Langhe Freisa Toetto 2004 vs. 2005 (Giuseppe Mascarello)

En freisa-vertikal! När hade vi det senast? Alldeles för längesedan!

Freisa är helt och hållet en piemontesisk angelägenhet, odlad här sedan 1700-talet i Monferrato och Langhe men även uppe i Biella och Ivrea. Druvan är alldeles förträffligt resistent mot de flesta sjukdomar och även mot klimatologiska förändringar. Klasarna är avlånga och bladen betydligt mindre än på, exempelvis, kusinen nebbiolo. De doft- och smakmässiga likheterna med nebbiolo brukar däremot vara många - hög och riklig syrlighet, bra fart på tanninerna och lite tjär- och violpuffar i nosen.

Mascarello odlar sin freisa i Toetto, Castiglione Falletto som ligger alldeles söder om Monprivato. Toetto hade säkert också varit ett barololäge, liksom Monprivato, om det inte vore för att det vätter åt nordväst och det är just på nordväst- nord- och nordostlägena som vi hittar vardagsdruvorna freisa, dolcetto och barbera när vi befinner oss i Langhe. Giuseppe Mascarello är en traditionell producent som låter freisamusten macerera i 15-20 dagar och ligga till sig i 15 månader på medelstora slavonska fat.

Vi plockar fram gaffatejpen och täcker över årgångarna för att eliminera all eventuell bias. Båda glasen ser tämligen likadana ut - vackert rubinröda med hög transparens.

Första glaset är väldigt fruktintensivt direkt. Det känns moget med den sötmörka fruktigheten i spetsen medan den otippat höga pinositeten skänker elegans, friskhet och skärpa i nosen. Hela skogsbärpaketet, inklusive lingon, sluter upp och en lätt lakritssälta ackompanjerar snyggt. Bensinmack, finstämt lösningsmedel, persilja och grönörtighet eller snarare en komplett bouquet garni kommer till så småningom.

I munnen är syrorna intensiva medan tanninerna ligger lite åt det avvaktande hållet med en lätt finpulvrig känsla. Kroppen känns slank med fokuserad frukt som kärna och den medellånga eftersmaken mynnar ut i en sober syrlighet. Mycket bra men här behövs sannerligen mat.

Glas 1: 2004

Andra glaset är avsevärt mer slutet. En del mineralitet tar sig upp ur glaset men bären är inte alls lika påtagliga som i första glaset. Här finns toner av parkeringshus, violpastill och mandarin men allt är väldigt subtilt och försiktigt.

Syrligheten är snudd på kartig, tanninerna stramare och helheten riktigt knuten. Frukten glimmar till i eftersmaken. Om det första glaset behövde mat så kräver glas två detsamma.

Glas 2: 2005

Vi steker ankbröst och serverar med en jordgubbs- och balsamicoreduktion till ugnsstekt potatis. Nu händer det grejer, båda vinerna får nytt liv och får liksom börja göra nytta - syror ska slipas av, fett ska spräckas, salt ska integreras och locket ska läggas på brunn. Det här är ju ett ganska typiskt fenomen när man har italienska viner i glasen, de trivs liksom inte riktigt på egen hand utan vill gärna ha lite sällskap eller kanske rent av motstånd.

Till maten blir nollfemman den mest läskande och arbetsvillige av de två, all kartighet är plötsligt som bortblåst och ersatt av en matvänlig lätthet och ungdomlig fräschör (16,5p/20). Nollfyran har dock fortfarande mest personlighet av de båda och måste trots allt gå vinnande ur leken (17p/20).

Carlo Merolli säljer båda för 95 DKK/flaska.