En enkel tumregel för att hamna hyfsat rätt i Piemontes årgångsdjungel under 2000-talet är: jämna år i Langhe (nej, inte 2002 förstås) och udda i norr. Här uppe gör det sällan något om det skulle råka bli en klethet och torr sommar utan här välkomnar man snarare en klimatförändring, och önskar att alla EU-medborgare bodde i 22-rumsvillor som Al Gore och hade direktverkande elelement som drevs av privata, överdimensionerade ställverk. Typ. Lite extra mognad skadar inte här, om man säger så.
Antoniolos bas-gattinara är gjord på 100% nebbiolo från 40-50-åriga stockar på de vulkaniska sydslänterna i Osso San Grato, Castelle och San Francesco som fått ligga på stora fat.
Doften berättar till en början inte så mycket om sig själv men efter luftning formligen skiner det av medicinalörter, bigarråer och rönnbär. En finstämd komposition av gammalt och nytt, helt i balans. Munnen bråkar också lite och känns först en smula snörpig och tajt men luckras så sakteliga upp med mat, en fin bit rostbiff med en pregnant nötighet är den rätta medicinen. Efter en kväll i friska luften lever det upp på allvar och just i detta nu har vi plötsligt ett ytterst njutbart kontemplationsvin i glaset.
Nämner man namnet Gloria Estefan så är risken högst påtaglig att man hos den eventuella samtalspartnern framkallar inre bilder av äppelkindade, råpermanentade, solarierostade och atletiska ungdomar i rosa pannband, lila benvärmare och midjekorta kavajer som rör sig taktfast och ultragymnastiskt till pentatoniska DX-7-slingor över brutalt gateade virvelkaggeslag frenetiskt landande på 2 och 4. Men det finns en annan, mera spännande sida av Gloria Maria Milagrosa Fajardo García de Estefan. Nämligen den där hon återvänder till sina kubanska rötter och berättar vem hon egentligen är och var hon egentligen kommer ifrån. Och aldrig har hon väl gjort det med sådan emfas som i låten "Mi Tierra".
Det är lika mycket Glorias smäktande stämma och frapperande rytmiska ackuratess som det helt fantastiska bandet, med sin makalösa interplay och energi, som får mig att sitta där med hakan i knäet varje gång jag lyssnar på den här låten. Den här salsan rymmer lager på lager av intrikata rytmer, clavéer och tension/release-uppvisningar som ständigt rör sig och drar åt olika håll men likafullt arbetar tillsammans och bildar en stor, mjuk, böljande helhet som är omöjlig att sitta still till, men som samtidigt är lika tajt och stram som Christer Glenning i en integralhjälm. Det här är grymt. Synbarligen så enkelt, men skrapa lite på ytan så häpnar man över vilken komplexitet och vilket djup det här rymmer. Både Gloria och Gattinara 2005:an.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar