Point Barre 2010 och Erse 2009

Vår kunskap om vinerna från Jura är minimal men nyfikenheten är desto större, det vi provat härifrån har hittills visat sig vara veritabla bulls-eyes på våra preferentiella dartboards. Det är förstås Jura-isten Vinosapien som, i sin iver att befria oss från monovinösitetens tunga ok, stått för smakproven och även agerat inspiration för öppnandet av kvällens ploussard (poulsard) från den lågsvavlande gamle rockräven Philippe Bornard. Vi plockar dessutom fram en flaska av årets trevligaste Etna-bekantskap: Erse 2009 från Tenuta di Fessina. Senast lät vi den löpa i par med Beckers bas-pinot, vilket den gjorde med bravur, men ikväll väntar således nytt nordligt motstånd.

Point Barre Ploussard Arbois Pupillin 2010 (Philippe Bornard) Som sagt; en före detta musiker som lagt plektrumet på hyllan och plockat fram sekatören istället, kör ocertifierat organiskt och minimalt med svavel.

Amen för h-e! Det här är så bedårande att man nästan blir tårögd, som att se en liten hundvalp glatt skutta fram över en jämnt klippt gräsmatta, sött snubblandes på en knappt synbar tuva. Ljuvlig sommarfrukt i skir men likafullt stabil stass - jordgubbar, hallon och smultron alldeles bredvid högar av bördig mylla, fång av medicinalörter och en sträng Vademecum - intresseväckande, vackert och läckert.

Munnen bara bekräftar allt det som näsan så förutseende redan pekat ut: att det här är ett absolut ämabelt klassvin med fräschör, djup och shitloads of läskability. Syror och lätta stick på gom och tandkött, smaskig frukt och snygga stänk av blöt tobak, men framförallt pur glädje och fullkomlig harmoni. Bättre än så här blir det min själ inte utan att vara "stort".

Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) Kärt återseende, det här tycker jag är bland det bästa vi smakat från Etna. Vi älskar Calabrettas ruffigare versioner och har njutit i fulla drag av Tenute delle Terre Neres elegantare tolkningar men Erse är dansant, ytterst ren och mineralisk.

Bredvid charmtrollet från Jura känns det dock lite stramt och uppnäst, men det tror jag i och för sig de flesta andra viner jag egentligen gillar också skulle göra. Aromatiken är dock oklanderligt Etna-definierad med klarröd frukt och kärv vulkanmineralitet. Smaken är ren med zingande syror i den trestrukna oktaven och formidabelt tanninkli på tandköttet. Frisk och upprensande som en bra riesling men med en burgundisk pinot noirs djup och essens.

Erse är fortfarande en Etna-favorit, klart mer i min smak än exempelvis Etna rosson från Graci, med sin aromatiska och mineraliska finess och distinkta nerello-palett. Till hustruns magiska lasagne (godast söder om Dalälven) lever den verkligen livets glada dagar. Vår lilla sötnos från Jura hänger med fint men klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, det här kan man kolka i sig i parti och minut - en blixtförälskelse i årets sista skälvande minut. För att travestera Vinosapien: "Mer... Jag vill ha mer!"

Vi ser fram emot att prova Bornards trosseau Le Ginglet härnäst. Stående ovationer för denna finns här.
Bornard handlar vi av Krone Vin i Köpenhamn och Tenuta di Fessinas Erse finns i BS.

Spätburgunder trocken 2007 (Becker) & Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina)

Nej, det är inte två rosati som står och skiner i motljuset. Vi har däremot valt att matchmejka just de här två vinerna för att de förmodligen är de ljusaste och mest transparenta rödviner vi har i vår samling, samtidigt som vi misstänker att de även har ett och annat gemensamt i aromatiskt hänseende.

Till vänster står vår sista (snyft!) flaska av Friedrich Beckers enkla Spätburgunder 2007, ett vin som vi har haft mycket glädje av det senaste året. På högerflanken har vi en alldeles ny bekantskap som vi tidigare bara hört talas om: Tenuta di Fessinas Erse Etna Rosso 2009 - 90% nerello mascalese och 10% d:o cappuccio som jästs och lagrats på rostfritt stål.

Geografiskt är vi alltså nästan så långt norrut respektive söderut man kommer i det vinmakande Europa. En ruttplanering i Via Michelin ger vid handen att avståndet mellan Pfalz och Monte Etna är 2061 kilometer (ungefär lika långt som mellan Trelleborg och Treriksröset, New York City och Miami, eller mellan Singapore och Hanoi) som avverkas med bil på 21 timmar och 9 minuter, förutsatt att man inte fastnar i någon av de 41 incidenterna på vägen.

Spätburgunder trocken 2007 (Friedrich Becker) Ljus, ljus och helt genomsiktlig i en korallröd nyans som börjar dra sig mot brynt tegelorange. Doften vräker på med jordgubbskräm, sötmogna hallon och violpastill. Aldrig något snack om vad man har i glaset, fullt ställ och maximal charm, här ryms inga dunkla hemligheter. I munnen är syrorna vitala men man märker att fruktfyllnaden så sakteliga börjar ta till reträtt. Allt balanseras trots detta utmärkt och håller ihop hela vägen ut, men det här är absolut ett vin som skall drickas så länge frukten står i zenit. Bedårande, helcharmigt och i stort sett omöjligt att inte tycka om.

Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) är vitalt lingonröd med skir transparens. Här möter näsan en lika intensiv aromatik men med en mineralitet i centrum som helt saknas i Beckers spätburgunder. Blod, järn, rabarber, körsbär och en riktigt elegant vitblommig parfym. När man vet vad man har i glaset så är nerellomarkörerna nästan oräkneliga och man tycker sig formligen känna lavamineralerna krypa upp i näsgångarna. Blint hade jag nog, som vanligt, trots allt hamnat i Piemonte, och då troligen i de nordligaste delarna.

Det är förmodligen först när man hade satt igång med att leta efter tanniner som man hade börjat tvivla. Strukturen är lätt och munkänslan alltigenom behaglig men med ett praktfullt syrasting som väcker aptit och intresse. Ytterligt läskande och elegant, inte aristokratiskt elegant utan rustikt, smakfullt, rent och estetiskt elegant. Jag håller det här som snäppet bättre än Tenute della Terre Neres basrosso, både nollnian och den supertrevliga nollåttan. Ett fullständigt lysande vin som bara växer och växer i glaset.

Båda de här vinerna finns - lo and behold! - att tillgå via Systembolaget. Friedrich Beckers Spätburgunder (90359) kostar 139SEK och det är 2008 som är den aktuella årgången, finns i Malmö och Stockholm. Vi köpte våra av Atomwine men där verkar det bara finnas Spätburgunder "B" kvar.

Tenuta di Fessinas Erse (70815) plockas sedan den 1/9 hem till Sverige av Klunk/Handpicked och går loss på 169SEK. Erse finns även att få tag på hos DerWeinWeber för €14.95.

A Puddara Etna Bianco 2009 (Tenuta di Fessina)

Vi har druckit på tok för lite carricante för att jag ska våga påstå att den är en vit favoritdruva men de få som slunkit ner hittills har sannerligen gjort den till en prospect för snart vitdruvefavoritskap. Även Tenuta di Fessinas variant drar ett starkt strå till den tidigare lagda stacken.

Vilken härligt blänkande ren småtropisk frukt och hart när ljudligt knastrande mineralitet som slinker förbi den initiala vitblommigheten! Rent och friskt, fast med vaxiga honungstoner som diskret stampar i manegen och de karakteristiska mandeltonerna som finns där men håller en lägre profil än i tidigare smakprov av druvren carricante. Urskön näsa - vacker och åtråvärd.

Höga glasklara syror sticker till rejält på gom och i kinder, en lätt oljig struktur lägger sig som en presenning över tungan och frukten är frisk och lätt grapebitter. Det här för definitivt tankarna till Anjou eller Saumur snarare än till Sicilien. Här finns gott om ljus och hög fräschör men även en resolut och beslutsam botten som sammantaget gör det här till en kolossalt effektiv spelare på matbordet.

Tenuta di Fessina och Calabretta börjar utkristallisera sig som våra absoluta Etnafavoriter. Stilarna producenterna emellan är extremt olika - TdF's viner är rena, eleganta och dansanta medan Calabrettas är ruffiga, charmiga och utåtagerande. Producenternas båda Carricante ligger närmare varandra i uttryck än deras nerelle; exempelvis Erse och Nonna Concetta, men speglar likafullt de båda olika lynnena mycket väl. Magnifika viner rakt igenom, vad man föredrar är bara en fråga om dagsform.

A Puddara finns hos Der-Wein-Weber.

Laeneo Nerello Cappuccio 2010 (Tenuta di Fessina)

Det var faktiskt inte bara la Befana vi väntade på när det senaste inlägget skrevs. Även la Cicogna har avlagt besök sedan dess, så nu är vi innehavare av den ljuvligaste lilla tös världen hittills skådat. 2012, kan vi redan konstatera, blir den största av årgångar!

Vi har länge hört WV-Niklas lobba för Tenuta di Fessinas rena nerello cappuccio Laeneo och nu är det äntligen dags att få prova 2010:an av den här rariteten. Nerello cappuccio brukar oftast spela andrafiolen i Etna-cuvéerna som blanddruva åt den lite bråkigare, och enligt många mera karaktärsfulla, nerello mascalese. Det mesta som är värt att veta om viner från Sicilien i allmänhet eller från Etna i synnerhet, finns förstås att läsa hos nämnde Niklas och hans eminenta artikelserie i ämnet.

Det första vi kan konstatera är att TdF inte tänkt sälja sin Laeneo med hjälp av någon fancy glättetikett - den här påminner närmast om något Xeroxkopierat dokument ur Stasi- eller Securitate-arkiven. Sedär, lucchesiska charmpoäng inhöstade redan innan korken är dragen således.

Doften är ren och mineralstinn med såväl bräddfyllda skovlar blött grus som pudertorrt kalkiga drag. Frukten är av det klarröda och direkta slag som har kommit att charma snart sagt alla vinbloggosfärens våghalsigare explorateurer vid det här laget. Tänk Occhipinti, eller för den delen Lapierre, så är ni nära. Det är avgjort mineraliteten som sticker ut mest och berättar ett och annat om det vulkaniska ursprunget.

Smakprofil och munkänsla får mig osökt att tänka på Quercecchios Rosso di Montalcino med sin saftighet och lättgillade direkthet. Rent och uppfriskande i beaujolaisisk stil men återigen med en mer uttalad mineralisk pendang. Jämför jag med TdF's Erse så ger Laeneo 2010 ett direktare och kanske också något mindre komplext intryck med sitt grundare djup. Jag är i och för sig övertygad om att något år eller två till på flaska kan göra susen, här finns fint balanserat råmaterial att bygga vidare på. Laeneo 2010 är dock definitivt ett vin väl värt att prova och som kommer att charma många som jagar viner med skyhög drickbarhet och personlighet.

Der WeinWeber säljer Tenuta di Fessinas viner till bra priser och mycket behagliga fraktkostnader.

Ero 2010 (Tenuta di Fessina)

Vi har väl alla lite till mans en föreställning om att siciliansk nero d'avola ska vara en sirapskletig, fruktpackad alkoholinfusion som frammanar huvudvärk vid blotta åsynen av etiketten? Dags att tänka om, förstås.

Tenuta di Fessinas Ero hämtar sina druvor från Val di Noto nära Siracusa i sydostligaste hörnet av ön. 8-10 dagars maceration och en kort vila på rostfritt stål bäddar för ett lättare uttryck i den här renrasiga nero d'avolan. Vi har hittills blivit väldigt förtjusta i TdF's eleganta Etnaskapelser Erse och Laeneo så vi har gott hopp om att husstilen, med den lättfotade elegansen i första rummet, ska få skina även i Ero.

Jomenvisst! Här vankas det rabarber, blod och andra järnhaltiga referenser men också rika fång av mycket angenäma medicinalörter. En doft bräddfylld med tydlig mineralitet men som också har en solid fruktkärna av såväl sötmogna skogsbär som ljusare toner av moreller och röda vinbär.

Vinbärssyrorna och lingonkärvheten är ganska dominanta element i munnen och nyper rejält i kinder och tandkött. Man tänker väl inte först och främst på uttryck som "balans" eller "djup", utan här har vi att göra med ett charmtroll som kommer undan med det mesta och framför allt visar vad det går för när det kommer mat på bordet. En ungdomlig och livlig skapelse som kanske inte bubblar över av patos och skarpsinne men som ändå sorteras in under rubriken: sköna bekantskaper.


Finns hos Der-Wein-Weber och kostar €12.95. Det är förstås WV-Niklas som har inspirerat oss.

Laeneo 2009 (Tenuta di Fessina)

Ren nerello cappuccio från 1 hektar 40-åriga stockar ad alberello på hög höjd (900 m ö h) nära Santa Maria di Licodia på Etnas sydvästligaste sluttningar. 2-4 dagars maceration, spontan malo och lagring på rostfritt. Men etiketten... Vilken hopplöst dyster syn. Jag tänker Östeuropa 1973, gjutevävskoftor, vägglöss, mjölransonering - ja, ni fattar. Här krävs det lite pumpa-pimpning!

Doften ligger åt det rättframma, rödfruktiga hållet med allsköns bäraromatik, lite lakrits och rikligt med steniga mineraltoner. Rent och snyggt, inte särdeles komplext och krångligt utan omedelbart och lättsamt. Jämfört med den tidigare provade 2010:an finns här en mjukare, rundare frukt och en lenare mineralitet. Samma sak i munnen; ren och snäppet mognare frukt samt en snyggt sammanvuxen mineralmatta som smälter ut fint på tunga och gom. Det här är inget vin som förändrar ens världsbild eller rubbar ens cirklar, men gillar man rena och intressanta viner med karaktär och som är trogna sin terroir så ska man definitivt prova.

Höstlig höghöjdsdrabbning

Benhårda syror, mineraler, trevlig sälta. Kunde mycket väl varit en champagne i min, i det här avseendet, otränade gom. Gott, men bubblorna försvinner däremot förhållandevis snabbt, och fräschören med dem.
Cremant du Jura (Tissot)

Långmacererad grecanico från Sicilien. Rik, komplex nos med lätta eteriska aromer såväl som mogna aprikoser/nektariner och ett försiktigt marmeladanslag. Fjäderlätt i munnen med sina 10,5%, vilket kanske är i lägsta laget? Någon procent alkohol till hade nog fyllt ut lite bättre i mitten och gett lite mer substans. Riktigt gott, i vilket fall som helst.
Pithos Bianco 2012 (COS)

Skalmacererad (8 månader) ribolla gialla, lagrad på små fat, ingen tillsatt SO2, buteljerad med fullmånens gravitation som ivrigaste påhejare. Superharmoniskt, inget som stångas och bråkar, allt strävar åt samma håll. Det här blev jag mycket imponerad av och kommer att fylla på 'a presto'.
Lunar Ribolla Gialla 2008 (Movia)

Skalmacererad spanjor på sumoll från Catalunya. Osvavlat, dessvärre i det här fallet då diskreta men avgjort musiga toner ockuperar både mun och näsa efter ett tag. Synd, för under dessa metalliska och orena inälvstoner vilar en pigg och fräsch gulfruktig karaktär med distinkta men samtidigt lättsamma syror.
Blanc de Sumoll 2013 (Partida Creus)

Eterisk näsa med den - när vi talar om skalmacererade vita eller orangea viner - obligatoriska torkade aprikosen i botten. Här handlar det om chenin blanc från Anjou och det märks på syrorna. Snudd på för mycket av allt. Känns inte helgjutet eller ärligt utan mer av ett bygge som lite halvängsligt så gärna vill vara rätt i tiden. Hipstervarning.
Anne Francois Joseph (Les Griottes)

Kraftig nos med mycket tobak, vita blommor och mynta. Malvasiaparfymen klär in vitovskan och sauvignon blancen på ett förtjänstfullt sätt och i munnen har vi ganska mycket kraft i frukt och tanniner utgjutet på ett stabilt syrafundament. Blev ännu bättre efter ett par dagar i halvfull flaska. Riktigt bra.
Ograde Bianco 2010 (Skerk)

Fantastiskt gott! Så helgjutet och på något vis gjort med de godaste av intentioner - att oförbehållsamt representera sin  bygd och sitt ursprung. Vinosapien nästan ursäktade sig för att det möjligen kunde uppfattas för traditionellt efter alla orangea skapelser men det behövde han verkligen inte oroa sig för . Skulle tro att samtliga runt bordet höll det här för kvällens vita? Magiska syror!
Aragonite Macon Cruzille 2013 (Julien Guillot)

Sancerre-sb som man aldrig smakat den innan - inga stratosfäriska syror, inte tillstymmelse till nässlor och kattpiss men däremot röda krusbär och en liten subtil restsötma. Detta i kombination med den nästan olivoljegröna färgen fick mig att grunna på om det var en förhållandevis ung kabinett vi hade i glasen. Kul att prova!
Skeveldra Sancerre 2010 (Sébastien Riffault)

Albeisa-flaskan är ju förstås en giveaway för att vi befinner oss i Piemonte. Innehållet är riktigt trivsamt i en pigg rosato-stil med jordgubbar en masse och rena fina syror som skvallrar om att druvsorten kan varar nebbiolo. Man lyckas alldeles utmärkt med konststycket att balansera det här så att det aldrig slår över åt det enkla eller banala, vilket förmodligen kräver en mästerproducents känsliga hand.
Rosato 2013 (Claudio Fenocchio)

Teran, inget tvivel, mördande syror och en bläckblå utstyrsel. Känns lite väl fixat, med tydliga spår av de små faten, för min smak. Finns definitivt intressantare exemplar att hitta av den här spännande druvsorten.
Sales Terrano 2009 (Fattoria Carsica Bajta)

Mycket kaxiga saker med tanniner som får herrarna och damerna runt bordet att blekna. Rustikt, rått, grovhugget - nästan plumpt - innan man introducerar det för lite fett och någon enstaka protein. Jag är helsåld på det här samarbetet mellan Cascina 'Tavijn och Crealto - grignolino in purezza i en version som jag aldrig tidigare råkat i närheten av. Bär mycket tydliga spår av sitt geografiska ursprung (Basso Monferrato) och närmast extremt tydliga spår av sin upphovskvinna (Nadia Verrua).
Crevijn NV [2013] (Cascina 'Tavijn/Crealto)

Gammalt, trött, i stort sett dött... Såå synd.
Arbois 1989 (Camille Loye)

En definitivt virilare trosseau, men här tycker jag att det finns så många sidospår bland aromerna att det känns svårt att hitta själva huvudfåran, essensen liksom. Lessrofs talar om hönsbur som en karakteristisk markör och när jag väl hört det kan jag inte släppa det - känns för mig som ett i allra högsta grad oönskat element i ett vin. Intressant och kul att prova, men gott? Inte särskilt.
Trosseau Amphore 2012 (Tissot) 

Hyperelegant! Jag bestämmer mig direkt för att vi dricker barbaresco från en mycket begåvad producent - kanske en ung Cascina delle Rose eller kan det månne vara en Teobaldo Rivella som jag länge velat smaka? Men det är alltså nerello från Sicilien. Vid det här laget vet vi att det ofta är lätt att gå fel bland dessa. Skitbra - det här bara måste man följa upp! Producentens Erse har vi druckit åtskilliga flaskor av och gillat men det här besitter en dimension till.
Musmeci Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina)

En show-stopper. Så bra att Vinosapien vägrade tro att det var italienskt. Mycket elegant, stadigt och generöst på samma gång. Vi har bara provat Foradoris amforalagrade röda en gång tidigare och gillade det då inte alls. Det här är verkligen något annat än jag minns det - meraviglioso!
Sgarzon Teroldego 2010 (Elisabetta Foradori)

Mycket snygg barolo som jag tog med för att den får mig att tänka på Lessrof och hans preferenser när det kommer till nebbiolo - skinande rent, elegant, finkorniga tanniner, mörk frukt, perfekt avvägda syror. Svårt att hitta något att invända mot. Jag tror vi kan förvänta oss stordåd från Ferdinando Pricipiano de kommande åren. Här är det definitivt köpläge på 10:orna när traddo-giganterna vid det här laget är utsålda eller utprisade.
Barolo Ravera 2008 (Ferdinando Principiano)

Nej tvi vale, det här är rena marmeladkletet. Ett helt meningslöst vin för mig - jag trodde det var en sydafrikansk bag-in-box-shiraz, eller nåt. Går fullständigt bort.
Campredon 2007 (Alain Chabanon)

Mycket spännande aromspektrum som jag satt och försökte plocka fram ur minnet dagen efter. Avgjort cab franc-likt i de flesta avseenden, trots att druvan heter negrette men kommer förstås från Loire. Gäckande, intresseväckande med mycket mognad och massor av framtida potential.
Le Poiré Fiefs Vendeens 2004 (Domaine Saint-Nicolas)

Jag kommer aldrig att glömma Vinosapiens blick när jag hällde upp det här. Han tog två snabba sniff och hällde sedan vinet i spottkoppen. Därpå tror jag att han reste sig upp och kavlade upp skjortärmarna. Efter det har jag inga minnen, jag sprang bort och gömde mig hos frun. Nej, fy fan, det här var ganska vedervärdigt - fett med ekstryk och sött som sockervadd. Trodde faktiskt att det kunde vara något men ack...
Leithaberg Rosenberg Blaufränkisch 2009 (Toni Hartl)

Mycket snygg och sober mondeuse med sublim mognad. Monokel, filttofflor, Chesterfieldsoffa, New York Times' söndagsnummer, nystoppad pipa, vinröda sammetsgardiner, jakarandapaneler. Fantastiskt häftigt att få prova. Old school ftw!
Mondeuse Prestige 2003 (Domaine Prieuré Saint Christophe)

Och så avslutningsvis sista flaskan av en gammal favorit och aldrig har den skinit som i lördags. Ett ytterst säreget och personligt uttryck av barbera, lite vildsint, lite borderline. Mustigt, rustikt och oborstat - fullständigt avväpnande.
La Barslina Barbera d'Asti 2004 (Ezio Trinchero)

Tack för trevlig och lärorik samvaro, som vanligt; BV-Ingvar, Vinosapiens och givetvis Lessrofs - som vi även tackar för sublimt och ultragästvänligt värdskap, superb skaffning och skön atmosfär. Det vid det här laget etablerade och väl inkörda konceptet med så många viner som möjligt på så kort tid som möjligt känns förvisso smått bisarrt och halvt om halvt psykedeliskt, men så många spännande saker man får prova och fan vad kul vi har!