Sant´Andrea 2008 & Castellania 2008 (Vigne Marina Coppi)

Att ha "alla hönsen hemma", "indianer som sitter ned i kanoten", "cornflakes i paketet", "belyst i alla fönstren" eller "en hiss som går ända upp" är samtliga välbekanta omskrivningar för att vara vid sina sinnens fulla bruk och att agera vist och eftertänksamt. När vi så sätter oss i bilen, denna lördagsmorgon, och styr kosan mot Köpenhamn, trots radions idoga varningar om förestående snökaos och stormbyar, så är det inte utan att vi börjar tvivla men; barolo har sina offer.

Vi har stämt träff med Carlo Merolli som, trots att det är hans heliga fotbollslördag, med varm hand tar emot oss för att vi ska kunna bärga en låda av Schiavenzas Broglio-riservor (omöjliga att missa efter Più Rosso-Niels hyllning) och lite annat smått och gott.

När vi skjutsat hem Carlo och kör in mot stan igen vräker snön ner och man ser, bokstavligen, inte handen framför sig. Vi börjar sånär att kontrollräkna alla hönsen, försäkra oss om att ingen indian är ståendes och bocka av antalet flingor i paketet. Som sagt; barolo har sina offer...

Nåväl, allting gick bra och förutom vår avprickade shoppinglista så skickade Carlo med oss några viner från Tortona, bland annat två stycken barberor från Marina Coppi. Med dessa flaskor följde en uppgift:

- Smaka och gissa vilken jag tycker är godast. Säger Carlo. I sanning en intressant utmaning. Vi låter vinerna ackompanjera den fina lammytterfiléen som också följde med hem från Köpenhamn. Lamm och barbera är en elyseisk tandem av ädlaste snitt.

Marina Coppi är ett familjeföretag som startade 2003 och har idag en årlig produktion på cirka 20000 flaskor. Man odlar barbera, croatina, nebbiolo, freisa, favorita och timorasso runt Tortona i ostligaste Piemonte.

Sant´Andrea Colli Tortonesi Barbera 2008 är 90% barbera och 10% croatina som legat till sig nio månader på rostfritt stål och ytterligare tre på flaska. Sant´Andrea ligger i Castellania på 400 meters höjd.

Vinet är nebbiololjust med klar transparens. Doften är ljus, lätt och frisk med mandarin, geléhallon och en äpplig, nästan calvadoslik, fräschör. Rent så det förslår med knastrig mineralitet instucket mellan fruktlagren. I munnen är det piggt och ystert - ett vin man blir glad av - med zingiga syror och en magnifik friskhet. Klockrent till vårt lamm med ruccola/kakìsallad.

Ett riktigt läckert vin som tar slut oroväckande snabbt vilket numera brukar gå under epitetet: "god drickbarhet". En slags piemontesisk Montevertine är en ganska koncis sammanfattning.

Castellania Colli Tortonesi Barbera 2008 utgörs till 95% av barbera och 5% freisa som fått ligga tio månader på rostfritt stål och ytterligare sex månader på flaska.

Även detta är ett vin som, okulärt, skulle kunna misstas för nebbiolo fast det är en nyans mörkare än Sant´Andrea. Även doften är mörkare med en viss nötighet i botten och viol, svarta vinbär och lätta lakritsstråk som sveper förbi. Ett lite större och fylligare vin med en dovare syrlighet, tuggigare munkänsla och mer broderad eftersmak. Ett mycket snyggt och rent vin som förmodligen kommer att bli ännu bättre efter ett par år i källaren.

Jag vet vilket vin som jag gillade bäst: Sant´Andrea är en charmör som kämpar sig svettig för att vara dig till lags genom hela måltiden och faktiskt slinker ner som en dans även sedan disken är undanplockad. Ska vi gissa på att Carlo tycker detsamma?

Båda ska finnas tillgängliga inom kort.

Barbera d´Alba 2009 (Cascina Cucco)

Vi spänner för ännu en ardenner. Nollåttan var en trevlig bekantskap så vi har gott hopp om att senaste årgången också ska falla oss på läppen. Druvorna kommer från Roddi och får en kort maceration varpå lagring på rostfritt stål väntar.

Ett ungdomligt utseende - rubinröd bas med blå reflexer. Doften är ett skolboksexempel på hur en ren barbera ska ta sig ut - mörka, mogna bär med lakrits och friska örter. Rent, fräscht och mycket trevligt att sniffa på!

Syrlighet och frukt ligger båda på en solid "klockan nio" medan strävheten tickar på runt "tresnäppet". Riktigt lättdrucket och läskande, en barbera som gjord för den Lucchesiska, såväl som den piemontesiska, mathållningen - med andra ord: en stapelvara.

Återigen ett vin som kanske inte föräras sonetter och fyrverkerier men som helt enkelt är en fröjd att dricka till enklare vardagsmiddagar. Den typen av vin som inte alltid är så lätt att hitta, särskilt inte till rimligt pris.

Carlo Merolli tar 68 DKK/st vid köp av 6 flaskor, annars är styckpriset 85 DKK/SEK.

(15,5p/20)

San Grato 2009 (Ioppa)

En arbetshäst i glaset. Ioppas San Grato har kommit att bli något av "husets vita" här hemma - detta är femte eller sjätte flaskan som går åt sedan i somras. San Grato är definitivt inget vin som får en att börja stämma lutan och vässa gåspennan för att skriva episka hyllningar. Nej, det här är ett riktigt all round-vin med, nästan, kameleontiska talanger - lika fint till gårdagens ostar (robiola och en sublim caciotta) som till kvällens tonfiskpizza.

San Grato 2009 består till 70% av erbaluce, 20% timorasso och 10% traminer som odlats i trakterna kring Novara i nordöstligaste Piemonte.

Ett blekt gyllene vin som generöst skickar fram såväl friska fruktpuffar i vit skrud som sötare dito i ljusgul. En inte obetydlig blommighet, som förmodligen stammar från traminern, skiner igenom med en liten bukett liljekonvaljer. Syrligheten är belägen i det matvänliga mellanregistret och man anar en viss sötfruktighet i smakbakgrunden, absolut inget som stör dock.

Som sagt, ett bruksvin i ordets bästa bemärkelse - högsta poäng i grenen användbarhet! Finns hos Carlo Merolli och kostar 69 DKK/SEK.

Clàs Merlot 2007 (Croatto)

Indie-merlot med attityd. Piero Croatto slog sig samman med Enzo Pontoni (Miani) och bestämde sig för att visa världen att det går att framställa intressanta viner även i vardagsvins-DOC:n Grave, mellan Buttrio och Udine i Venezia-Giulia. Ekologiskt hållbara metoder, ett extremt nogsamt arbete i vingården och minimala uttag är Pontonis käpphästar.

Merlot är den mest odlade druvan i Grave del Friuli som har ett, minst sagt, rikligt druvutbud med lokala och internationella sorter om vartannat. Clàs är 100% merlot och vi provar nollsjuan till grillade lammytterfiléer med rösti och karamelliserad vitkål och en rödvinssås som boostats med en rejäl skopa körsbärssylt.

När vi så får Clàs i glaset kan vi konstatera att vi har att göra med en mörk, makalöst tät juice i svartröd kostym. Glaset är till bredden fyllt med järntoner, rabarber, syrastinn mineralitet och maffig körsbärsfrukt. Våldsamt hög extraktion och det finns garanterat nya små fat med i spelet, men allt är hanterat med fingertoppskänsla och har blivit riktigt delikat i slutmixen. Nyrostat kaffe och vanilj kan lätt bli kväljande men när dessa aromer är så mästerligt invävda som här är det bara att kapitulera.

Det finns ett gäng gröna inslag i doften som ger tydliga cabernet franc-vibbar, den här typen av örtighet och grästoner hittar jag nästan alltid i det här hörnet av Italien. I Clàs blir denna grönhet en välkommen komponent som balanserar upp fruktsötman och extraktionen, i såväl näsa som mun.

Smaken är packad med mörka, mogna bäraromer som exploderar i munnen och liksom bygger upp en vägg av sötlakrits. Utmärkta syror och en viss tanninstruktur underbygger den myckna frukten och lämnar efter sig en lång eftersmak som mynnar ut i en farligt elegant endivebeska.

Matmatchningen är inget annat än en fullträff - lammets smakrikedom och rustika struktur, röstins söta jordtoner, kålens karamellsötma och den mustiga, lätt syrliga rödvinssåsen blir till en magnifik smaksymfoni där alla instrument prickar sin stämma med ackuratess.

Clàs är ett mycket intressant och gott vin som hela tiden balanserar på kanten, man har en känsla av att det ska snava och trilla över men det håller sig kvar på repet likt en mästerlig lindansare.

Vi köpte våra flaskor av Finn Klysners DWC-vin när vi besökte honom i slutet av sommaren.

(17,5p/20)

Doccio a Matteo Riserva 1999 (Caparsa)

Bio-chianti med några år på nacken. Paolo Cianferoni håller till på 450 meters höjd i Radda in Chianti där han med ekologiska/organiska metoder framställer chianti under namnet Caparsa. Naturlig jäst, inga bekämpningsmedel, organisk gödning, ingen filtrering - ja, ni kan drillen.

Doccio a Matteo är deras riserva bestående av 100% sangiovese som spenderat 16 månader på barriques, således en Chianti Classico av "modernare" snitt.

Färgen kan närmast beskrivas som djupröd med brun rim, tät och lätt slöjig. Doften använder sig av de småfunkiga startblocken och väcker genast intresse med sin animaliska armada av gödsel, stall och mumsig multnad. Snart kommer de mogna, mörkröda bären i kapp och presenterar sig i en myndig ton som minner om sekundärfrukt. Efter en god stunds luftning i glaset har doften samlat ihop sig, fin komplexitet och gott om intressanta sidospår men jag kan inte sluta att tänka på mogen Rioja...

Allting stämmer även i munnen med en fyllig frukt som känns mogen trots all juvenil vitalitet. Syrorna är inte av det skyhöga slaget utan väver, tillsammans med fruktigheten, en intrikat väv som harmonierar väl med den tydliga fatprägeln. Ett riktigt läckert vin som man gärna sippar på egen hand men också sitter som en smäck till kvällens involtini på kalvinnanlår fyllda med ostronskivling och senap i gräddig sås.

Det här vinet dök upp som en beställningssortimentsnyhet i oktober. Prissättningen var lite skum då det visade sig att 2 (två) flaskor kostade 260 SEK, vilket är det internationella standardpriset för 1 (en) flaska. Numret är 72780 och kan man fortfarande handla till fyndpriset så tveka inte en sekund - vansinnigt bra mogen chianti i modern stil.

(17p/20)

Besök hos Scarzello

Mitt i byn Barolo hittar vi Azienda Agricola Scarzellos anspråkslösa skylt och en fasad som andas ärlighet och "no nonsense". Vi får faktiskt köra runt och leta parkering och till sist blir det en plats ledig uppe på Piazza Cabutto alldeles invid Château Mascarello, det blir alltså till att promenera alla de 100 metrarna genom byn.

Det är stor skillnad mellan att besöka Barolo mitt i juli eller i början av november - på sommaren känns hela byn evakuerad sånär som på någon enstaka bäftande jycke under ett parasoll, medan det såhär års strömmar till tryffel-, vin- och gourmetturister från när och fjärran. Inte minst det nyöppnade Vinmuséet verkar dra till sig en strid ström besökare. Sånt tjafs har dock inte vi tid med - vi ska ju besöka en liten men naggande god favoritproducent för första gången!

Scarzello är en tämligen småskalig operation med sina 5 ha i Barolo, varav 2,5 ha är barolodesignerad nebbiolo från Sarmassa och Merenda samt ytterligare 2 ha yngre stockar i Sarmassa och Terlo som blir Langhe Nebbiolo, barbera och dolcetto. Vinifikationen är traditionell med lång maceration och lagring på stora botti och arbetet i vingården är ytterst hantverksmannamässigt med stort fokus på låga uttag.

Vi möts av pappa Giuseppe som visar in oss i provningsrummet där vi serveras ett glas Langhe nebbiolo, alltmedan sonen Federico anländer. Federico är, som så många arvtagare i hans generation, enologutbildad vid Scuola enologica di Alba och en hängiven förkämpe för den traditionella vinmakningen. 95% av firmans produktion går på export - 30% till USA, 30% till norra Europa och resten till Asien - medan de sista 5 procenten säljs här i provningsrummet.

Federico berättar att 2010 blev ett superbt år för både deras nebbiolo och barbera, idealiska förhållanden avseende alla parametrar i norra delarna av Barolo - snörik vinter, långsam blomning, varm och torr sommar och goda skördeförhållanden.

- Goda år kan vem som helst göra vin, det är därför som vi odlare brukar vara mer förtjusta i de lite knepigare årgångarna. 2005 är en favoritårgång för mig, ett år som skilde agnarna från vetet. Säger Federico.

Fast de riktigt knepiga 2002 och 2003 gjorde de inte någon barolo överhuvudtaget.

- 2002 var helt värdelöst och 2003 blev vi svårt stekta uppe i Sarmassa. Det blev knappt ens någon Langhe nebbiolo de här åren.

Vi börjar med att smaka på Langhe nebbiolo 2007 - druvor från Sarmassas yngre stockar som efter 15 dagars maceration har ståltankslagrats och därmed levt sitt liv helt utan ekkontakt. En stor doft direkt ur glaset som känns ren och frisk, nästan mintös med en svalkande frukt som har körsbär i centrum. Jasmin, färsk mynta och hasselnöt stämmer upp och förenas med ytterligare grönörtighet och fina blomtoner.

Smaken är fruktig med lakritsfond, ren och mineralisk med lång slutkläm - en mycket elegant LN.

Barbera odlas helt på Federicos initiativ, resten av familjen tycker inte att barbera är en druva som lämpar sig för området - man har inte tidigare lyckats få upp syrligheten tillräckligt. Nu odlar man dock lite barbera i Paiagallo och i svalare lägen i Sarmassa varav en del resulterar i Barbera d´Alba Superiore som man låter macerera i 18-20 dagar, vilket är ovanligt länge för barbera. Lagring sker på stora botti i 18-20 månader och ytterligare 2 år på flaska innan vinet når marknaden. En mycket intensiv doft av violpastill och fullt utblommad syrén i par med rejäla skopor lakrits. Utsökt munkänsla med stor frukt i sjungande balans med en fräsig syrlighet - underbart vin och den intressantaste barbera vi smakat på länge!

Basbarolon är en blend av de separat jästa lägena, 2005 gick dock så mycket som 90% av druvorna från Merenda till crubarolon med samma namn. Barolo 2005 känns lite sluten i början men körsbären tittar fram så småningom tillsammans med en lätt tjärton. Kalkig och nästan stendammig mineralitet ger ett elegant men tillbakadraget doftintryck. Syrorna är tuffa och tanninstrukturen ganska massiv men jag tror att vi har att göra med en arbetsvillig barolo som kräver lite motstånd för att finna harmoni och bli tämjd. Grundmaterialet känns stabilt och solitt men något provningsvin är det inte.

Det sista glaset är däremot mycket villigare att visa sig från sin bästa sida. Barolo Vigna Merenda 2005 har 30 dagars maceration och 30-36 månaders lagring på stora botti i bagaget. Kulören är lättare än normalen men doften skickar direkt iväg en förförisk parfym med knallröd, burgundisk frukt i spetsen. Riktigt koncentrerat körsbärsextrakt i maraschino-skolan som får en att stanna med nosen i glaset likt en tax som fått vittring på ett kaninbo. Munnen skänks ett generöst lass med underbart finpulvriga tanniner som breder ut sig i hela munhålan, hand i hand med en fullt ut balanserad syra. Syndigt läckert!

- Skillnaden mellan normalen och Vigna Merenda är kanske inte enorm - fler detaljer och allt kommer fram tydligare - men skillnaden i arbetsinsatsen för att komma dit är sjukt stor. Säger Federico. Jag måste nog ändå säga att skillnaden vinerna emellan är ganska så "enorm"...

I Skandinavien kan man hitta Scarzello hos Bichel i Danmark och, enligt uppgift, Tryffelsvinet i Sverige även om deras hemsida inte skvallrar om detta. Federico skakar på huvudet åt det svenska monopolet.

- Norge har ju ett helt suveränt system - vilket sortiment på deras monopol! Sverige verkar bara handla om volym. Finland förefaller ha Europas mest nyfikna konsumenter, helt utan förutfattade meningar, där tror jag att traditionell barolo kan ha en framtidsmarknad. Och så Kina, helt oförstörda gommar...

Besök hos Brovia

Fratelli Brovia startade sin vintillverkning redan 1863 men på grund av den världsomspännande lågkonjunkturen lade man ner produktionen 1932. Giacinto Brovia drog åter igång verksamheten 1953 och idag är det hans döttrar Elena och Christina - "agrotekniker" respektive "enotekniker" - som sköter ruljangsen. Man har fina marker i Castiglione Falletto och Serralunga d´Alba från vilka druvor till, inte mindre än, tretton olika etiketter hämtas. I portföljen finns bland annat fyra cru-barolo.

Vi sätter oss ner vid ett vackert gammalt bord i provningsrummet varpå den supertrevlige Alex Sanchez - ingift via agroteknikern Elena - spänner ögonen i oss och frågar:

- Vad är det som gör att ni är här och varför vill ni bekanta er med våra viner?

- Vi smakade er normale 2004 och Villero 2004 i somras och föll för renheten och den finessrika aromintensiteten.

Alex ler och säger att det var det rätta svaret varpå vi får oss en liten rundtur i cantinan som ligger alldeles i anslutning till fäderneshemmet, utmed Via Alba i treriksröset mellan Castiglione Falletto, Barolo och Annunziata.

Det första som möter oss är fyra stora betongbehållare som används till jäsningen av gårdens fyra cru-baroli och de bägge barberorna. Dolcetto och arneis går i rostfria ståltankar, logistiken är inte okomplicerad med tretton olika sorters vin. En cru-barbera - Brea -ligger på barriques och den rena Sori del Drago ser bara stål. I övrigt använder man enbart stora botti på 3000 l till lagringen av sina viner.

Man är sedan ett år tillbaka organiskt/ekologiskt certifierad men man får inte lov att kalla sig detta förrän efter en övergångsperiod på tre år. Tidigare har fadern tyckt att dylika certifikat bara är snobbig marknadsföring men döttrarna har tydligen stämt i bäcken på sistone. Man använder dock precis samma metoder som man alltid har gjort fast nu ska man, till sist, få papper på att man gör det...

Vi får prova barberan Sori del Drago 2008 med frukt från både Garblèt Sué (Fiasco) och Serralunga, det gjordes ingen Brea 2008 så druvmaterialet ska vara ett snäpp bättre än normala år. Det är en ren, frisk och rödfruktig barbera med fräsch menthol och nästan vitvinslika syror - fin fettspjälkarkapacitet. Ganska enkel, rak och charmig barbera.

Vi fortsätter med Barolo Rocche 2006 som till att börja med visar upp en frisk, sval och lätt isande frukt. Rocche di Castiglione är lite av ett flaggskepp i goda år, jordmånen är 15-20 cm kalk och lera med en ovanligt hög andel sand. Detta brukar borga för elegans och "femininitet" som spanjoren Alex uttrycker det.

De florala referenserna är många med rosor, violer, liljekonvaljer och ett moln med torrt lakritspulver som bakgrund. Allt är faktiskt på rätt plats i munnen - fruktsyra och tanniner i fin balans med en sidenpulvrig munkänsla som resultat. Lång och sobert elegant eftersmak - ett riktigt kanonvin!

Villero är lite varmare med sin sydvästvända exponering och jorden består av kalkrik lera, vilket ger något större och kraftigare viner som brukar ta god tid på sig att visa sitt rätta jag. Barolo Villero 2005 strålar dock av rödsöt körsbärsfrukt - stor, intensiv och framåt direkt. Alex är särskilt förtjust i 2005 som årgång överhuvudtaget, ett alldeles perfekt nebbioloår om man bara plockade i rätt tid och med rätt mognad. Vi har hört flera mindre producenter som tyckt att deras nollfemmor blev mycket bättre än vad de hade vågat hoppas på.

Doften går över i en intensiv målarburksfas men den kraftfulla fruktaromen hänger kvar. Smaken byggs kring en solid tanninstruktur med gott om mineraliska undertoner och en eftersmak som vägrar sluta - ja, jösses vad läckert.

Man har även mark i Serralunga d´Alba, större delen av Renato Rattis gamla vingård Brea är idag i Brovias ägo. Marken är ansedd som en av Serralungas bästa och brukar släppa ifrån sig stramt eleganta viner. Barolo Ca´Mia 2005 har en markant mörkare frukt som känns köttig och rå. Något mindre charm och väsentligt mindre elegans än de två tidigare, här kan anas en viss alkoholhetta som gasar på och får helhetsintrycket att sammanfattas som "mycket av allt". Ca´Mia behöver helt klart ligga till sig, åtminstone ett decennium.

Imponerande serie viner som verkligen ger det luddiga begreppet "terroir" ett ansikte.

Vi kommer in på ämnet korkar och Alex berättar att de har måttliga problem med traditionella korkskador men ett desto större bekymmer med det han kallar: false cork, där vinet inte uppfattas som skadat av konsumenten men på grund av dålig korkkvalitet underpresterar. När en ny korkleverantör ska kontrolleras så tar man helt sonika 100 korkar och lägger i 100 glas med, helst vitt, halvtorrt och billigt, vin. Efter att korkarna marinerats rejält i vinet så doftar man på korken och vinet och kollar hur många som är kuranta, varpå kvaliteten på korkarna bedöms.

- Korkar är som skatter och döden - man kommer inte undan dem. Säger Alex.

Vi avslutar med en kuriositet: Solatio Dolcetto d´Alba 2007 som är senskördad dolcetto - två veckor efter ordinarie dolcettoskörd - från 45-50-åriga rankor som fått macerera i uppåt 10 dagar. Vinet görs bara särskilt gynnsamma år och i en upplaga om cirka 3000 flaskor.

Färgen är blålila och opaque. Doften är sprängfylld av mineral och blåbär och munnen sköljs med en koncentrerad frukt i ett vackert balanserat paket. Lång och fysiskt skön eftersmak med kittlande lingonsyror - både väldigt druvtypiskt och samtidigt helt unikt.

Fantastiskt hög kvalitet rakt igenom i en stil som definierar elegans och renhet.

Moestue importerar till Sverige och Domaine Brandis till Danmark.

Yin e Yang in la cucina delle Langhe

Det finns förstås traditionalister och modernister inom alla skrå och nischer - mat såväl som vin. Modet växlar mellan old school och new school som turas om att vara fashionabelt, men människorna som producerar/kreerar maten och vinet tenderar att vara sin inrikting närmast slaviskt trogen - åtminstone i Langhe.

Helgen som gick njöt vi av två ytterst olika, men likafullt eminenta, middagar som båda presenterade sin region på ett föredömligt och autentiskt sätt - Trattoria Schiavenza med sin urtypiskt piemontesiska och extremt vällagade meny, och La Coccinella som alltid försöker tänja lite på gränserna men ständigt med råvaran i fokus.

Trattoria Cascina Schiavenza i Serralunga d´Alba har mama Lucia i köket och döttrarna Maura och Enrica som serverar och sköter matsalen med sublim precision. Vi sätter oss och får menyn raskt berättad för oss men när en avsmakningsmeny kostar €30 så finns ingen anledning att krångla till det.

Vinlistan domineras såklart av de egna vinerna men kompletteras av en handfull alternativ - samtliga från Serralunga. Vi tar barbera d´Alba nollsjuan för €11 och detta är faktiskt ett vin som börjar tala till oss i samma ögonblick det ställs på bordet:

- Tjena, nu ska ni bara luta er tillbaka och låta krubbet komma in - det här fixar jag. Det här är min påse, mammas gata och allt det där.

Detta är en riktig arbetshäst med en frukt som väger av syrligheten i perfekt balans - vi känner oss trygga.

På bordet hamnar snart vitello tonnato och en carne cruda som visar sig vara den bästa vi någonsin ätit - len som sammet och med en lätt citruston som kompletterar det finmalda, råa kalvköttet. Helt perfekt!

Nästa antipasto är bagna cauda som är ugnsrostade paprikor dressade i en varm sås av sardeller, olja och vitlök och därefter kommer en porcinifylld crêpe med intensiva Karl-Johanaromer. Italienare brukar påstå att deras inhemska Karl-Johan är överlägsen de i resten av världen i smakintensitet, för varje gång jag får äran att smaka den italienska varianten blir jag mer och mer övertygad om påståendets riktighet.

Dags för primi och först ut är tajarin al ragù med föredömligt äggulestinn pasta tätt följd av ravioli al plin med en spenat/ricottafyllning serverad i salvia och smör.

Därefter är det tid för den säsongsobligatoriska vita tryffeln att göra entré i sällskap med tagliolini al burro. Det är väl ungefär här som vår underbara barbera höjer rösten igen:

- Hörrni, vaffan. Det här står inte med i min arbetsbeskrivning. Tryffel - det är ju ett jobb för fjollnebbiolon. Ring honom och väck mig när det börjar dra ihop sig till secondi.

Man har att välja mellan brasato al barolo och faraona al forno. Brasaton är så mör att tänderna är helt överflödiga, det är bara att pressa det långkokta köttet mot gommen. Att det verkligen är kokt i barolo lär det ju inte vara något tvivel om. Pärlhönan är ljuvligt saftig, mör och rosmarinrubbad och ackompanjeras fint av vår gamle vän barberan.

Efterrätterna är lika traditionella dem och vi väljer bunet som är en bedrägligt luftig chokladpudding med amarettikakbotten och inkokta päron med kanelglass. Efteråt smakar vi Schiavenzas ljuvliga barolo chinato som visar sig vara allt som, exempelvis, Terredavinos vämjeliga rävgift inte är. Rund söt körsbärsfrukt med en precis och angenämt avrundande beska - fulländning!

Vi har varit på La Coccinella tidigare och borde vid det här laget veta att vår GPS inte har den blekaste aning om var Serravalle Langhe ligger. Vi råkar alltid hamna på någon mysko omväg som inbegriper trådsmala vägar, hårnålskurvor och 45-gradiga lutningar. Detta i kombination med den obligatoriska novemberdimman förvandlar kvällsutflykten till en riktig "totalupplevelse" men fram kom vi i alla fall.

La Coccinella drivs av tre bröder och är beläget uppe i Alta Langa. Trattorian är omtalad och har ett solitt rykte bland vin- och matintresserade i området. Avsmakningsmenyn kostar €40 och utgörs av fyra fixerade antipasti samt en primo, en secondo och en dessert som man själv väljer från menyn.

Förrätterna är i tur och ordning: trota leggermente affumicata eller lätt kallrökt forell med hyvlad tryffel, terrina di coda di vitello som är en kalvsvansterrin, sfogliatine di zucca caramellata - en liten söt pumpapaj och slutligen en cipolla ripiena, dvs en ugnsbakad lök som fyllts med capocollo. En trevlig palett med lagom många smakäventyr där den rökta forellen var det ljuvligaste inslaget.

Dags för pasta och jag väljer ravioli di seiras som serveras med en sås på kaninkött, mascarpone och hasselnöt. En något stum komposition i min mun och jag kastar lystna blickar på hustruns tajarin al sugo di vitello med en underbar ragù på kalvfärs - smaskens.

Våra varmrätter blir piccolo fritto di scamone - friterade oxinnanlårbitar, pumpa och Karl-Johansvamp. Hustruns dolcettobräserade stinco di vitello är snäppet mindre intressant men likafullt på en högst acceptabel nivå.

Vi valde en Langhe Nebbiolo 2007 från Orlando Abrigo till hela menyn vilket inte på något sätt var idealiskt. Ett ganska platt vin med en nästan innehållslös fruktkärna och mesiga syror.

Sammanfattningsvis kan man säga att de här två restaurangerna kompletterar varandra på ett utmärkt sätt men skulle jag bara äta EN middag i Piemonte så råder det ingen tvekan - Schiavenza, alla dagar i veckan!

Schyssta pizzaviner

Palistorti Colline Lucchesi 2007 (Tenuta di Valgiano) 70% sangiovese, 20% merlot och 10% syrah från denominationen med det trevliga namnet Colline Lucchesi beläget nordost om Lucca i norra Toscana. Modernt sangiovesebaserat instegsvin från ett bra år som fått ligga till sig på små begagnade fat i tolv månader.

Fin bittermandel och varm söt frukt i nosen - lakrits, lättrökta charkuterier och mörkröda bär fyller på. Tiondelen syrah bryter igenom på ett ganska tydligt men trevligt sätt.

Lena och nästan smeksamma syror och en munfyllande fruktighet mynnar ut i en ganska odramatisk eftersmak. Ett bra matvin i den moderna toscanaskolan. 139 DKK/SEK hos Carlo Merolli.

Dolcetto di Dogliani 2008 (Produttori del Dolcetto) Det är ju förstås orättvist att kritisera SB´s magra dolcettosortiment utan att prova de få som faktiskt finns tillgängliga. Det här är en dolcetto di Dogliani som kommer från cantinan i Clavesana.

Fruktig och trivsam dolcetto med en generös bärparfym av moreller. Doften är ren och tämligen intensiv med en stadig mineralbas av kalk och skiffer och ger ett mycket solitt intryck.

Munnen draperas av de distinkta syrorna och funkar finfint till pizza med prosciutto crudo. En mycket angenäm bekantskap för 90 SEK som vi definitivt avser att fördjupa. Nr 2326 på SB.

Munjebel 6 Bianco 2009 (Frank Cornelissen)

Vi har bara smakat Frank Cornelissens viner i smakprovsmängder tidigare och då blivit mycket förtjusta. Framför allt är det här viner som väcker ens nyfikenhet och som man gärna vill lära känna på ett djupare plan eftersom de ger ett så intressant intryck vid det första mötet. Meningarna brukar dela sig om huruvida Cornelissens viner är mästerliga eller odrickbara och det finns sällan plats för mellanmark. Vi pratade ganska länge med honom på årets Fri Vin-festival i Köpenhamn och charmades av hans truliga karisma och bestämda åsikter.

Idag provar vi en hel flaska av hans Munjebel 6 årgång 2009 och låter det utvecklas i glas och flaska under dagen. Vi smakar av lite då och då på egen hand samt provar till fårostar av olika smakintensitet och härkomst. Cornelissen och hans vinifieringsmetoder är ju tämligen välkända men för den som inte bekantat sig med honom tidigare följer här en grov skiss.

Frank Cornelissen håller till på norra sidan av Etna där han har 12 ha odlingar på 650-1000 meters höjd över havet varav 8,5 ha är vin och resten San Benedetto-oliver (som är hans stora passion) och en del bovete, frukt och nötter. Han är en "icke-interventionist" i ordets rätta bemärkelse och låter naturen sköta vinifikationen med så lite mänsklig inblandning som möjligt - kemisk, organisk eller biodynamisk - då han anser att dessa metoder bara visar på människans tillkortakommanden i förmågan att acceptera naturen och dess resurser/produkter som de är. Rankorna växer i fristående albarello med gott om plats för vinden att leta sig emellan och torka upp medan blommor, frukt och bovete växer fritt bland vinet för att etablera ett litet miniatyrekosystem som drar till sig bin och andra nyttoinsekter. Jäsningen äger rum i plastcontainrar utan någon temperaturkontroll och endast naturlig jäst används - såklart. Macerationen är extremt lång - 7 och ända upp till 14 MÅNADER om det skulle behövas och även de vita druvorna får ligga länge på skalen (cirka 4 månader) eftersom ingen svaveldioxid används. Därefter hamnar den gravitationspressade musten i 400-liters terrakotta-amforor som grävts ner i marken där den får ligga upp till 18 månader innan det är dags för en försiktig buteljering - ofiltrerad naturligtvis.

Munjebel 6 Bianco består av ospecificerade andelar av de lokala druvorna carricante, cataratto, coda di volpe och grecanico dorato. I flaskan flyter hiskeliga mängder sediment och det går med nöd och näppe att se igenom den nästan persikofärgade juicen. Första sniffen tar oss till Sauternes med söta fruktaromer i botrytisskrud och ett rejält lass färsk piptobak - lovande! Vi låter det gå någon timme och ger flaskan en chans att "sätta sig" och bli några grader varmare.

Vid vårt andra påseende har glaset börjat ge ifrån sig en dyr doft av akaciahonung och bivax, även de karaktäristiska vulkanmineralerna börjar berätta om sin existens. I munnen blir man varse denna mineraliska urkraft - som att gnaga gnejs - och en riktigt zingig syra greppar tag i kinder och tunga. En inte oansenlig mängd tanniner finns också på plats. Mäktigt på gränsen till överväldigande.

Vi plockar fram toscansk, siciliansk och sardisk pecorino för att bjuda aromerna lite sällskap/motstånd. Den milda toscanska fårosten försvinner direkt och sicilianaren är snudd på för tuff men den "fårigare" sarden blir en utmärkt matchning med sin lite vaxiga struktur.

Vinet befinner sig nu i en elegantare fas än tidigare där allt börjar sträva mot balans. Toner av nybränd majolika och vinkelslipat marktegel skvallrar om den alltjämt dominerande mineraliteten men en fin fruktfond börjar så sakteliga byggas upp.

Efter ytterligare någon timme är frukten helt utblommad och strålar ut persika och aprikos samt ett rejält knippe vit floralitet medan honungen och mineralerna har stigit lite åt sidan. Smaken är likaledes mer åt det fruktiga hållet men tanninstrukturen är intakt, eftersmaken är krit-torr, pepprig och skönt utdragen. En ljuvlig vinupplevelse.

Tillgången på Cornelissens viner är begränsad och i Sverige är de hart när ickeexisterande. Norska vinmonopolet brukar lista en del godingar, biancon kostade där 300 NOK men är slutsåld. Vi köpte vår Munjebel Bianco 6 av Stefan Jensen i Köpenhamn för två danska hundringar.

Nedslag i Serralunga - Broglio & Cucco

Il Prezzo è Giusto! Visst fanns det i tidernas begynnelse en amerikansk TV-show som hette The price is right? Det är inte utan att detta är en fras som förvandlas till ett mantra när man står i källaren med två stycken barolo i nävarna och tänker: "Äh, va f-n, vi provar båda".

Vi plockar fram två Serralungagrannar fast från två väldigt olika årgångar. 2003 känner vi alla till som en av de hetaste och torraste i Piemonte och för den delen nästan hela södra Europa. 2006 var däremot mera av en klassisk årgång i Piemonte med långsam mognad och nästan total avsaknad av mjöldagg på grund av en drygt medelvarm och relativt torr sommar. Friska druvor med högt sockerinnehåll och mogna polyfenoler skördades enligt boken i tidiga oktober. Flera odlare som vi pratade med i somras jämförde 2006 med 1996.

Vi provar Schiavenzas Broglio 2003 och Cascina Cuccos Vigna Cucco 2006. På bilden ovan är de vita fälten längst till vänster Cucco och de svartlila längst till höger är Broglio, nr 16 markerar Cascina Cucco och nr 17 är Schiavenza - i stort sett spottavstånd alltså. Vigna Cucco var från början i Giuseppe Cappellanos ägo och har rykte om sig att producera lagringsduglig nebbiolo med utmärkt struktur. Broglio är till stora delar ett mjukt kuperat och välexponerat sydläge som kan bli väldigt varmt så 2003 måste varit en riktig prövning. Vi har dock provat nolltrean tidigare och gillat skarpt så vi är inte det minsta oroliga.

Barolo Broglio 2003 (Schiavenza) Oroliga behöver vi inte vara idag heller, det här doftar mumma! En rejäl grabbnäve sötmogen banan möter upp i dörren och släpper ut en yster körsbärston som av amarena. Wow, vilken intensitet - värre/bättre än sist - det här fullkomligt matar ut nebbioloplattetyder i form av tjära, viol och torkade rosor men främst av allt en bastant fruktpelare där de initiala körsbären krampaktigt håller i taktpinnen.

Smaken är verkligen inte heller någon besvikelse med gott djup och en traktstypisk tanninstruktur som bestämt slipats till en smula sedan i våras. Lång och god eftersmak med nötighet och frisk frukt hela vägen ut. En suverän uppvisning i traditionell Serralungabarolo som inte avslöjar det svåra året med annat än sin snabba mognad. På topp nu och 3-5 år framåt skulle jag tro.

Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2006 (Cascina Cucco) bjuder upp till en helt annan dans, såklart. Här finns betydligt mer av mörka toner som tobak, lakrits och däckgummi - lite svårmodigare och inte lika ystert och livsbejakande som Schiavenzan. En hel del mineraliska aromer av kalk och regnfuktig sten. Frukten finns defintivt där men är lite avvaktande och känns ung och blyg. En viss elegans framträder med bittermandel och mörk choklad.

I munnen är syrorna distinkta och tanninerna härligt på bettet och vinet kommer verkligen loss till våra kalvkotletter med potatisfondant och läcker blomkål. Lång elegant eftersmak, det känns som att det här kan bli mycket bra om bara några få år.

Två riktigt trevliga tolkningar av Serralungabarolo som båda mellanlandat i Holte och där, genom Carlo Merollis försorg, förvandlats till veritabla fynd.

Broglio 2003 kan handlas för 139 DKK/flaska vid köp av 6 stycken. Vigna Cucco 2006 kan jag däremot inte hitta något styckpris på men finns med i det oslagbara Cucco-paketet - 6 st barolo för 685 DKK/SEK.

Entusiasmo Bianco Garganega 2007 (Palazzetto Ardi)

Ännu en gång har den gode Ingvar från Billigt Vin förärat oss en flaska obskyrt nordostitalienskt som är hart när omöjligt att hitta någon information om på nätet. Palazzetto Ardi är i alla fall en småskalig ekoproducent från Gambellara. Vinet vi provar är gjort på 100% garganega (eller garganego - i maskulinum - som det står på flaskan) i en mycket blygsam upplaga på blott 1200 flaskor. Vår har nummer 312...

Doften är extremt lågintensiv, avmätt på ett sätt så att man riktigt får truga igång aromerna. Locka och pocka och köra med smicker och hela paketet. Men så till sist smyger det fram små försynta mandeltoner och fina torkade äpplen i en stil som för tankarna till Jura, fast blygare och delikatare. Aromatiken drar mot det oxiderade hållet och ställer fram både rabarberpaj och äggtoddy på bordet, en hel del drag av Marsala all´uovo fast återigen; väsentligt mer dämpat.

I munnen känner vi en mycket välkalibrerad syra i förhållande till smakintensiteten och alkoholen är föredömligt låg (12%) till den här typen av rent och enkelt måltidsvin. Eftersmaken är gräsig och inte särskilt broderad men lämnar en ljum syra på tungan. Vi dricker det till en rillette på rökt makrill och en lättdressad sallad och det klarar det fint. Ett angenämt matvin som ligger i prisspannet €5-7 men som dessvärre inte går att få tag i utanför Vicenzas stadsmurar...

Tack Ingvar!

Barbera d´Alba Superiore 2007 (Giuseppe Nada)

Barbera från en mindre producent i Treiso. Azienda Agricola Giuseppe Nada har dryga 8 ha i markerna runt Casot och Marcarini i den norra delen av Treiso. I produktlinjen finns förstås en Casot-barbaresco och man gör även en barolo med druvor från La Morra.

Barberan får macerera i 12 dagar och därefter låter man den ofiltrerade musten ligga 12 månader på medelstora och mjukrostade franska fat. Cirka 5000 flaskor barbera produceras årligen.

Vackert rubinröd med nästan svarta reflexer. Näsan fylls med Käck-lakrits i en rätt så maffigt söt primärpust. Liljekonvalj och grönörtiga toner av färsk mynta banar väg för den förföriska körsbärsmattan som bygger upp sig kring en kärna av dansk kirsebærsextrakt och den inledande sötlakritsen - smaskens.

Vinet uppför sig bra i munnen med alerta syror och robust frukt som emellertid antar lite värmebittra toner när det är dags att klinga ut i eftersmaken, detta är dock inget som direkt stör helhetsintrycket. Ett solitt vin som njutes såväl till enkla pastarätter som på egen hand.

Efter en natt i kylen i öppnad flaska har allt fallit ännu bättre på plats och visserligen förlorat lite juvenil charm men istället ackumulerat en något mognare pondus - riktigt trevlig barbera d´Alba i kontemporär tappning.

(15,5p/20)

Köptes vid Vini d´Italia-mässan (3 st för 235 DKK) av Langhe-Vine som sedermera verkar ha lagt ner verksamheten?

Amarone della Valpolicella 2003 (Tommasi) & Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparsa)

Veckan som gick bjöd på två tänkvärda vinfilosofiska ögonblick; först berättade en av de mest renläriga syra/tannin-fetischisterna på den skånska västkusten för mig att han hade provat Allegrinis Amarone Classico 2006 och tyckte den var superb! Samma kväll får jag frågan från en känd vinimportör med säte i en nordköpenhamnsk förort: varför svenskar verkar vara så avogt inställda till amarone? Jag svarar att det troligen beror på att här i Sverige anses amarone vara ett slags folkligt "finvin" och därmed en smula ohippt samt att de svenskar som vinimportören ifråga kommer i kontakt med heller knappast utgör ett gränssnitt av den svenske medelvinkonsumenten. De representerar snarare ett intresserat, medvetet och ovanligt kunnigt segment som troligen läser vinbloggar där allt vad fruktsötma, alkoholstyrka och portvinsaktig lättillgänglighet heter betraktas som paria. Vinimportören understryker att det faktiskt finns en och annan ambitiös amaroneproducent vars viner helt saknar dessa attribut vilket förmodligen är helt sant. Amaronesuget är därmed väckt och i väntan på nästa leverans från den nordköpenhamnska förorten får vi plocka fram en gammal monopolbekanting från 2003 som ligger i gömmorna. Vi är dessutom vådligt sugna på chianti varför en nysläppt riserva-nollfyra skall kännas av till ryggbiff med trattkantarellduchesser, jordärtskockskräm och körsbärsspetsad rödvinssås.

Amarone della Valpolicella Classico 2003 (Tommasi) Det här är ett vin som finns att köpa vid, i stort sett, vartenda mjölkbord i vårt avlånga land. Vi provar den värmebakade nolltrean men den aktuella årgången är 2006 och vid ett sällsynt studiebesök på ett systembolag i en mindre sydsvensk stad kan jag meddela att det fanns nio (9) stycken olika amarone, sex (6) ripasso/appasimento men endast en (1) barolo att tillgå...

Tommasis amarone består av 50% corvina, 30% rondinella, 15% corvinone och 5% molinara som efter traditionella amaronemetoder spenderat tre år på 3500-liters fat. Vi häller det på karaff och låter det andas under hela eftermiddagen. Doften är väldigt intensiv med djup körsbärsfrukt, linoljefärg, marsipanbröd och små swiffar av knallpulver. Faktiskt inga spår av den där jobbiga portvinssötman utan snarare ett och annat drag mot lite friskare tongångar som menthol och daggblöt singel. Till maten är detta riktigt behagligt med sin rondör- och pondusmässiga frukt ihop med en viss höjd i syrorna, munnen fylls ut i varje vrå men man blir aldrig överväldigad utan allt sker i harmoni. Vi gillar det verkligen och är något överraskade över den relativa lättheten och de nästan omärkliga 15 procenten.

(16p/20)

nr 22350

Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparso) Ett biologiskt framställt vin som utgörs till 90% av sangiovese och 10% av canaiolo från de höga kullarna (450 m ö h) runt Radda in Chianti.

Till att börja med ett utsökt sniffarvin som levererar animaliska toner och eteriska körsbärsparfymer om vartannat i parti och minut - tjock härlig fruktmatta och RX-lim susar uppför näskanalerna. I munnen känns det däremot helt platt utan någon fruktkärna och nästan ingen struktur alls fast med en ganska viril syrlighet som enda skäl till upphetsning. Efter en lång luftning faller det emellertid lite mer på plats och känns mer samlat och till maten fungerar det helt OK. Smaken kan dock inte på något sätt leva upp till vad den mycket lovande näsan berättade så storslaget om i början - synd, kunde blivit riktigt trevligt. Släpptes i BS i oktober till det fantastiskt angenäma priset 236 SEK för två (2!) flaskor.

(14p/20)

nr 72245

Lessona 2005 (Sella)

Vi har fallit som proverbiala furor på sistone för de italienska utposterna i både norr och söder - norra Piemonte och östra Sicilien. Stövelns fyrplatser uppvisar anmärkningsvärda likheter i stil och skepnad genom den gemensamma vulkaniska jordmånen, med höga halter järn och mineral, samt den utdragna växtsäsongen förstås. Nyckelorden är elegans, intensitet och fräschör.

Ikväll dricker vi Sellas Lessona 2005 som består av 80% nebbiolo och 20% vespolina som växt på 300 meters höjd i orange/gul gammal havssand med högt pH-värde. Man jäste i rostfritt stål med pump-over och delestage och en malolaktisk jäsning i ekfat efterkommande vår som följdes av 24 månader på slavonska 2500-liters fat. Vi har provat nollfemman tidigare och slogs av den nästan vitvinslika elegansen. Nolltrean har betydligt mer kraft på bekostnad av finlir och nollsexan, som vi smakade vid sommarens besök, hade en mer sötfruktig profil. Vi öppnar och låter vinet andas ut en stund i karaff.

Ljust rött som väl utspädd hallonsaft med kristallklar transparens. Först ut är de mineraliska kaskaderna av järn, blod, rabarber och en parfym som av avbrutna färska sälgkvistar. En torrhet i doften som påminner om kalk, krita och gips etablerar sig. Kort därefter skakar vi liv i bärpaketet som skjuter iväg moreller, röda/vita vinbär och en eterisk bergamottridå som liknar Earl Grey.

Vid första gomkontakten kryper en späd ton av lakritsrot fram och lägger sig lite försynt som en drone i svalget under resten av kvällen. Ljuvligt rena syror som trollar fram inre bilder av alpbäckslandskap med små edelweissblommor och en kolossalt finkornig tanninstruktur kompletterar och ger utsökt balans i tre dimensioner. Fruktansvärt bra, helt enkelt!

Lessona 2005 har mycket gemensamt med allas vår nya darling Montevertine 2007, samma lätthet och elegans men ändå så intensivt och komplett. Magnifikt matvin som trivdes perfekt ihop med kvällens bröd- och ostbakade kyckling, med eminenta filéer från Fridshills Gårdskyckling, till kaprisdressade potatisslantar.

Sellas viner köper man via Winewise i Köpenhamn och Lessona kostar 185 DKK.

(18p/20)

Barbera d´Asti Superiore 2003 (Trinchero)

Trinchero har en väldigt personlig stil med långmacererade viner som får ligga till sig länge, först på riktigt gamla botti och sedan på flaska. Deras Barbera d´Asti Superiore kommer från unga stockar och får tolv månader på stora uråldriga fat efter jäsning i cement. Den senast tillgängliga årgången är 2004 och den fick vi prova vid vårt besök i somras. Nollfyran var riktigt ung och snudd på kartig och gårdens Monica anbeföll ytterligare åtminstone fem, men gärna tio, års flaskmognad. Så gott om tid har vi inte så istället ger vi den, förhoppningsvis, brådmogna nolltrean chansen.

Färgen börjar anta en lätt tegelmogen ton. Härlig doft direkt ur flaskan - lätta rökpuffar, varmt däckgummi, tjära och moget blanksvarta körsbär. En väldigt trevlig doftkompott med både musselskalssälta och citrus i övertonerna och ett härligt mineralfundament som bara växer till sig. Efterhand blir mognadstonerna allt tydligare och animalitet i form av stall och gödsel ger sig till känna.

I munnen är syrligheten behagligt avrundad med tydlig mognad. Strukturen känns lätt men samtidigt vital och intensivt fruktig. I den långa eftersmaken markeras tjärpastill och jodtoner - nästan som en Islaywhisky. En ovanligt njutbar Barbera d´Asti!

Vi köpte våra flaskor hos Winewise i Köpenhamn för 99 DKK. Vinet finns faktiskt numera att tillgå i beställningsortimentet fast där kostar det 212 SEK för en flaska.

(17p/20)

Etna-eruption

Ju mer man läser om Etna och dess viner desto klarare framstår bilden av att det inte är ett alldeles homogent begrepp vi talar om. 700.000 år av vulkanutbrott har skapat ett veritabelt misch-masch av jordarter och geologiska sensationer som kan byta skepnad från en slänt till en annan. Den nordliga sidan av vulkanen, som är platsen för Tenuta delle Terre Neres härjningar, består i huvudsak av vulkanisk aska varvad med svart pimpsten (pomice nero) och regelrätta klippblock. På andra håll är det mest troligt att man hittar porös vulkanisk sand och en hel del leriga partier.

Väderförhållandena kring vulkanen är ett kapitel för sig. Förutom de rent mikroklimatiska variationerna är det av högsta vikt att de riktigt goda lägena har en jämn och stabil luftgenomströmning eftersom mjöldagg och oidium brukar ha en aggressiv framfart här till följd av den sena skörden. Vi befinner oss nämligen på en höjd över havet av 600-900 meter vilket skjuter fram skördesäsongen till sena oktober eller tidiga november vilket medför långa mörka och fuktiga nätter samt garanterat en eller två frostnätter innan det är dags att plocka.

Vi har, likt råttfångaren från Hameln, tutat i flöjten och lockat till oss våra favoritbloggare från syd och väst: Ingvar och Jörgen från Billigt Vin (där väl, för övrigt, den ene är världsmästare i obskyr appelationsprickning?) samt de två trogna kombattanterna J & H för en rejäl Etna-genomkörare. Vi kommer att prova Tenuta delle Terre Neres fyra cru-viner, normalen, pre-phylloxeran och den vita carricanten samt Calabrettas carricante och rena nerello mascalese Nonna Concetta till diverse ostar, salami, biroldo och en avslutande lasagne med porcini.

Först ut är Tenuta delle Terre Neres Etna bianco Le Vigne Niche 2007, 100% carricante som legat i 1000 l-fat och är gyllengul med en härlig lyster. En fet ton av bensin och halvvarm förbränningsmotor leder vägen för läckra vågor av smör, marmelad och inlagd aprikos. Ett uns rostat bröd gör frukostsensationen komplett! Utmärkta syror och en lååång eftersmak. Det här är ett mycket bra och välbalanserat vin som bara växer i glaset och från att ha varit ensam om att inse dess storhet sällar sig snart de andra till min initiala fingertoppskänsla så snart ostarna står på bordet. 205 SEK hos Ad Libitum.

Vi provar därefter Calabrettas Carricante 2006 som är lite mörkare men djupt gyllene. Doften känns något torrare med lätt bokna äpplen, inlagda päron och malda nötter. I munnen brakar det loss med ymnig frukt och en kraftig syra som övergår i en tanninbemängd karaktär när man gurglar runt vinet i munnen. Ett alldeles sagolikt vin till feta salume och ostar av mildare slag. Mycket trevligt och ett rejält fynd för 105 DKK/SEK hos Carlo Merolli.

Etna rosso 2008 Tenuta delle Terre Neres normale är en cuvée av alla lägen från 650-900 meters höjd över havet. 98% nerello mascalese och 2% nerello cappuccio får ligga 6 månader på stål och 6 månader på blandade tonneaux och begagnade barriques.

Gudomligt fruktig med en härlig parfym. Massor av järn och mineraler, körsbärsfrukt och kanel. I munnen bjuds man stilig stramhet, god syra och en mycket intressant helhetsupplevelse. Ett helgjutet matvin och ett av kvällens bästa bang-for-the-buck för 110 DKK hos Enoteca i Köpenhamn.

Etna rosso Guardiola 2007 kommer från 60-90-åriga stockar på 800-900 meters höjd. Här förnimms en något vitare frukt - fläder och liljekonvalj. En del däckgummi och höstbrasa faller in. Rejält med mineralitet och en del apelsinskalsaktiga toner gifter sig fint med bittermandeln och målarpytsen. Munnen är avsevärt mer slösande än normalen men känns likafullt sobert elegant och inbjudande. Ett höghöjdsvin av yppersta klass från Ad libitum för 308 SEK (samma pris och importör som för de påföjande cru-vinerna).

Etna rosso Santo Spirito 2007 utgör första årgången från detta läge som gränsar till Guardiola och således också finns på hög höjd. Detta är ett lite örtigare, mörkare vin med klara referenser till vört och julkryddor. I munnen finner man rejälare tanniner och riktigt fettspjälkande syror - stabilt och solitt "no-nonsense"-vin.

Etna rosso Feudo di Mezzo 2007 kommer från terrasserade sandslänter på 700 meters höjd. En mörkare frukt med sötmogen doft som bjuder in hasselnöt och lever vidare med sten och mineral i rikliga doser. Volatila drag som för tankarna till Piemonte och Bourgogne, läcker höghöjdselegans. Syrligheten är sval och mintig med en lång och riktigt prydlig eftersmak.

Etna rosso Calderara Sottana 2007 är det vin som Gunnar Westling sålde slut snabbast och förklaringen finner man i den sötfruktigt tillgängliga smakprofilen med fina toner av butterscotch-kola. Munnen fylls av fräsch frukt i par med ren muskot och små brunkryddiga kontrapunkter. Mycket trevligt!

Etna rosso Prephylloxera La Vigna di Don Peppino 2007 Wow! Superkoncentrerad och starkt extraherad. Lim, spagnola, vanilj, körsbär och sötlakrits. Ett vin av absolut högsta klass där syrorna är ljuvligt avrundade och tanninerna är i klockren balans men... Det är på gränsen till FÖR perfekt, det blir liksom mer av ett provningsvin än ett alltigenom användbart bruksvin och någonstans där tappar jag intresset. Bra men FÖR bra liksom... 596 SEK bagis hos Ad Libitum.

Nonna Concetta 2006 (Calabretta) är Calabrettas motsvarighet till prephylloxeran med jättegamla stockar och minimalt uttag (600 flaskor producerade 2006). Mer ruffiga toner av kött, tobak och tjärat rep - skitigare och lättare att identifiera sig med. Tanninerna är ruskigt påtagliga jämfört med den slicka Don Peppinon och syrorna är truliga och bångstyriga. Till maten regerar detta tillsammans med den enkla normalen. Här är det extrem fyndvarning med ynka 159 DKK/SEK hos Carlo Merolli, jag kan svårligen tänka mig mer valuta för pengarna. Lika bra som sist.

Eftermiddagens vinnare är, i min mun och näsa, TdTN´s Etna Bianco 2007, Calabrettas Carricante 2006, TdTN´s normale 2008 och Calabrettas Nonna Concetta 2006. Allt beroende på att dessa fungerade helt oklanderligt till maten. Makalösa fettspjälkare och saltbetvingare som inte på något sätt designats för rena provningsändamål. Sammanfattningsvis kan väl tilläggas att de stockholmska prognoserna om slutenhet och knutenhet inte alls visade sig hos TdTN-vinerna i vår provning - tvärtom faktiskt - öppna och tillgängliga skulle jag säga. Men nu fick vi i och för sig sitta ostört i flera timmar med bra glas, till mat och i glada vänners lag vilka sannerligen är omständigheter som inte skall förringas.