söndag 30 september 2012

Mästarmöte


Antonio Cerri och Teobaldo Cappellano var två extraordinära piemontesiska vinprofiler som lämnade tunga avtryck efter sig i sina respektive hemtrakter: Boca och Serralunga d'Alba. Båda var nebbiolopartisaner, born and bred, av den gamla goda och orubbliga sorten som hade en mycket klar och odistorderad bild av hur deras viner skulle smaka. Med tradition och typicitet som främsta fyrbåkar gjorde de här båda herrarna viner som tydligt och varmhjärtat gestaltade såväl områdets terroir som druvans karaktär och vinmakarens persona. Vi har Cappellanos Barolo Pie Rupestris, från det varma, nederbördsfattiga och knepiga 2003, samt Cerris Boca från det likaledes varma men synbarligen avsevärt stabilare 1990 i glasen.



Boca Campo delle Piane 1990 (La Meridiana) När Christoph Künzli köpte Antonio Cerris gamla cantina i slutet av 90-talet fanns det vin som fortfarande låg kvar på de stora, gamla faten. Han smakade och kunde konstatera att det mesta var i strålande skick och beslöt sig för att låta buteljera det. Vi fick smaka 89:an när vi besökte Künzli ifjor och blev smått lyriska. 1990:an ser betydligt mera sliten ut i sin bruna och grumsiga stass. Även doften är längre gången i mognaden med buljong, torkad Karl-Johan och japansk soja men under alltsammans lurar mörk viol, eterneller, bruna kryddor och en frukt som drar åt pomerans och mandarin av det lätt torkade slaget.

I munnen blommar frukten ut och känns snäppet vitalare, understödd av fint avrundade apelsinsyror och en mogen, slät tanninprofil. Eftersmaken är lite snöpligt kort, nästan avsnoppad, men som helhet är det här en mycket njutbar Boca i full mognad. Jag minns 89:an som en mäktigare upplevelse, fast flaskvariation är ju förstås en inte försumbar parameter i det här sammanhanget, för att inte tala om ynnesten att få prova vinet på plats, i cantinan där den vilat under hela sitt liv.


Barolo Pie Rupestris 2003 (Cappellano) Rasande läcker trad-Serralunga-barolo med lager på lager av klassiska attribut: torkade rosor, tjära, hela kryddlådan med nejlikor, kryddpeppar och korianderfrön samt på toppen suckat och nystoppad pipa. Munnen fylls ut rejält av den mörka tobaksbemängda bigarråfrukten och de oslipat snabbmognade tanninerna. Mäktig munkänsla och en lång sugande eftersmak. Ytterst delikat klassisk barolo som man inte behöver vänta med att dricka tills att de där orangea kuverten inte längre är prognoser. Lika säker leverans som de andra testade 03:orna.

8 kommentarer:

Ingvar Johansson sa...

Hmm, jag plockade fram båda dessa flaskor i fredags men fegade ur och valde G Mascarellos LN 09:a som var bra mycket bättre nu än vid förra försöket.

Italienska viner sa...

Den vinösa klärvoajansen upphör aldrig att förvåna. Allt som oftast formeras det en telepatisk Bermuda-triangel mellan Bjäre, Göinge och Aarhus, vad det verkar... :)

/Patrik

Finare Vinare sa...

Låter alldeles underbart!

Vem är det som sitter i Bermudashorts i Aarhus vid den här årstiden?

Italienska viner sa...

PR-Niels och jag har lyckats dricka samma viner vid samma tillfällen ett par gånger. Till och med samma två viner, vid ett tillfälle...

Bermudashorts i oktober är nog dessvärre exklusivt för den göingska rivieran, medan man på Bjärehalvön plockar ur malkulorna ur ulstern och impregnerar sydvästen så här års. ;)

/Patrik

Piu Rosso sa...

Desværre har jeg hverken Campo delle Piane eler Cappellano i kælderen, men HVIS jeg havde, ville jeg sikkert også have haft hænderne på dem;)

Din fine indledning får mig til at tænke på det lidt besynderlige paradoks, at de egensindige og personligheder i vinens verden ofte er bannerfører for tradition og typicitet..

VH Niels

Carlo sa...

Der er en god forklaring til din betragtning PR-Niels: at være "traditionalist" (ikke konservativ)
kræver et dybt kendskab til ens terriorie historie, traditioner og virkelighed. I den proces opdager man at traditionen bærer med sig en forklaring om hvorfor tingene er blevet som de er og hvorfor de har det tempo og de rytme de har. At følge denne rytme, kan bringe en ud af takt med de andre, der følger deres eget tempo og ikke naturens.
(Eller noget i den dur!...)

Italienska viner sa...

Jag tänkte just säga att man bör nog varit lite av en fritänkare för att stå emot moderniseringsvindarna som ven under 80- och 90-talen. Att inte dras med i poängjakterna krävde nog en rejäl dos egensinne. Fast Carlo uttryckte det mycket mer poetiskt... ;)

/Patrik

Piu Rosso sa...

Ja! Det giver mening. Tænk bare på den radikale pioner Radikon: "Jeg laver jo bare vin som min bedstefar gjorde"

vh Niels