Besök hos Brovia

Fratelli Brovia startade sin vintillverkning redan 1863 men på grund av den världsomspännande lågkonjunkturen lade man ner produktionen 1932. Giacinto Brovia drog åter igång verksamheten 1953 och idag är det hans döttrar Elena och Christina - "agrotekniker" respektive "enotekniker" - som sköter ruljangsen. Man har fina marker i Castiglione Falletto och Serralunga d´Alba från vilka druvor till, inte mindre än, tretton olika etiketter hämtas. I portföljen finns bland annat fyra cru-barolo.

Vi sätter oss ner vid ett vackert gammalt bord i provningsrummet varpå den supertrevlige Alex Sanchez - ingift via agroteknikern Elena - spänner ögonen i oss och frågar:

- Vad är det som gör att ni är här och varför vill ni bekanta er med våra viner?

- Vi smakade er normale 2004 och Villero 2004 i somras och föll för renheten och den finessrika aromintensiteten.

Alex ler och säger att det var det rätta svaret varpå vi får oss en liten rundtur i cantinan som ligger alldeles i anslutning till fäderneshemmet, utmed Via Alba i treriksröset mellan Castiglione Falletto, Barolo och Annunziata.

Det första som möter oss är fyra stora betongbehållare som används till jäsningen av gårdens fyra cru-baroli och de bägge barberorna. Dolcetto och arneis går i rostfria ståltankar, logistiken är inte okomplicerad med tretton olika sorters vin. En cru-barbera - Brea -ligger på barriques och den rena Sori del Drago ser bara stål. I övrigt använder man enbart stora botti på 3000 l till lagringen av sina viner.

Man är sedan ett år tillbaka organiskt/ekologiskt certifierad men man får inte lov att kalla sig detta förrän efter en övergångsperiod på tre år. Tidigare har fadern tyckt att dylika certifikat bara är snobbig marknadsföring men döttrarna har tydligen stämt i bäcken på sistone. Man använder dock precis samma metoder som man alltid har gjort fast nu ska man, till sist, få papper på att man gör det...

Vi får prova barberan Sori del Drago 2008 med frukt från både Garblèt Sué (Fiasco) och Serralunga, det gjordes ingen Brea 2008 så druvmaterialet ska vara ett snäpp bättre än normala år. Det är en ren, frisk och rödfruktig barbera med fräsch menthol och nästan vitvinslika syror - fin fettspjälkarkapacitet. Ganska enkel, rak och charmig barbera.

Vi fortsätter med Barolo Rocche 2006 som till att börja med visar upp en frisk, sval och lätt isande frukt. Rocche di Castiglione är lite av ett flaggskepp i goda år, jordmånen är 15-20 cm kalk och lera med en ovanligt hög andel sand. Detta brukar borga för elegans och "femininitet" som spanjoren Alex uttrycker det.

De florala referenserna är många med rosor, violer, liljekonvaljer och ett moln med torrt lakritspulver som bakgrund. Allt är faktiskt på rätt plats i munnen - fruktsyra och tanniner i fin balans med en sidenpulvrig munkänsla som resultat. Lång och sobert elegant eftersmak - ett riktigt kanonvin!

Villero är lite varmare med sin sydvästvända exponering och jorden består av kalkrik lera, vilket ger något större och kraftigare viner som brukar ta god tid på sig att visa sitt rätta jag. Barolo Villero 2005 strålar dock av rödsöt körsbärsfrukt - stor, intensiv och framåt direkt. Alex är särskilt förtjust i 2005 som årgång överhuvudtaget, ett alldeles perfekt nebbioloår om man bara plockade i rätt tid och med rätt mognad. Vi har hört flera mindre producenter som tyckt att deras nollfemmor blev mycket bättre än vad de hade vågat hoppas på.

Doften går över i en intensiv målarburksfas men den kraftfulla fruktaromen hänger kvar. Smaken byggs kring en solid tanninstruktur med gott om mineraliska undertoner och en eftersmak som vägrar sluta - ja, jösses vad läckert.

Man har även mark i Serralunga d´Alba, större delen av Renato Rattis gamla vingård Brea är idag i Brovias ägo. Marken är ansedd som en av Serralungas bästa och brukar släppa ifrån sig stramt eleganta viner. Barolo Ca´Mia 2005 har en markant mörkare frukt som känns köttig och rå. Något mindre charm och väsentligt mindre elegans än de två tidigare, här kan anas en viss alkoholhetta som gasar på och får helhetsintrycket att sammanfattas som "mycket av allt". Ca´Mia behöver helt klart ligga till sig, åtminstone ett decennium.

Imponerande serie viner som verkligen ger det luddiga begreppet "terroir" ett ansikte.

Vi kommer in på ämnet korkar och Alex berättar att de har måttliga problem med traditionella korkskador men ett desto större bekymmer med det han kallar: false cork, där vinet inte uppfattas som skadat av konsumenten men på grund av dålig korkkvalitet underpresterar. När en ny korkleverantör ska kontrolleras så tar man helt sonika 100 korkar och lägger i 100 glas med, helst vitt, halvtorrt och billigt, vin. Efter att korkarna marinerats rejält i vinet så doftar man på korken och vinet och kollar hur många som är kuranta, varpå kvaliteten på korkarna bedöms.

- Korkar är som skatter och döden - man kommer inte undan dem. Säger Alex.

Vi avslutar med en kuriositet: Solatio Dolcetto d´Alba 2007 som är senskördad dolcetto - två veckor efter ordinarie dolcettoskörd - från 45-50-åriga rankor som fått macerera i uppåt 10 dagar. Vinet görs bara särskilt gynnsamma år och i en upplaga om cirka 3000 flaskor.

Färgen är blålila och opaque. Doften är sprängfylld av mineral och blåbär och munnen sköljs med en koncentrerad frukt i ett vackert balanserat paket. Lång och fysiskt skön eftersmak med kittlande lingonsyror - både väldigt druvtypiskt och samtidigt helt unikt.

Fantastiskt hög kvalitet rakt igenom i en stil som definierar elegans och renhet.

Moestue importerar till Sverige och Domaine Brandis till Danmark.