Poema

Aah! Nu när det våras på allvar här hemma börjar det rycka rejält i piemontetarmen. Besök ska planeras, flyg ska bokas, bil ska hyras osv. Man vill ju så gärna dela med sig av själens förväntan och yra, men hur? När man börjar bläddra bland hyllningssonaterna till detta ett av jordens vackraste hörn, inser man snart att poesin alltid når fram och är translingual! Fråga Google Translate...

« Su le dentate scintillanti vette, salta il camoscio, tuona la valanga da' ghiacci immani rotolando per le selve scroscianti; ma da i silenzi de l'effuso azzurro esce nel sole l'aquila, e distende in tarde ruote digradanti il nero volo solenne. Salve, Piemonte! »
(Giosuè Carducci) « På Timing glittrande toppar, hoppar sämskskinn, dundrar lavinen från stora isen  rullande till skogen rusar, men tystnaden i det blå hällde i solen örnen,  och slappnar av sena hjul sluttande svart högtidliga flyg . Hej, Piemonte! »

Aglianico del Vulture Nocte 2007 (Terra dei Re)

Gårdagens inlägg hos grannbloggaren Lessrof orsakade svårartade aglianico-cravings här hemma. Vi blir kvar i Basilicata och rör oss fortfarande kring vulkanen Monte Vulture. fast den här gången bläddrar vi förbi D'Angelo och stannar vid en annan traditionell aglianicoproducent; Terra dei Re, i Rionere in Vulture.

Vi har bara provat Nocte en gång tidigare, på Fri Vin 2010, men minns den som en koncentrerad, njutbar skolboks-aglianico. Nocte har fått sitt namn efter att man skördar druvorna om natten, tidigt i november då temperaturen mycket väl kan krypa under nollan på den här höjden över havet, och startar genast en kallmaceration där man successivt höjer temperaturen och som får pågå under tre-fyra veckor. Uteslutande stora och gamla botti används för lagring av musten.

Riktigt tät och mörkt rubinröd med en oxblodsröd rim. Doften är mycket klassisk, nästan gammaldags, med läderfåtölj, torkad frukt, kamfer, väl använd kryddlåda, soja, eterneller, balsamico, polish och sober lavamineralitet. Doften formligen skriker old school och man kan ana vart smaken kommer att ta vägen när man släpper vinet löst i munhålan?

Doftens suckat och torkade frukt spricker dock genast upp och genomgår lite av en metamorfisk föryngringsprocess. Tillsammans med de livgivande syrorna och de ultratajta tanninerna blir munupplevelsen en jovialisk och sprakande historia som spritter av energi. Vi dricker det till en klassisk kylskåpsrensning med prosciutto, salami, ostar, giardiniera, oliver, bröd osv och inget vin kunde passat bättre till just det här, just ikväll. Med sin tydligt utmejslade italianism och sitt utpräglade sinne för att fungera vid ett dukat bord är det här en fullträff. Precis vad doktorn ordinerade! Finns hos Winewise i Köpenhamn och kostar 199 DKK.

Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2009 (Montenidoli)

Elisabetta Fagiuoli tillhör den brokiga skaran pionjärer och visionärer som det faktiskt finns ganska gott om inom nutida italienskt vinmakeri. Redan när hon och maken Sergio Muratori tog sig an den förfallna egendomen Montenidoli 1965, var hon fast förvissad om att odla sina druvor organiskt och att inte hemfalla åt att använda bekämpningsmedel eller konstgödsel som var den tidens oomtvistliga melodi. Hon ville också göra sin vernaccia som man hade gjort sedan urminnes tider runt Colli Senesi - och som hon hade lärt sig göra vitt vin hemma i Custozza, Verona - med lång skalkontakt. Hennes oekade Vernaccia Tradizionale liknar ingen annan vi har smakat och har länge varit en favorit här hemma. Nu var det några årgångar sedan vi råkades senast så det ska bli spännande att se om vi fortfarande trivs i varandras sällskap.

Färgen är gyllengul, utan att på något uppenbart sätt röja sitt macererade ursprung. Doften är guläpplig med en del tropisk frukt besmyckad med en diskret dieselpuss och rik fudgesötma. En fin komposition som berättar mer än utseendet gjorde om den i sammanhaget utdragna urlakningen av den här ljusa, skira och tunnskaliga druvan.
Munkänslan och texturen är av det lite oljigare slaget och syrorna är dämpade men i fin harmoni med den aningen söta persikofrukten. Lång, fin avslutning med en tydlig lakritstwist. Har nyligen druckits till såväl den ugnskörda kycklingen som till tallriken med spaghetti al pomodoro och skött sig med den äran.

Solitt, rustikt, munfyllande och väsensskilt från de flesta andra viner gjorda på den här druvan. Finns i BS och kostar ytterst resonabla 128 kr.

Apropå "sommellierie" och smakparandets sköna konst

Jag har alltid levt i villfarelsen att har man ett riktigt gott vin och en tallrik riktigt god och vällagad mat så kan man sällan gå fel. Det handlar inte om raketforskning utan om vanligt sunt bondförnuft; man häller givetvis inte upp ett glas Château La Nerthe till räkorna och limemajonäsen eller en Moscato d'Asti till den grillade limousine-ryggbiffen. Simple as that.

Fast på senare år så har ju servitörer och vinkypare kommit att ta rygg på TV-kockarnas hejdlösa framfart och sett till att skaffa sig status som det näst hippaste man kan bli när man blir stor, och med rykte om sig att besitta närmast magisk kompetens i att lyfta fram och accentuera smaker från det ena med hjälp av det andra. Så hur går det egentligen till när dessa mirakulösa smakkollisioner värks fram genom samklangen mellan den egensinnige mästerkocken och hans/hennes extremt fingertoppskänslige sommelier?

I en DN-artikel från i fjor om Niklas Ekstedt får man ett exempel på hur det omsorgsfulla framvärkandet av mötet mellan nya smaker och själva skapandeprocessen har sin gång:


Niklas och servisen går igenom kvällens meny och provsmakar en ny rätt, ytterlår av ren toppad med benmärg. Niklas är först tveksam om det ska vara så mycket märg men smakar.

– Så jävla bra smak, jublar han. Men vad ska ni servera för vin till det här då?

– Barbera, svarar Clara Grabe, som är hovmästare och sommelier.

– Fy fan! Det är det värsta vinet i världshistorien. Eller nä, förresten. Det är Nebbiolo. Vem beställde in det? Vad är det du har där, Langue­doc? Det smakar mycket bättre.

Barolo Vigna Rocche 2008 (Erbaluna) och safarinoter

Torsdagens safari tog oss till ett soldränkt men lite köldnupet innerstads-Köpenhamn, inga nordliga förorts-utflykter den här gången. Mer än till Nørrebro och Jægersborgsgade förstås, där vi träffade Stefan Jensen (Winewise/Terroiristen) för att handla lite. Som alltid hade Stefan några intressanta flaskor öppna att bjuda på medan han plockade ihop våra lådor.

Friuli-/Carsoproducenten Zidarich har vi provat några gånger tidigare, genom Ingvars försorg (läs allt ni kan tänkas behöva veta om Carso och Zidarich här), och då oftast den druvrena vitovskan. Igår fick vi smaka Malvasia 2010 som var vitblommig, aromatisk och primärfruktig med ganska höga och livliga syror. Liten produktion, bara runt 1000 flaskor. Prulke 2009 är en blandning av sauvignon, vitovska och malvasia och är hyperelegant. Alla belackare av skalmacererade vita viner (5-6 dagar i de här fallen) har en läxa att göra här, och för övrigt alla som tillstår att mineraler eller mineralaromer är ickeexisterande i vin... Ett gnistrande rent vin som garanterat har ytterligare växlar att lägga i med lite lagring. Teran 2010 är 100% terrano i en blåfruktig stil med en befriande lätthet i steget och lagom nypiga tanniner. Trots fyra veckor på skalen i öppna fat, ostabiliserat och ofiltrerat, har vi även här ett kristallklart och härligt rent vin i glaset med en uppiggande och livsbejakande blåbärsfrukt. Det här är klassgrejer rakt igenom.

Nästa stopp var Gerbola på Ahlefeldtsgade eftersom vi tidigare i veckan nöp vår sista flaska Valpolicella Superiore 2006 av den ärketraditionelle producenten Clementi. Rustikt, jordnära, komplext med sugande syror och en nästan tuggbar fruktighet i origo - jag skulle nog kunna ta det här för en Bartolo-barbera blint. 2009:orna har precis kommit in och vi frågar Magnus Gerbola om den här årgången är lika bra som 2006:orna? "Vi kan väl kolla" säger han och drar korken ur en flaska. Helt klart mera stängd och trulig än 06:an men här finns riktigt fin frukt under locket, något år på rygg så lär det hända grejer.
- Förresten, Principianos Barolo Ravera 2008, hur är den?
- Jag är själv lite nyfiken på den, ett ögonblick...
Safarin är i sanning en ohotad metod för att handla vin!
Efter ett riesling-rally hos Österreich på Esplanaden, styr vi kosan mot Christianshavn.

BT-anmelderen Søren Frank - som för övrigt nyligen släppt ett referensverk om Barolo, som vi hittills bara hört gott om - tyckte nyligen att Andrea Obertos Vigna Rocche 2008 (Erbaluna) gjorde bra ifrån sig vid en trad-barolo-2008-provning som han höll för tidningens räkning. Bara Giacomo Conternos Cascina Francia och Vajras Bricco Viole, för fyrdubbla respektive dubbla priset, lyckades armbåga sig förbi Vigna Rocche i tabellen - en förevändning så god som någon att äntligen få tummarna loss och kolla upp den här producenten. Fabio på Cibi e Vini säljer ju Erbaluna så vi måste förstås svänga inom och köpa en flaska för att få prova.

Erbaluna är en udda fågel i La Morra och Barolo då man sedan länge varit en naturorienterad producent med ingen tillsatt jäst, minimalt med svavel osv. Vi snackar förstås stora fat (25-30 hl), låga uttag och en allmänt traditionell hållning i vinmakandet. Vi korkar ur och låter ynglingen få dra ett par djupa andetag i karaffen.

Och det öppnar verkligen upp och bjuder på sig med bara en smula luft. Här blottas snart en intensiv näsa med ljuvliga knallmogna bigarråer, nypon, porcini, en rejäl knippe färska vildvuxna örter, balsamico och en omisskännlig nebbiosity. Doften är verkligen emfatisk och skitsnygg på samma gång, men bara ett stilla preludium till vad som levereras i munhåla, gom och på tungan.

Det här utstrålar en överjävlig harmoni och balans. De deklarerade 15 procenten fattar jag inte var man lyckats gömma undan. Ingen tyngd, börda eller några som helst besvär att dra i sig rejäla klunkar av. Tanninerna är sådär precis lagom raspiga - pendlandes mellan känslan av att ena stunden slicka ett 120-sandpapper och nästa en velourpyjamas - och syrorna spelar i de lägre oktaverna. Det känns både fullmoget och elegant.

Grymt tilltalande barolo i en stil som jag känner att vi saknar i samlingen - det där yppiga La Morra-stuket med lika delar pondus och lekfullhet. 2008 är en årgång som får 2004 och 2006 att huka sig i skyttegravarna och det kommer att krävas gott omdöme och iskall selektion för att inte gå överstyr och köpa alla godbitar man kommer att snubbla på framöver. Vigna Rocche 2008 fyller vi definitivt på med, både för snar konsumtion och för att se vad den kommer att förvandlas till. 265 DKK hos Cibi e Vini.

Skörden

Lite värmande Napoli-vibbar  på Gothersgade, såhär i bistra februari...

Barbaresco 2008 (Cascina Baricchi)

Efter dusten med PdB's Pajé 2005 är vår barbaresco-tand rejält blodad varför vi plockar fram en 2008 från Cascina Baricchi, en producent som av någon anledning inte riktigt slagit genom i den svenska vinbloggosfären trots ivriga hejarop från Holte. Vi har druckit och uppskattat åtskilliga flaskor av Baricchis dolcetti i olika årgångar och gillar även pinot neron Brigante skarpt men har faktiskt aldrig smakat deras nebbiolo. Det här lär enligt uppgift vara den sista årgången barbaresco man gör så man får kanske hoppas att den inte är alltför tilltalande...?

Men det vi har i glasen är en mycket fokuserad och väldefinierad barbaresco med en mörk, samlad frukt diskret ornamenterad med krita, köttsaft och ett uns myrten. Ingen särskilt stor och kraftfull näsa alltså, utan mer åt det elegant återhållsamma hållet. Smaken är direktare med ett mörkfruktigt centrum, kalkpulvriga tanniner och fint sting i syrorna. Trivs ypperligt på matbordet och sköter sig med den äran till och med tillsammans med vår lite vinovänliga bagna càuda. Eminent drick-nu-barbaresco från en klassårgång. 154 MUK hos Carlo Merolli.

Här är förresten en bild från det lokala Systembolaget, som jag ju tidigare skrutit med att jag inte frekventerar så särskilt ofta. Hur som helst kunde jag räkna till inte mindre än nio! (nove, neuf, nine, IX, ni, девять, nueve) olika amarone på 100 kronor-plus-hyllan, när jag var där i eftermiddags. Wow, jag tror knappt att man kan hitta ett dylikt utbud ens i en välsorterad enoteca i downtown Negrar!

Pajé Barbaresco Riserva 2005 (PdB)

2005 års riserva-utgåva av Produttori del Barbarescos Pajé öppnar upp sig förvånansvärt snabbt i glaset. Doften är tät med en mörk fruktbas som byggs på med en kraftfull topping av läder, nagellack, skogsvegetation, Läkerol Salvi och diffusa umamipustar liksom av soja eller buljong.
Munnen är däremot omisskännligt pajéisk och tajt som en knuten rallarnäve. Tanninerna jobbar i kluster och tar ett mastigt smidjebälte om tungan, tandköttet och gommen medan syrorna angriper det som i ett senare skede eventuellt finns kvar av munhålan.

Givetvis på tok för ungt men är man det minsta nebbiolo-masochistiskt lagd får man full valuta för pengarna och när vi rullar ut kalvsteken och gräddsåsen så slipas den värsta juveniliteten ner. Här finns utmärkt råmaterial för storhet i vardande för den tålmodige. Finns fortfarande hos Philipson för 170 DKK vid köp av 12-pack.

Blauburgunder 2010 (Garlider) är en urslank och ärkespänstig joddlarpinne av ädlaste snitt från strax norr om Bolzano i Alto Adige/Südtirol. Utsökt rödfruktig av lättgillad jordgubbskaraktär, inlindad i stiliga och tämligen subtila fattoner och med en snyggt återhållen intensitet. Lätt och dansant studsar syrorna på tungan och frukten håller i fint. Går inte bort sig till vitello tonnaton men är lika god att bara skvätta i sig som den är. 175 DKK hos Cibi e Vini, Christianshavn.

Vinhandel och vinvandel

Debattens vågor har stått höga den senaste veckan i en kommentarstråd hos Finare Vinare som initialt handlade om en nyligen avhållen e-butiksprovning i Stockholm. Debatten flippade väl i vanlig ordning ut ganska rejält mot slutet (?) men själva kärnfrågan - om de svenska e-handlarna har något att tillföra dagens vidöppna europeiska vinmarknad och huruvida all konkurrens till monopolet är av godo eller om det i själva verket är den nuvarande regimen, att lejonparten av svensk privathandel sker via SB, som är den bästa lösningen  - är klart intressant.
De flesta av de här svenska e-vinhandelsvarianterna verkar ha valt en slags mellanväg, en lagominriktning i sitt sortiment som varken tilltalar de riktigt intresserade nördarna eller de minimalt till måttligt intresserade helgkonsumenterna som rycker en vakuumpackad låda på det lokala Systemet på väg hem från jobbet på fredagseftermiddagen. Så vem är det då som är tänkt att handla av de här importörerna/distributörerna?

Ja, beats me som amerikanen säger. Jag har intrycket att gemene man är tämligen nöjd med monopolets utbud, fast det är nog en allmän uppfattning att det är en smula dyrt där. I alla fall om man jämför med priserna i Hua Hin, Torremolinos, eller vart nu semesterkosan senast styrdes.
Även en hel del kommentatorer i nämnda tråd förefaller närmast lyriska över sakernas tillstånd och verkar inte alls emotse någon form av förändring med den minsta tillförsikt, och som kommentator i en FV-tråd får man väl anses befinna sig ett par rejäla snäpp upp på vinintressebarometern? Måhända hägrar ett strax därunder inkilat skikt vinintressenter av typen som ofta frekventerar de lokala Munskänkssektionerna - de som liksom önskar att de var mer intresserade än vad de är men inte har tid, ork eller geist att fördjupa sitt intresse?

Jag räknar mig själv som varande en, till gränsen mot besatthet snuddandes, entusiastisk vinnörd. Jag bor i en ort på den skånska landsbygden inte många kilometer från ett lokalt SB men har inte satt min fot på ett systembolagsgolv på länge. En handfull beställningar har gjorts de senaste åren men då har hustrun fått köra och hämta, som en ren principåtgärd. Systembolagets beställningssortiment har inte särskilt mycket som fångar mitt intresse. Jag är till exempel ohemult förtjust i nordpiemontesiska viner och vad vårt stolta monopol kan erbjuda i den vägen är så pinsamt marginellt att jag ska bespara dem smäleken att ens nämna det. Ungefär samma resultat erhålles vid en sökning efter någon som helst form av slank, ljusfruktig old-school-sangiovese eller dito -nebbiolo. Tillgängligheten på viner i naturvinssegmentet är närmast skrattretande vid en internationell jämförelse, såvida man inte bor i Stockholm och kan ta del av vad en knapp handfull importörer  där har att erbjuda, men som inte på några villkor kan tänka sig att skicka godbitarna till provinserna. Alla de här typerna av vin är för närvarande tämligen hett villebråd runt om i stora vinvärlden men av någon anledning förvägrade en svensk publik.

Såvida man inte riktar blicken annorstädes, vill säga. Som nämnts i FV-kommentarerna finns en lång rad europeiska näthandlare som är fantastiskt bra, både vad beträffar sortiment, prisnivå, service och inte minst kunnande. Skickar man iväg en fråga kan man i många fall räkna med ett uttömmande svar ganska omgående. Leveranserna sker oftast utan debacle och de flesta vi har haft att göra med har varit förvånansvärt smidiga och tillmötesgående och allt som oftast funnit en lösning vid någon form av reklamation - korkskada etc - eller något annat problem som uppstått. Här har nog de svenska uppkomlingarna en rejäl läxa att göra; botanisera i och granska exempelvis Atomwines, Lobenbergs Gute Weines, Noblewines eller för de mera italofilt lagda: BaroloBrunellos, Carlo Merollis, Boller-Weines eller Superiores sortiment och upplägg. Där finns mycket att lära - inget tjafs om vin som investering, sentimentalt bullshit om att man gör mänskligheten en stor tjänst som tar hem de här makalösa vinerna eller att vinet passar förträffligt till "nötkött, mandelpotatis, rödlöksmarmelad och gräddsås" (vilket rött vin går egentligen fel där?).

Sedan finns det ju förstås det riktiga sättet att handla vin på: Safarin! Packa in familjen i kombin och styr mot bron med solen i nacken, när ni kommer upp på dansk mylla tar ni av vid Kastrupavfarten och smyger söderut för en avstickare till Dragør och BB-Vinimport innan ni tar sikte mot Byen via Amager Strandvej till Torvegade och Cibi e Vini. Därefter släpper man av resten av familjen på Strøget, Tivoli eller Zoo innan färden fortsätter till Österreich Vin, Le Papillon, Pétillant, Winewise/Terroiristen, Vinrosen och Kronevin för att sedan avslutas i de norra förorterna hos Carlo Merolli och Bergman Vinimport innan man rullar tillbaks till stan och plockar upp familjen igen. Det sortimentet som ni nyss täckt in finner knappt sitt motstycke i resten av vin-Europa, och roligt har ni (och resten av familjen) haft också!

Boca 2008 (Le Piane)

Dags för ny årgång av ett av mina absoluta favoritviner alla kategorier - Le Pianes Boca är något av det renaste, mest livfulla och eleganta som står att finna i nebbioloväg idag. Christoph Künzlis elfte årgång har höga förväntningar på sig och således mycket att leva upp till. Låt oss redan här och nu avslöja att 2008 inte lär göra någon besviken. Vi talar om extremt högklassig juice som levererar på en nivå som ytterst få Langhe-producenter är i närheten av, avseende renhet, elegans och sirlighet.

Men vad nu? Första lilla upphällda skvätten direkt vid öppnandet riktigt bjuder ut sig, formligen larmar och gör sig till, bankar på kastruller och skanderar "Här är jag!". Det här är ovanligt, Boca brukar behöva gott om tid och luft för att samla ihop sig och komma igång, liksom smygstarta och blomma ut undan för undan, särskilt vid den här synnerligen späda åldern. Det här behöver snarare tid och en rejäl vända på karaff för att lugna ner sig.

Men som det lugnar ner sig! När dammet lagt sig efter den initiala urladdningen möts vi av en otroligt elegant och mörk frukt som närmast kan liknas vid en riktigt blödande mogen bigarrå som doppats i smält Valrhona-choklad, mineraliska pustar av blod, järn och rabarber, supersnygga violtoner och en diskret fond av mandel och hasselnötter. Tanninerna är ungdomligt täta men finblästrade och ytterst salivinducerande medan syrorna är så ljuvligt ystra och pigga som de någonsin kan bli i det där svårdefinierade spektrumet mellan gul och orange citrus. Lång och gänglig eftersmak som liksom står och balanserar länge och väl på tungroten innan den till sist släpper greppet.

Givetvis en kompanjon av rang till lammfiléerna och den gräddkokta savoykålen men det här bälgar jag precis lika gärna i mig rakt av. Det är så oerhört gott och stimulerande på egen hand att jag börjar undra om det här egentligen är en årgång som är lönt att lagra? Den kommer med all säkerhet att utvecklas och mogna med grace men blir det bättre än så här? Fan vet. Gör er själva en tjänst och prova - Winewise och BaroloBrunello har 2008:an. Satans grymt vin!

Det har skrivits en del om Le Piane tidigare här på bloggen, för den som är nysgjerrig.

Esegesi Vallagarina Rosso 2006 (Eugenio Rosi)

Självklart inspirerade av Ingvars ihärdiga Rosi-rosningar den senaste tiden, och den läckra roséen Riflesso Rosa 2011 som vi njutit under veckan samt givetvis den sedan tidigare druckna och högeligen uppskattade Anisos 2008, fiskar vi upp en flaska av Bordeaux-interpretationen Esegesi 2006 ur gömmorna. För fakta om producenten och de här vinerna hänvisar jag utan ringaste förbehåll åter igen till Ingvar.

Det här är ett i alla avseenden mycket tätt och kraftfullt vin, men med en oklanderlig harmoni och samklang mellan de doft- och smakmässiga beståndsdelarna som det inte är särskilt ofta man råkar på - ett dansant kraftpaket. Definitivt inte utan bordelaisiska tangenter, där cedertoner och en distinkt cabernetnäsa är de mest uppenbara, men framför allt med en mycket generös och yppig fruktkärna som ståtar med en klart skinande italiensk härkomst genom sin bigarråsötma.

Tanninerna är propert sandiga och smaken rymmer fruktsötma och syrlighet som båda är definierade och synnerligen välslipade, men samtidigt så snyggt kalibrerade att de egentligen först ger sig till känna när de verkligen behövs, det vill säga när ryggbiffen och bearnaisen hamnar på tallriken. Då märker man vilken teamspelare det här egentligen är som oproblematiskt snittar köttets sälta och spjälkar fettet såväl som omsluter syran i den tämligen svårbemästrade såsen. Före och efter maten är Esegesi minst lika imponerande och mycket lätt att njuta av. Ingvar snackar om Bressan-nivå och det är bara att instämma.

Dessvärre synbarligen slutsålt hos Cibi e Vini men vi får sätta hoppet till att det trillar in nya årgångar, vad det lider.

Kvällens vin?

Vinosapien och BV-Ingvar har kommit till Sjörröd för samkväm och samling kring en rad spännande flaskor. Kvällens riktigt stora vinupplevelse ska visa sig vara en etikettlös, flaskjäst magnumflaska prosecco från Zanotto som Ingvar kånkat med sig på tåget hem från Veneto. Det här är så fruktansvärt charmigt, avväpnande och no-nonsense att de flesta andra av kvällens provade viner får ursäkta men det blir den anonyma bautaflaskan med kapsyl som diskussionerna hela tiden återvänder till. Fantastiskt vin, och förmodligen snart på väg till en über-hipp naturvinbar nära dig, som något av det trendigaste man kan ha i glaset?

Brunello di Montalcino Riserva Case Basse 2006 (Soldera) Här dricker vi storhet och historia. Efter vansinnesdådet i höstas när en före detta anställd hos Soldera i någon slags hämndaktion tömde ut sex årgångar och hela det existerande beståndet av världens främsta brunello, får vi på något sätt försöka leva med det faktum att vi till exempel aldrig kommer få möjligheten att smaka 2010:an, förmodligen ett av de bästa åren i mannaminne i Montalcino, av det här episka vinet. Kommer vi någonsin att få smaka en ny årgång från Case Basse med Gianfranco Soldera själv som kompositör, dirigent och solist? Minst sex år får vi i vilket fall som helst vänta.

2006:an är förstås gudomlig (och tack och lov korkfrisk!) med ett svårbeskrivligt djup i såväl doft som smak. Här finns utöver de gängse tre dimensionerna även en ytterst påtaglig tidsaxel. Det är förstås inget snack om att det här hade behövt ett antal år i flaska för att till fullo blomma ut, men det är lika fullt en stor sangioveseupplevelse här och nu. Ett sting av magi i vindrickarkarriären.

Berg-Schlossberg 2004 (Breuer)

SP68 Bianco 2010 (Occhipinti)

Grüner Veltliner Käferberg 2005 (Loimer)

Côtes du Jura 2008 (Domaine Macle)

Grüner Veltliner Sankt Georgen 2009 (Moric)

Soulà Le Casot de Mailles Banyuls 2004 (Magnier)

Nibiô Terre Rosse Monferrato Dolcetto 2007 (Cascina degli Ulivi)

Brunello di Montalcino Il Colles 2006 (Carli)

Brunello di Montalcino 2006 (Quercecchio)

Ruché di Castagnole Monferrato 2008 (Cascina Tavijn)

Montepulciano d'Abruzzo 2004 (Emidio Pepe)

Riflesso Rosa 2011 (Eugenio Rosi)

Nuits-Saint-Georges 2010 (Bertrand Machard de Gramont)

Blauer Wildbacher 2007 (Strohmeier)

Barolo Rocche 2006 (Brovia) Om vi för ett ögonblick ska bry oss om poäng, pokaler och plaketter så är Gallonis 96p för Brovias flaggskeppscru Rocche 2006 trots allt något som förpliktigar. Rocche dei Brovia i Castiglione Falletto är en 1,5 ha stor sydostvänd odling på 350 meters höjd, som till största delen består av sand och kalkrik lera. Brovia är en traditionell producent som låter sin barolo jäsa i cementtankar under 15-20 dagar och lagras i 30 hl-botti och just Rocchen är deras elegantaste vin.

Mycket smäcker och snygg barolo med finpulvriga tanniner i massor och en ung och pigg aromatik som fungerar finfint med den tryffel- och Karl Johanfyllda raviolin. Näsan är floral, nästan burgundisk, men 96 pinnar känns väldigt generöst. Galloni kallar den för en långdistanslöpare och vi väntar med att öppna resterande flaskor minst 5 år och ser vad som händer.

ps - Initierade omdömen om flera av vinerna hittar ni här.

Barbere från Monforte d'Alba

Bra barbera kan ha både ett och annat gemensamt med bra sangiovese: den sammetslena strukturen, den distinkta syrligheten, den klarröda och lätt slösande bärfrukten. Nota Bene - jag talar alltså inte om fruktförvanskade Spinetta-spektakel eller barriquebesudlad barbera a'la Braida-brädgård. Nej, jag talar om barbera odlad av människor som förstår den här druvans sanna storhet: som ackompanjatör, sällskap och ledsagare vid matbordet. Man snubblar i allmänhet på de bästa och matvänligaste barbera-upplevelserna i Monferrato, men kanske inte fullt lika ofta i Monforte?

För i Langhe får barbera, av förklarliga skäl, spela andrafiolen och det är långt från alla barolo-producenter som vet hur man handskas med druvan. Allt som oftast används barriquer och mer eller mindre våldsam urlakning under framställningen, inte sällan även av i övrigt sansade vinmakare, vilket får den här ekvilibristen att stupa handlöst ner i anonymitetens djupa dike. Producenter med silkesvantarna på, och med ett gott gehör, brukar dock lyckas ganska väl om årgången är gynnsam.

2007 och 2009 var två notoriskt heta somrar i Piemonte - inte optimalt för barbera - men medan 2007 var exceptionellt torr, var 2009 desto blötare under knoppnings- och blomningsperioden. Producenterna - Fenocchio och Paolo Conterno - är däremot två av Piemontes (och rentav Italiens) stabilaste och mest intressanta, varför vi korkar ur de båda flaskorna till torsdagslasagnen med god tillförsikt.

Barbera d'Alba Superiore 2009 (Fenocchio) Ung och frisk nos med massor av örter och prima rödfrukt. Syrorna är top notch och biter ifrån fint mellan varje tugga. Ingen idé att krångla med långa smaknoter här inte, en fullkomligt okomplicerad och rysligt läcker barbera i en närmast klockren årgång - köp och drick! 105 DKK hos Winewise i Köpenhamn.

Barbera d'Alba Ginestra 2007 (Paolo Conterno) Rikare och mörkare doft med bittermandel och kirsch. En både solmognare och flaskmognare barbera, god nu men var på sin absoluta topp för ett par år sedan. 2010:an känns som ett säkert kort och finns hos Boller Weine för €11.95.

Sagrantino di Montefalco 2005 (Antonelli)

Inspirerade (och påminda) av Più Rosso-Niels' entusiastiska lovord över Antonellis 2006:a, har vi fyllt på förråden av Montefalco Sagrantino och korkar upp en 2005:a till den fänkål/rosmarin/äpple-späckade porchettan ikväll.

Vi har njutit av Antonellis sagrantini förut och blir således inte förvånade när vi finner en klassiskt stram och ren old school-näsa, som visserligen känns mer stängd än vi kan minnas att den varit vid tidigare möten. En rejäl vända i karaffen senare upplevs den aningen öppnare men långt ifrån särskilt opulent eller extrovert. Snackar vi månne tunnelbeteende?

Men sicket matvin det här är! Tanninerna är monumentala, närmast av macho-karaktär, och faktiskt ganska svåra att ha att göra med om man inte snabbt som ögat introducerar dem för fröknarna fett och sälta, men så fort de sätts i arbete uppstår ljuv harmoni. Till och med de söta systrarna nykokt rödbeta och ugnsrostade rotfrukter får dem att smälta som en smörskulptur en julieftermiddag på Tahrirtorget.

Synd att det inte finns mer sagrantino i den här matvänliga stilen. För visst är det oftast antingen syltfrukt-, alkohol- eller ekmonster man får i glaset när man har med exempelvis Tabarrini eller Caprai att göra?

174 MUK hos Carlo Merolli.

Lagringsobjekt?

Årets sista viner

Det vinösa nyårstemat här hemma var, hör och häpna; italienskt! Vi har aldrig varit mycket för det där halvfjolliga franska påfundet som bubblar och fräser likt nyuppslagen Seltzer, doftar brödjäst och halvbokna äpplen och i bästa fall smakar Samarin. Nej, en duglig franciacorta eller prosecco gör jobbet minst lika bra. Fokus istället på de rediga grejorna:

Tabui Barolo Riserva 2005 (Gemma) Två nya årgångar har anlänt av Carlo Merolli Selezione-riservorna från Cantine Gemma och vinmarkerna Marenca och Sorì Giblin i Serralunga. Vi är särskilt nyfikna på 2005 som Carlo utsett till lite av en "här-och-nu-barolo", taget i beaktan att det är en riserva vi talar om förstås. Stor, tät doft som beamar oss rakt ner till Langhe med sina intensiva toner av tryffel och rostade hasselnötter. Näsan är verkligen mäktig och  tryffelintensiteten bygger på ytterligare med lite luft då även en lite oljig prägel och ett moln av kamfer ansluter.
I munnen har vi onekligen Serralunga-struktur, men en alltigenom tillgänglig sådan. Syrorna är bra och frukten känns mörk och mogen men kanske en aning dovare än tidigare årgångar. Ett mycket elegant och pampigt uttryck och en barolo på toppnivå, men vi väntar med att fylla på tills vi har provat den förmodat mera lagringskrävande 2006:an. Finns hos Carlo Merolli.

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona - Diego Molinari) Efter juldagens måhända aningen svulstiga epopé, tillägnad den toscanska moderdruvan, går vi loss på ännu en strålande RdM. Diego Molinaris rosso är härligt rödfruktig och läskande men likafullt med en struktur och ryggrad som får mången brunelli att ställa sig i skamvrån. I ärlighetens namn så är nyårsmenyn, med sin oxfilé och murkelsås, kanske inte det här vinets omedelbara hemmaplan. Fast när jag på eftermiddagen smyger undan till ett lugnt hörn med en bit hembakat bröd, en ung gräsig olivolja och ett par skivor salami, då uppstår ljuv musik i samma ögonblick detta sköljs ner med en klunk Cerbaiona rosso.
Ännu en magisk sangiovese, i stort sett lika bra som 2008:an. Slutsålt hos BB-Vin, men det verkar finnas brunello 2006:or kvar...

Amarone della Valpolicella Classico 2005 (Le Ragose) Fin klassisk amarone som vilat upp sig på botti. Tät, mörk frukt omgiven av både sobra syror och tuggiga tanniner - här sitter matchningen med nyårsmaten perfekt. Pigg och livfull amarone långt ifrån de syradävna och fruktpumpade exemplaren som ockuperar SB-hyllorna runtom i Sverige, dessutom ett ypperligt kontemplationsvin. Finns hos Carlo Merolli.

Buon anno e felice anno nuovo!

Sangiovese - en kärleksförklaring

O Du, Jupiters blod
Din nyckfulla nektar i stånd att anta oräkneliga och oberäkneliga skepnader
I orätt förening och i händerna på klåpare och kretiner
Din oljuva gestalt lätt karvas ut och blottar sig oförtäckt och tydlig
Men
När Du likt en högburen aktör lotsas av otadlig regi eller 
som en fullfjädrad flamencogitarrist 'tener duende'
Då saknas merendels motstycke bland brygder och dryckjom
Sinnena bäddas in som i en svepduk av Din söta och klarröda bärfrukt  
Din lättjefulla men på samma gång praktfulla syrlighet bjuder in oss undersåtar
i smakdimensioner och aromkammare, kanske tidigare sällan skådade
av oinvigda och icke upplysta
Ingen börda och inget mörker
Bara ett ljumt lysande sken och yster vällust
Din fallenhet att skildra och mäla Ditt urspung är inkommensurabel
Liksom Din förmåga att återge och berätta för oss om den tid Du är född i
Ditt språk är tydligt och Din röst ljuder hög och kristalliskt klar med en 
omisskännlig nimbus
O du, Jupiters blod

Sangiovese [sann-djå-vés-ä / a.k.a: Brunello, Calabrese, Cardisco, Maglioppa, Moscatale, Morellino, Morellino di Scansano, Nerino, Pigniuolo rosso, Pignolo, Pignolo rosso, Prugnolo, Prugnolo gentile, Riminese, Sangineto, Sangigheto, Sanvincetro, - dal cannello lungo di Predappio, - dolce, - gentile, - di Lamole, - di Romagna, San Gioveto rosso, San Roveto, Tignolo. Nielluccio in Corsica (Frankrike)]  + Lamm [sbst. unge av får - agnellus junioris] = Sublim förening

Rosso di Montalcino 2010 (Santa Maria - Colleoni) är en i det närmaste perfekt rosso, med lika delar aromatisk intensitet och extrem drickbarhet. Otroligt bra sangiovese från en årgång som verkligen skiner.

Montevertine 2007 går från klarhet till klarhet, verkar bara bli bättre och bättre. Åtminstone ett nummer större än sist.

God fortsättning tillönskas eder alla!

Scarzello & Gaja 2005

Det här är ingen utstuderad "modern-vs-trad-barolo"- eller "stor-berömd-stjärnproducent-vs-småskalig-underdog-artigiano"-tuppfäktning, utan bara ett resultat av hustruns och mina lätt divergerande smakpreferenser. Vi skulle ha barolo till den fina kalvryggbiffen, så långt var allt frid och fröjd. Frågan var bara vilken, så vi gick helt sonika ut och valde varsin lämplig kandidat som vi sedan serverade blint för varandra.

Gajas viner är naturligtvis långt ifrån några moderna skräckexempel på hur man kan slakta den delikata nebbiolon och sminka eller förvanska den till oigenkännlighet. Tvärtom kan man med gott fog påstå att Gaja och Elio Altare väl är de barolo-/barbarescoproducenter som bär "barrique-och-rotofermentor"-fanan högst och stoltast i Piemonte. Angelo Gaja är dessutom den som introducerade det tidigare mer eller mindre okända begreppet drickbarhet i den piemontesiska vinvokabulären. Ett sent tillkommet tillskott i produktkatalogen är barolon Dagromis som hämtar sina druvor från två gårdar i La Morra respektive Serralunga d'Alba och har spenderat sitt första lagringsår på nya barriquer och resterande två på stora ekliggare.

Az.Agr.Scarzello är en betydligt blygsammare operation, belägen i downtown Barolo, med 5 hektar vinodlingar i bland annat Sarmassa. Sonen Federico har tagit över spakarna och kör vidare i ultratraditionell stil med lång macerationstid och 28-30 månader på väl inkörda botti. Man har en smakfilosofi för sin barolo där man vill att tanninerna ska vara distinkta och tydliga , men utan att elegansen och fräschören för den skull blir lidande. Har man någon gång besökt familjen Scarzello och suttit i deras provningsrum så förstår man att det vill till en hel del malle i vinerna för att bryta igenom den understundom kompakta rökridån som fadern i huset, Giuseppe - en veritabel skorsten, emellanåt lägger ut.

Båda vinerna är från 2005 - en årgång som det råder mycket delade meningar om och som har betecknats med allt från "drick nu" till "spara tio år" och till och med "undvik", på sina ställen. Vår erfarenhet är att väl valda producenter lyckades mycket bra det här året, om de plockade druvorna ett par dagar "för tidigt" och således undvek det ihållande regn som sedan satte in tidigt i september i Langhe, vill säga.

Låt oss börja dag 1 och vid matbordet - där barolo är skapad för att skina. Det är inte på något sätt uppenbart vilket vin som är vilket, när man sitter med två blinda glas vars innehåll bara är känt i ett av dem. Även om man hade vetat att ett av glasen skulle innehålla en Gaja-barolo hade det nog varit svårt att plocka ut vilket, så här på direkten. Första glaset har något angenämt och förföriskt över sig, där den ivriga amarenafrukten och de silkeslena tanninerna bildar en harmonisk förening med kalven, balsamicoreduktionen och rotfrukts- och kantarellgratängen. Glas 2 är däremot kärvare, nipsigare och lite omognare i munnen, men doften är fenomenal med ymnig, mörk frukt och en julkryddig och mandelmasseaktig rondör. Smaken vill dock inte riktigt spela med så in i kylen och låt karaffen vila över natten. Glas 1 njutes även efter middagen, men nog är det väl lite julmust- och Coca Cola-toner som lurar där i fonden?

Dag 2 hittar vi en yster jordgubbsfrukt som likt fågel Fenix reser sig ur glas 2 och fyller ut den tidigare så vresiga munupplevelsen på ett fint sätt. Syrorna, tanninerna och frukten har kommit i balans och det är plötsligt inget tvivel om att vi har med en ärketraditionell barolo att göra. Scarzellos Vigna Merenda 2005 behöver alltså luft, massor av luft, för att börja lira. Gajas Dagromis 2005, i glas 1, är däremot lite snipigare och kortare i tonen dagen efter. Inte lika munter och mån om att bjuda på sig själv som vid middagsbordet kvällen innan. Dock en mycket elegant och bra barolo i sin stil och det ska bli kul att nypa någon nollfyra och nollsexa framöver. Våra resterande Vigna Merenda 2005:or låter vi däremot vila ett bra tag tills vi ses igen.

6 x PN

Vi är hembjudna till J & H på en lite försenad gåsamiddag och tar tillfället i akt att ställa upp en rad pinoter av lite olika börd, ålder och ursprung som charmat oss på sistone, bredvid varandra för att se hur de beter sig i sällskap med gåsen, såväl som med sina artfränder - och om vi kan känna igen dem?

Glas 1 - Har en näsa som är väldigt up-front med ganska jobbiga Coca Cola- och julmustvibbar. En del petrokemiska toner och en småsyltig frukt ger sig också till känna efter ett tag. I munnen upplever man frukten som kraftigt extraherad, snudd på för långt driven, och det är fat, fat och fat som tar över efter hand. Syrorna känns visserligen vitala men helhetsintrycket är att vi har att göra med en i alla avseenden överdriven pinot noir. Vi hade väl ingen chilenare i laguppställningen...?

Spätburgunder Alte Reben 2010 (Weingut Bernhard Huber) Okej då, Baden... Nja, det här är inget att dricka här och nu. Det är förstås inte omöjligt att frukten lugnar ned sig och att de 18 månaderna på nya barriquer kommer att bli nedtuggade med tiden. Kostar runt €20 direkt från gården.

Glas 2 - Det här är ljusare och skirare både för öga, näsa och gom. Massor av röd bärfrukt och en intensiv pinotparfym som aldrig känns direkt påträngande då den distinkta mineraliteten hela tiden kliver in och reder ut begreppen. Charmig och harmonisk mun av det varma, omslutande och omfamnande slaget med en urläcker calvados-ton som bär iväg den långa eftersmaken. Känns klassisk på något sätt. Bourgogne?

Pinot Noir Fuchsenfeld 2010 (Pittnauer) Sedär; Burgenland, Österrike. Pittnauer övertygar igen - såhär långt har vi golvats både av hans blaufränkisch och St Laurent. Fuchsenfeld är hans "mellan-pinot" och vi vågar knappt tänka på hur bra toppcru'n Baumgarten 2010 kan tänkas vara. Det här inducerar helt klart akut kli i korkskruven! 175 DKK hos Österreich Vin i Köpenhamn.

Glas 3 - Känns lite grönare men ändå med fin ordning i leden. Allt är på plats och man får sig en elegant näsa till livs med en snygg och, återigen, klassisk pinositet i främre ledet. Syrorna är fantastiskt snygga och frågan är om detta inte är bästa vinet till maten? En liten linoljefärgston skvallrar om att vi kan ha en italienare i glaset men jag är långt från säker.

Pinot Nero 2008 (Dalzocchio) Jojomen, en syndigt läcker Trentino-pinot. Kändes som sagt lite stjälkigare än de två tidigare men kommer fint undan med den lilla grönheten. Mycket välgjort och ett utmärkt gåsvin. 185 DKK hos Cibi e Vini eller Carlo Merolli.

Glas 4 - Rymmer kvällens kameleont och berg-och-dalbane-vin. Här startar doften med att fälla upp en plym av vaniljsocker och artificiella frukttoner och smaken känns initialt lite fruktfattig och snipig med en besk twist. Syrorna är höga och det finns en lingonkärvhet som dominerar helhetsintrycket. Doften hämtar sig efter en stund i glaset och bjuder så småningom ut sig med julkryddor, gröna örter och Käck-lakrits. Även i munnen får vi ett helt annat vin med luft då det plötsligt antar en charmerande och ytterst lättsörplad skepnad. Spännande, men vad tusan kan det vara för något?

Bourgogne Rouge 2010 (Hudelot-Noellat) Hett tips från FV som vi högg på direkt. Hävdar sig förstås väl i sällskapet men stilen känns förvånansvärt busig, initialt rent av avig? Om inte kvällens bästa vin så definitivt ett av de mest intressanta och förbryllande. Finns fortfarande att beställa på SB och kostar 185 SEK.

Glas 5 - Distinkt, tydlig, definierad - det här är ett betydligt renare vin än något av de andra. Härlig pinositet med i princip alla rätt. Otrolig spänst i syrorna och frukten är av det där riktigt hallonsaftiga slaget. Klockren balans och inget att hänga upp eller reta sig på. Det här känner jag igen: County Line 2010 - personligt och mycket lätt att gilla.

County Line 2010 (Radio Coteau) Stabil leverans igen. Spelar lite grann i en egen division med sin renhet och elegans. Tveklöst min favorit bland kvällens viner. Kostade 159 DKK hos Bergman Vin i Kokkedal. Tidigare njutet här och här.

Glas 6 - Reduktiva toner i massor, en hel del fat och en kraftfull frukt där bakom. Ganska mycket av allt till en början men med lite luft lugnar det ner sig och blir till slut en riktigt trevlig bekantskap. Schysst harmoni i munnen, syrorna känns stadiga och väl uppbackade av frukten. Viss mognad leder förstås tankarna till kvällens äldsta vin.

Spätburgunder Alte Reben 2002 (Weingut Huber) Jodå, det kan tydligen ordna upp sig med tiden. Frågan är förstås om man använde sig av lika hårt rostade fat, som 2010:an antydde att man gör idag, för tio år sedan? Vi drack även Hubers enklare spätburgunder Malterdinger 2010 "utom tävlan" och som vanligt tyckte jag bättre om detta än om de mera överarbetade vinerna längre upp i hierarkien. 2002:an kostar €27 direkt från gården.

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)

Vid vår nyligen avhållna bloggträff i Köpenhamn var det framför allt ett av alla de provade vinerna som slog an ett glädjens ackord på min, och flera av de andra deltagarnas, lyra. Finn Klysner dukade fram en sagolik Gattinara 2006 från Mauro Franchino som fick änglarna att sjunga och de övriga röda vinerna på bordet att framstå som tämligen klumpfotade och baktunga, i jämförelse. Men att prova ett vin är en sak, att beskåda och avnjuta det i arbete en annan.

Därför snittar vi andäktigt upp vår låda och låter en flaska få snurra sig ett par varv i karaffen innan den ställs på bordet tillsammans med kalvrulladerna och gräddsåsen. Den sparsmakade information som står att finna om den här ytterst småskaliga producenten (2400 flaskor 2006) är att Mauro Franchino är en blygsam man som med stor passion brukar sina 3,5 [sic!] ha i Lurghe, Gattinara. Vinet ligger 4 år på botti och 1 år på flaska innan det släpps.

Brukligt skirt, rubin- och granatäpplerött riktigt strålar det om glaset. Doften är med på noterna direkt och är inget annat än ren och skär nebbiolo-romantik med alla de vederbörliga nordpiemontesiska florala elementen på plats - rosor, violer, eterneller och en pust liljekonvalj på toppen. En exemplarisk näsa som verkligen får en att förstå varför nebbiolo brukar inta frontpositionen, möjligtvis strax bakom pinot noir, när det talas om viners elegans och komplexitet. Ultratraditionellt stuk utan några påtagligt mörka stråk av tjära och dylikt - ska man hänvisa till någon like i Langhe får det nog bli Brovia eller Giuseppe Mascarello.

Munnen är så där läckert avvägd med lika delar lätthet och intensitet. Tanninerna är smärgelduksfina och slukas upp fint av gräddsåsen, syrorna hänger med hela vägen och är snyggt mandarinaktiga till sin karaktär. Vinet lever verkligen upp vid matbordet och fungerar lika bra som njutningsmedel, ackompanjatör och törstsläckare. Aldrig tungt eller trögdrucket, karaffen liksom bara evaporerar...
Precis sånt här vill man snubbla över oftare! 190 DKK hos DWC-Vin.

Nosiola Vallagarina 2010 (Vilàr)

DN Söndag hade ett uppslag senast där de lät en samling sommelierer tipsa om olika juliga smakkombinationer. Lovvärt initiativ men tyvärr ganska stiffa och icke-revolutionära semi-empiriska rön av typen: "sauternes och blåmögelost", "Moscatel de Setúbal och knäck", "riesling och sill" osv. Fast Maximilian Mellfors' tips om "orange vin och julskinka" stack förstås ut. " Äpple och fläsk är ju gott ihop, så jag tycker att orange vin till julskinkan passar väldigt bra" säger Maximilian.
Såvida inte det särskrivna "orange vin" är någon alldeles ny vintyp som jag inte känner till, så måste jag nog invända att alla orangea viner inte smakar likadant. Jag skulle nog kunna drista mig att påstå att inga av de orangeviner jag provat smakat alls likadant, och förmodligen skulle endast en handfull av dem trivas något sånär ihop med en julskinka. Skulle en hipp Stockholmssommelier komma undan med att tipsa om något så diffust som "ett rött till entrecoten" i landets största morgontidning? Är vi ännu ett tröttsamt fall av varumärkesbyggande på spåren, där man tar alla tillfällen i akt för att förknippa sitt namn med en företeelse?

Hur definerar man förresten ett orangevin - ett vin gjort på gröna druvor där musten under en längre period haft skalkontakt? I så fall kvalificerar sig sällan viner gjorda på bleka och tunnskaliga nosiola som särskilt orangea, oavsett hur lång skalkontakten varit - Foradoris ljuvliga amforajästa Fontanasanta 2010 är ju, trots flera månaders skalmaceration, alldeles blekgul. Vilàrs Nosiola 2010 utger sig visserligen inte för att vara ett orangevin, utan har i stället efter en kort kallmaceration fått en post-fermentation-maceration, på bottensatsen fram till februari/mars.

Härligt vin, hursomhelst! Här finns all den äpplighet som en julskinka kan tänkas kräva, och stråk av torkad aprikos och mandel därtill. Finstämd och elegant näsa som trivs bäst när temperaturen stigit en smula. Munnen är lätt viskös med en guläpplig fruktprofil, dämpade syror som sjunger i mellanregistret och massor av mineralitet. Mycket bra och användbart, precis som stallbrodern Marzemino 2010. Kostar 99 DKK hos Cibi e Vini.

Stransì (Ioppa)

Ingvar skrev en bra grej härförleden, om hur det kan vara när bloggarinspirationen uteblir och vad som kanske ibland ska till för att ge den en knuff framåt. I mitt fall har en lysande I Veroni Chianti Rufina Riserva 2008 (ge den luft, massor av luft så samlar bigarråfrukten ihop sig och bäddar in faten riktigt snyggt - 115 DKK Carlo M), en Castell'in Villa Chianti Classico Riserva 2006 (torr, stram, ytterst traditionell riserva som kanske saknar de där riktigt sprittande syrorna som ska till för att få mig att gå igång på samma sätt som VS - 239 DKK BB Vin) och en Cascina Baricchi Brigante in fuga 2006 (Langhe-pinot nero som lyckas med det avundsvärda konststycket att presentera sig både snyggt och ärligt, såväl ampelografiskt som geografiskt - 124 DKK Carlo M) passerat revy på sistone utan att få mig att osäkra bloggbössan och skjuta iväg en post. Men så ikväll hände det...

Och det skulle minsann till ett dessertvin för att pergamentet skulle rullas ut, gåspennan doppas i bläckhornet och monokeln nogsamt klämmas fast i ögonvrån. Stransì är en kuriositet i ordets rätta bemärkelse: Det här är 100% vespolina, från Ghemme-producenten Ioppa, som plockas i september och får ligga och torka, passito-style, till februari då en lång maceration sätts igång varpå musten läggs på fat i tre år. Utbytet från den plockade druvan till färdigt vin är knappa femtedelen.

Doften är inget annat än nobel med marsipan, nyöppnat schatull i valnöt eller jakaranda, lagrad jamaicansk rom, chokladdraperade körsbär och dyrt läder. Munnen bjuds på en mycket djup och intensiv fruktighet som ligger åt det lilasvarta bigarråhållet samt en mäktig och förbluffande klädsam tanninmatta som genast griper tag i gom och tandkött för att sedan ligga kvar där en lååång stund, medan eftersmaken långsamt liksom trippar ut och gör stilfulla piruetter på tungroten. Ett sagolikt gott vin som är som klippt och skuret för att sättas i arbete till julegodterna och till väl valda vällagrade ostar. Klockrent klipp för 215 MUK hos Carlo M!