niklas lobba för Tenuta di Fessinas rena nerello cappuccio Laeneo och nu är det äntligen dags att få prova 2010:an av den här rariteten. Nerello cappuccio brukar oftast spela andrafiolen i Etna-cuvéerna som blanddruva åt den lite bråkigare, och enligt många mera karaktärsfulla, nerello mascalese. Det mesta som är värt att veta om viner från Sicilien i allmänhet eller från Etna i synnerhet, finns förstås att läsa hos nämnde Niklas och hans eminenta artikelserie i ämnet.

Det första vi kan konstatera är att TdF inte tänkt sälja sin Laeneo med hjälp av någon fancy glättetikett - den här påminner närmast om något Xeroxkopierat dokument ur Stasi- eller Securitate-arkiven. Sedär, lucchesiska charmpoäng inhöstade redan innan korken är dragen således.

Doften är ren och mineralstinn med såväl bräddfyllda skovlar blött grus som pudertorrt kalkiga drag. Frukten är av det klarröda och direkta slag som har kommit att charma snart sagt alla vinbloggosfärens våghalsigare explorateurer vid det här laget. Tänk Occhipinti, eller för den delen Lapierre, så är ni nära. Det är avgjort mineraliteten som sticker ut mest och berättar ett och annat om det vulkaniska ursprunget.

Smakprofil och munkänsla får mig osökt att tänka på Quercecchios Rosso di Montalcino med sin saftighet och lättgillade direkthet. Rent och uppfriskande i beaujolaisisk stil men återigen med en mer uttalad mineralisk pendang. Jämför jag med TdF's Erse så ger Laeneo 2010 ett direktare och kanske också något mindre komplext intryck med sitt grundare djup. Jag är i och för sig övertygad om att något år eller två till på flaska kan göra susen, här finns fint balanserat råmaterial att bygga vidare på. Laeneo 2010 är dock definitivt ett vin väl värt att prova och som kommer att charma många som jagar viner med skyhög drickbarhet och personlighet.

Der WeinWeber säljer Tenuta di Fessinas viner till bra priser och mycket behagliga fraktkostnader.

I väntan på La Befana

Ingvar kommer över för en spontansmakning av ett gäng vitt skilda vintyper utan någon som helst gemensam nämnare. Mer än, ska det visa sig, att samtliga är välgjorda och goda och ett par är dessutom riktigt "stora" vinupplevelser. I alla fall för oss. För vem bestämmer vad som är ett "stort" vin om inte den som håller i glaset?

Paolo Bea's Arboreus 2006 är en sådan upplevelse. 100% trebbiano spoletino som fått macerera i tre veckor gör att vi har ett lätt bärnstensfärgat, mycket vackert vin i glaset. Det första som slår mig är att om man fått detta i ett svart glas skulle doften kunna leda tankarna till mogen barolo. Här finns torr brasrök, tjära, läder och en skönt stoppad, plyschröd frukt. Oändligt elegant och vacker doft, som nästan gör att smaken blir en liten besvikelse.

Detta rättar dock till sig när vinet stiger i temperatur, vi enas om att 15-16 grader är idealisk serveringstemp för den här typen av vin. Först då kan de finpulvriga tanninerna verka ut och hela den komplexa aromatiken blomma ut även i munhålan. Det här är ett vin med massor av karaktär och i nästintill perfekt balans mellan sina många beståndsdelar. Kommer säkert att växa ytterligare ett par storlekar i öppen flaska de närmaste dagarna.

Den österrikiska biodynamikern Werner Michlit och hans Meinklang är kanske mest känd för att lagra en del av sina viner på betongägg. Konkret 2007 är 100% St. Laurent som fått ligga till sig i ett sådant 9 hl-ägg.

Vilken doft! Det här liknar inte på något sätt den slanka och pinot noir-lika St. Laurent-versionen från Pittnauer som vi provade härförleden. Det här är en fullmatad, fruktpackad, frivol och fascinerande sniff med både söt bärfrukt, isande mineralitet och extraktrik essens. Mörk i sitt uttryck, men ändå med ett piggt och ystert anslag.

Även munnen bjuds på viss frukttyngd men allt känns liksom omslutet av en förlösande fräschör. Lätta och smånafsiga tanniner tillsammans med en stabil syrlighet gör att det aldrig upplevs som det minsta baktungt eller dovt. Det här gör oss naturligtvis ännu mera nyfikna på vilka hemligheter den här druvan ruvar på. En sak är säker: hädanefter får det bli mer St. Laurent från Burgenland här hemma.

Två piemontesiska bekantingar härnäst. Först Giuseppe Rinaldis Dolcetto d'Alba 2007 som är en maximal vinupplevelse för minimal peng. Jag har svårt att tänka mig att det finns något annat instegsvin som bjuder motsvarande drickglädje, komplexitet och karaktär i förhållande till insatsen? Jag har provat åtskilliga barolo som inte varit i närheten av de historier som den här dolcetton berättar.

"Det doftar väldigt naturligt" säger Ingvar. Och det är nog huvudet på spiken, även om "Il Citrico" förmodligen inte svänger sig med dylika termer. En solid körsbärspelare omges av linolja, solvarmt grus och nyslagna örter. Mycket njutbar på egen hand med sina lätta tanninstick och rena fina syror men framför allt: ett enastående matvin. Fråga: Kan en dolcetto d'Alba vara ett "stort" vin? Svar: Jajamensan!

Ren vespolina är en kuriositet som man inte råkar på så ofta. En av få som vi känner till är Ghemme-producenten Ioppas variant som vi länge varit spända på att få prova. Årgången är 2005 och vinet har en klart mogen doft med en del läder, soja och buljong som surrar kring den något torra frukten. Ung vespolina brukar skina med sin klarröda bärfrukt av smultron, jordgubbar och hallon.

I munnen finner vi förvånansvärt mycket tanniner och en intakt syra. Frukten är dock på tok för uttorkad för att det hela ska lyfta, så helhetskänslan blir tämligen platt och trött. Säkert mycket roligare för 3-4 år sedan.

Vad är det då egentligen som alla snackar om nuförtiden? Marcel Lapierres Morgon 2010 verkar gå hem i alla läger. Ingvar spikar beaujolais direkt och gissar tre sekunder senare på Lapierre.

Svårt läskande med sin klarröda frukt och sin rikedom på mineraliska referenser. Här finns en attraktiv lätthet i både näsa och mun men vinet är likafullt utrustat med ett fängslande djup som är likaledes tilldragande. Svårt att plocka ner i sina beståndsdelar, det här är ett vin att bara bälga i sig och njuta. Vinosapien handlade åt oss i Köpenhamn och överräckte flaskorna med varningen: "Ni kommer att bli beroende" - ett scenario som jag sannerligen inte håller för otänkbart.

Palaris Rosso del Soprano 2004 är mycket intensiv och kraftfull med tät och mörk frukt såväl som tydliga spår av tämligen färskrostade små fat med gott om knäcksötma i både doft och smak. När Ingvar säger Sicilien så tänker jag nero d'avola men det här är nerello, både mascalese och capuccio, och nocera från Messina på öns nordostligaste spets. Väsensskilt från de mer bekanta Etna-versionerna av de här druvorna och en boll som vi inte kommer att springa vidare på.

Conclusione

I årets sista skälvande ögonblick gör vi helt om från den sedan tidigare planerade Boca-06:an. Från köket hörs nämligen distinkta toner och takter av en förberedande tournedos Rossini-tillredning - frasigt friterat toastbröd stansas, tjocka skivor av ankleverterrine skivas, cognacssåsen skummas och de avbakade potatishalvorna ska förvandlas till pommes Jackson. Här krävs alltså tyngre doningar. Hmm, amarone har det inte blivit många i år, trots Oraklet vid Rönneåns profetior för drygt ett år sedan om en bloggosfärisk rehabilitering under 2011 av denna styvmoderligt behandlade vintyp.

Le Ragoses Amarone della Valpolicella 2005 är ett barn av den rustika och traditionella skolan med lång maceration och lagring på gamla botti. Oerhört intensiv doft direkt ur flaskan med tobak, mörkröd och väl utmognad frukt samt en prononcerad slöja av reduktiva toner som ger vinet en pondus och aplomb som man inte är riktigt van vid men som icke desto mindre gör det hela mycket attraktivt att snusa på. Grillat såväl som rått kött, djup bigarråfrukt i svart prakt, linolja och liqourice allsorts. Russinen och den torkade frukten förnims knappt där bak i fonden.

Bra tryck i den mullrande frukten även i munnen. Här finns definitivt tillräckligt med syror för att hålla intresset på topp och tanninerna hänger kvar en bra stund på tandköttet. Härligt vin. Ett kontemplationsvin? Absolut, men till en fullmatad anrättning som en tournedos Rossini möter det upp föredömligt på alla fronter. Även ett utmärkt matvin alltså, till rätt sorts mat. Och vid rätt tillfälle: nyårsafton? Klockrent!

Jag har inte kommit mig för att summera året med en bästa-lista eller något liknande. Min aversion mot listor och kalenderbiteri sitter i, således. Förra året försökte jag mig på att upprätta någon form av önskelista och att rada upp ett par löften. Helt odugligt! Önskningarna har på intet sätt blivit bönhörda: Marcus Birro är allestädes närvarande i alla former av media där han omtalas som allt från näste partiledare här till kommande programledare där och det bölas på kvällstidningarnas skvallersidor om Södermalmslägenheter och ditten och datten. Och Paolo Roberto verkar fortfarande vara journalisternas first call när det ska diskuteras tomattranchering, ribbstolsmazurka eller "utanförskap". En och annan högstadieelev har han visst också hunnit dalja upp.

Och mina löften ger jag heller inte mycket för: Dricka mer timorasso, vermentino och rossese? Ja hur skulle vi kunna dricka mindre? Att öka från noll till en gång är knappast något att göra sig märkvärdig över.

Nej, jag skulle hellre vilja skänka en varm tanke till, och höja ett glas för, alla de förstklassiga vinmånglare som vi har äran att ha tillgång till i Köpenhamn med omnejd. De gör vinintresset till en ren fröjd för oss som bor här nere i Skåne och har gjort safarin till ett av våra varmast emotsedda månatliga helgnöjen. Vi har i år stiftat bekantskap med den sublima Toscana/Aosta-pushern BB Vinimport vars sortiment verkligen är förstklassigt och som hjälpt oss att vinna nytt och starkt förtroende för Montalcino, inte minst.
Stefan Jensen med Winewise och Terroiristen har fortfarande, i mitt tycke, Skandinaviens starkaste Italien-katalog och man blir alltid väl omhändertagen när man hälsar på. Le Papillon, Österreich Vin, Petillant, Gerbola Vin och Finn Klysners DWC-Vin är alla alltid lika kul att besöka, och med sortiment inom sina respektive nischer som får det svenska monopolet att ta skydd bakom skämskudden.

Men framför allt vill jag rikta vår hyllning mot vinhandlarnas Pontifex Maximus, The dealer and the healer, mannen, myten: Carlo Merolli. Presentation är såklart överflödig då Carlo säkert redan gjort sig oumbärlig för de flesta svenska bloggläsare som söker nya och inspirerande vinkickar. Lika kul varje gång att komma över och tragga vin och man lämnar alltid Holte med ett leende på läpparna, med nyfunnen inspiration och med bilen betydligt mer fullastad än vad som var den ursprungliga intentionen. Vi tar ett litet safari-hiatus nu men kommer tillbaka med förnyade krafter framåt vårkanten! Bloggandet fortsätter dock oförtrutet.

Felice Anno Nuovo på er alla!

Point Barre 2010 och Erse 2009

Vår kunskap om vinerna från Jura är minimal men nyfikenheten är desto större, det vi provat härifrån har hittills visat sig vara veritabla bulls-eyes på våra preferentiella dartboards. Det är förstås Jura-isten Vinosapien som, i sin iver att befria oss från monovinösitetens tunga ok, stått för smakproven och även agerat inspiration för öppnandet av kvällens ploussard (poulsard) från den lågsvavlande gamle rockräven Philippe Bornard. Vi plockar dessutom fram en flaska av årets trevligaste Etna-bekantskap: Erse 2009 från Tenuta di Fessina. Senast lät vi den löpa i par med Beckers bas-pinot, vilket den gjorde med bravur, men ikväll väntar således nytt nordligt motstånd.

Point Barre Ploussard Arbois Pupillin 2010 (Philippe Bornard) Som sagt; en före detta musiker som lagt plektrumet på hyllan och plockat fram sekatören istället, kör ocertifierat organiskt och minimalt med svavel.

Amen för h-e! Det här är så bedårande att man nästan blir tårögd, som att se en liten hundvalp glatt skutta fram över en jämnt klippt gräsmatta, sött snubblandes på en knappt synbar tuva. Ljuvlig sommarfrukt i skir men likafullt stabil stass - jordgubbar, hallon och smultron alldeles bredvid högar av bördig mylla, fång av medicinalörter och en sträng Vademecum - intresseväckande, vackert och läckert.

Munnen bara bekräftar allt det som näsan så förutseende redan pekat ut: att det här är ett absolut ämabelt klassvin med fräschör, djup och shitloads of läskability. Syror och lätta stick på gom och tandkött, smaskig frukt och snygga stänk av blöt tobak, men framförallt pur glädje och fullkomlig harmoni. Bättre än så här blir det min själ inte utan att vara "stort".

Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) Kärt återseende, det här tycker jag är bland det bästa vi smakat från Etna. Vi älskar Calabrettas ruffigare versioner och har njutit i fulla drag av Tenute delle Terre Neres elegantare tolkningar men Erse är dansant, ytterst ren och mineralisk.

Bredvid charmtrollet från Jura känns det dock lite stramt och uppnäst, men det tror jag i och för sig de flesta andra viner jag egentligen gillar också skulle göra. Aromatiken är dock oklanderligt Etna-definierad med klarröd frukt och kärv vulkanmineralitet. Smaken är ren med zingande syror i den trestrukna oktaven och formidabelt tanninkli på tandköttet. Frisk och upprensande som en bra riesling men med en burgundisk pinot noirs djup och essens.

Erse är fortfarande en Etna-favorit, klart mer i min smak än exempelvis Etna rosson från Graci, med sin aromatiska och mineraliska finess och distinkta nerello-palett. Till hustruns magiska lasagne (godast söder om Dalälven) lever den verkligen livets glada dagar. Vår lilla sötnos från Jura hänger med fint men klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, det här kan man kolka i sig i parti och minut - en blixtförälskelse i årets sista skälvande minut. För att travestera Vinosapien: "Mer... Jag vill ha mer!"

Vi ser fram emot att prova Bornards trosseau Le Ginglet härnäst. Stående ovationer för denna finns här.
Bornard handlar vi av Krone Vin i Köpenhamn och Tenuta di Fessinas Erse finns i BS.

Boca-bonanza i Köpenhamn

Lystring, alla ni som älskar eleganta, naturliga och mångfacetterade viner med mineraliskt djup och aromatisk finess. Er tid är kommen! Den 25-27 januari kommer en av Italiens främsta vinmakare till Köpenhamn för att hålla två winemakers dinners och en vinbarssmagning:

Christoph Künzli har med sitt Le Piane lyckats återupprätta Bocas renommé och börjat staka ut en ny väg tillbaka till områdets forna glansdagar. Christoph är en genuin icke-interventionist med kritisk hållning till alla former av trender och hajper. Han är således inte typen som skriver någon något på näsan eller wears it on his sleeve, utan förhållningssättet har växt fram naturligt genom hårt arbete i vingårdarna och sunt förnuft.

Vinerna från Le Piane är något av det mest intressanta och njutbara som står att finna från Italien just nu, förutsatt att man är inne på syra- och elegansspåret förstås. Nebbiolo, croatina och vespolina från de här gamla och varsamt restaurerade vingårdarna blir något alldeles speciellt i händerna på denne porfyr-domptör.

Onsdag 25/1 kommer Christoph till Il Dona i Köpenhamn, torsdag 26/1 till Tinggården i Fredriksværk på Nordsjælland och fredag 27/1 finns han på vinbaren Terroiristen på Nørrebro i Köpenhamn.
Läs om vårt besök hos Le Piane i somras här.

Barolo Solanotto e Altenasso 2005 (Cavalier Bartolomeo)

Cavalier Bartolomeo är inte en producent vi känner särskilt väl. Vi har smakat Solanotto e Altenasso-barolon ett par gånger tidigare, i olika årgångar, och tyckt att det varit en mycket trevlig barolo i oklanderlig Castiglione Falletto-stil. Så pass trevlig att vi köpte med oss ett par flaskor hem för ett par år sedan.

Nuförtiden är det barnbarnet Dario Borgogno som håller i trådarna och jag läser mig till på hemsidan att cantinan moderniserats på sistone och att man numera börjat lagra på barriquer. Jag vet inte om denna reform hade hunnit slå igenom 2005, jag vill minnas vårt smakprov för ett par år sedan som ytterst slankt och traditionellt i sin stil. Vi får se om dessa omdömen kvarstår efter att juldagskvällens exemplar skrutinerats.

Vingårdarna Solanotto och Altenasso är små till ytan och belägna längs Castiglione Fallettos västliga gränsområde, mot La Morra och Barolo till, och nästgårdsgrannarna bär stolta och välkända namn som Fiasco och Monprivato. Det görs inga andra barolo med de här vingårdsnamnen på etiketten men Brovia hämtar en del av druvorna till sin Garblet Suè från Altenasso. Altenasso står för strukturen och Solanotto för aromatiken och parfymen i den här cuvéen, enligt Dario Borgogno.

Efter ett par timmars luftning har vi full fart i glaset. Man kan sammanfatta de första doftintrycken som lika delar potens och elegans - kraftfull stenfruktsparfym i paritet med amarena-extrakt men som hela tiden hålls tillbaka av blöta stenar, brasrök och stråk av blod och rost. Strålande barolonäsa med temperament såväl som eftertänksamhet på repertoaren.

Till kvällens spezzatino på kalvrygg med rejäla skopor gröna ärtor badandes i den mustiga tomat- och vinsåsen, kliver den här barolon ytterligare ett steg framåt på estraden. Ljuvlig munfyllnad med rund och mogen frukt i basen, sandig och tät tanninstruktur i mellanregistret och en perfekt avstämd syra uppe i diskanten - snudd på en fulländad ung barolo-sensation för gom och smaklökar. Som grädde på moset bjuds man dessutom på ett härligt efterspel som lockar fram dova toner av tryffel och lämnar kvar ett skönt tranbärskärvt rafs på tungan.

Jag kan inte med bestämdhet säga huruvida man nyttjat små eller stora fat i lagringsprocessen, men hur man än burit sig åt så har man gjort helt rätt. Allt är i total balans och vinet är fullpackat med drickglädje och dito energi. Snyggt, virilt, ljuvt, märgfullt, sammansatt och harmoniskt - knallbra!

Brunello di Montalcino 2006 (La Rasina)

Tänk vad en god årgång kan göra för att skaka nytt liv i en, under en period, lätt förbisedd region eller vintyp. 2006 i Montalcino har, i varje fall för mig, inneburit att nyfikenheten för den här den ädlaste inkarnationen av sangiovese åter har väckts med besked.

La Rasinas brunello är av den moderna typen med kort maceration i rotofermentor och lagring i 14 månader på orostade barriques och 13 på gamla botti. Vi har således ställt in våra nasala receptorer och smaklökar på en kraftfullare, mörkfruktigare och lite maffigare BdM redan innan vi häller upp.

Alla de nyss nämnda epiteten rasslar in ganska direkt efter upphällandet. Mycket doft och det mesta rör sig i det mörka och lite tunga spektrumet med en frukt som är bigarråbemängd, snudd på kirschig. En del bittermandel från faten och en skvätt petrokemiska primärångor från den forcerade extraktionen får mig att tänka att det här lika gärna kunde vara en barolo framställd med samma metoder.

I munnen hittar vi tanniner som är mycket finmaskiga men täta och ettriga med ett fast grepp om tandköttet, medelhöga syror och en kraftfullt sötmogen körsbärsfrukt. Inte lika tanninintensiv som en ung barolo förstås men även här hade det varit mycket lätt att gå fel om man inte vetat vad man hade i glaset. Eftersmaken är lång men klingar av i en lätt bitter ton.

Vi tuggar i oss en Beef Wellington och här sköter sig La Rasina föredömligt, den smakrika köttbiten inlindad i duxelles-fyllning, senap och smördeg är mycket betjänt av den kraftfulla frukten och mörkret i vinet. Beef Wellington verkar för övrigt ha blivit en lillejulaftonstradition här hemma utan att vi har märkt av det själva...

Definitivt ett bra vin i sin stil, passar till kraftiga kötträtter men är inget man fortsätter att dricka efter maten, därtill är det alldeles för tungt och kraftigt - troppo pesante. Enter Montevertine 2007...
Finns hos BB Vin i Dragør som har, i vårt tycke, betydligt intressantare brunelli än den här i sortimentet. En flaska räcker gott åt oss.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 5"

5. I vigneti di Barolo



— Ett bra vin ger uttryck för sin terroir. Någon som vill och vågar säga emot?

— Inte det? Nej även jag tycker ju det låter rätt bra. Men frågan är: Vad betyder det egentligen?

— Vi värmer upp med lite begreppsexercis. Någon som vågar sig på en definition av terroirbegreppet?

— Vad är det för mummel jag hör? Kan ni inte tala ur skägget? Ja, jo, lite komplicerat är det kanske.

— Nåväl. Låt oss då börja i en enklare ände. Kan vi utesluta någon faktor? Något som inte är terroir. Himlakropparnas ställning till exempel?

— Nej den gubben gick tydligen inte. En del biodynamiker i publiken förstår jag.

— Jag provar igen. Vad sägs om skärningen på vinmakarens förkläde?

— Jag ser protester på tredje bänk. Vad sa du? Du är representant för VdT? Jaså Vêtements de Terroir.

— OK. Jag tror jag får ge upp här. Men om nu terroir kan vara allt av potentiell betydelse för flaskinnehållet, måste vi då inte acceptera att varje vin, även det mest anonyma massproducerade krafs, är ett terroirvin?

— Inte det? Jaha. Det finns bättre och sämre terroiruttryck.

— Men hur ska vi då veta vilket som är vilket?

— Ursprungstypiskt säger du. Ja, det låter ju faktiskt riktigt bra.

— Men, slår det mig, om de numera mest gör anonymt massproducerat krafs i La Fanta, är det inte just det som är mest ursprungstypiskt i så fall?

— Jaså tillbaka till rötterna säger du.

— Men hur långt tillbaka skall vi gå då? Ta Barolo till exempel. Är det den sötsliskiga variant som gjordes före Oudart på 1800-talet som skall gälla eller den torra och strama men från början allt annat än typiska stil som han introducerade?

— Jaha. Man kan vara typisk på ett atypiskt sätt. Ungefär som i den sovjetiska kulturpolitiken på 30-talet menar du? Det typiska är det som bör dominera, och med lagbunden nödvändighet kommer att göra det, snarare än det som redan gör det.

— Jag kommer här att tänka på en intervju i DN för några år sedan med Bengt Baron, guldmedaljör i ryggsim vid OS 1980 och sedermera VD för Vin & Sprit. Han tyckte det var ett elände att hålla reda på det myller av regioner, producenter, druvsorter, lägen, buteljeringar och årgångar som man kunde hitta i vinsortimentet. Spriten var inga problem. Där fanns ju ordentliga varumärken som hjälpte konsumenten att orientera sig. Men vinet fann han bekymmersamt. Hans förhoppning var att resten av vinvärlden skulle utvecklas i linje med Penfolds. Ett tydligt varumärke med en begränsad uppsättning produkter av god kvalitet som gjorde det lätt för konsumenten att hitta rätt. Skulle det kunna vara något?

— Jaså inte det. Bristande mångfald säger du. Och jag som trodde du var för konformismen så länge det var en bra konformism.

— Jag gör ett sista försök. Kanske det är i Maos kulturpolitik snarare än Stalins som vi skall hämta inspiration. Låt tusen blommor blomma, fast kanske lite mindre vildsint än på Maos tid. Evolution mer än revolution med bibehållen ”genetisk” mångfald i överförd bemärkelse. Är det vad vi bör slå vakt om?

— Äntligen ser jag en del instämmande nickar. Nu börjar vi komma någonvart.

— Fast mångfalden kräver förstås en del av konsumenterna. Kanske trots allt inte alla som vill vara med på den resan. Den som vill måste rimligen få dricka Penfolds (och inget ont sagt om Grange). Resten av oss måste ständigt utveckla vår mentala terroir.

— Vadå? Förstår ni inte vad jag menar? Vi har ju redan kommit fram till att terroirbegreppet är gränslöst. Alltså är det ingen skada skedd om vi även låter det innefatta alla de bilder, associationer, föreställningar och kunskaper som vindrickaren har om vinet. Ju rikare den mentala terroiren är ju mer givande blir det att botanisera i vinutbudet och avnjuta innehållet. Och tillåt mig bekänna: Jag är en mental terroirist.



När jag för första gången besökte Langhe var min mentala terroir allt annat än rik. Vi hade vid enstaka tillfällen provat en flaska Barolo och tyckt att vinet inte var så pjåkigt även om vi undrade lite över varför det var så dyrt. Fontanafredda, som på den tiden svarade för allt som fanns att tillgå i Nebbioloväg i Systembolagets glasmontrar var nog den enda producent jag kunde namnet på och våra smakprov därutöver inskränkte sig i allt väsentligt till några anonyma flaskor som vi snappat upp på snabbköpet i Cortina d’Ampezzo.

Den semesterlägenhet vi hittat på nätet skulle enligt beskrivningen ligga ”mitt bland vinrankorna” vilket ju lät synnerligen lovande. Det visade sig också vara allt annat än en överdrift. Vi bodde mitt i ett av Verdunos bästa Barololägen, Breri (se bilden närmast ovan) och rakt nedanför det allra bästa, Monvigliero (se allra första bilden), båda i huvudsak sydvända, väl vindskyddade sluttningar på förhållandevis låg höjd. Kunde inte vara bättre eller ...?

Nja, månaden var juli och året 2003. Det regnade inte en droppe under de två veckor vi var där och dagstemperaturen låg hela tiden strax under 40-gradersstrecket. I skuggan vill säga. I solgasset på gårdsplanen fick ord som hetvägg och smältdegel en bokstavlig innebörd.

Jag lyckades trots det upparbeta min mentala terroir ganska ordentligt den sommaren. Vi flydde mer än gärna in i svala vinkällare så snart tillfälle gavs och det var angenämt att sitta där på gårdsplanen klockan tre på natten med ett glas Barolo i handen och titta upp mot himlavalvet, ständigt stjärnklart för ovanlighets skull eftersom alla närbelägna vattenreservoarer var uttömda. Att ligga på soffan bakom kökets skyddande stenväggar och läsa A Wine Atlas of the Langhe var inte helt fel det heller.

Men en central pusselbit saknades: en närmare inspektion av vad jag ändå föreställer mig måste vara kärnan i terroirbegreppet, det vill säga själva terrängen. Några vingårdsvandringar var liksom inte att tänka på sommaren 2003. Jag minns att Fabio Alessandria, son i huset och numera vinmakare hos Comm. G.B. Burlotto skruvade oroligt på sig när vädret kom på tal. ”Det är inte bra för vinet” sa han med ett lätt plågat ansiktsuttryck. Och om även vinstockarna hade fullt sjå att överleva i hettan, hur skulle vi då kunna göra det.

Jag har vid varje senare besök för ett ögonblick återupplivat tanken, särskilt när jag passerat de inbjudande skyltar med texten sentieri (stigar eller vandringsleder) som man inte sällan stöter på i vinbyarna. Men min omdömesgilla hustru har varje gång stoppat mig i tid trots att hon mer än gärna ger sig ut på fotvandring: Är du inte klok? I det här solgasset utan tillstymmelse till skugga att ta skydd i?

Men nu äntligen är det dags. Med termometern på runt 15 grader och solen nätt och jämt tittandes fram ur diset förefaller det helt riskfritt att ge sig ut. Med blodad tand efter gårdagens kortare promenad runt husknuten planerar vi en lite längre expedition. Vi stannar till sist för en rundvandring i comune di Barolo med omnejd, inte främst därför att detta i såväl geografisk som historisk bemärkelse kan sägas utgöra kärnan i Barolodistriktet utan därför att det verkar minst riskabelt i rent topografiskt hänseende. Det lär ju finnas en och annan brant sluttning att övervinna. Men i just Barolo tronar tätorten, i motsats till de andra vinbyarna, inte på högsta höjd utan ligger till inte oväsentlig del nere på den tunga av slättland som förbinder Alba med Barolo, omgiven av vad som framstår som ganska snälla och inbjudande kullar.



Vi parkerar på stora torget och travar nedför Vicolo del Pozzo, Via Enrico Ghisolfi och Via della Valle fram till bron över den lilla bäck som flyter i botten av dalgången. Därifrån tar vi oss upp genom skogspartiet på andra sidan och kommer så småningom ut vid ”treriksröset” det vill säga skärningspunkten mellan tre av Barolos östligaste vingårdar Preda, Boschetti och Coste di Rose.




Här får vi en vy över den västvända del av Preda där Cascina Adelaide gör sin lägesbarolo, ned mot Castello di Barolo, med Paiagallos och Drucàs östvända sluttning och Castello della Volta i bakgrunden. Båda slotten tillhörde en gång den i Barolosammanhang välkända släkten Falletti, markiser av Barolo, med det sistnämnda som det mer militärstrategiskt betydelsefulla, uppenbarligen ända fram till 1944 då det blev illa skadat av tysk artillerield.



Vi snuddar vid Coste di Rose, källan till Bric Cenciurios, Marchesi di Barolos och La Querciolas lägesbarolo med samma namn och viker av in i Boschetti, som svarar för druvorna till Gombas Boschetti och Sorì Boschetti. Där stoppas vi så småningom av en skylt som bryskt tvingar oss upp på den lilla men rätt distinkta kulle som kallas Bricco San Giovanni.




Vid kullens slut passerar vi helt obemärkta gränsen till Monforte d’Alba, rundar Borgata San Giovanni och tränger in i det skogsparti som delar San Giovanni i en östlig del, där Gianfranco Alessandria gör såväl sin ”normale” som sin San Giovanni, och en västlig del som sannolikt är väl så bra men ännu inte låtit tala om sig i samma utsträckning.

Vi når så småningom fram till Cascina San Pietro och överväger för ett ögonblick om vi skall titta in i Monforte på en kopp kaffe. Dit är det härifrån bara någon kilometer kvar men klockan har hunnit ticka iväg och vi finner det klokast att vända västerut och påbörja återtåget till Barolo.

Vi korsar huvudvägen mellan Barolo och den rondell invid Domenico Clericos nya källarpalats varifrån man kan åka vidare mot Monforte eller Monchiero. Därmed korsar vi även gränsen mellan Monforte och Novello och tränger in bland Paneroles vingårdar.



Vid gränsen mot Ravera, Novellos största och mest kända odlingszon, viker vi av mot sydväst och kommer ner i botten av den dalgång vars sydvända sida går under namnet Bricco Pernice (Rapphönstoppen). Den producent som mer än någon annan förknippas med Novello och Ravera är Elvio Cogno och druvorna till den senaste av husets fyra Raverabarolo växer just här i vad som anses utgöra områdets kärna och kanske allra bästa läge.






Vi kastar en blick bakåt mot Panerole och Cascina Bric Novello där Vietto gör sin lägesbarolo och fortsätter sedan i nederkant av Bricco Pernice. Här som på andra ställen efter vägen hänger miniklasar av överblivna bär kvar på stockarna. På en av dem sitter en enda druva mol allena som en slags kulört lykta.




Den märkliga synen får mig att tänka på ett meningsutbyte för några år sedan på den Bulletin Board man hittar på vinadvokatens hemsida. François Mauss, känd som grundare av Grand Jury Européen, hade just varit på besök hos Roberto Voerzio och hade braskande nyheter att förmedla. Voerzio, som länge varit känd som Langhes kanske mest långtgående förespråkare för låga skördeuttag, hade nu enligt Mauss slagit alla rekord: Han valde numera att bara behålla en enda druva per ranka!

Detta besked möttes inte oväntat av en serie klentrogna kommentarer om att Mauss behagade skämta eller kanske missuppfattat situationen. Men Mauss stod på sig. En smula förnärmat och irriterat svarade han att det alls inte var fråga om något skämt och att han visste precis vad han talade om. Han hade sett det med egna ögon när han vandrade med Voerzio i vingårdarna: en druva per ranka, vare sig mer eller mindre.

Efter en ganska förvirrad diskussion var det till sist något språkkunnigt ljushuvud som försiktigt undrade om inte det hela kunde vara ett utslag av språkförbistring. Och mycket riktigt: Den franskspråkige Mauss hade i hastigheten råkat översatta sitt modersmåls grappe (klase) med engelskans grape (druva).

Mitt i alltihopa rapporterade en av de andra diskussiondeltagarna att han föregående natt vaknat kallsvettig av en mardröm. I drömmen hade Voerzio skördat en enda druva per ranka och av detta gjort en endaste flaska Barolo. Parker hade förstås provat den och givit den 100 poäng. And that was it! Det är sådana diskussioner som får en att inse att lagom nog är bäst även när det gäller skördeuttag.




Vi vandrar vidare i vingårdskanten och hittar fler överblivna druvor. Även om en och annan sett bättre dagar är många av dem i förvånansvärt bra skick trots att det vid det här laget måste vara bortåt en månad efter skörd. Vi låter oss förstås väl smaka och blir härligt klibbiga om fingrarna av allt sockret. Bättre druvor har vi nog aldrig ätit: Nebbiolo Vendange Tardive! Vad kan slå det?




OK. Det bör här erkännas att mina ampelografiska kunskaper i själva verket är helt otillräckliga för att med bestämdhet säga att det är just Nebbiolo vi mumsar på. Men med tanke på att vi står mitt i Raveras bästa vingårdar borde det åtminstone vara det. Närmare bestämt tror jag det är överblivna delar av Viettis Barolo Castiglione eller Langhe Nebbiolo Perbacco som vi glatt sätter i oss.

Och skulle jag ha fel är jag åtminstone i gott sällskap. Just här i Ravera görs faktiskt den enda Barolo som mig veterligen inte innehåller en endaste droppe Nebbiolo, i vart fall inte Nebbiolo av det slag vi vanligen tänker på. Till yttermera visso sker det hela med DOCG-reglernas goda minne.

Hur kan något sådant gå för sig? Både Barolo och Barbaresco skall ju enligt statuterna göras på enbart Nebbiolo och Angelo Gaja tvingades ju, efter att ha fått nobben på en propå om regelförändring, att omklassificera sina lägesbarbaresco till Langhe Nebbiolo för att kunna blanda i en liten skvätt Barbera.

Men det har visat sig vara skillnad på Nebbiolo och Nebbiolo. Enligt de gamla DOCG-reglerna från 1980 skall den ”ampelografiska basen” för såväl Barolo som Barbaresco vara Nebbiolo från någon av de godkända klonfamiljerna Lampia, Michet och Rosé. Denna bestämmelse har dock med DNA-teknikens hjälp avslöjats som en självmotsägelse. Lampia och Michet är förvisso kloner men Rosé är helt enkelt en annan, om än besläktad, druvsort.




Nu är Rosé sedan länge den minst populära av de tre ”klonfamiljerna”, bland annat därför att den, som namnet antyder, inte bidrar med särskilt mycket färg till ett vin som i just det avseendet fortfarande dras med lite mindervärdighetskomplex. I normala fall utgör Rosé därför bara ett marginellt inslag i vingårdsfloran och inte sällan väljer man numera att enbart plantera Lampia och/eller Michet. Men undantag finns. Således görs Elvio Cognos flaggskeppsbarolo från Ravera, Vigna Elena, enbart på Rosé.

Hur man tänker sig att i framtiden hantera den lite delikata problematik som nu uppstått vet jag inte riktigt. Men jag noterar intresserat att den klausul om de tre klonfamiljerna som fanns i de gamla bestämmelserna av en eller annan anledning bortfallit i de nya DOCG-regler som från och med 2010 gäller för såväl Barolo som Barbaresco. Där sägs bara att vinet skall göras uteslutande på Nebbiolo, vad det nu än må betyda.

Men goda är de i vart fall, de druvor vi glufsar i oss, och vi ångrar att vi inte tagit med något att plocka i. Detta hade ju inte varit så dumt som tillbehör till osten ikväll. Tänk om man kunde få sådana här grejer på snabbköpet istället för Thompson Seedless? Varför skulle vi inte kunna välja mellan Nebbiolo och Dolcetto i fruktdisken på samma sätt som mellan Granny Smith och Golden Delicious. Det går ju framåt med produktdifferentieringen och vi har ju på många fronter redan rört oss ett gott stycke bort från Konsums blåvita.

Men så långt kommen slås jag av eftertankens kranka blekhet. Mera Nebbiolodruvor och mindre vin? Nja, det kanske inte vore så välbetänkt. Fast en och annan Langhe Nebbiolo kanske man ändå skulle kunna tänka sig att undvara.



När vi korsar den väg som förbinder Novello med ”huvudleden” söderut från Barolo stöter vi på en traktor med Roagnamärkt släp och funderar ett ögonblick på om det är vinmakaren eller vagnmakaren  Roagna som satt sin signatur på kärran. Det lutar kanske i första hand åt den senare även det inte alls ter sig orimligt att även träffa på den förstnämnda inne i Barolodistriktet trots att rötterna finns i Barbaresco. Fast det borde i så fall främst vara i Castiglione Falletto där nybygget ”Casa Roagna” planeras stå klart i vår.

Roagnas äventyr i Serralunga, där man under en kort period (2003–2006) producerade en Vigna Rionda i samarbete med Tommaso Canale är nu ett avslutat kapitel. Efter Canales död  för något år sedan har de legendariska vingårdarna liksom det återstående vinlagret istället, via Ester Rosso (född Canale), hamnat i Serralungaproducenten Giovanni Rossos vård. Man kan dock aldrig så noga veta var Roagna skall dyka upp härnäst. Medan jag sitter och filar på dessa rader dimper det ner ett mejl som berättar att man från 2007 kan erbjuda en Barolo Le Coste. Men nära skjuter ingen hare: Det handlar om Le Coste di Monforte, inte Le Coste di Barolo.



Vi fortsätter strax nedanför de i huvudsak östvända vingårdar där Marziano Abbona gör sin Terlo Ravera och får en vy ned mot Cascina Ravera och den del av Ravera som ligger på andra sidan huvudvägen. De vingårdar som välver sig rakt nedanför cascinan tillhör Luciano Sandrone, Marchesi di Barolo och Terre del Barolo men vetter helt eller delvis åt norr och lämpar sig därför knappast för högklassig Nebbiolo. I förgrunden, strax nedanför vägen, skymtar vi dock den del av Ravera som delvis svarar för druvorna till Giuseppe Rinaldis Cannubi San Lorenzo - Ravera. I bakgrunden, bakom cascinan, ser man den del av San Giovanni som vi passerade strax innan vi gick över gränsen mellan Monforte och Novello.



Sista biten tillbaka leder genom Terlo, en slags fortsättning på den del av Ravera vi just passerat och källa till Poderi Luigi Einaudis Costa Grimaldi och Terlo, E. Pira & Figlis (Chiara Boschis) Via Nuova och Cameranos Etichetta Oro. Från vår position snett ovanför Giacomo Grimaldis  källare får vi här en sista vy ned mot slottet och tätortsbebyggelsen. I förgrunden ser vi Terlos rödskiftande vingårdar och på andra sidan vägen, nedanför bebyggelsen, Le Coste, där Grimaldi gör sin Barolo med samma namn och som delvis också utgör basen för Giuseppe Rinaldis Brunate – Le Coste. I bakgrunden skymtar de sydliga delarna av Cannubiryggen, med lägen som Muscatel, San Lorenzo och Valletta.



Det börjar skymma lite smått och efter att ha gett upp försöken att hitta ett eftermiddagsöppet café i Barolo tar vi bilen tillbaka till Dogliani. Man blir både hungrig och törstig av vingårdsvandringar och snart står middagen på bordet. Efter några inte hundraprocentiga utflykter  i andra riktningar tar vi det säkra före det osäkra och återgår vi till Dolcetto som första vin, närmare bestämt i form av Ca’ Violas Barturot 2009.

Ca’ Viola är en lite speciell producent i åtminstone två avseenden. Till att börja med är han mig veterligen den ende vinmakare i Dogliani som inte gör ett endaste vin som stammar därifrån. Inte ens hans båda Dolcetto, Barturot och den lite enklare Vilot kommer från Dogliani utan helt eller huvudsakligen från Montelupo Albese ett stycke nordost om Serralunga. Samma sak gäller hans båda Barberor, Barbera d’Alba Brichet och Lange Rosso Bric du Luv (där den senare även innehåller en skvätt Nebbiolo). Från årgång 2006 tillkommer en Barolo Sottocastello di Novello som förstås per definition inte kan komma från Dogliani även om vingården inte befinner sig särskilt långt bortom kommungränsen.

Den andra anmärkningsvärda omständigheten är att snart sagt varje läsare av dessa rader, utan att nödvändigtvis vara medveten om saken, torde ha smakat åtminstone något av de viner denne vinmakare haft ett finger i. Bakom det småfyndiga namnet Ca’ Viola döljer sig Giuseppe Caviola, allmänt kallad Beppe, med en lång och framgångsrik karriär som önologisk konsult bakom sig. När man skrapar lite på ytan verkar det vara mer regel än undantag att producenterna i Langhe (och för all del även på andra håll) anlitar hans tjänster. Exempelvis återfinns tre av de mest frekvent bloggade vinmakarna på denna sida — Paolo Conterno, Cascina Cucco och Fratelli Revello — bland klienterna och jag kan för egen del räkna till något tjugotal ”bekantingar” i den del av kundkretsen jag lyckats identifiera, inte sällan producenter vars viner jag gärna har i källaren.

Att beskriva Beppe Caviola som Langhes svar på Michel Rolland eller Riccardo Cotarella tror jag dock leder tankarna i fel riktning. Listan över dem som valt att anlita Caviolas tjänster ger i flertalet fall ringa anledning att tro att de helt enkelt gett honom i uppdrag att leverera vinreceptet. Exempelvis kan jag svårligen tänka mig att Quinto Chionetti, känd som the grand old man of Dolcetto di Dogliani plötsligt skulle sträcka händerna i vädret och be någon annan göra ett vin av hans druvor som kan tänkas falla vinguiderna och marknaden på läppen. Gissningsvis handlar det i flertalet fall om att hjälpa vinmakare som själva inte är några duvungar med tekniska analyser och specialkunskaper som kan föra dem ytterligare ett steg på vägen mot de smakideal de själva eftersträvar.

När det gäller Caviolas egna viner är det i första hand Barturot vi fallit för. Även de båda Barberorna framstår inte oväntat som synnerligen välgjorda på alla sätt och vis men är kanske aningen för tillrättalagda för att helt passa våra smaklökar. När det gäller den andra Dolcetton, Vilot, är min minnesbild för vag för att jag skall våga uttala mig.

Barturot är vi dock synnerligen välbekanta med eftersom såväl årgång 2006 som 2008 befunnits tillräckligt bra för att platsa i vår källare. Detta är ett vin med avsevärt större tyngd och volym än man normalt väntar sig av en Dolcetto, I likhet med många (men inte alla) artfränder i den lite högre Dolcettoskolan är frukten märkbart mer mörktonad men givetvis inte ackompanjerad av några ektoner. Vinet görs och lagras helt och hållet på ståltank och trots den intensiva och mångfacetterade frukten känns det inte klumpigt, jolmigt eller framtungt utan har en rejäl ryggrad av syra och tanniner.

Även om detta låter sig sägas också om årgång 2009 lever den kanske inte riktigt upp till våra högt ställda förväntningar. Visserligen förtjänar även 09:an tveklöst de blygsamma 12 euro man får betala hos såväl Ca’ Viola själv som hos Fracchia & Berchialla i Alba. Men i jämförelse med vår minnesbild av 06:an och 08:an överpresterar den inte fullt lika tydligt utan känns aningen tunnare och mindre komplex. Lyckligtvis är det ingen panik så vi inväntar lugnt årgång 2010.

Den som vill prova Ca’ Violas viner utan att ta vägen om Italien kan hitta dem i Tyskland här och här. Den som vill bo flott i Langhetrakten bör även ta en titt på Villa Bracco. Vi har personligen inspekterat rummen i samband med ett gårdsbesök för några år sedan och sämre Bed & Breakfast har vi sett. Om det sedan är värt priset måste förstås var och en själv avgöra.



Kvällen avslutas med Castello di Neives Barbaresco Santo Stefano Riserva 2006. Läget tror jag inte tarvar någon närmare presentation. Det handlar om Neives mest kända vingård och en av de mest legendomspunna i hela Barbarescodistriktet, även om den, märkligt nog, bara delvis var uppodlad innan familjen Stupino tog över slottet och dess ägor 1964.

Däremot kan det vara på sin plats att säga några ord om producenten, som länge kanske var mest känd som leverantör av druvorna till Bruno Giacosas betydligt mer omsusade Santo Stefano trots att man även gjorde eget vin från samma läge. Under det senaste decenniet har dock den egna vinproduktionen börjat visa framfötterna på ett allt tydligare sätt. Särskilt årgång 2001 av riservan, som lyckades med det utomordentligt sällsynta konststycket att nå högsta betyg i alla de fyra stora italienska vinguiderna (Gambero Rosso, Duemilavini, Veronelli och L’Espresso) utgjorde ett viktigt genombrott. Vi har ett försvarligt parti i källaren och kan, efter återkommande smakprov, svårligen hävda att de tänkte helt fel.

Dessbättre kan nu rapporteras att såväl årgång 2004, som vi provat tidigare, och årgång 2006 som vi öppnar ikväll håller måttet även om ingen av dem blivit fullt lika ”dekorerad” i guideböckerna som 2001:an. Med reservation för att vi inte parallellprovat har vi för egen del svårt att känna några tydliga kvalitetsskillnader. Alla förtjänar högsta betyg.

Riservaklassningen kan kanske föranleda associationer till mörktonade kraftpaket med begynnande mognadstoner. Inget kan i det här fallet vara mer felaktigt. Det här är i själva verket den mest dansant eleganta, högtonade, och uppfriskande Nebbiolo vi dricker under detta Langhebesök. Redan färgen skvallrar om att det handlar om ”lingondricka” om än av det mest sublima slag. Det kryllar av fantastiska och ständigt växlande övertoner i kombination med en, särskilt med tanke på stilarten, förbluffande längd och intensitet. Någon ny ek är det förstås inte tal om i det här fallet även om de botti som används för ovanlighetens skull är av franskt snarare än slavonskt ursprung.

Vi har även provat den ”vanliga” Santo Stefanon, utan riservaklassning, i tre olika årgångar: 2004, 2005 och 2006. Alla har fått godkäntstämpel och det är troligt att vi köpt mer av åtminstone någon av dem om det inte varit för att riservan fått förtur. Den kostar visserligen något tiotal euro mer, men i vårt tycke kan det nog vara värt pengarna.

Den intresserade hittar utan problem Castello di Neives Santo Stefano, med och utan riservaklassning och i flera olika årgångar, hos Stefan Töpler till priser obetydligt över dem som man får betala hos Fracchia & Berchialla i Alba. Noteras bör att årgång 2006 är den sista som enbart bär beteckningen Santo Stefano. De förändrade DOCG-regler som jag berättade om i ett tidigare inlägg (se avsnittet om La Ca’ Növa) innebär att vinet från och med årgång 2007 går under beteckningen Albesani Santo Stefano.

Tilläggas kan att Castello di Neive också gör utmärkt Spumante. Den Metodo Classico baserad på ren Pinot Noir som vi provade för något år sedan gav klar mersmak och slog i vårt tycke utan vidare Rocche dei Manzonis väsentligt mer omtalade Riserva Elena (70 procent Chardonnay, 30 procent Pinot Noir), som har en mer vinös och mindre frisk karaktär. Tyvärr hittar man (i skrivande stund) inte just det vinet hos Stefan Töpler, men den andra av Castello di Neives båda Spumante, kallad Castelborgo, finns att tillgå och kan möjligen vara värd en chansning.