Gattinara 2006 (Mauro Franchino)

Veckan som gick nåddes vi av den sorgliga nyheten att gitarristen Jim Hall dött i sömnen natten till den 10 december, 83 år gammal, i sin lägenhet på Manhattan. Jim Hall var tvivelsutan min, och otaliga andra jazzgitarrfrälstas största idol och främsta källa till inspiration. En elegansens och smakfullhetens överstepräst som alltid satte melodin i främsta rummet och på ett unikt och närmast övermänskligt sätt alltid lyckades styra undan klichéernas och de spektakulära posernas alltför väl uppkörda hjulspår. Jim var en av jazzgitarrvärldens mest notabla stilbildare, som med sin sparsmakade och rena stil egentligen blev mer känd för tonerna han inte spelade än för något annat. Han var också en av de sista i sin generation jazzmusiker - de som verkligen var med hela vägen från slutet av 50-talet - och spelade redan vid unga år med Sonny Rollins, Bill Evans, Art Farmer, Ben Webster, Miles Davis et al.
En av de allra största har alltså gått vidare och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Requiescat In Pace, Jim.

Tankarna vandrar, vad kan vi dricka för att hedra denna ikon? Skulle vi översätta uttrycket i hans gitarrspel till motsvarande vinösa språkdräkt skulle vi med all sannolikhet till slut hamna i en bourgogne av ädelt och gärna moget snitt. Men vi har en fin ryggbiff med porcini-fyllda tortiglioni och en gräddig sås på rödgul trumpetsvamp och dijonsenap på spisen vilket får mina smaklökar att formligen illvråla nebbiolo, och inte nödvändigtvis lastgammal sådan. Och definitivt inte modern, hårt extraherad eller varmfruktig barolo utan möjligtvis halvung, traditionell barbaresco. Men så drar vi oss till minnes den här synnerligen stilfulla skapelsen, senast påsedd för precis ett år sedan och således lagom i tiden att kolla av igen. Måhända en nebbiolo värdig att hedra Jim Hall?

Vi låter Mauro Franchinos Gattinara 2006 sjunga upp sig med en rejäl vända i karaffen. Därefter får vi njuta alla de typiskt nordpiemontesiska attributen som rabarber, blodigt mineraliska stråk, eterneller, rosor, viol och en intensiv stenfruktsparfym. Även en del mörkare frukttoner och en pust brasrök förnims som har kommit till sedan sist vi sågs. Alltjämt elegant och sober nebbiolo i riktigt vacker skrud.
Inte heller munnen lämnar en besviken, fin och jämn i strålande balans och med lena tanniner. Inga yviga gester, ett ödmjukt och intagande vin som man bara vill ha mer av, ju längre kvällen lider. Precis som Jim!