Det är sannerligen skillnad på dolcetto och dolcetto. Man kan lätt förledas att tro att det alltid handlar om enkla, endimensionella, blåfruktiga skapelser som ska drickas så fort som möjligt. Och visst är det ofta så, i varje fall om vi pratar om dolcetto d'Alba, men inte alltid. Vi har de senaste veckorna gått på pumpen med sparade dolcetti från kvalitetsproducenter i Langhe som Franco Conterno, Renato Ratti och Roagna (2009, 2009 och 2008) där frukten helt enkelt inte hängt med och mest smakat russin och syrorna varit trötta och dävna. Flaskor som borde druckits efter max något år i källaren, när vinet var ungt och spratt av energi och glädje. Men så finns det även "det tunga artilleriet":
Cappellanos Dolcetto d'Alba 2009 öppnar upp sig efter en stund i glaset och ger tydliga naturvinsvibbar, i brist på ett bättre uttryck, med röda äpplen, kamfer, en pust nagellack och en friskt klarröd fruktighet. Min första tanke är faktiskt att det här är på tok för ungt... Men i munnen möts vi av total harmoni med gott sting i syrorna och den fräscha frukten som fyller ut fint. Man får snabbt klart för sig att vi trots allt har att göra med ett vin som helst av allt vill sättas i arbete och det är inte svårt att hitta arbetsuppgifter åt den här allkonstnären. Alla upptänkliga former av antipasti och primi piatti torde fungera - är man någon gång i Italien sökandes efter ett vin som kan tänkas fungera rakt igenom en hel avsmakningsmeny och man hittar det här på vinmenyn ska man slå till direkt. Meraviglioso!
2009 var ingen särdeles enkel årgång för producenterna i Langhe - i många fall handlar det om het och söt frukt a'la 2007 och den värmekänsliga dolcetton har lätt för att bli övermogen. Men Augusto Cappellano fick in en fullträff och verkar överlag nöjd med årgången. Vi ska snart ner och hälsa på honom, Laura och katten Marta och ska passa på att fråga honom hur han vågade ta steget, i just årgång 2009, att för första gången fullt ut köra cappello sommerso på all barolo? Ska bli spännande, och det här var en fin uppvärmning inför besöket.
Köpt för €10,90 hos Stefan Töpler. Behöver jag uttala pv-ordet?
2 kommentarer:
Jag har druckit Giuseppe Rinaldis 07:or med stor behållning under senvinter o vår. Två flaskor kvar och det känns inte det minsta bråttom att sluka dessa.
Men precis, "Det tunga artilleriet": Giuseppe Rinaldi, B.Mascarello, G.Conterno och Cappellano kan sannerligen konsten att klämma ur sig dolcetto som tål tidens tand, även i varma årgångar.
/Patrik
Skicka en kommentar