onsdag 9 december 2009

Amarone med Mikael Lyng


Den lokala munskänkssektionen har fått besök från Danmark igen, Mikael Lyng från MwineM har lastat sin lilla Citroen C3 knökfull med amarone och susat över bron i expressfart.
Just amarone och således Veneto är Mikaels stora passion, han har skrivit två böcker i ämnet och importerar viner från området vid sidan om sitt dayjob på Ericsson i Danmark.
Efter en lättsam och informativ genomgång ger vi oss på provningen.

La Quena Ripasso 2005 är ganska mörk, nästan purpur med medelintensiv lyster.
Initialt en lätt malolaktisk ton som blåser bort, ren och enkel frukt. Tobak, mörka bär som lutar mot bigarråer. Ganska rättfram och okomplicerad utan nämnvärd syra eller tanninarsenal.
Känns som ett ärligt och välgjort matvin.

(14p/20)


La Quena Amarone 2006 från samma producent i Negrar har legat 24 månader på fat och 9 på flaska. Domenico Berzacola gör traditionell amarone på sedvanlig mix av corvina, rondinella och molinara.
Mörkt rubinröd, klar och tät. Lätt vegetativ multnad, balsamicostick, körsbärsextrakt typ kirsch. Känns lite spretig.
Hög restsötma, väldigt blyga syror och nada tanniner gör att frukten blir överväldigande stor och svulstig i munnen, lång eftersmak.
Det finns förmodligen folk som älskar det här men jag tycker nog att det finns roligare amarone.

(13p/20)


Antolini Theobroma IGT "Amarone" 2006 är ett lite speciellt vin som består av 50% cabernet sauvignon och 50% amaroneblend (corvina, molinara, rondinella) som lagts på fat i 12-15 månader.
En rejäl körsbärskvast med tobak och mandelmassa i bakgrunden. Annars tänker man kirsch, amarena, bigarråer, spagnola... vi snackar körsbärsoverload.
Trevlig munfyllnad och en rejält lång eftersmak. Vad käkar man till detta? Vid sidan av det obligatoriska svaret: parmigiano reggiano så funkar det nog som dessertvin till mörk choklad och liknande.

(15p/20)


Campo Reale Amarone 2005 utgörs av 60% corvina, 20% corvinone, 20% rondinella. Slavonska fat i 26 månader plus 10 månader på flaska.
Mycket spännande doft - lite multna mossor, jordgubbskräm och nejlika. Komplex mörk frukt.
Pepprig i munnen, stor och maffig - klart intressantast hittills.
Lång fin eftersmak med den ursprungstypiska lilla bitterheten som knorr.

(17p/20)


Latium Amarone Campo Leon 2004 är producentens tredje årgång, Latium Morini har en modernare approach med roterande paddlar och nya barriquer.
Lösningsmedel och målarfärg dominerar paletten och skvallrar om överextraktion. Massor av mörka bär i kombination med tydliga fattoner gör att många verkar gilla det här; en herre en bit bort utbrister: "Så här ska min själ ett reditt vin smaga!". Jag kan nog tycka att det blir overkill i munnen, för mycket av allt.

(12p/20)


Villa Spinosa Amarone 2001 från Negrar i classicoområdet är en riktig old school-amarone.
Stilig frukt som klänger sig upp över russinen, komplex struktur med en stor sötma i doftcentrum och mognadstoner som gör intryck.
Ljuvligt avrundad men med ett uns syra i bagaget som gör hela anrättningen lite intressantare.
Lång och bastant eftersmak, en riktigt välgjord och typisk amarone.

(17,5p/20)


La Quena Recioto 2006 är som sig bör mörk, tät och bläckig.
Doftar av söta vinteräpplen, russin och frisk aprikos. En len och dov sötma i en trevlig balans med syra och alkohol. Långt och trivsamt efterspel.

(16p/20)

4 kommentarer:

Ingvar Johansson sa...

Äntligen lite Amarone i bloggosfären !! Håller helt med dig i dina omdömen Campo Reale är den bästa av MwineMs amarone. Theobroma upplevde jag som än mer spännande och komplex men den är ju tekniskt sett ingen riktig amarone.

Italienska viner sa...

Skulle man välja en urtypsrepresentant för stilen så skulle nog Villa Spinosa 2001 vara det klockrena valet, Campo Reale är däremot lite mer spännande och den enda vi köpte.
Theobroma var helt klart kul att få prova, jag tyckte att Mikael Lyng nämnde något om att faten var lite speciella men språkförbistringen gav sig till känna, inget du känner till Ingvar?

/Patrik

Ingvar Johansson sa...

Jag tror den är lagrad på en blandning av barriquer och botti.

andersuw sa...

Om man tycker detta med Amarone är i mesta laget (och det gör ofta vi, även om det kan vara gott till osten någon gång) kan jag tipsa om en ny kategori viner som håller på att växa fram mellan Ripasso och Amarone. Istället för att förstärka vinet med Ripassotekniken gör man en halvpassito, d.v.s. ett vin som som bara delvis görs på torkade druvor, eller på druvor som torkats lite kortare tid än för Amarone. Två exempel, som i båda fallen kan rekommenderas, är:

Valpolicella Classico Superiore, Giuseppe Campagnola, Caterina Zardini (ca 10 euro)

Vapolicella Classico Superiore, Cantina Sociale della Valpolicella (även känd som Cantina Negrar), Verjago (ca 15 euro)