Castiglione Falletto

I jakten på god reselitteratur föll valet på Alan Tardis "Romancing the vine". En utomordentligt välskriven, medryckande och inspirerande bok om en New York-restauratörs kärlek och flytt till en by, en druva, ett vin och en kvinna. Byn ifråga är Castiglione Falletto, ett område som vi känner ett starkt behov av att fördjupa vår bekantskap med, kvinnan heter Ivana och varken druvan eller vinet tror jag behöver någon närmare presentation. Boken läses ut illa kvickt och med stor behållning alltmedan ett par dagar förflyter. En het lördageftermiddag beger vi oss så ut på en sådan där planlös tripp med lite spontana stopp här och var. Innan vi vet ordet av har vi parkerat bilen i downtown Castiglione Falletto och ser "alla" de bekanta skyltarna från boken: Renzas Bar och Ristorante Le Torri. Klockan är runt halvfem och inte många är ute i den smäktande hettan, två taxar bjäbbar ettrigt och en Jack-Russell i grannhuset hjälper till när vi passerar två axelhöga entrégrindar. Snart står vi framför byns Cantina Comunale som vi besökte häromåret och fick ett ytterst slött intryck av då. Mittemot finns en liten allmän toalett som hustrun passar på att besöka medan jag stegar in i Cantinan där en kille bakom disken sippar arneis och lyssnar på Rossini på högsta volym.

- God kväll, kan jag hjälpa dig med något? Frågar han på oklanderlig italienska.

- Nej, det är lugnt. Jag bara kikar. Säger jag lite avslappnat.

Det är något med hans utseende som gäckar mig. Var har jag sett karln? Jag kollar på hyllorna och blir lite imponerad av utbudet - sist vi var här kändes det avslaget och oengagerat, nu vibrerar hyllorna av intressanta namn och priserna är högst resonabla. Plötsligt får jag en déjà vu-lik uppenbarelse och ser framför mig den eminenta, men saliga i åminnelse (?), bloggen Vinum Vita Est som en gång i tiden redogjorde för exakt samma händelseförlopp. Jag frågar frankt:

- Är du Alan Tardi?

- Ja. Svarar han.

Hustrun promenerar in i lokalen efter sitt facilitetsbesök och jag säger:

- Det här är Alan Tardi! Varpå hon börjar yla och dansa runt som om det vore the Beatles vi hade råkat på.

Alan frågar vad vi vill prova och vi säger att det får han bestämma, vi är ganska dåliga på C.F-vinerna så det här känns som ett strålande tillfälle att stifta nya bekantskaper. Han frågar om vi känner till Giuseppe Mascarello, vilket vi i och för sig gör, och tycker absolut att vi ska smaka hans freisa.

Langhe Freisa Toetto 2004 (Giuseppe Mascarello) är ganska ljus med tegelartad periferi. Doften är läcker med sötlakrits, jordgubbar och en trevlig sälta som av musselskal eller havsstrand. Bra frukt i såväl näsa som mun, syrligheten är ganska omfattande och tanninstrukturen elegant nebbiolisk. Vinet kommer hela tiden i glaset och blir bättre och bättre. (Carlo Merolli säljer både 2004 och 2005 för modesta 95DKK)

Vi ger oss så på en barolo av en icke tidigare provad producent:

Barolo 2005 (Giancarlo Boasso) som först fått ligga till sig på stora fat och sedan en kort skjuts på barrique för att runda av innan buteljering.

Grönörtig med nyslaget gräs, söt marsipan och riktigt färsk, frisk frukt. Smärgelduksfina tanniner som först blästrar munhålan och en nästan överväldigande rödfruktighet som sedan slätar över men hela tiden i fingertoppskänslig balans. Eftersmaken är lång och förtjusande - nutida men likafullt med traditionella förtecken, det här gillar vi!

Barolo Villero 2005 (Oddero) Producenten är stor, välkänd och belägen i La Morra men det här vinet kommer från en 0,8 ha-vingård i Villero, C.F. 90% får ligga på stora fat och 10% på barrique.

Ganska parfymerad och ymnig men ändå med viss elegans. Frukten är något mörkare och tanninstrukturen ganska tuff men inte utan utvecklingspotential. Bra men inte fullständigt åtråvärt om ni förstår vad jag menar.

Barolo 2004 (Brovia) Alan tycker absolut att vi ska prova ett Brovia-vin och häller upp deras normale som är en cuvée med druvmaterial från både Castiglione Falletto och Serralunga som fått ligga på medelstora-stora fat.

Massor av pepparmynta och dragon i första pusten. Ett mycket elegant och finstämt vin med en mognare frukt än de föregående. Fylligt och intensivt i munnen med en elegant tanninstruktur. Mycket angenäm bekantskap.

Rocche di Castiglione 2004 (Roccheviberti) hämtas från de prestigefulla lägena i Rocche di Castiglione och får ligga på 2500 l-fat.

Massiv bärfrukt av jordgubbs- och hallontyp. En veritabel skogsbärsfiesta men till slut dyker det upp lite tjära, lövbrasa och vissna rosor i fonden. Mycket fyllig och intensiv med en "ta-inga-fångar"-karaktär i munnen som ändå är mycket sympatisk. Superb eftersmak som klingar av långsamt och med hög syrlighet. Mycket läckert.

- Mmm, Boasso och Roccheviberti ska vi minsann bekanta oss närmare med när vi kommer hem. Säger vi.

- Good luck. De producerar max 1500 flaskor om året av de här vinerna. Säger Alan.

När vi är färdiga passar jag på att fråga Alan om Sugo di Carne-receptet i hans bok, det där som lagas av en Vilma i Bussia och som måste koka i tolv timmar och innehålla två rejäla glas barolo, det är väl inte den Vilma?

- Jo, nog är det DEN Vilma alltid.

På hemvägen slinker vi inom Vilma och Cascina Sciulun för att köpa en låda dolcetto och påpassligt nog har vi boken med oss så att hon kan signera sitt recept.

- Kom in, vill ni prova vin igen? Nähä, men kaffe måste ni ha - jag har nonnas smaskiga marmeladkakor här. Så, bara ta för er - jag har ju en ny ost också! Grappa någon?