Bot och bättring. Efter den senaste tidens utsvävningar med barrique-nebbiolo, cali-cabbar och jag vet inte vad, känns det relevant att komma tillbaks ned på jorden med något särdeles agrart och rustikt. Det finns inget som lever upp till dessa kriterier bättre än vinerna från Ezio Trinchero i Agliano Terme, Monferrato, Piemonte. Och vid de tillfällen vi tidigare smakat hans rena freisa - Runchet - har våra munhålor fått sig en tannin-omgång som de sent ska glömma.
Det är väl därför vi känner hur tungan liksom kryper upp och gömmer sig bakom gomseglet och hur tandköttet skakar av bävan när vi äntrar freisa-hyllan och drar ut ett exemplar av Runchet-2004:an. Den här versionen har fått macerera 15 dagar och ligga på stora, gamla botti i 15 månader innan juicen hamnat i flaska.
Men våra munhålor oroar sig i onödan, det här är betydligt mer avrundat än vid tidigare påseenden.
Doften är till en början väldigt reduktiv och behöver rejält med luft. Så sakteliga kryper renare frukttoner fram, mörka och täta, men det andas fortfarande en hel del mognad om glaset - buljong, skokräm, undervegetation.
Munnen är väsentligt snällare än tidigare, här har mognadsskvadronen dragit fram hejvilt de senaste åren och inte tagit några fångar. Frukten är mörk, söt och munfyllande - som mosade becksvarta bigarråer utrörda i muscovadosocker toppade med en klick grädde. Tanniner? Jovisst lurar de någonstans i bakgrunden, bara mycket tröttare och sävligare än tidigare. Syror? Befinner sig i det lägre frekvensspektrumet men gör jobbet, bara lite lugnare och snällare än förr.
Matmässigt har vi gjort det lätt för gamle Runchet: vi passar på att göra saltimbocca nu när salvian är som spädast och finast i trädgården, och serverar en parmigiana di melanzane till - svårt att göra bort sig i det sällskapet. Jag saknar dock den ungdomlige, jovialiske, råbarkade, fräcke, uppnosige gamle Runchet.
Om inte annat får det oss att längta ner till Monferrato. Det första vi ska göra när vi är på plats är att promenera bort till Ezio och införskaffa en färsk årgång av hans freisa.
2 kommentarer:
Lärorikt som vanligt! Har inte förstått att (ung) freisa var så tanninstint. Den enda flaska man köpt i sitt liv var korkskadad. Har nu en Fenocchio Langhe freisa som väntar här hemma. Något du provat?
Apropå korkskadad... Vi köpte ett 6-pack Bussia Riserva-2004 av Claudio till det hutlösa priset (disclaimer: ironi) av 25€/flaskan och han skickade dessutom med en oetiketterad Villero-06 och just en freisa, som dessvärre var korkad. Vi har dock en kandidat till liggandes, köpt av Stefan, som överlevt vintern. Får snart provas.
Freisa kan vara tuffare än man tror. Lätt att räkna bort som en nonsensdruva om man går ett varv i ett piemontesiskt varuhus och ser alla amabile- och spumantevarianter.
/Patrik
Skicka en kommentar