Mästarmöte

Antonio Cerri och Teobaldo Cappellano var två extraordinära piemontesiska vinprofiler som lämnade tunga avtryck efter sig i sina respektive hemtrakter: Boca och Serralunga d'Alba. Båda var nebbiolopartisaner, born and bred, av den gamla goda och orubbliga sorten som hade en mycket klar och odistorderad bild av hur deras viner skulle smaka. Med tradition och typicitet som främsta fyrbåkar gjorde de här båda herrarna viner som tydligt och varmhjärtat gestaltade såväl områdets terroir som druvans karaktär och vinmakarens persona. Vi har Cappellanos Barolo Pie Rupestris, från det varma, nederbördsfattiga och knepiga 2003, samt Cerris Boca från det likaledes varma men synbarligen avsevärt stabilare 1990 i glasen.

Boca Campo delle Piane 1990 (La Meridiana) När Christoph Künzli köpte Antonio Cerris gamla cantina i slutet av 90-talet fanns det vin som fortfarande låg kvar på de stora, gamla faten. Han smakade och kunde konstatera att det mesta var i strålande skick och beslöt sig för att låta buteljera det. Vi fick smaka 89:an när vi besökte Künzli ifjor och blev smått lyriska. 1990:an ser betydligt mera sliten ut i sin bruna och grumsiga stass. Även doften är längre gången i mognaden med buljong, torkad Karl-Johan och japansk soja men under alltsammans lurar mörk viol, eterneller, bruna kryddor och en frukt som drar åt pomerans och mandarin av det lätt torkade slaget.

I munnen blommar frukten ut och känns snäppet vitalare, understödd av fint avrundade apelsinsyror och en mogen, slät tanninprofil. Eftersmaken är lite snöpligt kort, nästan avsnoppad, men som helhet är det här en mycket njutbar Boca i full mognad. Jag minns 89:an som en mäktigare upplevelse, fast flaskvariation är ju förstås en inte försumbar parameter i det här sammanhanget, för att inte tala om ynnesten att få prova vinet på plats, i cantinan där den vilat under hela sitt liv.

Barolo Pie Rupestris 2003 (Cappellano) Rasande läcker trad-Serralunga-barolo med lager på lager av klassiska attribut: torkade rosor, tjära, hela kryddlådan med nejlikor, kryddpeppar och korianderfrön samt på toppen suckat och nystoppad pipa. Munnen fylls ut rejält av den mörka tobaksbemängda bigarråfrukten och de oslipat snabbmognade tanninerna. Mäktig munkänsla och en lång sugande eftersmak. Ytterst delikat klassisk barolo som man inte behöver vänta med att dricka tills att de där orangea kuverten inte längre är prognoser. Lika säker leverans som de andra testade 03:orna.