För ett par veckor sedan plockade jag fram ett gammalt nummer av Munskänken och som vanligt bläddrade jag fram till Ulf Janssons lilla krönika i Vinjournalen. Den här gången var det inte Bengt Bouquet som figurerade i den ackompanjerande teckningen, utan två barska Georgiska gentlemän med mustiga mustascher och pälsmössor där ordväxlingen löd:
- Jag tycker dom där nya världen-vinerna är så endimensionella.
- Ja, visa mig den Bordeaux som står upp mot en Saperavi.
Texten handlade sedan om Georgiens långa vinhistoria och det faktum att det produceras viner på mycket hög nivå av de lokala druvsorterna - framförallt vita rkatsiteli och röda saperavi.
Det här fick mig att bli lite nyfiken på vinerna från Georgien och vid en sökning på SB dök producentnamnet Pheasant´s Tears upp. Ett par dagar senare skriver BV-Ingvar ett inlägg, av nästan parapsykologiskt snitt, om ett par vita viner från sagda producent.
Jag ger mig inte in på någon närmare presentation av den här producenten då jag vet att Ingvar snart ska bevista en omfattande provning av importören Georgian Wine Legacy´s sortiment. Vi är hur som helst ruskigt nysgerrige på hur det här doftar och smakar, så vi häller upp direkt.
En mäktigt svartröd och tät vätska liksom segar sig ur flaskan. Doften teleporterar oss rakt in i stallet där vi får sniffa på geten, kossan och den genomsvettiga hästen. Ädelost och lätta pustar av spya får oss att börja överväga en rejäl luftning av vinet för att komma åt godsakerna som vi tycker oss förnimma bakom alla funkiga odörer.
Sagt och gjort - jodå, snart trippar katrinplommonen och de svarta vinbären fram i strålkastarljuset. Engelsk fruktkaka, sötlakrits och svagt medicinalörtiga toner tar vid men en lite störande stearinton vill inte riktigt släppa greppet. Doftkollektionen ger, efter luftning, associationer till bio-cabernet (både franc och sauvignon) och antar efterhand faktiskt smått bordelaisiska skepnader.
Den låga alkoholhalten (12,5%) bringar en lätthet åt munkänslan som är svår att föreställa sig när man snusar på vinet - vore smaken lika intensiv som doften så hade vinet varit tungt och svårdrucket. Jag skulle väl inte kalla drickbarheten för "hög" men en icke försumbar friskhet kan förnimmas runt den tobaksbemängda kärnan, som lämnar en ton av bergamott i eftersmaken och ihop med tobakstonen formas till en prilla Generalsnus som mynnar ut i smäcker malörtsbeska.
Saperavi från Kakheti ska definitivt undersökas närmare. Det här gav - trots alla de obskyra doftintrycken - mersmak. Härligt okonventionella vinifieringsmetoder och en tuff druva som säkert mår bra av att ligga till sig ett tag på flaska. Rejäl luftning anbefalles dock.
5 kommentarer:
Och apropå telepati, parapsykologi eller kanske snarare synkronicitet så försvann just min tänkta titel på inlägget från den stundande provningen. Det låter hur som helst som ett vin tillräckligt konstigt för att jag ska bli nöjd. Men samtidigt inte enbart konstigt. Kul att se hur vinerna tas emot av Båstadsmunskänkarna. Det är nog inte samma självklara matchning som Gimel på Bjärhus
Aj Ingvar, jag känner mig som en skurk. Till mitt försvar måste jag säga att titeln liksom skrev sig själv. "Sweet Georgia Brown" funkar inte riktigt lika bra, möjligen John Mayers "Why Georgia?".
Vinet är nog rakt upp i din allé, Brecker Brothers´"Some Skunk Funk" känns som en lämplig signaturmelodi.
Det är nog svårt för vilken producent eller vintyp som helst att slå Gimel på fingrarna i fråga om likeability.
/Patrik
Efter att ha följt det här vinet i tre dagar kan vi konstatera att det landat i en fas där doften är fruktigare och mer harmonisk medan smaken domineras av get, fårfett, stall och halmrullad getost. En ganska påtaglig beska, som av överextraktion, rundar av det hela. En, minst sagt, udda vinupplevelse.
/Patrik
Vi fick en saperavi från Mukuzani, Kakheti blint igår. Den var mycket mer elegant än vad detta låter på din beskrivning. Riktigt gott! Tiflis Wine Cellar meddelar via mejl att den kostar €7, men DHL från dessa avlägsna nejder kan nog kosta mycket mer per flaska...
Jag undrar om den här flaskan var riktigt kosher. Jag kan fortfarande, ett halvår efteråt, frammana den där besynnerliga fårfettstonen... Ingvar berättade om helt andra upplevelser när han provade det här vinet, mer i enlighet med er not om elegans.
Goes to show att man egentligen borde prova minst två flaskor innan man uttalar sig.
/Patrik
Skicka en kommentar