Pesano Umbria Merlot 2009 (Falesco)

Hur mycket kostar ett Gallonipoäng? Just den här veckan: ganska precis 54,3 danska ören. SuperBest/Gobivin säljer Falescos Pesano Merlot 2009 för 49,95 DKK/flaska och bankar på stora trumman om poäng och utmärkelser, 92 punti ska tydligen Antonio Galloni tyckt att det här var värt. Vi brukar inte handla vin efter WA-scores eller GR-bicchieri, de flesta av de viner vi köper nuförtiden ståtar oftast inte med dylika attribut. Förmodligen för att de är så snipiga, sura och kärva att il signore Galloni antingen gett de så låga poäng att det inte är något att skryta med, eller att han inte ens bemödat sig med att prova dem. Men vad tusan, när tillfälle bjuds för 49,95 DKK måste man ju kolla hur en 92-taggare smakar.

Pesano utgörs till 100% av merlot som hämtas från en 40 ha stor odling mellan Orvieto och Montecchio i Umbrien. 22 dagars maceration och lagring på barriques i 6 månader.

Doften känns omedelbart frukttät och lite rostad, en internationell stil utan någon särskild särprägel. Mörka plommon och sviskon, varmt eneträ, lite orientalisk kryddighet och mocha. Munnen får sig till livs en mycket slät och sensoriskt strömlinjeformad skapelse med massor av mörkröd frukt och stänk av kafferost. Inte mycket att klanka på för priset, men 92 poäng..?

Rio Sordo Barbaresco Riserva 2001 (Produttori del Barbaresco)

Barbarescosuget är väckt, tack vare Vinovis-Ulrik. Varför kämpa emot? Vi behöver dessutom dricka undan en och annan riserva när vi nu har lite nollfemmor på ingång. En PdB-riserva är väl inte det arketypiska grillvinet, men det ljuvliga vädret tvingar återigen ut oss att vakta Webern.

Rio Sordo-nollettan andas ut med ett djupt andetag när den når karaffbotten, här är full fart direkt. Först upp ur glaset är en ivrig mentholfriskhet som backas upp av mörka mogna bär - körsbär, blåbär och ett och annat lingon. Kirschwasser, lite torkad svamp, nypon, piffigt medicinala pustar, läder och kritiga flinttoner sluter upp. Ett mycket tillfredsställande doftknippe, inga tydliga tecken på åldrande, allt är i oklanderlig balans och utstrålar harmoni.

Tanninerna är mjuka och fint avrundade om än ganska rikliga. Syrligheten är mörk, nästan dov, men sköter sig utmärkt i samklang med en fyllig och lite mustig frukt. Ruskigt harmonisk även i munnen alltså. Detta är absolut en barbaresco som befinner sig smack-in-the-middle av sitt drickfönster, men som kommer att klara åtskilliga år på rygg utan några problem.

Tidigare provad här. Ett tvivelsutan elegantare och aningen mera stilfullt vin, såhär ett år senare.

Groppello Garda Classico 2009 (La Basia)

Groppello är ytterligare en av alla dessa lokala italienska druvsorter, den här är mer eller mindre fullständigt endogen för regionen Valtenesi sydväst om Lago di Garda. Områdets altitud mäter cirka 250-300 m.ö.h och jordmånen här är av glacialt snitt med sandrik lera och morän. Garda Classico Groppello från producenten La Basia görs på 85 % groppello och resterande en blandning av sangiovese, barbera och marzemino. Efter en kort maceration på 6 dagar följer vila på rostfritt stål i 9 månader och på flaska i 3 månader.

Lika bra att säga det, först som sist: det här är en lysande måltidsackompanjatör. Vi har låtit en flaska vara med vid tre olika tillfällen den senaste veckan. Groppellon har klarat allt från en grillad laxbit med sauce verte till den grillade kalvbiffen med peperonata - allt med bravur och ackuratess. Här finns gott om typiskt svalodlad karaktär, sjungande syror och en ettrig aromatik som rymmer torrkryddighet, apelsinskal, tvål och en lättsam reduktiv ton som skickar iväg associationståget till norditaliensk pinot nero. Se bara upp med att hålla vinet på rätt sida 15-gradersstrecket, vid högre temperatur faller fräschören platt till marken. Jag rekommenderar 10-12 grader för maximal spänst och friskhet.

75 SEK/DKK hos Carlo Merolli.

Riktigt schyssta Chianti 2007:or

Jag tror bestämt att någon hostade till om en fullt drickbar chianti för en ytterst ringa peng som går att få tag på i allsköns Systembolagsinstitutioner? För bra för att vara sant? Vi låter Gratena 2007 få sällskap av en bruks-CC som vi gillat tidigare: Fattoria di Petroios Chianti Classico 2007 får agera referentiell fyrbåk i sangiovese-oceanen.

Petroio håller till i Castelnuovo Berardenga som ligger inom classicozonen. Man gör 40000 flaskor av sin CC som består av 85% sangiovese och resterande en mix av de vanliga chiantiutfyllarna: canaiolo, malvasia nera, colorino samt en skvätt cabernet och merlot. Knappt hälften av juicen får ligga på tonneaux medan resten blir kvar i de rostfria ståltankarna de sista 6-8 månaderna innan buteljering. Gratena hittar man i Arezzo där man odlar oliver och 15 ha vin. Chiantin är 100% sangiovese "a coltivazione biologica".

Jag låter hustrun hälla upp utan att jag vet vilket glas som är vilket.

Första glaset är det mörkare av de båda. En mycket djup körsbärsfrukt susar upp genom näskanalerna och lämnar spår av linoljefärg, valnötter, balsamico och jordgubbssylt efter sig. Ett gäng mörkare toner av däckgummi och solvarm tjärpapp följer med och åstadkommer gemensamt en mycket attraktiv nos.

Munnen möts av ett tämligen stramt arompaket med beska i botten, dova tanniner i mitten och städade syror på toppen. Frukten är mörk och utmognad men samtidigt sobert dämpad i nästan svart bigarråskrud. Kärnbitterheten träder fram ganska tydligt i eftersmaken och bidrar till ett seriöst och snudd på komplext helhetsintryck. Jag skulle bli mycket förvånad om detta inte är Petroios CC.

Andra glaset är skirare för både öga och näsa. Grönörtiga toner varvas med ljusare frukt av moreller och gula plommon. En hel del fatmarkörer i form av, bland annat, varm trall och smörkola ligger och lurar men doften är som helhet klart charmig och tilltalande.

Syrorna är väldigt bra, bättre än första glaset, men karaktären är lättare och strukturen enklare. Tandköttet utsätts för en diskret åtstramning och frukten är fortfarande åt det ljusare hållet. Fin friskhet med ett lite kärnbittert avslut, som sig bör. Om allt är som det ska så bör detta vara den enklare och billigare Gratena?

Inget snack om att Gratena 2007 är ett trevligt, lättdrucket och lättgillat vin, och dessutom en högst anständig chianti för sina 79 SEK. Petroio CC 2007 är, som förväntat, ett intressantare vin med ett annat djup och lite mer att berätta. Gratena vinner emellertid kategorierna charm, flörtighet och kolk-/bälgbarhet medan Petroio tar hem allround-bucklan.

Gratena 2007 finns hos de flesta SB-butiker (nr 90367) och kostar 79 SEK. Petroio 2007 köptes hos Le Papillon i Köpenhamn för 110 DKK.

Barolo 2005 (Giancarlo Boasso)

Kommer man norrifrån på Via Alba - i riktning mot Barolo/Monforte d'Alba - och just har passerat Annunziata på höger hand, då är det dags att rikta blicken åt vänster. Snart dyker avstickaren Via Pugnane upp och där, vid Luciano Sandrones brackiga Château, svänger man av och kör en bit innan vägen delar sig - höger: Franco Conternos Cascina Sciulun och vänster: Boassos Cascina Pugnane.

Vi befinner oss så långt sotto man kan komma i Bussia Sottana, ett treriksrös där Barolo, Monforte och Castiglione Falletto förenas. Giancarlo Boasso är en artigiano i barololand som odlat nebbiolo och dolcetto nere i Pugnane i trettio år. Produktionen är småskalig och metoderna präglas av tradition men små begagnade fat används för att runda av nebbiolon i slutfasen av lagringen.

Färgen är relativt mörkt faluröd med klar tegelrim. Fullt ställ på bärfrukten direkt - hallon, körsbär och röda vinbär. En lite yvig parfym som rymmer stickig volatilitet i form av nail polish och slipdamm av plastic padding. En god stunds luftning senare så har den värsta spretigheten börjat hitta hem och samlat ihop sig till en lägestypiskt kalkig mineralitet som känns riktigt appellerande.

Tanninerna nyper till i tandköttet i början men slätas ut till en slags omfamnande och välkomnande plyschkänsla tämligen snabbt - slick stuff! Syrorna är av det alerta slaget och spelar i det citrusorangea spektrat med sköna mandarin- och satsumasanspelningar. Ingen överväldigande komplex barolo men definitivt en älskvärd dito med skyhög sörpelbarhetsfaktor.

Väl så bra till kvällens ost- och brödbakade gårdskycklingfilé med kaprisdressade potatis som att bara sippas i rent kontemplativt, vederkvickande och rekreativt syfte.

20€ hos Allan Tardi i Castiglione Fallettos enoteca.

Cirò Rosso Classico 2009 (San Francesco)

Nere i den kalabriska "tån" ligger DOC:n Cirò. Kalabrien är en av Italiens fattigaste regioner och landskapet är kargt och till största delen bergigt. Cirò har riktigt gamla vinodlaranor, det finns de som påstår att detta är Europas äldsta odlingsdistrikt som fortfarande gör vin. Idag producerar man i runda slängar 30000 hl och den röda druvan som regerar här är gaglioppo. Vår erfarenhet av druvan och distriktet begränsar sig till Librandis basvariant så vi korkar upp med ett öppet sinnelag.

Vinet är skirt och transparent trots den ganska mörkt röda och plyschaktiga nyansen. En frisk och inbjudande doft som bjuder på fin mörk floralitet, rårörda lingon, söta jordgubbar och rabarber. Här finns gott om mineraltoner i järnig stil såväl som svalkande mentholpustar och pepparmynta a 'la Vicks nästäppeinhalator Den höghöjdsodlade karaktären skiner tydligt igenom och vi detekterar åtskilliga likheter med Etna-nerello.

Definitivt läskande med mellanröd, nästan orange, frukt och bra tryck i syrorna. Smaken har både bredd, djup och en överraskande komplex struktur. Mineraliteten återfinns i munnen, kyliga stråk och Lakrisal-salmiak i massor. Vi dricker det till kvällens pizza med prosciutto och just ikväll kunde vi inte valt ett bättre vin. Tummarna rakt upp i luften!

Prisvärdet är i sanning odiskutabelt - 65 DKK/SEK hos Carlo Merolli.

Vi är för övrigt helt eniga med Più Rosso-Niels.

Idala Gårds Vindagar 2011

Försommarsolen smekte Söderslätt medan vi spenderade lördagen inne i det gamla stallet på Idala gård, provandes mestadels italienska viner men även en och annan på nåder inklämd spanjor. Vi hade gott om tid på oss att testa igenom sortimentet och det var lätt att komma till och prata med odlarna och representanterna. Vi som stannade kvar till middagen på kvällen fick dessutom tillfälle att bekanta oss närmare med femton av dagens tidigare provade viner, denna gång i skarpt läge till mat.

Idalas sortiment omfattar ett trettiotal gårdar utspridda över hela Italien. Ingen region är överrepresenterad utan fokus verkar ligga på att kunna erbjuda bredd. De flesta producenter kunde presentera något som var intressant eller gott i sin portfölj, en del var blekare men ett par av lördagens smakprover gjorde riktigt djupa intryck och känns direkt åtråvärda.

Capo di Terra Valtellina Superiore 2005 från Conte Sertoli Salis var en sjusärdeles elegant nebbiolotolkning från Teglios och Tiranos branta sydvästsluttningar uppe i nordligaste Lombardiet. Superintensiva violtoner och en ypperlig klarröd körsbärsfrukt, ren och skir som en alpbäck. Lagringen har skett på begagnade barriques och tonneaux i en mycket varsam och smakfull stil. Årgången verkar varit riktigt bra här uppe i nordligaste norr, vi har även goda erfarenheter av Lessona, Bramaterra och Boca från 2005. Kostar 170 SEK

Både den lite ambititiösare riservan Corte della Meridiana och sforzaton Canua är välgjorda men saknar den enklare Valtellina Superiorens friskhet och klara frukt, här är det mer fråga om kraft och extraktion med hjälp av rinforzo-metoden som omfattar bruk av torkade druvor likt appassimento i Veneto. Den vita Chiavennasca IGT är en kuriositet (ett vitt vin på 100% nebbiolo) och kul att spöka till en blindprovning med men inget att springa benen av sig för.

Brunello di Montalcino 2006 från Fanti i Castelnuovo dell'Abate blev en påminnelse om hur sagolikt gott det faktiskt kan vara med brunello. Ljuvligt vin som öppnade upp förvånansvärt snabbt i glaset och bjöd på rikliga mängder eleganta brunellomarkörer. Vi fick även smaka 2004:an av samma vin som var avgjort komplexare men inte fullt så charmigt som nollsexan. Idala tar 329 SEK för Fantis brunello, kan även hittas hos Der-Wein-Weber för €28.50.

Annat som skall följas upp är: Casale Marcheses Frascati 2010 (99 SEK) och deras Clemens 2008 (138 SEK) - en ursnygg och intensivt aromatisk blandning av malvasia, chardonnay och viogner, omöjlig att inte gilla. En enkel och fruktcharmig chianti från mer eller mindre okända DOCG:n Montalbano i Vinci av Fattoria Faltognano (106 SEK) samt den sardiska producenten Gabbas' båda cannonau - Lillové (128 SEK) och Dule (160 SEK) hör också till det minnesvärda.

P.S - Som vanligt är allt givetvis betalt av oss själva, om någon undrar.

Chianti Classico 2004 (Fattoria Rodáno)

Det här är ett av de där mystifikt prissatta "fynden" från Avatar som florerade i SB´s prislistor i höstas, då man kunde köpa två flaskor till priset av en. Rodáno är en oprövad producent för oss med dryga hundra hektar odlingsyta och i, presidenten för Chianti Classico-konsortiet; Vittorio Pozzesis ägo.

Vinet är mörkt rubinrött och doften öppnar omedelbart med rejäla baljor mörk och utmogen frukt - plommon, svartröda körsbär, blåbär samt en nypa lingonfräschör och balsamicostick. En del småartificiella drag av underredsmassa, varma däck och tjärpastill hör troligen till fattonerna men dessa lugnar snart ner sig och mynnar ut i en viss elegans. Doften landar till sist i ett tillstånd av kraftfullhet men är samtidigt trivsam och ganska harmonisk.

Det är i munnen som problemen tornar upp sig. Ektanniner och kantig syra kämpar mot den mörkmogna nästan svulstiga frukten och avslutet är bittert. Disharmonin är påtaglig, det här är på tok för fatbelamrat och sangiovesens karaktäristik är mer eller mindre tillintetgjord. Inget för oss, inte ens för halva ordinariepriset 163 SEK.

nr 72010

Langhe DOC

Vi har genom den alltid så gentile Ost-Fredriks försorg kommit över ett ex av dokumentären Langhe DOC. Filmen är gjord av Paolo Casalis och porträtterar tre minutiöst hantverksmässiga och ytterst traditionella producenter av typiskt piemontesiska delikatesser, samtliga verksamma i Langhe.

Vi möter pastaproducenten Mauro Musso som, trots sina föräldrars stora skepticism, framställer tajarin med egenhändigt malda sädesslag och ägg från väl utvalda höns, givetvis i mycket liten skala. Ostmagikern Silvio Pistone, ständigt med en cigarrett i mungipan, som tillverkar delikata fårostar av mjölk från sina trettio får och bakar bröd av finaste durumvete. Vi får också bekanta oss närmare med Maria Teresa Mascarello och höra hennes lite karga men ack så nyktra syn på tillståndet i vinvärlden i allmänhet och Barolo i synnerhet. Ett par intressanta klipp med Bartolo himself finns dessutom med som grädde på moset för oss fanboys.

Filmen är både informativ och vacker - alla vyer som man som inbiten langheofil kommer sig för att kommentera (-Kolla! Är det inte de där nybyggena på vägen mellan Canelli och Moasca?) är ursäkt nog att jaga upp ett exemplar av den här dokumentären. Men Langhe Doc känns framförallt angelägen. Jag tänker på den nästan religiösa synen dessa urinvånare har på sin hembygd, den genuina respekten för landskapet och traditionen. Man hör inte ett ord om biodynamik, organiska och ekologiska metoder eller andra labels och certifieringar som kommit att bli en del av ett ängsligt "varumärkesbyggande" och sedermera big business. Det här är riktiga grejer - omsorgen om och respekten för naturen är underförstådd - viner och ostar med tydlig avsändare, i genuint traditionell skrud och som står långt över de där hätska debatterna som omedelbart följer så fort någon andas ett ord om tidigare nämnda varumärkesetiketter.

Visst skönjer man en viss oro och ängslan över vilken riktning utvecklingen tagit de senaste femtio åren med storskalighet och industriellt framställd mat och dryck. Samtidigt är dessa tre partisaner oerhört övertygade och hårdnackat inställda på att deras väg är den enda rätta. Maria Teresa säger till exempel att hon är glad över att hon bara ärvde fem hektar, hon hade ledigt kunnat sälja tio gånger så mycket vin, men nu kan hon själv ha kontroll över vartenda steg i processen. Läcker attityd som vi lyfter på hatten för.

Varmt tack för filmen Fredrik!

Italienska Vindagar på Idala Gård

20-22 maj är det dags för Idala Gårds vindagar för femte året i rad. Man ska enligt uppgift få tillfälle att träffa 10-15 av deras producenter och smaka ett hundratal viner. Någon detaljerad lista på vilka viner eller producenter som representeras står dock inte att finna. Idala har en fin portfölj med ett gäng intressanta gårdar så det lär nog finnas ett och annat av intresse. Vi har aldrig varit där tidigare så det blir premiär för vår del.

Fante och Rudero

Lördagen avlöpte på hemmaplan i sällskap med gode grannbloggaren Ingvar i en intensiv sittning där ett batteri goda och intressanta viner avverkades. Trots detta har mina intryck formligen kört fast hos Cristiana Galassos båda ljuvliga montepulcianoviner. Alla som får Carlo Merollis nyhetsmejl har, bland annat, genom ett par Youtube-klipp kunnat bekanta sig med den unga eldsjälen som bor i sin husvagn på en sydslänt i Abruzzo. Man kan detektera skimrande tomtebloss av kompromisslöshet i hennes ögon, ett skimmer som åter ger sig till känna när något av hennes viner har landat i glaset.

Cristianas årliga produktion är mindre än 10000 flaskor och hon använder sig såklart inte av odlad jäst, kemikalier, enzymer eller tillsatser och svavlet hålls på ett minimum.

Fante 2007 är 100% montepulciano som fått jäsa och ligga på betong. En mörk rubinröd nyans möter ögat medan näsan får sig en rejäl dusch av röda äpplen, lakrits och lite varm asfalt. Jag försöker med "rustikt", "okonstlat" och "ruralt" men Ingvar kläcker ordet jag är ute efter: "bonnigt". Här finns också en kalkig mineralitet som fyller ut och lättar upp på samma gång.

Karaktärsfull smak med en mörk frukt i basen, pigg syrlighet och riktigt finkorniga tanniner. Ett imponerande rent bygge trots bio-aromerna. Piggt, friskt, jordnära och en ren njutning, sin grovhet och uppenbara enkelhet till trots.

Rudero 2007 är också 100% montepulciano som efter jäsning på betong fått ligga på begagnade fat. Färgen är snudd på svart eller bläcklila. Doften känns omedelbart igen från nyss provade Fante fast här med ett kolossalt djup och vi slås av den nästan tredimensionella doftupplevelsen. Allt är mörkt, moget och superintensivt men Rudero klarar den intrikata lindansen med bravur - ett fantastiskt vin!

Tanninerna är rikliga men smärgelduksfina - för att inte säga nanopartikulära - och frukten är mörk, djup och mäktig. Allt styrs upp av en synnerligen attraktiv mentholsvalka som lever kvar i glaset kvällen igenom. Vi är eniga om att det här är något alldeles speciellt.

Vinerna görs förstås i små upplagor, Rudero i 450 handnumrerade exemplar, och betingar ytterst modesta priser - Fante 75 DKK och Rudero 135 DKK. Dessa båda parametrar sammantaget gör ju förstås att man inte ska vila på hanen. Vi ångrar bittert att vi inte laddade upp rejält av de här läckerbitarna men nu är vi i alla fall förberedda när nästa årgång släpps.

Ciabot du Re Barbera d' Alba 2008 (Revello)

Aaah, äntligen - en modern, högextraherad barbera med påtaglig fatkaraktär som levererar stordåd! Det finns få, eller ingen, i Piemonte som har bättre fingertoppskänsla i källaren än bröderna Revello.

Ciabot du Re hämtar sina druvor från en barbera-odling söder om Annunziata. Sju dagars maceration med roterande paddlar, jäsning tio dagar på ståltank och malo på nya barriques där musten sedan får ligga i arton månader. Det här är, som man brukar säga, gårdens important barbera.

Mörkt sidenrött och tätt, nästan helt utan transparens. Doften skjuter ut träffsäkra spjut med arrak, svartmogna bigarråer, marsipan, oregano och amarena - en intensiv och mycket vacker doftplym som andas både djup och flärd. Här finns också subtila stråk av krita och örtighet som adderar ytterligare dimensioner, det här kan man snusa på i evigheter utan att tröttna.

En tät mörk frukt lägger sig som en pastill på tungan och silar ut sina snygga syror med jämna intervall. Magnifik munfyllnad med skopor av mörkröda och mogna skogsbär. De nätta ektanninerna sticker till på tandköttet och syrligheten är dov men markant. Mustig frukt och en eftersmak som vägrar att sluta. Det här är en härlig kontemplationsbarbera som även hänger med bra ute vid grillen.

Fratelli Revello har en mycket egen och personlig stil som skiner igenom särskilt tydligt när de får trolla lite med faten. Barbera kan fungera hur bra som helst med snygg fatprägel men kan lika gärna bli överkörd och eksträv, Clericos Trevigne har hamnat där i de två senaste årgångar jag smakat. Ciabot du Re 2008 påminner en hel del om Grassos Vigna Martina i stilen och är ett utmärkt exempel på en "stor" barbera med såväl kraft som elegans.

Xwine importerar Revello till Sverige men tyvärr finns inte Ciabot du Re med i sortimentet. Enoteca i Köpenhamn säljer för 255 DKK.

Cornas 2001

Angenäm bekantskap. Philipson Wine pumpade ut 99:or och 01:or av den här mer eller mindre anonyma Cornas'en för en dansk hundring i fjol. Jag vill dra mig till minnes att detta var en producent som Guigal köpte upp och sedermera sålde hela det innevarande lagret till sagda Philipson. Någon som är bättre bevandrad får gärna sprida ett kunskapens ljus över historiken.

Ett riktigt bra grillvin är det i alla händelser. Helt med på noterna direkt med massor av svartmogna körsbär, bruna kryddor och täta stråk av maraschino i basen. Sköna toner av järn, blod, vitpeppar och lätt brasrök sveper förbi men den mörka, söta och bastanta fruktpelaren står stadigt med båda fötterna nedborrade i myllan. Kraftfull doft som håller i sig och nästan växer till ytterligare i glaset under kvällen.

Strävheten är påtaglig, nästan framträdande, om än utmognad, med ett distinkt grepp och stickigt kli på tandköttet. Frukten känns vital och spelar i det mörka, sötmogna registret. Inga som helst problem att stå upp mot de chipotlemarinerade fläskkotletterna, trots att det är långt ifrån någon fruktbomb. Helt klart moget men inte på något sätt förbi, känns ytterst harmoniskt just nu.

Trentino Riesling 2009 (I.A.San Michele all' Adige)

Gräsmattan är klippt och vi sitter i vårsolen njutandes en flaska av San Michele´s underbara Pinot Nero 2006 när fredagseftermiddagen plötsligt tar en dramatisk vändning. Grannen, storfiskaren, ringer och säger att han är på väg hem från Bornholm efter en heldag ute i sin båt. Han har dragit upp fyra laxar på mellan 7-11 kg och undrar om vi kan ta hand om en av dem? Självklart ställer vi upp, allt för grannsämjan... Fredagsmenyn revideras i brådrappet och resulterar i en rejäl bit grillad laxsida från tiokilosbesten till fänkåls- och spenatfyllda cannelloni.

Genast uppenbarar sig en möjlighet att fortsätta på San Michele-spåret och prova något av deras vita. Varför inte rieslingen, i dessa tider när det snackas just riesling snart sagt överallt?

Trentino-rieslingen odlas i Pozza, en bit nordost om Trento i kalkrika jordar på 300 meters höjd. Lång kallmaceration och långsam jäsning på rostfritt där det får ligga kvar på fällningen.

Trentino Riesling 2009 är citrusfrisk med petrokemiska tendenser och lätt gulfruktig i doften. Rieslingaromatiken är på plats och även en hel del traktstypiska mineraler. En ren och lite avrundad doftprofil. Smaken går i samma spår med mineralisk renhet och fina citrussyror i ett ljusgult spektrum. Eftersmaken tonar ut i ett snyggt drag av grapefruktbeska.

Ett ungt men solitt och samlat vin där alla komponenter är på plats och känns välbalanserade. En mycket trevlig riesling i en stil som drar mot Österrike snarare än Tyskland.

Ett par ord om vår nya favorit-pinot, som så abrupt blev fråntagen fokus när det plötsligt var dags att rensa och stycka mastodontlaxen. Vi provade nyligen både nollfemman och nollsexan och blev helt tagna av dessa små mästerverk. Trentino Pinot Nero 2006 är en komplett njutning - ännu mera så på egen hand, utan skuggan från storebrors strålglans.

Yppig jordgubbsfrukt, läckert reduktiva toner av vegetativ multnad och glansig butterscotch. Munnen formligen sprängfylls av den mörkröda frukten, syrorna masserar tandköttet medan en mycket diskret och finmaskig tanninväv försiktigt smyger i kulisserna. Helt oemotståndligt!

Vinerna från institutet finns hos Carlo Merolli.

The noble art of Spaghetti Carbonara

Varje gång vi lagar till en spaghetti carbonara frågar vi oss själva om vi ens är i närheten av det ursprungliga receptet. Vår tolkning bygger, skam till sägandes, på någon reklampamflett utgiven av Barilla någon gång på tidiga nittiotalet. Om jag inte missminner mig var Stefan Edberg (sic!) på omslaget. Vi är i Italien åtminstone ett par gånger årligen men har faktiskt aldrig ens sett anrättningen förekomma på en meny. Hur smakar egentligen en autentisk carbonara och hur tillredes den?

Det finns bara en person som kan ge oss ett pålitligt svar på en så här intrikat frågeställning. Vi slänger iväg ett mejl till Skandinaviens ledande spaghetticonnoisseur Carlo Merolli. Jag citerar hans svar nedan (courtesy of Carlo, förstås).

"Av! det bliver en lang aften.

Fra det du skriver vil jeg gætte at du er mest i Norditalien:
carbonara begynder at optræde på menuerne syd for Firenze.
Årsagen: det er en meget nem ret at tilberede men det er lige så nem at
ødelægge den. Det tager lidt tid og tid er hvad almindelige restauranterne
ikke har.
Den kan ikke laves i forvejen og derfor stjæler den tid fra tilberedelsen af
andre retter. Her får du min opskrift


Ingredienser til 4 personer:

4 æggeblommer

1 spiseskefuld (ca 25 gr) pecorino (lagret fåreost)
1 spiseskefuld ( ca 25 gr) parmigiano
1 spiseskefuld mellemgroft malet sort peber
(evt. knus hele korn med køkkenknivens flade side)

Guanciale i terninger ca 100 gr.
Guanciale er svinekæbe. Gode slagtere kan skaffe det til loyale kunder.
Alternativ: bacon helst ikke røget.

Action:

Guanciale i terninger sættes til at stege ved livlig blus.
Brug en stor pande : stor nok til at modtage spaghetti'en senere.
Flæsket vil afgive en del fed: ca. en fjerdedel af det smides væk.
(derfor bl.a. er der ikke brug for fløde: der er fedtstof nok til at binde
retten sammen).
Terningerne skal stege indtil de er sprøde og hvidlige i farve.
Panden tages af ilden lige før spaghetti'en hældes i den ( læs senere).

Processen sættes i gang samtidigt med at vandet til spaghetti sættes på.
Husk salt i vandet men ikke andre steder i retten fordi det er salt nok i
de øvrige ingredienser.

Imens : æggene knækkes i en skål og vendes sammen med med parmigiano, pecorino og peber.
Skålen stilles ved hånde men væk fra varmen.

Når spaghetti'en er klar (al dente) hældes de - hurtigt - gennem et dørslag.
Spaghettien skal være tørre (dvs uden restvand) og skoldhed:
nu vendes de godt i den varme pande der indeholder terningerne og fed og
indholdet af skålen med æg hældes straks efter ovenpå(*)

Værsgo og servere! helst ved at tage panden til bords: carbonara skal
spises rygende varm, venter man bare lidt er det for meget: fedtet og æggene storkner og afgiver ikke smag.

Æg koagulere ved 65 grader. Dog findes diverse proteiner i ægget og de
koagulerer ved forskellige temperature: "ovotransferrina" ( hvad så den
måtte hedde på skandinavisk) som sidder i hvidtet, begynder a koagulere ved 62 grader og bliver blød-solid ved 65 grader. Men "ovotransferrina" udgør kun en lille del af hvidtet ( ca 12%): det betyder at hvidtet forbliver meget blød ved denne temperatur. Blommen til gengæld begynder at blive "tyk" ved 65 grader og er komplet solid ved 70 grader.

Ergo: det er bedst at bruge kun æggeblommen , og i hvert fald burde
temperaturen ikke overstige de 65 grader.

Tricky, fordi vi kan ikke bruge en termometer og fordi i løbet af få
sekunder skal vi blande æggeblommen ( som er ved stuetemperatur) med den varme pasta som er omkring de 100 grader og svinekæben som er måske endnu varmere.

Løsning er et anvende restvarmen fra den siede pasta med måske lidt varmt
vand fra kogning ( meget lidt!)for at hurtigt bringe æggeblommen til den
temperatur vi skla bruge - mellem 65 og max 70 grader . Vi bliver afhjulpet
af den kendsgerning at det tager en smule tid for at proteinerne kan starte
deres koagulering og hvis vi er hurtige og rører raskt rundt kan vi hurtigt
få pastaen væk fra de oprindelige ca. 100 grader.

Hvis du tilfældigvis har ogspå brugt hvidtet skla du bare være hurtigere og
undlade at bruge lidt vand, da det hvide gør det for det.
Altså: æggeblommens temperatur burde ikke overstige 65 grader ( jeg kan
sende dig detn videnskabelig forklaring om hvorfor en anden gang)

Et par pointer:

bruger du kun æggeblomme bliver carbonara "naturalmente cremosa"
uden brug for fløde . Der skal ikke fløde i carbonara og eller ikke løg.
Kulsvierne inde i skovene havde ikke adgang til fløde og løgen satte kim
om sommer og var uspiselige. Altså - tyvärr - intet løg i carbonara ( og
eller ikke i amatriciana, som er en variant af carbonara)

peber: skal kværnes on the spot, fordi ellers oksiderer den og mister
effekten.

Buon appetito!!

(*) Dette er det meste delikate tidspunkt af hele operationen:
hvis spaghetti'en er lidt fugtigt kan de ikke suge den kolde blanding til
sig og sauce bliver "acquarona" (vandig)
hvis spaghetti ikke er skoldhede, æggene i saucen har tendens til at blive
til røræg.

Ciao,

Carlo"

Vad dricker man då till den här ganska svårmatchade rätten? Vi följer det Lucchesiska mottot: "When in doubt, go for barbera" och plockar fram en av våra favoriter: Sant´Andrea 2008 från Marina Coppi. Suverän matackompanjatör, tidigare bloggad här.

Il Vermentino 2010 (Erik Banti)

Vermentino hittar man inte bara i Ligurien eller på Sardinien, man ser allt oftare toscanska varianter och ibland även australiensiska... Till och med La Spinetta har gett sig in i leken och gör numera en toscansk vermentino, ett tecken så gott som något på att detta är en druva som är på gång.

Erik Banti håller till i Scansano, Maremma och odlar huvudsakligen sangiovese eller morellino som områdesklonen kallas. Odlingsmetoderna är av det ekologiskt hållbara snittet. Vermentinon mognar tidigt och plockas normalt redan i början av september, efter en veckas jäsning får musten ligga till sig fem månader på ståltank och en månad på flaska innan det är dags att säljas.

I stort sett helt färglöst och skirt i sin uppenbarelse. Ytterst ämabel doft som rymmer hinkvis av söta augustipäron, passionsfrukt och krusbär. Gott om både söt och frisk frukt i ett charmigt paket. Smaken svarar direkt och har en hög fin syra som håller sig en bit ovanför fruktigheten. Mycket krispig och frisk med aromatisk frukt i en stil som jag tror nästan alla kan uppskatta. Finns hos Carlo Merolli, för storkonsumenten har vi att göra med ett tvättäkta fynd för 35 DKK vid köp av 60 pavor.

Chianti Colli Senesi 2007 (Poggio alla Sala)

En schysst chianti runt hundralappen att sippa vid grillen? Look no further. 100% Sangiovese från Argiano mellan Montepulciano och Chiusi och årgången är goda 2007. Poggio alla Sala har 38 ha vinodlingar runt Montepulciano och odlar huvudsakligen sangiovese som släpps i ett par olika Nobile-inkarnationer, där uttaget är lägre och druvan canaiolo nero får vara med på ett hörn, en Rosso samt denna Chianti Colli Senesi. Underregionen täcker även Montalcino och chiantin härifrån brukar ha ett och annat gemensamt med stilen hos många Rosso di Montalcino.

Färgen är mörkare röd än brukligt hos en druvren sangiovese. Doften är genast med på noterna och bjuder på jordgubbar, körsbär, röda vinbär och hallon i mängder - frejdig frukt i årgångstypisk stil. Piggt och okonstlat lyckas den ystra bärigheten till och med ta sig igenom den massiva röken från Webern. Vi lägger på halvtumstjocka kalvkotletter tillsammans med rejäla bitar zucchini och knipplök.

När anrättningen lagt sig tillrätta på tallriken äntrar vår chianti workmode och blir stramt seriös och fokuserad på att bringa ordning bland de delikata och orörda råvarusmakerna. Alert syrlighet och nätta, småfräsiga tanniner hjälps åt med att möblera om bland sältan och fettet och lyckas med bravur. Enkelt, typiskt och mycket gott från en årgång som är svår att gå fel i nere i Centro.

Finns hos Le Papillon i Köpenhamn och kostar 90 DKK.

P.S. Den som inte ännu sett Biutiful rekommenderas starkt att göra så. Lika makalöst bra som gripande och obehaglig. En del filmer bara måste ses.

Roero 2005 (Emanuele Rolfo)

Balans är ett begrepp eller tillstånd som inte är alldeles enkelt att definiera, trots att de flesta kan identifiera det när eller om det skulle uppenbara sig. Vågskålarna ska väga lika, ett slags perfektion ska infinna sig utan att det blir för kliniskt eller tråkigt, ett gyllene snitt som vickar på höfterna och svänger.

Balans eller obalans används som laddade omdömen inom snart sagt all estetisk upplevelseverksamhet: vin förstås, bildkonst, arkitektur, design, musik - Kurt Rosenwinkels lustfyllda men ändå intelligenta dans på harmonikens slaka lina, Citroën Traction Avants formfulländade elegans, Ewa Podles' berg- och dalbanefärder och sublima coloratura när hon kastar sig ut i Rossiniland eller - om vi pratar vin - kanske rentav Emanuele Rolfos Roero.

Ety balans är det ord som jag flest gånger kommer att tänka på under tiden jag har Roero 2005 i glaset - herre min låda vilket vin! Utseendet är en upplevelse i sig själv - intensivt rubinrött med klarröd kärna, granatröd periferi och full transparens. Doften formligen sjuder av knallrödaste frukt, isande mineraler och yster floralitet. Jordgubbar och hallon som rårörs och får bli solvarma, kyliga mentholpustar och rena toner av syrén och liljekonvalj - allt i nästintill fulländad harmoni och balans.

Frukten förblir illröd i munnen där den bärs fram av en, i det närmaste, mondän syrlighet som verkligen utstrålar elegans. Tanninerna är dämpade i smakfullt återhållen stil och mineraliteten känns sådär läckert skolboksknastrig, en mycket aptitretande munkänsla. En lång och torr eftersmak med ett ytterst försynt sting av grapefruktbeska sätter punkt för en fantastiskt snygg uppvisning i elegans och balans.

Producenten Rolfo är ett litet familjeföretag som finns i Montà d'Alba, Roero. 25-28 dagars maceration och lagring på 2500-liters botti hör till receptet för denna eminenta vinnarbrygd.

Roero 2005 finns att köpa hos Stefan Jensens Winewise i Köpenhamn för 119 DKK.

Favoritprovning

Fyra personer tar med sig två viner vardera utan någon gemensam nämnare, mer än att det ska vara ett vin som lämnat någon form av bestående intryck hos den som tagit det med sig. Inga som helst restriktioner beträffande tema, ursprung eller prisklass. Vi provar helblint, förutom de egna vinerna som ju förstås blir halvblinda. Gammalt välbeprövat provningskoncept, lik förbaskat blir man som barn på nytt, varje gång.

Glas 1 - Ljust blålila med god transparens. Järnig mineralitet, rabarber och en del alkoholhetta. Klarröd frukt - lingon och moreller - och en snygg volatilitet jämte en pust medicinala toner.

Intensiva syror och en snygg tanninbädd i munnen. Väldigt läskande på ett svalt sätt och med en urläcker mentholfriskhet. Ett lätt och elegant vin i rödfruktig stil som är helt i min smak, fast det kan inte vara något som jag tagit med mig. Jag gissar på ung nordrhônsk syrah i en lättare stil. J, som sitter mittemot, skjuter från höften och säger:

- Det här är helt klart något piemontesiskt av Gaja. Vad heter den där med fåglarna?

Sito Moresco 2009 (Gaja) Hustrun har länge varit något av en gajafil så det här borde jag sett komma nerför sjätte avenyen. Nebbiolo, cabernet sauvignon och merlot i ungefär samma proportioner. Väldigt ungt men absolut drickbart, mycket trevligt, supersnyggt och definitivt en årgång jag gärna dricker igen. Finns på SB.

Glas 2 - Mörkare och något tätare fast fortfarande genomsiktligt. Gröna toner och vass parfym. Lite reduktivt och alkoholstickigt i början men snart känns det mer harmoniskt med calvados, jordgubbar och hallon fast fortfarande en hel del stjälkig grönhet som av paprika.

Smaken känns kraftfull med sötma, kafferost och spritinlagd frukt. Här hade behövts avsevärt mer syrlighet för att möta upp den baktunga sötman men det är något intresseväckande med vinet trots allt. En del parametrar pekar på Italien men det kan lika gärna vara Spanien eller från en helt annan kontinent? Grönheten får en ju att fastna i tankebanor kring cabernet av något slag och ruffigheten ger lite bio-vibbar. Jag kan bara gissa på någon form av nya världen-cabernet.

Masùa di Jago Amarone 2005 (Recchia) En udda fågel, definitivt av det atypiska slaget. H är förtjust i amarone av klassiskt snitt och hade hoppats att detta vore en värdig representant. Provat och inköpt på Vini d'Italia-mässan, fast där upplevdes det annorlunda. Vore kul att prova nollsexan så småningom för här finns trots allt potential. Säljs av Solarex i Danmark och kostar 177 DKK.

Glas 3 - Mörkt blårött och nästan kompakt ogenomträngligt. En tät och söt doft av gödsel, dansk ostaffär, smörkola, grillrök och medicinalörter. Massiv svartvinbärsgelé skvallrar om cabernet sauvignon. Syrorna känns disharmoniska och snudd på aggressiva medan tanninerna känns påklistrade och malplacerade. Eftersmaken är ganska söt och tung.

Det första jag kommer att tänka på är sydafrikansk cabernet sauvignon av lägre klass, rentav bag-in-box-kvalitet.

The Barossa Cabernet Sauvignon 2007 (Peter Lehmann) Sedär, någon har släpat med sig ett guilty pleasure-vin som förhoppningsvis var en trevligare bekantskap senast det begav sig. Stor och välkänd australiensare som förstås finns på SB.

Glas 4 - Det här är betydligt ljusare och mer transparent än tidigare viner och i en vacker ambranyans. Sublim volatilitet som växlar över i en riktigt ljus och skir rönnbärsfrukt och lämnar en medicinal ridå efter sig. Torra rosor, violpastill och lätta lövbrasepuffar slåss till en början om uppmärksamheten men börjar så småningom samarbeta och formar tillsammans en nästan komplett baroloupplevelse.

Tanninerna är superintensiva men samtidigt så ljuvligt finlemmade, tungan hålls fast i ett tusen nålar-grepp alltmedan apelsinsyrorna fäster som kardborrband på gommen. Inget snack om vad detta är - som att komma hem - min Franco Conterno riserva.

Barolo Riserva Bussia Munie 2004 (Franco Conterno) Visst är det förutsägbart att plocka med en barolo men samtidigt måste man vara ärlig mot sig själv; just det här är tvivelsutan något av det godaste och roligaste jag vet. Inget slickt eller snajdigt utan hederligt, rustikt och nästan fulländat. Tidigare provat här och köpt på plats för €25.

Glas 5 - Tätt och svartrött med dovbrun periferi. Här har vi ännu en rejäl skopa av Önos' koncentrerade svartvinbärssaft. Lite rök, sötlakrits och rejält med eukalyptus. Mjuk och rund munkänsla med en harmonisk struktur och skaplig balans, kraftig mörk frukt och lite russin avslutar. Det här är med största sannolikhet ytterligare en cabernet sauvignon från Australien.

Koonunga Hill Shiraz Cabernet 2001 - J motiverar det här valet med att orsaken till att han en gång inredde sin fina vinkällare var att lagra den här typen av budgetviner för att se vart de tog vägen. Numera har han lämnat det spåret, men en och annan relik finns kvar. Den här har inte tagit skada av några år på rygg, men några större underverk har å andra sidan inte heller skett.

Glas 6 - "Vem gillar sånt här?" frågar Hustrun retoriskt. Jag känner mig lätt träffad när jag sätter näsan till glaset. Tuff mineralitet sprätter rakt upp i synen och man teleporteras till svarta karga vulkanlandskap. Eterisk stenfruktsparfym, viol, hårspray och nagellack - härligt lättflyktig doftprofil. I munnen biter tanninerna ifrån på ett resolut sätt. En hel del oslipade kanter men ett, i allra högsta grad, intensivt och extremt personligt vin.

Gissningarna blir, inte oväntat, Piemonte och nebbiolo.

Nonna Concetta Nerello Mascalese 2006 (Calabretta) En härlig vinupplevelse från riktigt gamla nerellostockar högt upp på Etnas nordsida. Ett genomcharmigt vin som de flesta verkar falla för - kolla här, här och här.

Glas 7 - Mörkt i en dovröd nyans och ganska tätt. Sjudande körsbär, lösningsmedel och frisk ganska lätt örtighet. Småförförisk lirare med bra koll på faten och en doft som får mig att börja tänka modernt toscanskt. I munnen upplever man i stort sett fullständig harmoni, inget som bråkar, bara stor mustig frukt och mjuk fin syra. Inga spår av överextraktion eller jobbig alkohol. Mycket proffsigt, det här är gjort av någon som har koll på läget. Kan vi ha en smakfullt stylad Bolgheri-produkt av lyckad årgång (2006-7) i glaset?

Chateauneuf-du-Pape 2005 (Guigal) Ett mycket njutbart vin i en synnerligen trevlig och lättgillad stil. Södra Rhône fanns dock inte på min karta. Finns att köpa för dryga tvåhundringen runt om i Europa eller för 295 SEK på SB.

Glas 8 - Fin transparens och lätt tegelröd. Här vankas barolotyngd direkt, modernt och relativt moget med varma däck, tjära, rosor och söt mandelmassa. Munnen bjuds på ganska grova tanniner i riklig mängd, kan vara snabbmognat och således en nolltrea. Inget snack om att det är en modern barolo från 2003. Månne från Serralunga d´Alba?

Barolo Vigna Giachini 2003 (Giovanni Corino) La Morra alltså. Corino brukar få till rätt så eleganta grejer men det här är en tuffing från en omvittnat svår årgång. Inte märkbart värmetrött utan uppriktigt vital men med mognad, lite rock'n'roll på flaska. Domaine Brandis sålde ut nolltreorna till bra pris (200 DKK) ifjol.

Valpolicella Classico 2008 från A-Z...

Ibland måste profetiorna få lite hjälp på traven. "Oraklet vid Rönne å" förutspådde ju en revival under innevarande år av sällan skådat slag för vinerna från Veneto. Året började visserligen ganska lovande med en och annan ströpost här och där, men sedan tystnade det betänkligt må jag säga. Det är just i sådana här situationer som vi, likt tappra riddare, reser vår lans, känner vårt samhällsansvar och tar tag i situationen.

Vi öppnar två stycken valpolicellor från 2008. A-Z i rubriken skall alltså utläsas: Accordini - Zenato. Enkla bordsviner som ska få presentera sig och arbeta ihop med finfina kalvkotletter som grillas, det ljuvliga vårvädret till ära. Accordinis Ripasso 2008 gjorde bra ifrån sig på Vini d'Italia nyligen och även den enkla valpolicellan som vi har i glaset ikväll brukar vara bra, vi minns särskilt nollsexan som väldigt trevlig. Zenato VCS är en så pass kuriös angelägenhet, i alla fall på den här bloggen, som en standardprodukt i det svenska Systembolagets sortiment! Finns alltså att tillgå vid, i stort sett, varje mjölkbord i vårt avlånga land.

Valpolicella Classico 2008 (Stefano Accordini) 65% corvina, 30% rondinella och 5% molinara macererar i 12 dagar och lagras enbart på ståltank. En väldigt blyg doftbukett letar sig försiktigt upp för glasets innervägg - moreller, röda vinbär och torra drag av krita. En ganska elegant komposition men på tok för tillbakadragen för att göra något större intryck.

Munkänslan är ytterst saftig och läskande men samtidigt slät och opersonlig. Syrorna biter till en smula och eftersmaken är ekvivalent med en bättre tranbärsjuice. Det här är ett schysst buffévin varken mer eller mindre, lägg på en 50-lapp och uppgradera till ripasson för ett intressantare alternativ. Finns hos Le Papillon i Köpenhamn och kostar 85 DKK.

Valpolicella Classico Superiore 2008 (Zenato) 85% corvina, 10% rondinella och 5% sangiovese. 6-7 dagars maceration och 12 månaders lagring på slavonska 3300- och 5500-litersfat. En något tätare näsa med mörkare körsbär, lingon, nougat och en ren mineralisk ton som gäckar.

Munnen bjuds på en bra syrlighet i det mörkare citrusregistret, helt OK fyllighet med en medelintensiv frukt och mycket lätta tanninstick som ligger kvar en stund långt uppe på tandköttet. Det här är snäppet intressantare än Accordinin men fortfarande inte särskilt övertygande. Finns som sagt på SB och kostar 119 SEK, nr 12385.

Det här duger min själ inte, vi hämtar vår nyvunne valpolicella-favorit som får visa var skåpet ska stå.

Valpolicella Classico Superiore 2006 (Pietro Clementi) Nu snackar vi! Årgången är förvisso bättre och ett par års extra mognad har definitivt bara gjort gott. Här sjuder det av eteriska nagellackstoner, fet körsbärsparfym och gnistrande gnejs. Ett helt annat djup i doften som vid jämförelse med de två tidigare kollegorna framstår som närmast häpnadsväckande.

Skillnaderna i munnen är minst lika uppenbara - nätta piskrapp av de subtila tanninerna och intensiva syrastick bildar union med en sjukt läcker körsbärsfrukt som man bara faller som en fura inför. Det här kan jag dricka, i stort sett, varje dag! Finns hos Gerbola Vin och kostar 90 DKK, dvs ungefär samma pris som de andra fast MER än dubbelt så mycket vin för pengarna.