Vi är hembjudna till B och ska prova en kvartett helblinda glas som kommer att justera upp vår ödmjukhet ytterligare ett par storlekar, ska det visa sig.
Första glaset är riktigt ljusgult med grönstick. Doften är ren och fräsch med grön citrus och ett diskret sött anslag av tropisk frukt - ananas, mango och litchi. I munnen noterar vi höga syror som är åt det lätta och trivsamma hållet, mellanregistret känns lite utspätt men friskheten är intakt. Knastrig mineralsvans som är kort och snäll. Allt som allt ett trevligt bistrovin som inte gör så mycket väsen av sig, men nog kan tänkas fungera till det mesta i skaldjursväg som kräver ett friskt vitt.
Vi kommer osökt att tänka på österrikisk grüner veltliner.
Cortese dell´Alto Monferrato 2009 (Castello di Tagliolo) Cortese har vi i och för sig druckit många gånger tidigare, men vi skyller på att det är en ganska anonym druva. I sina bästa stunder brukar den kunna förmedla mineralitet och citrusfruktighet på ett elegant sätt. Castello di Tagliolo är ett gammalt slott i närheten av Ovada, Piemonte som odlar dolcetto och cortese.
T H Vinimport i Köpenhamn säljer men har dessvärre ingen hemsida.
Glas 2 och 3 har båda en mogen aura över sig. Tvåan känns oerhört harmonisk med söta plommon, blåbär och blyerts - tydliga cabernet sauvignonmarkörer i min näsa. Smaken är mörkfruktig med sammetslena tanniner, stor och kraftig men i fin balans. Mycket elegant helhetsintryck.
Tredje glaset är ganska mörkt med ljuvlig svamp och örtig buljong tillsammans med söta bigarråer och målarpyts. Allt sitter på rätt plats i munnen med perfekt avrundade tanniner som matchar fruktmognaden föredömligt. Riktigt bra grejer!
Vi är övertygade om att cabernet sauvignon är inblandat i glas två - men varifrån? Vi säger Bordeaux, bara för elegansens skull. Trean vill jag ha till en mogen nebbiolo - mitten av 90-talet - från en modern producent med barriques och rotofermentorer.
Paul Sauer 2004 (Kanonkop) och Castello di Brolio 2001 (Ricasoli) Sydafrika och Toscana således, bra viner från välkända producenter i goda årgångar. Två mycket trevliga och stiliga viner i perfekt mognad. Att missta en Chianti-nolletta för en Barolo-nittiofemma är dock inte OK...
Fjärde glaset är beckmörkt och helt ogenomskinligt. Doften är fantastiskt rik med torkade fikon och lätta russinanspeglingar i fonden. De volatila dragen är subtila men oljefärgen lever kvar länge i näskanalerna. Intensiv frukt i mörkaste dress med björnbär, körsbär och blåbär i centrum. Faten känns dyra och är vackert inkorporerade i helheten - utomordentligt komplett doftupplevelse. Balansen är god trots en ganska tuff syra men tanninerna känns mjuka och polerade, eftersmaken är längre än lång och verkar aldrig vilja ge sig.
Fikonen, russinen och intensiteten leder tankarna till en riktigt bra amarone av ganska moget snitt.
Ai Suma Barbera d´Asti 2004 (Braida) Druvorna till toppvinet från Braida får hänga kvar ett par veckor extra, tills de börjar torka ut en smula, därav russintonerna och den höga alkoholnivån på 15,5%. Mycket läckert vin som är fullt njutbart nu men nog kan ligga till sig ett bra tag till. Toppklass!
Vi har tagit med oss en Rkatsiteli från Pheasant´s Tears, ett georgiskt vin som framställts helt enligt traditionella principer - läs mer om Pheasant´s Tears här och här.
Färgen är bärnstensgul och vinet är skinande klart i glaset. Doften bjuder på aprikos, persika och tobak - välkända toner i långmacererade vitviner. Tanninerna är framträdande och limmar fast sig på tandköttet, syrorna är dämpade men bidrar till en viss friskhet. Ett vin som nog passar till kraftiga buljongbaserade soppor med en rejäl bit högrev. Superrustikt och med en genuin känsla, men en smula anonymt trots alla de ursprungliga attributen. Vi finner ingen tydlig druvidentitet som liksom överröstar framställningsmetoderna. Väl värt att prova trots allt - nr 71897 i BS.
2 kommentarer:
Jag tror jag förstår precis vad du menar när det gäller Rkatsitellin. Den kommer bättre igång efter rejäl luftning men man önskar att det fanns en växel till. Man ska dock komma ihåg att detta är deras första årgång. Mtsvane har precis det där du efterlyser i Rkatsitellin, en tydlig druvidentitet. Den får vi prova vid tillfälle.
Alltid lika underhållande att vara med om - och inte minst - läsa om helblinda provningar.
Gissar att Frankofilen snart lägger ut en liten post om en kväll där vi bland annat konstaterade att "spanjorerna är ju Europas greker" - och detta utan att dricka vare sig något grekiskt eller spanskt ...
På sista vinet var vi två man som åkte färdtjänst runt Europa utan att någonsin hitta rätt. Ja, vi var i alla fall i rätt kontinent ...
Skicka en kommentar