"Consiglio di volpi, strage di galline!"...

...utbrast Carlo när han fick höra talas om att vi skulle prova ett gäng viner tillsammans med paren Lessrofs, Finare Vinare och Vinosapiens samt Billigt Vin-Ingvar en strålande högsommareftermiddag/-kväll i Malmö. Och det är inte utan att man kände sig som en flock vargar som i rask takt drog fram de förtvivlat kacklande hönorna, en och en, för att lägga deras nackar mot slaktbänken.

Riesling Sekt Brut 2009 (Seehof) Porlande riesling som behöver rejäl svalka för att visa sig från sin ystraste sida - så fort tempen stiger blir det en smula jolmigt. Säkert piggare om man tar den ett par år yngre, direkt på frukten. Trevligt bubbel, likafullt.

Riesling Furstentum Grand Cru 2002 (Paul Blanck) Ståtlig Alsace-riesling med läckra honungstoner och en fint utvecklad mineralitet. Bra intensitet och utmärkt syra-/sötmabalans. Praktfull och elegant.

Riesling GG Kieselberg 2011 (von Winning) Alla i sällskapet klagar på de höga syrorna men jag skulle nog vilja skruva upp syraintensiteten på elva för att ha ut något av det här. Lite väl anonym och tunn frukt, snarare kryddigt och örtigt i mitten. Tämligen identitetslöst, kunde lika gärna varit en ambitiös höghöjdsodlad pinot blanc/bianco, eller varför inte en snipigare sancerre, i min mun.

Riesling Oltrepò Pavese Vigna Martina 2010 (Isimbarda) Riesling från slätterna runt Pavia. Inte illa alls, men så är också producenten synnerligen välrenommerad, om än vanligtvis mera för sin superba och lagringståliga barbera. Häftigt!

Bagratuni 2011 (Maran Winery) En udda fågel från Armenien, bestående av pinot gris, aligoté och en lokal druva. Stor, fruktig doft med någon slags parfymerad drone i bakgrunden. Ganska solitt och stabilt i munnen med en distinkt eldighet, som blir än mer påtaglig när man läser på etiketten att vi har att göra med nästan 15% alkohol i ett vitt vin... Kul juice, courtesy of BV-Jörgen, som ständigt och oförtrutet botaniserar långt ute i marginalen.

Valdobbiadene Superiore di Cartizze 2012 (Silvano Follador) Även BV-Ingvar brukar ju kunna skaka fram ett och annat spännande och tämligen oupptäckt ur rockärmen, eller som fallet var igår, ur resväskorna. Han kom nämligen direkt från Italien med en luggsliten packning och ett medfaret bagage som anstår en upptäcktsresande i vinets värld. Ur gömmorna kom först en mycket ambitiös läges-prosecco. Utmärkt mineralitet och höga syror. Elegant, rent, svalkande och lättklunkat.

Prosecco 2012 (Gatti) En riktig, flaskjäst old school-prosecco med gott om fällning och klädd i en mörkgul nyans. Mustigare, matigare, rustikare och omöjligt att inte tycka om. Ett elixir.

Bellet 2010 (Château de Crémat) Bellet och druvan rolle från Provence. Parfymerat, guläppligt, oljigt och tungt. Tänkbart användningsområde: dutta bakom öronen när man ska ut på galej. Alternativt som myggstift.

l´Uva (Domaine de la Tournelle) Ploussard från Arbois i en ganska oren och ostädad skepnad. Mycket beska och unkna frukttoner. Ett vin som verkar vilja vara ett naturvin hellre än ett bra vin. För mycket "metod" och för lite trakts-, druv- och terroiridentitet.

Grignolino d'Asti 2011 (Cascina 'Tavijn) På sätt och vis antitesen till l'Uva. Här är det charm, renhet och sirliga syror som gäller. Vårt "go-to-wine" alla kategorier här hemma. Jag älskar det, till all tänkbar mat men precis lika gärna på egen hand. Tror bestämt att det vann ett och annat hjärta igår också?

Cinqueterre 2009 (Az.Agr.Campogrande) Elio Altares projekt och vurm för de traditionella vinerna från Cinqueterre är något vi bara hört talas om tidigare. Här är det druvsorterna bosco och albarola som fått en kort jäsning på skalen enligt områdets gamla anrika principer. Ett mycket snyggt och gott vin med bra skjuts i citrussyrorna och en stadig fruktkropp.

Raboso (Gatti) Avfärdas först som alltför snipig och ogin men efter en stunds luftning börjar den blomma ut och ta form och visar sig vara ett alldeles eminent matvin. Traditionell, ärlig och oförvanskad raboso, definitivt inte för alla men vilket vin är egentligen det?

Zelja 2009 (Bongiraud) Serbisk gamay... Gissningarna drog åt grenache och Italien. Känns väldigt varm och på tok för extraherad med sina portvinsvibbar.

Cuvée de l'enfant terrible (Jean Francois Ganevat) Mycket bra poulsard i en ren och definierad stil. Elegans, balans, allt är på plats. Ruggigt hög kvalitet. Definitivt något att gå vidare med.

Contadino 9 (Frank Cornelissen) Mycket intensiv näsa med söt, kompakt nästan trögflytande frukt och en tvärtydlig mineralitet som utan tvivel för tankarna till svart vulkanjord. Munnen är likaledes massiv men med en pigg liten sprits på tungan. Fast bakom alla trevligheter vilar det ondskefulla täcket av inälvstoner, lite som att ta en tugga av en leverpastej. Det börjar bli en smula tröttsamt att ständigt råka på dessa orenheter i Cornelissens viner, de är ju inte precis gratis... Köpmoratorium härmed infört, men kudos till en oförtruten och banbrytande producent som bidrar med mycket inspiration till många i sitt skrå.

Pinot Noir Côtes du Jura 2009 (Les Chais du Vieux Bourg) Jura-pinot med fräschör och karaktär. "Saft", som Kronevinspersonalen skrivit på flaskan, är ett väldigt förenklat epitet för det här. Det är nog snart läge att börja luska vidare bland de röda från Jura. Det finns mycket gemensamt med vinerna från den diametralt motsatta sidan av alpmassivet.

Terrano Sales 2011 (Fattoria Carsica Bajta) Lätt, frisk, ung terrano, perfekt till maten. Blåbärsintensiv i både färg och frukt och med bra sting i syrorna.

Carema Riserva 2007 (Produttori di Carema) Ren nebbiolokick. Elegant, saftig, slukbar och stringent - allt i samma paket. Varmt år gör susen för fruktfyllnaden här uppe. Gillar man nebbiolo bör man ragga upp det här subito.

Cabernet Franc Le Rocher des Violettes 2010 (Xavier Weisskopf) Inget snack om att man har cabernet franc i glaset, eller att hemvisten är Loire för den delen. Urtypen av ett bistrovin för mig. Säkert klockrent till en stadig grillad lunchbiff och en kletig bearnaise på något centralfranskt lastbilshak.

Sainte Epine 2010 (Dom.Romaneaux-Destezet) Supertjusig, blommig, nordrhônsk syrah av den typen som man tydligen sällan råkar på. Lätt men bestämd i steget, distinkta syror, stor men smidig kropp. Mycket förförisk skapelse.

Teran Riserva 2006 (Skerk) En tät och ambitiös teran riserva. Kraftfull utan att vara tung.

Teran Riserva 2006 (Pietra) Träffar mer i hjärttrakten än Skerks version. Det här känns trovärdigt, ärligt och uppriktigt på något sätt. Som en berättare man gärna lyssnar på. Skulle hemskt gärna vilja spendera en hel kväll i sällskap med Pietras terrano.

Montevertine 2005 MG Ingen som har en susning om vad de har i glasen. Allt från nordpiemontesisk nebbiolo till siciliansk nerello hörs i gissningskören. A är den som kommer sanningen närmast med en gissning på brunello. Det här är utvecklat men på ett angenämt sätt, kanske har resan utför börjat men här och nu är det här ett av de bästa glasen toscanskt från den här skakiga årgången som går att uppbringa.

Barolo Monvigliero 2009 (Burlotto) Så snipigt och ogint och samtidigt så värmeplatt och trist. Som en hybrid mellan en billig côtes-du-Rhône och halvkass dolcetto. 2009 i Barolo tillhör topp-5-producenterna, resten undvikes.

Cabernet Sauvignon 2001 (Dario Princic) Kvällens enda korkskada... Alltid lika trist men kanske ändå tristare när det drabbar en sådan här raritet.

Mimmo 2010 (Le Piane) Första gången vi provar Mimmo. 70% nebbiolo och resten croatina och vespolina. Mycket bra, i vanlig ordning när man har med Le Piane att göra. Matkrävande men med ett brett användningsområde. Elegant slitvarg.

Chateauneuf-du-Pape 2010 (Dom.du Banneret) FV placerar den här, tämligen omedelbart, i södra Rhône och visst finns det en del avslöjande markörer som skickar associationssynapserna i den riktningen. En vidunderligt bra Ch9dP med friskhet och syror såväl som rund, fin frukt. Tvivelsutan från en strålande årgång.

Vintage Port 1963 (Warre & Co's) Förbluffande vital frukt. Stort och maffigt med en nästan ångande alkoholhetta. Festligt och kul att prova men något port-fan lär jag inte bli på länge än. Kanske när man blir riktigt gammal och smaklökarna börjar vika ned sig?

Barolo Riserva Sette Anni 2004 (Franco Conterno) "Är det Franco Conterno?" frågar FV nästan direkt och det är väl ett gott betyg när producentstilen är så tydlig? Visst är det här kraftfullt, stort, mäktigt och tar nästan andan ur en. Men samtidigt är det så lätt att hälla i sig. Den varma, sötfruktiga stilen hålls trots allt i schack men skulle lika gärna ha kunnat gå bärsärk i detta experiment där man låtit en cuvée från sina tre lägen i Bussia och Novello ligga på botti i sju år. Stor barolo.

Ett varmt och hjärtligt tack till alla kvällens deltagare, men förstås framförallt till värdparet Lessrofs!

Mer läsning här och här.

Bardolino Umby 2012 (Ca' dei Colli)

Vi har hunnit till lådans sista två flaskor innan vi kommit oss för att skriva om den här lilla pärlan. Detta är nämligen en Bardolino Classico som på något skumt vis bara försvinner (evaporerar?) så fort man drar korken ur flaskan. Men den här gången sitter vi minsann med alla sinnena på helspänn och ska försöka hinna förmedla någon form av intryck innan vi åter skådar insidan av bottenkonvexen...

Bardolino är ju av hävd en lättsam, lättdrucken och okomplicerad vintyp och Umby 2012 är på något vis sinnebilden av allt detta. Detta är ett viktlöst, rättframt, läskande vin som man blir mycket glad av. Inte bara av de närmast omärkliga 12,5 procenten alkohol, utan också av det faktum att det faktiskt fortfarande görs sådana här fräscha och pigga viner av, de vanligtvis så starkt ripasso- och amarone-förknippade, druvsorterna corvina, rondinella och molinara.

Rödbärigt och fruktenergiskt, förstås, med en fräsch kalkighet i doften. Inget att sitta och fjolla med utan fram med käket bara. Och kvällens lasagne är ingen som helst match för den här slitvargen, klockrent med sin saftighet och den mjuka, fina syrligheten sprungen ur väl utmognad frukt. Presterar på topp när det är väl kylt, nära nog kylskåpskallt, enligt min ringa mening.

Vi har testkört Umby mot i stort sett allt tänkbart i födoväg, möjligen undantaget apfelstrudel, mannagrynsgröt och senapssill, och ännu har vinet inte kommit till korta. Det här är kvintessensen av ett matvin, som är lika bekvämt i sällskap med tomatsåser, polenta och ljust kött i alla de former, som med kryddiga marinader, nudlar och den allestädes närvarande vardagswoken.
En riktigt trevlig vintripp som inte bör missas för sina 79 MUK hos Carlo Merolli.

ps - FV's liknelse med beaujolais-villages är ytterst träffande och relevant.

Påhälsning i Piemonte

Munie och Bussia Sottana sett från Cascina Sciulun

Världens bästa Vilma

Bara man rullar in på gården känner man sig välkommen. Atmosfären är på något sätt omfamnande, varm, low-key och uppriktig - precis som vinerna som görs här, precis som människorna som gör dem och som bor här. Precis som Vilma.

Vi har varit hängivna anhängare av Franco Conternos viner sedan första gången vi smakade dem och har genom åren kommit att bli goda vänner med husets leading lady och Bussia Sottanas okrönta drottning. Ingen annanstans möts man av en sådan uppriktig och hjärtlig värme när man stiger in i provningsrummet, där korkarna åker ur lika fort som det plötsligt står sex sorters ostar, cugnà och ett par salami på bordet. Visst finns risken att man tjusas av ett sådant mottagande och antar en mer än lovligt okritisk hållning till de viner som serveras. En risk som jag helt klart kan leva med. 

Det råder inget tvivel om att vinerna härifrån är varma, fruktiga, ganska runda och tämligen voluminösa - ett faktum som gör att man kan ha vissa problem med varma årgångar. Det råder heller inget tvivel om att Franco är en ytterst kapabel hantverkare med en gudagiven fingertoppskänsla och man är också mitt uppe i ett generationsskifte där sonen Daniele börjar ta över mer och mer. Därför var jag spänd på att se hur de hade lyckats med de besvärliga 09:orna, men tji fick jag då dessa ännu inte kommit på flaska. 

Barolo Bussia Munie 2008 är däremot en förträffligt snygg Bussia-barolo med högsta betyg i drickbarhet och en klart elegantare anklang än brukligt. Faktiskt så bra att jag föredrar den framför Riserva 2006:an i glaset bredvid. €22 är dessutom ett ytterst sympatiskt pris. 

Barolo Riserva Sette Anni 2004 var spännande att prova. Det här är en blandning av lägena Pugnane, Munie och Panerole som fått ligga på gamla botti i sju år, helt orört, ofiltrerat och minimalt svavlat. En storslagen riserva med eleganta apelsinsyror och pulverfina tanniner vilande runt den imponerande ungdomliga bigarråfrukten. Fantastiska grejor och förstås ett måste för alla Bussia-heads att jaga rätt på.

En stilstudie i drickbarhet

På vägen upp mot Serralunga d'Alba, mittemot Fontanafreddas fula beigebrunrandiga byggnader, ligger en av de riktigt klassiska cantinorna i Langhe. Az.Agr Cappellano Dr.Giuseppe är inte bara barolo chinatons oomtvistliga hemvist. Under åren har de efterföljande generationerna, med fritänkaren och antikonformisten Teobaldo i spetsen, kommit att bygga upp ett av vinvärldens solidaste rykten för den här cantinan som idag åtnjuter respekt i alla upptänkliga vinläger. 

Nuförtiden är det Baldos son Augusto Cappellano som håller i spakarna och som för traditionen vidare. Augusto är en supertrevlig, ohemult ödmjuk kille som inte på något sätt får en att reflektera över att man befinner sig i den traditionella barolons absoluta epicentrum. Han diskuterar gärna helt andra saker än vin, till exempel hur det kan komma sig att Stockholm och Köpenhamn kan vara två så olika städer med så diametralt olika lynnen, men låter oss i varje fall veta att han är nöjd med sina fem hektar i Gabutti och Novello (där man odlar nebbiolon till sin "Il Nebiolo") och inte har några planer på att expandera. Han tycker att han fått till bra 2007:or och 2008:or men är skeptisk till hur 09 och 11 kommer att bli. Just 2011 verkar varit ett mardrömsår som nästan alla producenter är oroliga över - "sommaren var vinter och vintern var sommar" - och då nebbiolo skördades alltifrån slutet av augusti till oktober...

Några av Cappellanos underbara gamla botti

Barolo Pie Rupestris 2007 och 2008 är två mycket olika barolo men samtidigt klassiska Serralungadito. 2007 är otroligt väldefinierad med stringenta syror och bra bett i tanninerna och en mörk, mogen frukt. Till skillnad från Franco Conterno verkar Cappellano trivas med varma år, något som Augusto förklarar med den förhållandevis höga altituden hos sina odlingar. Den här är fullt njutbar nu men kommer att ha ett långt liv framför sig. 2008 är mer av ett framtidsprojekt men avslöjar sig redan nu som något stort i vardande. För att inte tala om vad Pie Franco 2008 gör, här talar vi kanske om det största vi någonsin haft i baroloväg i våra glas. Skillnaden mellan Pie Franco och Rupestris är rotstocken där Franco är gamla pre-phylloxerastockar, annars är lägen, metoder, uttag osv desamma. Vi bjuds förstås också på ett glas chinato till en 98%-ig choklad och kombon är definitivt angenäm.
All barbera och nebiolo är slutsåld sedan länge - de brukar inte ens hinna lägga undan några lådor åt sig själva - men barolo finns att handla i cantinan: €30 för Pie Rupestris och €50 för Pie Franco är rena rama investeringen och man förbannar åter igen det faktum att man är flygandes.

När vi kommer till Fenocchios fantastiska platå på väg upp mot Monforte, med utsikt västerut och norrut över Bussia, Barolo och det högt belägna La Morra, möts vi av en Claudio som är lite blekare i nosen än vanligt: "Jag är hemskt ledsen men jag har just fått besök av 'antifrode-inspektörer'. De dyker upp oannonserat numera och kollar hur mycket druvor vi plockat in, hur mycket vin som finns i cantinan och hur mycket som sålts. Hursomhelst, jag har tagit hit Matteo som hjälper er med ett fatprovsgiro i cantinan."

Matteo Capellaro är en före detta geolog och numera sommelier som är nyanställd av Claudio för att sköta den nyöppnade vinbaren uppe i Castiglione Falletto. Matteo berättar att han är mycket stolt över att få jobba för Claudio som han anser vara en mycket speciell vinmakare i Langhe, inte bara för att han gör den kanske elegantaste och sirligaste barolon som står att finna, utan också för att han är avsevärt mer öppensinnig och intresserad av andra viner än sina egna, jämfört med många andra mera insnöade Langheproducenter: "Man kan ringa Claudio när han sitter på traktorn eller är ute i fälten och fråga om den där vinbaren i Miami som var så bra, eller den där importören i Rio som man glömt namnet på." Han berättar vidare att han beundrar Claudios kompromisslösa inställning att göra traditionell, naturlig barolo utan att göra någon direkt grej av det. Det är snarare så att han tycker hela naturvinshajpen är överdriven och lite tafflig. I nio fall av tio verkar det mest handla om business. "Claudio älskar att sälja sina viner, och är mycket bra på det, men skulle aldrig få för sig att förvanska sina viner för att tilltala en speciell målgrupp - varken göra avkall på renheten för att riktigt gå hem i naturvinslägret eller göra vinerna mjukare för att sälja mer i Kina."

Claudio Fenocchio

Vi traskar runt i cantinan och provar fatprover från 2011 och 2012 - Bussia, Cannubi, Villero och nytillskottet Castellero i Barolo (en hektar). Sanslöst intressant och lärorikt, och en uppvisning i terroirens betydelse, särskilt i det här tidiga stadiet i vinernas utveckling. Det är inget snack om att 2012 kommer att bli något mycket åtråvärt i Fenocchioväg, men 2011:orna visar upp sig i sin bästa dager den här ångande juliförmiddagen. Mycket verkar redan vara på plats, särskilt Villero 2011 ståtar med finstämda nebbiolomarkörer och bra struktur. Bussia 2011 är en pleaser som nog kommer att bli njutbar redan när den släpps om två år.

Bussia Sottana från Fenocchios veranda

Därpå sätter vi oss på den spektakulära verandan och provar de nybuteljerade 2009:orna. Vi har i stort sett beslutat oss för att hoppa över inköp av barolo 2009 fullständigt men kommer att ändra oss en smula på den punkten. Cannubi och Villero 2009 är mjuka och fruktiga, en annan stil än vanliga år men icke desto mindre njutbara. Bussia känns kantigare och tvärare, möjligen en aning värmeskadad men intressant att jämföra med de andra. Även här ska man förstås passa på att handla: €20-25 är det inget annat än fyndvarning på. Den speciella Bussia 90D (90 dagars maceration) är slutsåld och finns inte ens att tillgå i den egna vinbaren.

Matteo Capellaro

Längre norrut, någon mil nordost om Asti, ligger den pittoreska byn Scurzolengo. Vi ska besöka vår ganska nyfunna favoritproducent från de här trakterna; Cascina 'Tavijn och Nadia Verrua, för första gången och kör igenom den långsmala byn noterandes att bland andra både bagaren och slaktaren också heter Verrua i efternamn. När vi frågar efter vägen inne på baren tvekar de båda damerna bakom disken inte en sekund med att ge en utförlig beskrivning. Alla känner verkligen alla, och verkar på något vis vara släkt med varandra här.

Theresa, Ottavio och Nadia Verrua

Nadia är sannerligen en ödmjuk och jordnära vinmakarvirtous som tar emot oss med öppna armar och med ett innerligt engagemang tar oss på en tur i den lilla cantinan. Hon och hennes pappa Ottavio ('Tavijn) odlar barbera och de båda för området helt unika ruché och grignolino. Karaktären hos de här druvorna är verkligen helt olika där barbera är en tacksam slitvarg som i Nadias händer förvandlas till en tät och ganska intensivt fruktig matackompanjatör. Vi provar 2012 ur ståltank som är ren och med hög syra: "Malon har inte satt igång och verkar utebli i år. Inte mig emot så länge vi kan behålla den här renheten." 2011 ur botti är däremot brettig och lite oren, något som Nadia förstås vet och är bekymrad över, ett svårt år även här uppe.

Ruché är en helt annan femma att ha att göra med som odlare och producent. Det här är en primadonna som måste plockas i exakt rätt ögonblick om inte sockret och sedermera alkoholen ska rusa iväg. Nadia vill ha sin ruché i en syrligare stil än de flesta andra producenter. "Ruché är svår även att matcha med mat. Vi har ingen mattradition i Piemonte som passar till ruché. Den kräver nästan lite mellanösternaktiga kryddor och lite sötma i maten för att blomma upp. Eller som dessertvin till biscotti." Den purunga 2012:an är frisk och har syror som kommer att stämmas av perfekt när de fått ligga till sig på botti. 2011 ur flaska är tät och lila med en överväldigande floralitet, inget vin för alla men ett underbart, ostajlat unikum som vinvärlden hade behövt fler av.

Grignolino är på sätt och vis ruchés antites - ljust rödlätt och med skyhöga friska syror - och en dröm att para med vilken piemontesisk mat som helst. Nadias grignolino är dessutom den charmigaste som står att finna, Trincheros är avgjort mera komplex och intrikat men Cascina 'Tavijns har verkligen vunnit mitt hjärta. Vi får en specialbuteljerad flaska 2012 med oss som njuts på verandan till salsiccia och fagiolini och vi slås av den renhet som vi möts av. 2011:orna är lite ruffigare men ack så intagande men 2012 är elegant med chablislika syror och struktur som en ståltankslagrad pinot noir. Förmodligen det bästa som Nadia Verrua gjort och häng på låset när Fabio får hem de här till Cibi e Vini. Nadia ska också komma upp till Köpenhamn någon gång i höst för en provning, även detta ett måste, förstås!

Dolcetto d'Alba 2009 (Cappellano)

Det är sannerligen skillnad på dolcetto och dolcetto. Man kan lätt förledas att tro att det alltid handlar om enkla, endimensionella, blåfruktiga skapelser som ska drickas så fort som möjligt. Och visst är det ofta så, i varje fall om vi pratar om dolcetto d'Alba, men inte alltid. Vi har de senaste veckorna gått på pumpen med sparade dolcetti från kvalitetsproducenter i Langhe som Franco Conterno, Renato Ratti och Roagna (2009, 2009 och 2008) där frukten helt enkelt inte hängt med och mest smakat russin och syrorna varit trötta och dävna. Flaskor som borde druckits efter max något år i källaren, när vinet var ungt och spratt av energi och glädje. Men så finns det även "det tunga artilleriet":

Cappellanos Dolcetto d'Alba 2009 öppnar upp sig efter en stund i glaset och ger tydliga naturvinsvibbar, i brist på ett bättre uttryck, med röda äpplen, kamfer, en pust nagellack och en friskt klarröd fruktighet. Min första tanke är faktiskt att det här är på tok för ungt... Men i munnen möts vi av total harmoni med gott sting i syrorna och den fräscha frukten som fyller ut fint. Man får snabbt klart för sig att vi trots allt har att göra med ett vin som helst av allt vill sättas i arbete och det är inte svårt att hitta arbetsuppgifter åt den här allkonstnären. Alla upptänkliga former av antipasti och primi piatti torde fungera - är man någon gång i Italien sökandes efter ett vin som kan tänkas fungera rakt igenom en hel avsmakningsmeny och man hittar det här på vinmenyn ska man slå till direkt. Meraviglioso!

2009 var ingen särdeles enkel årgång för producenterna i Langhe - i många fall handlar det om het och söt frukt a'la 2007 och den värmekänsliga dolcetton har lätt för att bli övermogen. Men Augusto Cappellano fick in en fullträff och verkar överlag nöjd med årgången. Vi ska snart ner och hälsa på honom, Laura och katten Marta och ska passa på att fråga honom hur han vågade ta steget, i just årgång 2009, att för första gången fullt ut köra cappello sommerso på all barolo? Ska bli spännande, och det här var en fin uppvärmning inför besöket.

Köpt för €10,90 hos Stefan Töpler. Behöver jag uttala pv-ordet?

Aglianico-weekend

Vi har spenderat helgen i aglianicos tecken och låtit Webern gå varm för att få den här utpräglade arbetshästen att lossa lite på slipsknuten och bjuda upp till dans.

Taurasi 2005 (San Paolo) Klassisk, kontemplativ och mycket tilltalande taurasinäsa med balsamico, läder, nysnoppade tulpanstjälkar och bränd porslinsglasyr. Så snyggt, sobert och elegant! Smaken går i samma stil med mörka frukttoner, precis lagom sandiga tanniner och för ändamålet ytterst väl kalibrerade syror. Känns på samma gång purungt och moget. Har tvivelsutan många år framför sig men njuts väl nu. Chockerande bra!
190 MUK hos Carlo.

Valle del Noce 2010 (D'Angelo) En liten besvikelse som känns alltför tillrättalagd och mesig dag 1. Efter en natt i kylen framstår den här årgången av D'Angelos tidigare flaggskepp som alltför värmetrött och apatisk. Inget som vi kommer att fylla på utav.
175 MUK hos Carlo.

Aglianico del Vulture 2009 & Sacravite 2010 är D'Angelos båda instegsviner (100% aglianico lagrat på stora botti respektive ståltank) och dessa kommer vi däremot vinnlägga oss om att fylla på källarkvoten med. Härligt rena och friska matviner med massor av karaktär. Faktiskt någon nivå upp jämfört med tidigare årgångar, i fråga om renhet, fruktrondör och syrastringens.
95 MUK respektive 75 MUK hos Carlo.

Spridda skurar

Vännerna J & H kommer över på en löst hållen provning betitlad något i stil med: "Vitt som man gillar" och slirar in en brasklapp om att "...vi tar med några röda sydfransoser också". Det är lugnt, bara att bita ihop. Vi ska nog genomlida den här kvällen också...

Pinot Gris Thann 2005 (Zind Humbrecht) Järnvägars vad mörkgult, nästan orange, och vilken skoningslös restsötma! Vi snackar motsvarande auslese - är det här kosher? Härlig näsa med botrytis, mandelmassa, kokos och torkad, tropisk frukt. Men munnen är på tok för söt och syrasnål för min enkla, asketiska och semimasochistiska smak.
Pinot Blanc Clos St.Etienne 2012 (Gruss) Rund fin näsa med honung, tropisk frukt och kokta charkuterier. Bra syror som möter upp sötfrukten. Solid alsatier som nog egentligen bara vill sättas i arbete.
Château Couhins-Lurton 2006 Fatmättad näsa som trots allt släpper förbi en del sauvignon blanc-markörer. Syrorna är fina och smakbilden andas en hel del harmoni. Inte min påse men absolut ett habilt vin.
Le Mont Vouvray 2010 (Huet) Härlig, söt frukt under bivaxtäcke i den ena vågskålen och superprecisa, distinkta syror i den andra. Det här är bara så diaboliskt bra, men tyvärr sista flaskan. Vi fyller definitivt på med 2011:orna.
Cuvée Marines 2010 (Coteaux des Travers) Viognier-blommighet och roussanne-fetma. Känns smått otidsenligt - finns det någon förespåkare för den här vintypen? Fungerar fint till kallrökt lax men annars känns det tunt på användbarhetsfronten.
Les Sétilles 2010 (Olivier Leflaive) Kalaspuffar i nosen och överdrivet stram syra i munnen. Helt meningslöst för min del. Känns hyperdesignat, nästan plastik-manipulerat.
Nosiola Fontanasanta 2010 (Elisabetta Foradori) Som vanligt lite trögstartat i behov av en rejäl luftning men sedan bär det iväg. Grym aromatik, nästan rödvinslikt, och stringenta syror i total symbios med den ultraeleganta vitfrukten. Kvällens vin enligt samtliga kring bordet och ingen endaste kan fatta att vi har ett skalmacererat, amforalagrat vitt vin i glasen.

Okej, dags för rödingarna. Vi har att göra med viner från två olika chateauneuf-producenter: Lou Dévet och Domaine du Banneret - en modernist och en traditionalist. Låt mig sammanfatta det hela som att vi å ena sidan har att göra med viner som är i stort sett odrickbara och å andra viner som är de bästa chateauneufer jag någonsin provat.

Lou Dévets viner doftar samtliga sump, avlopp, permanentvätska och överkokt drottningkräm. Chateauneuf-du-Pape 2007:an påminner om en smått överarbetad amarone men är bäst i gänget. Ch-du-Pape 2008 för tankarna till en bastulagrad Rawsons Retreat-BiB. Stolpskott så att det sjunger i aluminiumet.
Domaine du Bannerets Chateauneuf-du-Pape är däremot det vin som just fått mig att inse varför folk överhuvudtaget är kapabla att snöa in på den här sortens viner. Sicken sjuhelvetes harmoni och stadga i syrorna och frukten. Oj oj oj, det här var en ögonöppnare av rang. Jag föredrar 2010:an framför 2009:an, mest för att utkristallisera någon som bättre än den andre. Den förra känns stabilare, friskare och som om den på sikt har mera att ge. Ruggigt bra!

Pink NV (Andrea Rinaldi)

Ett plus ett kan väl inte bli annat än tre? De båda aromatiska Monferrato-autoktona druvorna brachetto och moscato i ljuv förening, lätt frizzante, alkoholhalten ett snäpp högre än hos en vanlig moscato d'Asti - vad kan gå fel? Absolut ingenting! I varje fall inte i händerna på en av Piemontes solidaste odlare i den här vingenren: Andrea Rinaldi.

Andrea är en sån där skön lirare som tycker att hippa och fashionabla begrepp som "old school" och dylikt närmast är att betrakta som en förolämpning. Han visar glatt och stolt upp sin nyinförskaffade vagnpark och alla sina blankpolerade pressar och tankar, i samma andetag som han förfasar sig över vilket hundgöra generationerna före honom har fått genomlida när de kånkat och slitit med de 20 hektaren i de branta backarna här i Ricaldone - Alto Monferrato - i sydostligaste Piemonte. Och hur de fått kämpa med att försöka hålla de gamla urtida kastanjefaten rena, år ut och år in. "Tack gode gud för den teknologiska utvecklingen."

Hans Brachetto d'Acqui: Bricco Rioglio och hans Moscato d'Asti: Bricco Cordogno är båda toppexemplar i sina respektive vinkategorier - livsfarligt läckra, närmast beroendeframkallande. Pink är däremot en ny bekantskap som formligen charmar knäskydden av oss. Fullständigt makalöst bra till kvällens rabarberpaj!
Således och sammanfattningsvis är det moscato d'Asti som gäller till gula frukter - persika, melon, ananas etc - brachetto d'Acqui till röda bär - jordgubbar, hallon osv - och Pink till rabarber. Bara så att ni vet.

85 MUK hos Carlo Merolli.

Nya årgångar, gamla favoriter

Direkt efter det att Beyoncé hade lämnat lokaliteterna var det dags för den dynamiska duon Carlo & Fabio att inta Forum i Frederiksberg, i onsdags. Med sig i kompet hade de bland annat de nya årgångarna från Arianna Occhipinti, D'Angelo och Aurora. De två sistnämnda fanns dessutom representerade med livs levande vinmakarmänniskor.

Occhipinti - SP68 Bianco 2012 och SP68 Rosso 2012 tyckte jag hade en hel del gemensamt med 11:orna av respektive viner. Visst, 2012:orna är yngre och lite karskare men kommer nog tämligen snart att hamna i samma härad som sina äldre syskon. Vi har ganska gott om 11:or och fyller förmodligen inte på direkt med 12:or, utan plockar de vi har för att se vart de tar vägen. Särskilt Bianco kan nog utvecklas positivt med ytterligare mognad.
Il Frappato 2011 är däremot en annan historia. Det här är nog den elegantaste men samtidigt den mest bråkiga frappato-årgången vi smakat från Occhipinti. Vi har umgåtts med den under två kvällar och är fullständigt sålda - efter en natt i kylen tillkom ytterligare djup och komplexitet. Ett underbart, intresseväckande och gäckande vin. Siccagno 2010 är blodigare, köttigare, järnigare och mera rabarberdriven än tidigare årgångar. Skulle nästan kunna funka som Côte Rôtie-luring i en blindprovning.

D'Angelo - Här upplevde jag framförallt instegsvinerna Sacravite 2010 (ståltankslagrad) och Aglianico del Vulture 2009 (grande botti) som de mest åtråvärda för min del. Ren, fin aglianicofrukt och finmaskiga tanniner - mer städat än tidigare men inte mindre intressant. Riservan Vigna Caselle 2004 var samma årgång som sålts tidigare - håller stilen, mjuka avrundade tanniner och mörk polpös frukt. Valle del Noce 2010 verkar lovande, inte olik tidigare årgångar men svår att få någon direkt uppfattning om genom en provningsskvätt. Vi har köpt med oss en flaska hem som ska få jobba med grillen i helgen.

Aurora - Här kan man överlag säga att de vita inte är min påse. Falerio 2012 (50% trebbiano, 30% passerina, 20% pecorino) och Passerina 2012 (100% passerina) känns lite för sötfruktiga och syradämpade för min smak. Samma sak med Fiobbo 2011 (100% pecorino) som är ännu lite kraftigare med  sin söta gulfrukt.
Rosso Piceno 2012 (ståltankslagrad) och Rosso Piceno Superiore 2010 (grande botti) är båda montepulciano-/sangioveseblandningar som är riktigt bra i sin enkla stil. Särskilt RP 2012 är ovanligt ren och läskande - sapido - i den nya årgången. Och priset (85 DKK) känns nästan overkligt bra. Barricadiero 2010 har vi provat tidigare. Den här årgången är för första gången 100% montepulciano och känns lite som att faten fortfarande "ligger utanpå". Kommer med all säkerhet att smälta in med tiden men vi är så förtjusta i 2009:an (som är riktigt bra just nu) att vi fyllde på med den istället.

Är det riktigt matkooperativa vita viner man letar efter ska man som vanligt rikta sökarljuset mot Friuli. Marco Sara har tidigare varit mest inställd på att göra söt picolit och har sålt resten av sina viner lokalt i damejeanner. Hans Friulano 2012 och Ribolla Gialla 2012 är kanontrevliga med skarpvässade syror och yppig frukt. Röda El Rè Refosco 2011 tilltalar mig inte lika mycket men är en bra, rustik representant för druvan och distriktet.

Roliga, goda och aromatiska viner gjorda på druvan lacrima görs i Morro d'Alba, Marche av Giusti Piergiovanni. Såväl roséen Le Rose di Settembre 2012 som insteget Lacrima di Morro d'Alba 2011 är friska och pigga sommarviner som borde kunna vinna över många beundrare på sin sida. Om man bara vågar prova...

Un'ottimo annata!

Runchet 2004 (Trinchero)

Bot och bättring. Efter den senaste tidens utsvävningar med barrique-nebbiolo, cali-cabbar och jag vet inte vad, känns det relevant att komma tillbaks ned på jorden med något särdeles agrart och rustikt. Det finns inget som lever upp till dessa kriterier bättre än vinerna från Ezio Trinchero i Agliano Terme, Monferrato, Piemonte. Och vid de tillfällen vi tidigare smakat hans rena freisa - Runchet - har våra munhålor fått sig en tannin-omgång som de sent ska glömma.

Det är väl därför vi känner hur tungan liksom kryper upp och gömmer sig bakom gomseglet och hur tandköttet skakar av bävan när vi äntrar freisa-hyllan och drar ut ett exemplar av Runchet-2004:an. Den här versionen har fått macerera 15 dagar och ligga på stora, gamla botti i 15 månader innan juicen hamnat i flaska.
Men våra munhålor oroar sig i onödan, det här är betydligt mer avrundat än vid tidigare påseenden.

Doften är till en början väldigt reduktiv och behöver rejält med luft. Så sakteliga kryper renare frukttoner fram, mörka och täta, men det andas fortfarande en hel del mognad om glaset - buljong, skokräm, undervegetation.
Munnen är väsentligt snällare än tidigare, här har mognadsskvadronen dragit fram hejvilt de senaste åren och inte tagit några fångar. Frukten är mörk, söt och munfyllande - som mosade becksvarta bigarråer utrörda i muscovadosocker toppade med en klick grädde. Tanniner? Jovisst lurar de någonstans i bakgrunden, bara mycket tröttare och sävligare än tidigare. Syror? Befinner sig i det lägre frekvensspektrumet men gör jobbet, bara lite lugnare och snällare än förr.

Matmässigt har vi gjort det lätt för gamle Runchet: vi passar på att göra saltimbocca nu när salvian är som spädast och finast i trädgården, och serverar en parmigiana di melanzane till - svårt att göra bort sig i det sällskapet. Jag saknar dock den ungdomlige, jovialiske, råbarkade, fräcke, uppnosige gamle Runchet.
Om inte annat får det oss att längta ner till Monferrato. Det första vi ska göra när vi är på plats är att promenera bort till Ezio och införskaffa en färsk årgång av hans freisa.

Alexander Valley Cabernet Sauvignon 2007 (Windsor Sonoma)

Dialog ur det äktenskapliga, sjörrödianska köket:
- Vi grillar väl de där ribsen ikväll, med sån där smaskig, kladdig glaze?
- Ja, det blir bra. Någon god couscoussallad till blir väl fräscht?
- Tip-top. Vad dricker vi till tycker du?
- Ta någon Napa-cab.
- ??????!

Ja, ni förstår själva. Chocken, känslan av svek, av att blivit bedragen, av att komma till insikt om att ens hustru har gått bakom ryggen på en. Att hon smugit in små gökungar i vårt heliga, närmast monoetniska vin-rede. Visst, jag kan leva med att där ligger en och annan småelegant fransos eller syrastinn österrikare och ruvar, men det här! En vulgär, bullrig californier, förmodligen plockad på det lokala Systembolaget! Och det skulle inte förvåna mig om det vid en eller annan tidspunkt ingått i det fasta sortimentet! Huh, läge att tillkalla en exorcist av något slag?

Redan när jag häller upp eländet känner jag hur invändningarna stockar sig i tankekanalerna: "jösses vad extraherat", "oj vad mycket ek", "fruktansvärt vad det här känns fixat och trixat med". Men sakta i backarna, det är inte utan att det faktiskt är en viss väldoft som reser sig ur glaset: korinter, nejlika, blåmogna plommon, svart vinbärsgelé, nyhyvlad eneplanka - allt snyggt sammansatt och närmast ståtligt i sitt uttryck.

Och i munnen är det samma visa: våldsamt stajlat men allt i fullständig balans och med kikarsiktet inställt på njutbarhet. Som gjutet till sötman i grillkäket men inte heller oävet på egen hand. Det lyckas faktiskt med konststycket att hålla intresset uppe flaskan igenom, ett betyg som slår de flesta siffror på fingrarna. Vad är detta - börjar man bli en mjukis? Har man fullständigt tappat fjädrarna? Var är syrorna? Tanninerna? Det obändiga motståndet som man brukar älska att tampas med?

Min teori och mitt bålverk är att man på något vis kopplar ur sina stadfästa smakpreferenser när man kliver ur komfortzonen. Jag har hart när ingen aning om hur californisk cabernet brukar smaka så jag kan tillåta mig att ge mig hän och bara njuta, utan att trycka på jämförelseknappen. Dricker jag vin från Piemonte så vill jag att det ska smaka piemontesiskt, vin från Toscana ska smaka toscanskt osv. Eller också börjar jag bara bli soft... Gott var det här i alla fall, men finns tydligen inte längre att tillgå?

Frankofilen smakade också en gång i tiden.

Barolo 2005 - Trentacinquesima Annata (Parusso)

Pingsthelg är modernistkramarhelg! Inspirerade av FV's rendezvous med Silvia Altare håller vi oss förvisso på behörigt avstånd från Annunziata och korkar istället upp en modern tappning av Monforte-barolo. Fast med en försiktig nickning till hur man gjorde barolo för inte så värst länge sedan - för vad Silvia än säger så var nog inte ALLT nödvändigtvis sämre förr.

Innan den langhesiska cru-revolutionen var förstås gängse modus operandi bland vinbönderna här att göra endast en barolo, med frukt hämtad från alla lägen man ägde eller arrenderade. Inte för att man inte var medveten om varje cru:s specifika egenskaper, utan för att man ville hålla en konsistent kvalitet på sin barolo - så årgångsokänslig som möjligt.

Armando Parusso förfogade över markerna i Le Coste, Bussia och Mosconi i Monforte samt Mariondino i Castiglione Falletto redan när han började göra eget vin 1971. Idag är det barnen Marco och Tiziana som ganska framgångsrikt driver företaget vidare och har profilerat sig som en nutida, nytänkande och modern producent, här i det annars tämligen traditionellt hållna Bussia Sottana.
Den här 2005:an är en jubileumsbarolo där man blandat frukten från de olika vingårdarna, precis som fadern brukade göra, men uppenbarligen vinifierat och lagrat på sitt vanliga vis - med rotofermentation och barriques.

För det är en ytterst tillgänglig barolo, den här cuvéen. En aptitlig näsa med inlagda körsbär, diskret lövbrasa, linolja och mörka violtoner. Mycket elegant och intagande, och smaken fortsätter på inslaget spår. Sammetslena tanniner, medelhöga syror och en stor, varm bigarråfrukt. Inte ett vin som kvalificerar sig som first call till gräddiga svampsåser eller långkok, men perfekt till den grillade clubsteaken eller som pur försommarkvällsnjutning. Är nog så bra den blir nu, resterande flaskor plockas de närmaste åren.

Köpt på plats, vid besök för några år sedan, för runt €25.

Rosso di Montalcino 2010 (Cerbaiona)

Vore vi tvungna att välja blott en sangiovese att dricka resten av våra liv skulle rosson från Diego Molinaris Cerbaiona vara en ytterst stark kandidat. Det här brukar vara en magisk juice som lyckas med konststycket att vara både komplex, intrikat och koncentrerad, samtidigt som den som dricker, på något oförklarligt vis, känner sig tvingad att dra i sig stora och oanalytiska klunkar, liksom av kättjefull vällust. Nästan bara Montalcino-sangiovese, när den är som allra bäst, kan få oss att känna så här. Är vi nyfikna på 2010:an? Gissa!

Och jojomensan, här är det full leverans. För att förstå hur bra det här är krävs det nog att man faktiskt tidigare råkat på sangiovese i sin allra fullaste blom. Allt känns solitt, intakt, liksom sömlöst sammansatt. Från den lilla diskreta knallpulverpusten i den första sniffen ur nyöppnad flaska, till den helgjutna munkänslan som väcker ens habegär och får munhålan att bara vilja smekas än mer av de velourlena tanninerna och den saftiga syrligheten.
Riktigt läckra grejer som får en att undra hur bra brunellon härifrån egentligen blev 2010? Eller Montevertines prylar, eller Castell'in Villa, eller...

Vinosapien kunde inte heller hålla fingrarna borta ikväll.

Astijuice

Ikväll är det plockmat som gäller här hemma: olika sorters salami, prosciutto, biroldo, ostar, carciofi alla giudia, giardiniera, hembakat bröd osv. Vinvalet är inte helt självklart - ett buffévin kräver en allkonstnär, en jack of all trades, master of none. För oss betyder detta att vi geografiskt bör hålla oss i Piemonte (naturalmente!) men helst en bit nordost om Langhe. Druvmässigt är barbera en given kandidat men det skulle även kunna finnas vita viner som gjorde jobbet minst lika bra. Eller varför inte en röd druva med utpräglad vitvinskaraktär? Enter grignolino!

Området vi landar i är Monferrato, eller i det här fallet mer specifikt trakterna kring Asti - Astesana. Här är landskapet ännu mjukare böljande än i Langhe, inte fullt lika tätt mellan vinodlingarna, inte riktigt lika slätkammade slänter, aningen ruffigare och betydligt glesare mellan kvalitetsproducenterna. Men när man väl råkar hitta en pärla här så verkar de aldrig svika en. Både Trinchero och Cascina 'Tavijn är väl beprövade här hemma och vi har hittills aldrig haft något att invända.

Eller, jo förresten. När vi öppnade en flaska av Cascina 'Tavijns Grignolino d'Asti 2011 i höstas så upplevdes den som ganska ogint snipig och syrorna var kartigt ocharmiga. Idag har vi ett helt annat vin i glaset och till plockmaten är det här fullkomligt lysande. Doften är distinkt naturvinspräglad med röda äpplen och lätta stråk av nagellack, men här finns dessutom de mest bedårande toner av rödlätt bärighet och nyskördade medicinalörter. Syrorna briljerar verkligen till maten, det finns förstås inga tanniner att tala om men drickbarheten är underbar och man blir nästan tårögd av den lättsamhet och sorglöshet som det här vinet utstrålar. Världens bästa grignolino? Skulle just tro det. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn för 95 DKK..

Det andra glaset andas pondus och mognad. Trincheros La Barslina Barbera d'Asti 2004 är en cru-barbera med frukt från riktigt gamla stockar. En och annan skulle möjligen kunna invända att åldern på det här vinet vid det här laget börjar göra sig väl påmind. Och visst, syrorna är mattare och aromatiken börjar präglas av porcini och sottobosco. Men för oss som följt det här vinet i ett antal år är dessa markörer snarare attribut för vishet och pathos än för förfall. Den tidigare viriliteten och potensen har förbytts till klokskap och kontemplation. Kanske lite för snällt och sävligt till maten men efteråt är det en ynnest att få sitta i La Barslinas sällskap och dryfta världsproblem. Finns (fanns?) hos Winewise i Köpenhamn för 165 DKK.

Snurrigt värre i barololand

Har ni hängt med i svängarna när Alessandro Masnaghetti (Enogea) med sin Barolo 2001-2008 Assagi e Classificazione dei Cru i ett slag ritat om Renato Rattis ursprungliga cru-indelningar från 1979? Den nya listan med de officiella namnen på de "godkända" vingårdsnamnen i Barolo, den så kallade Menzioni Geografiche Aggiuntivi Ufficiali, har, efter beslut av konsortiets tidigare ordförande Giovanni Minetti, utarbetats av kommunerna själva. Detta har lett till en diskrepans av guds nåde, byarna sinsemellan, där exempelvis Comune di Barolo har plottrat ihop ett virrvarr av zoner, subzoner och småobskyra trädgårdsstora plättar, medan Serralunga d'Alba och Castiglione Falletto på ett mer eller mindre civiliserat sätt lyckats komma överens om att vara traditionen hyfsat trogen och i varje fall försökt att hålla fast vid sedan länge väletablerade gränsdragningar.


Den stora förloraren i det här spelet heter Monforte d'Alba. Claudio Fenocchio har berättat om hur traktens bönder och vinodlare anlände till de här otaliga mötena i byns rådhus, med ett koppel av advokater runt sig bärandes på tjocka bibbor  med dokument, utan att lyckas komma överens. Den slutgiltiga kompromissen får närmast betecknas som ett fiasko, i synnerhet för en av områdets förnämsta och stoltaste vinmarker: Bussia, där Claudio äger 10 hektar i det klassiska Bussia Sottana. Från att tidigare sträckt sig längs ett par kilometer ryggås söder om Castiglione Falletto, har Bussia nu kommit att växa till ett bautaområde som sträcker sig över en dryg mils längd nästan ända upp till samhället Monforte. Till exempel har Bruno Giacosas mycket välansedda Pianpolvere numera anonymiserats och kommit att införlivas i den här jättecruen. Gianmarco Ghisolfi har i alla tider sålt sin barolo som Bricco Visette men måste fortsättningsvis kalla den "Bussia" med tillägget Vigna Bricco Visette, medan den tidigare ospecificerade basbarolon numera kan kalla sig "Bussia".
"Vigna"-beteckningen måste man ansöka om och registrera samt kunna visa att namnet är historiskt relevant och har använts på etiketterna i minst 25 år, vilket fått bland andra Aldo Conterno och Domenico Clerico att snabbt som ögat varumärkesskydda sina Cicala, Romirasco, Pajana etc . Vinnarna är förstås alla de som tidigare legat långt från Bussia men som numera får sätta det tidigare så prestigefyllda namnet på etiketten, till exempel Podere Ruggeri Corsini. En annan nyhet är att man, liksom i Bourgogne, hädanefter får sätta sin comune eller village; exempelvis Monforte eller Serralunga, på sina etiketter.

Kontentan för oss konsumenter blir att vi, mer än tidigare, måste känna vår producent för att inte gå helt vilse i den här smått bisarra namngivningsdjungeln.

(Källa: Søren Franks "Barolo - Vinene fra Alba" och Walter Spellers "Red hot classification of Barolo crus")

Rosso di Valtellina 2010 (ArPePe)

Snorbra redan på instegsnivå! Fast det tillhör inte ovanligheterna att jag låter mig tjusas lite extra av de viner  som befinner sig längst ner på prestigestegen i många producenters produktportföljer. Det är oftast mest intressant att se vad man gör av sitt enkla druvmaterial, det som ska komma att bli everyday wines - sällan tillkrånglat, oftast osminkat och alltid avslöjande.
ArPePe är en femte generationens Valtellinaproducent som använder sig av traditionella och låginterventionistiska metoder i vingården och källaren. Och man förefaller inte ha något att dölja, att döma av den här superrena och gnistrande skira rosson.

Men den som letar efter tjära, tryffel och mörka violtoner i sin nebbiolo - be warned! Det här är ett helt annat uttryck, det som jag vill tro är nebbiolos innersta väsen, med ljus floralitet och klarröd bärfrukt i centrum - inte alls olikt en ståltankslagrad burgundisk pinot noir. Tjäran, tryffeln och det ibland digra fruktmörkret inbillar jag mig mest har att göra med Langhe-terroir. Också fantastiskt och underbart i sina bästa stunder, men något helt annat.

Här snackar vi som sagt renhet och ljusa frukttoner i näsan. Slankt, stramt, senigt, spänstigt, smärt, spensligt och smäckert på tungan. Precis som vi vill ha vår nordliga nebbiolo. Syrorna rensar undan föredömligt och löser de flesta bekymmer som kan tänkas uppstå vid torsdagsmiddagen. Det här är klockrent, i alla avseenden, och tillsammans med Luca Faccinellis Ortensio Lando Superiore det bästa vi druckit från den här oftast barriquebesudlade denominationen. Stefan Jensen i Köpenhamn säljer för 145 DKK.