Vi samlar ihop oss ute i provinserna och bjuder över de två supersympatiska gentlemännen från Billigt Vin; Ingvar & Jörgen, till en Asa Med Egna Pavor-sammankomst i hjärtat av Skåne.
Känsliga läsare varnas härmed - i detta inlägg förekommer det viner av ickeitalienskt ursprung!
Först ut har vi ett halmgult vin som känns fullvuxet direkt, massor av tropisk frukt och en trevlig sötma i doften. Pigg syrlighet och lite aptitretande stickighet i kinderna trots några extraår i källaren. Ett mycket välbalanserat och sympatiskt vin som hade tålt ett bra tag till på rygg.
Montenidoli Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2004 fanns tidigare att köpa hos Erik Sörensen, alla som någon gång varit på deras vinfestival i Kokkedal har säkert råkat på Elisabetta Fagiuoli som alltid talade sig varm för sina viner på snabbt exekverad italienska vare sig man förstod vad hon sade eller ej. Hennes bas-vernaccia är ruggigt bra och finns dessutom i versionerna "Fiore" och "Di Carato" som lagrats på ekfat. Dessvärre är vinerna lite svårhittade men finns hos ett gäng tyska handlare för den nysgerrige.
Lätt slöjighet, blåröd med avsevärd transparens. Blommig och elegant med stram bärighet. Rödfruktig i ordets rätta bemärkelse, ett uns varmt gummi och lite rökighet smyger sig förbi.
Mäktig strävhet och matkrävande syror ger ett svalodlat intryck, ett elegant och pampigt vin som lurar bort mig till norra Rhone och de andra till Bourgogne.
Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2008 kommer alltså från Sicilien... Druvan heter nerello och har odlats på ca 1000 meters höjd vilket lär vara högst i Europa så det förklarar det svalodlade stuket. Vinifikationen beskrivs som "klassiskt burgundisk", 25% ny ek används.
En del info om vinerna finns hos Michael Skurnick.
Fantastiskt kul att prova och en riktigt högklassig producent som måste utforskas vidare.
Nästa vin är ljust rubinrött, klart och transparent. Doften ger söta fattoner och en dov ton av vegetativ multnad. Mängder av knallröda mogna bär slösar med sötfruktigheten.
Massiv pinot-karaktär som växer och växer tills kuporna knappt räcker till.
Mjuk och rund i munnen men med ett gäng ungdomliga syror som trilskas lite i bakgrunden, fint balanserad men kanske en smula ung. En fräsig grapefruktbitterhet mynnar ut i eftersmaken, väldigt elegant.
La Pousse d´Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées 2006 är domänens monopole och årgången något av ett mellanår enligt expertisen. Ett bra vin som känns helgjutet och väldigt troget sitt ursprung - elegans och finess som ger mersmak.
En väsentligt tätare brygd äntrar scenen, blåröd och nästan trögflytande. En pust av stickig senap sätter fart på näskanalerna och följs av varmt däckgummi och lite rök. Mogen mörkröd frukt med sukatsötma och lite russin. Ett stråk av smält vax och honung stämmer upp.
I munnen är det maffigt med en rund och varm känsla, eftersmaken är nästan söt och håller sig kvar ganska länge.
Tankarna far direkt till södra Rhone och ett varmt 2007.
Ch.Lamargue Grand Reserve 2004 kommer från Costiere de Nimes där Languedoc möter Rhone. Vi har att göra med syrah och en kraftfull vinstil som känns rustik och ärlig. Ger ett klart yngre intryck än sina sex år och bör kunna ligga till sig ytterligare. Kom i februari och finns fortfarande att få tag i.
Bruntingerad och med viss transparens möter nästa vin upp. En stor och kraftig doft av jordgubbar, hallon och lakrits. I nästa våg kommer däck, lösningsmedel och fler rödmogna bär.
Strålande vitalt och elegant trots alla muskler, stort och volymiöst i munnen med en rund och välskulpterad känsla som bärs fram av lätta syror.
Ingvar är först i Bordeaux men hamnar via Australien till sist i Californien, Jörgen skulle litat på sin första instinkt och ylat Amarone!
Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella 2001 är en ovanligt finlemmad och stilfull amarone som har behållit alla sina ungdomliga drag intakt och lurar därför lätt iväg en på jorden runt-resor om man provar blint. Macerationen pågår i 30 dagar och man lagrar därefter på fransk ek i varierande storlekar under 24 månader.
Till lammgrytan med svamp borde en barolo funka, vi ger busåret 2002 förnyat förtroende och plockar fram Gigi Rossos Arione Barolo 2002.
En ganska tunn historia med lite däck, gummi och animaliska referenser. En viss sötma i doften antyder röda vinbär och hallon. Smaken är alldeles för anonym för att vara en vingårdsbetecknad barolo, eftersmaken kort och blek. Vi har aldrig smakat någon annan barolo av Gigi Rosso men antar att detta inte är representativt?
Ytterligare ett rött vin kommer i mörk och tät djupröd dress. Lite medicinala toner som sveper undan och lämnar plats åt grön paprika, vita vinbär och färska örter. Ljus frukt som ger ett fräscht och svalt intryck. Syran är tät och absolut matkrävande, tanninerna inte fullt så framträdande.
Det här vinet hade Ingvar med sig sist han var här men då glömde vi att prova det så nu var ett lysande tillfälle att ordna en blind-date mellan de båda. Han hamnar hyfsat rätt geografiskt (Norditalien) men lutar nog mer åt väst än åt öst och tänker dolcetto eller något dylikt.
Cecchetto Raboso del Piave 2005 kommer från Treviso,Veneto. Rabosodruvan lär vara en bångstyrig rackare att få bukt med, man skördar när druvorna är lätt övermogna och låter dessa sedan macerera i ekfat under 12-14 dagar. Lagring sker till 40% i barrique och resten på 3000-litersfat.
Ett intressant och mycket kul vin att få prova.
Vi håller oss kvar i samma hörn av Europa; i byn Ceglo, på gränsen mellan Slovenien och Italien, huserar vinhuset Simcic. Vi har deras Simcic Teodor Belo 2005 i glaset, en gyllengul skapelse som strålar. Doften är rik på gula äpplen, honung och galiamelon. I munnen får man ett fantastiskt stort smakspektrum och en eftersmak som inte vill sluta. Ett ytterligt komplext och ljuvligt vin som passar som hand i handske till valfria salume och ostar.
Ett absolut köpmåste utfärdat - var, Ingvar?
Vi avslutar med en husfavorit: Ca du Giaj Moscato d´Asti 2008 som spritter av gul frukt, ananas, inlagda päron och ett uns ingefära. Finfin balans mellan sötma och syror gör detta till ett piggt och intressant dessertvin som kan njutas som det är, till någon fruktefterrätt eller en sorbet.
8 kommentarer:
Hej Patrik ! Stort tack för gårdagens jordenrunt-tur. Tufft att gå vilse på det som borde vara min hemmaplan. Dessvärre kommer det med största sannolikhet att ske igen. Vore kul att höra något om hur vinerna utvecklades under kvällen. Min känsla var att alla hade mer att ge,
Simcics viner finns i BS (74594 ) men kan också köpas till 30% lägre pris hos danska Winewise(www.winewise.dk)
Gigi Rosso brukar vara bra, speciellt Arione. Skullen ni någonsin springa på buteljeringen av Arione från den lilla delen under det gamla olivträdet, Arione Sôrì Dell'Ulivo, missa den inte. 1990 av det vinet var stort.
Det sagt, 2002 var så dåligt år att alla normala referensramar faller bort.
Ingvar - tack själv! Lika trevligt som vanligt.
Raboson hade du säkert känt igen ikväll, ett helt annat vin med dovare syra och tuffare tanniner.
Simcicen är jag helt såld på - varför har man aldrig smakat detta tidigare?
Winepunker - jo, vi får nog ge en bättre årgång förnyat förtroende avseende Gigi Rosso. Lite förbryllande dock att man har så taskigt omdöme att man släpper en cru-barolo -02, man kunde i alla fall nedklassa till en normale eller nåt?
/Patrik
Kan tyvärr inte hålla med Winepunker om Gigi Rosso. Själva har vi bara provat en gång men då i en väsentligt bättre årgång (2000). Det vi upplevde var så långt ifrån det vi gillar att vi varit föga hågade att prova på nytt. Aromatiken var allt annat än Nebbiolesque och det den istället hade att bjuda på var föga angenämt. De recensioner jag ramlat på (alla möjliga årgångar) påminner tyvärr också i många fall om Patriks, i vart fall vad slutomdömet beträffar, även om undantag självfallet finns.
Inte desto mindre hoppas jag fortfarande att jag har fel. Arione är en utmärkt vingård som borde kunna leverera toppresultat (och sannolikt också gör det ... i Enzo Bogliettis händer). Gigi Rossos viner är också rätt lätta att få tag i och säljs till lägre pris än många andra vingårdsbarolo.
Kul annars att ni provat ett vin från Goriška Brda, som ju har ungefär lika goda förutsättningar för vinodling som det väsentligt mer berömda Collio på andra sidan gränsen. Vi var på besök där för en fem år sedan och hälsade då på hos Edi Simčič, granne och möjligen också släkting till Marjan Simčič, som producerar Teodor Belo. Om jag minns rätt försökte vi titta in hos Marjan också men där var det tyvärr stängt.
Möjligen är Edi den mer välkände av de två, i alla fall internationellt. Även han har tidigare funnits på SB. Vi har dock, särskilt med tiden, funnit Edis viner vara i ekigaste laget för vår smak. Vi har fortfarande en flaska av hans röda toppvin, Duet Riserva, årgång 2000, i källaren i föhoppning om att eken så småningom skall integreras.
Man får hoppas och tro att Marjan är lite mer återhållsam med träet. Det förefaller ju så, i vart fall vad Teodor Belo beträffar.
Anders ! Teodor Belo har lagrats nästan två år på ek, ribolla och tocai på botti och pinot grigio pe barrique men det funkar bra ändå. Det handlar väl också om vilken kvalité på frukten man har
Ingvar! Jag tror den huvudsakliga skillnaden i detta fall stavas botti kontra barrique. De stora faten ger knappast några tydliga ektoner (om de inte råkar vara helt eller nästan nya) och den barriquelagrade delen (pinot grigio) uppgår bara till 20%.
Min gissning är att Edi har lika bra frukt som sin namne Marjan. Men i Edis fall var det barriquer för hela slanten, i alla när vi avlade visit för fem år sedan.
Hej Patrik! Många tack för en givande eftermiddagsprovning. Hoppas vi kan återupprepa AMEP-konceptet någon mer gång framöver, kanske hos Billigt Vins sydliga falang
Hej Jörgen, tack själv!
Vi måste absolut upprepa, ju förr desto bättre!
/Patrik
Skicka en kommentar