Barbaresco 2006 (Produttori del Barbaresco)

Ny färsk årgång som verkar varit gynnsam i Barbaresco och som onekligen väcker nyfikenheten inför nästa års barolosläpp.

Antonio Galloni har hyllat PdB´s 2006-normale som deras bästa någonsin så förväntningarna är höga trots att vi varit i Danmark och handlat 12-pack till styckpriset av ett enklare bordsvin.

Man känner nästan igen utseendet med den gracila transparensen och den vackra, orangetingerade rubinrodnaden vid det här laget.

Primärdofterna presenterar alla de röda och mörka bären inklusive geléhallonen och de reducerade jordgubbarna som ångar i grytan. Efteråt kommer pomerans, kanel och andra glöggkryddor tillsammans med nypon och nybehandlat läder. Finlemmade stråk av sötlakrits och granris i tredje hand.

Ljuvligt traditionell men mycket generös och faktiskt vidöppen i glaset, en liten tendens till järn eller blod och muskotnöt komplicerar helhetsintrycket ytterligare - riktigt trevligt!

I munnen blir man varse ett genuint hantverk med en hög och frisk syrlighet, en tight smakkärna med rejält broderad periferi. Tanninerna är läskande och mouthwatering av druvskal allena och inte torrtråkigt ekframtvingade. Sympatisk eftersmak som stannar och sjunger ut.

Kort sagt: ett skolboksexempel på välbalanserat vin.

Gallonis 92p är absolut välförtjänt, detta är en barbaresco i toppform och man blir ju riktigt nyfiken på riservorna...

(18,5p/20)

Il Monello Barbera d´Asti 2006 (Braida di Giacomo Bologna)

Barbera d´Asti är ofta gjorda i en enklare och renare stil än sina kusiner d´Alba-ditona och brukar vara ungdomligt syrliga utan någon fatkontakt överhuvudtaget, superiore-varianten är däremot barriquelagrad.

Braida gör ju en Barbera del Monferrato som heter La Monella som tillhör standardsortimentet för varje piemontesisk pizzeria med självaktning men Barbera d´Astin Il Monello har vi faktiskt aldrig tidigare sett.

Nu har vi den i alla fall i glaset och där ser vi en rubinröd semitransparent vätska med klar kärna. Doften är friskt bärig med hallon och tranbär.

En druvtypiskt torr stickighet av mineral och fräscha pustar av mynta, skokräm och timjan bidrar till ett charmigt doftspektrum i en ren och smidig kropp.

Syrligheten är påtaglig men riktigt tilltalande i en matkrävande stil - här kan man lägga salami, prosciutto, mortadella och milda ostar på tallriken utan att vara rädd för att syrorna inte ska klara av att spräcka fettet. Enkel, ren och effektiv barbera som oslagbar matackompanjatör alltså.

Vore jag ägare till en trattoria skulle den här helt klart kvala in som kandidat till husets röda, priset på SEK109 får anses riktigt bra.

(16p/20)

nr 82462

Vigneto Antica Chiusina 1998 Vino Nobile di Montepulciano (Fattoria del Cerro)

Antica Chiusina är Fattoria del Cerros prestigenobile som 1998 utgjordes av huvuddelen sangiovese (eller prugnolo gentile) och resten canaiolo, nuförtiden lär man pytsa i 90% sangiovese och 10% colorino, ett år på fräscha barriquer och ett till på flaska.

Vi köpte två flaskor på Erik Sörensens Vinfestival 2003 och gav DKK 200 flaskan, sedan dess har priserna stuckit iväg ytterligare, vi drack upp den ena subito och fann den extremt fruktpackad och munbedövande syrarik med tuffa fat i ryggen.

Det börjar bli dags att kolla var brorsan befinner sig när ytterligare sex år har förflutit.

Ett mörkt vin som går i purpur och rubin men med en mogen brunhet som strålar ifrån så väl kärna som periferi. Inledningsvis skjuter det ut massor av stall, söta körsbär, fuktig tobak och flyktiga balsamicoångor.

Vi ger det lite tid att lugna sig men när vi åter igen närmar oss glasen blir vi varse en armada av komplexa andrahandstoner som slipad cellulosalack, sötlakrits, plastic padding och soja. Ett veritabelt sniffarvin som håller en sysselsatt en lång stund innan man ens funderar på att föra glaset till munnen.

Väl där tycker vi oss detektera ett begynnande balansöverslag där frukten så smått tycks dra sig tillbaka och lämna fältet fritt för fattonerna? Likväl en imponerande syrastruktur och en mycket uppfriskande sandighet som smidigt klamrar sig fast på tandköttet.

Till den fyllda kalvschnitzeln med dijonsås spelar han dock bälgaspel så öronen blöder igen, med lite sälta och annat att bråka med blir det fart på frukten och helheten hamnar i jämvikt.

Idag kan man hitta 2003:or och 2004:or runt EUR60 och det börjar närma sig de där prisklasserna som förpliktigar, helt plötsligt tävlar man med Tignanello och bra barolo liksom.

Det här vinet har utvecklats fantastiskt fint i flaskan och var en fröjd att åter stifta bekantskapen med.

Edit - Gamla goda Superiore har ju faktiskt 2004:an för EUR37 och då snackar vi ju igen...

EUR60 var vad vi såg på enoteken i somras.

(18,5p/20)

Barbera d´Alba 2007 (Matteo Corregia)

Vi har ett gäng barberor som ska provas här hemma, det är en druva som länge varit en husfavorit men som lätt hamnar i skuggan av sin, i vissa stycken, mer spännande och lite mytomspunne kusin nebbiolo.

Det ska bli bättring på barberafronten och vi letar efter rena smaker med stor och intressant frukt och höga syror som sticker i kinderna.

Vi började hos Elio Grasso i Monforte och rör oss nu några mil norröver, så långt att vi hamnar utanför Langhe, till Roero.

Barbera d´Albazonen sträcker sig ända upp hit och i regionens centralort Canale hittar vi Azienda Agricola Matteo Corregia.

Den tragiska historien kring den här vingården börjar bli allmänt känd vid det här laget - Vinovis-Ulrik besökte tidigare i höstas och berättar fint om det här - änkan Ornella Costa-Corregia fortsätter i makens anda att producera eleganta viner med personlighet. Man gör en vingårdsbetecknad barbera som heter Bricco Marun och den vanliga Barbera d´Alban som vi provar i kväll.

Barbera d´Alba 2007 har spenderat ett år på begagnade barriquer och sex månader på rostfritt, därefter vilar den ytterligare ett halvår på flaska.

Det är ett mörkt och klart vin i djupt purpurröd kostym. Efter en stund i glaset kommer den röda bärigheten i gång och börjar pusta ut - tydliga vinbär, hallonkräm och tinade jordgubbar.

Faten är väldigt snyggt integrerade och märks med andra ord mycket lite, fruktpelaren är massiv med blåbär, lingon och amarena. Stråk av skoputs, tusch och läder ger sig tillkänna

Det sticker till lite i kinderna av de pigga syrorna, en finkornig strävhet sitter kvar ganska länge på tandköttet och eftersmaken är längre och saftigare än man kan begära. Lakrits och tobak stannar kvar på gomseglet.

Återigen en mycket trevlig barbera och den här gången för ganska lite pengar; SEK 155 får väl anses mycket rimligt för ett vin av den här kalibern i beställningssortimentet?

Vi bestämmer oss för att bli bekanta med prestigebarberan Marun så fort som möjligt, Bristly har den listad men det finns ingen info om i vilket sortiment man hittar den ännu.

Vi har dock en bunke andra som står på tur så länge.

(17p/20)

nr 75991

Vigna Martina Barbera d´Alba 2006 (Elio Grasso)

Viner som berättar något om platsen de kommer ifrån är ovanliga, sådana viner som får en att känna dofter och se vyer som verkligen hör ihop med platsen där de växt, mognat och raffinerats - som att höra grym flamenco i Andalusien, råsvängig jazz i New York, genuint smäktande bossa i Rio eller att ha Jan Garbarek i ipoden när man kryssar fram genom en nordnorsk fjord - en helhetsupplevelse liksom.

Vi har hittills aldrig blivit besvikna när vi provat någon av Elio Grassos baroli eller hans härligt rena Langhe nebbiolo Gavarini - läckra och enkla skapelser som inte krånglar till det är vårt samlade omdöme så här långt.

Således desto mer spännande att prova ett, för oss, nytt vin i Grassos produktkatalog.

Vigna Martina framställs, som namnet avslöjar, av druvor från just Vigna Martina i Monforte, kalkhaltig sandlera i sydläge som släpper ifrån sig runt 12000 pavor årligen. 12-15 dagar i rostfritt och därpå ett år i hälften nya och andra hälften ettåriga franska barriquer.

Mörk och tät med en djup rödviolett lyster. Doften ger limstift, hallon och mandelmassa i första svängen, något som får mig att tänka på halstabletter som lösts upp i varm mjölk blir ganska påtaglig - influensatider i antågande?

Vi låter glasen stå ett slag och när vi återvänder är det till bredden fyllt av skokräm, röd vinbärsgelé och elegant torrt läder. En ren och stor frukt med väl integrerade fattoner, fantastiskt angenäm stickighet som sänder in små pilar laddade med mogna mörkröda bär långt upp i näskanalerna.

Munnen möts av en ganska len textur men med druvtypiskt hög syrlighet som både accentueras och dämpas av fatbehandlingen - känns genomarbetat. Anmärkningsvärt välbalanserat och en lång smaskig eftersmak.

Vi behöver aldrig tveka om var i världen vi befinner oss, ett sniff och en halv slurk så vrålar man exakt longitud och latitud i högan sky, man ser de böljande kullarna och hör kaffekopparna som studsar mot marmordisken - man börjar kolla på Easyjets hemsida...

Måste vara ett hyfsat bra vin?

(17,5p/20)

nr 75134

Barolo Cerrati 2004 (Cascina Cucco)

Jag vet, det börjar bli mycket Piemonte nu, kanske skulle starta en systerblogg där man kör resten av Italien : Klenare Italienare? Eller Renare Italienare? Lite mer specifikt kanske : Tanigare Toscanare? Eller också steker vi den idén och kör på som om det regnar.

Barolo Cerrati från Cascina Cucco i Serralunga d´Alba har vi alla läst om och särskilt 2004:an har vi förstått skall vara något särdeles, vi provade 2005:an i somras och tyckte att den var OK men då fick vi tio baroli på raken i små eländiga ISO-glas.

Efter en heroisk insats av F&V, som i allmänhetens tjänst ryckte ut och försåg större delen av den barolo-suktande populationen med denna ambrosia, sitter vi nu med Mature-kuporna framför oss och häller upp.

En ljus och brukligt transparent vätska med ett subtilt olivmörker men en klar orange aura. Vi översköljs direkt av pomerans, mandarin, eukalyptus, hinkvis med amarena och mörk bitter choklad. En kolossal extraktion som gör oss mållösa och något religiöst infinner sig i blicken på hustrun. Massiva pustar av lösningsmedel, mandelmassa, julkryddor och alla röda bär man kan komma på, det är kul att bara sticka ner näsan i glaset för varje gång man kommer upp har man hittat något nytt.

I munnen har vi riktigt finsandiga tanniner som kristalliserar sig i kinderna och smäckra syror som masserar tandköttet - superelegant! En imponerande längd i eftersmaken med aptitretande torrhet och fin, fuktig tobak på gomseglet.

Någonting hände på Cascina Cucco 2004, vad det var och hur det gick till vet jag inte men man har fått till ett ruggigt bra vin oavsett priset, att det sen råkar kosta 132 DKK får väl betraktas som grädde på moset men den här rackaren står upp mot det mesta i den här stilen.

Vi är helsålda och börjar oroa oss för att 12-packen inte blir långlivad...

(19p/20)

Dolcetto d`Alba 2007 (Roagna)

Vi ger oss i kast med den senaste, tillgängliga årgången dolcetto från Roagna Azienda Agricola I Paglieri som, i förhållande till sin storlek, måste vara en av de mest välbloggade producenterna just nu? Vi blev oförblommerat förälskade i hans 2006 Dolcetto d´Alba, en mycket trevlig vardagsbagatell som ruvar på ett magnifikt inre djup.

Alla är väl vid det här laget medvetna om de ytterligt traditionella vinifieringsmetoder som Roagna borgar för varför vi går rakt på pudelns kärna.

Vi skådar en sedvanligt pinot noir-lik brygd med djupblå virvlar runt den rubinröda kärnan och möts av en frisk örtighet och nyklippt gräs direkt ur glaset.

Vidare blir vi varse en sofistikierad piptobakston, sötlakrits och lätt vegetativ multnad. Lingon, körsbär, nydraget tändsticksplån och mineraler kommer till.

Slankare och lite blygare i munnen än 2006:an, frisk och ungdomligt delikat med korta syror och nada tanniner, såklart. En bra balans ger ett välsnickrat helhetsintryck.

Föredrar 2006:an (om vi haft några kvar...) men misstänker att den här kommer i kapp efter ett år på rygg, det brukar inte krävas eoner när det gäller dolcetto.

(16,5p/20)

Maglietta Rossa Barbaresco Riserva 2001

Vinshopping i Helsingör är ju inte vad det har varit sedan alla de gamla bekantingarna som Simon Unna och Vinspecialisten slagit igen men på första tvärgatan till vänster, utanför stationen, ligger en liten butik som alltid brukar ha något intressant. I somras fick vi syn på den här obskyra barbareso riservan som kostade mellan en och halvannan dansk hundring.

Maglietta rossa är ju en sådan där röd ledartröja, som alla cykelintresserade säkert förstår poängen med, och vinetiketten berättar om Giovanni Gerbi som kallades "den röde djävulen" och vann Giro di Lombardia en gång och Giro del Piemonte tre gånger. Däremot är det betydligt svårare att hitta några fakta om vinet mer än att det är buteljerat av MGM Mondo del Vino.

I glaset ser vi ett riktigt ljust vin med klar tegelton som liknar ett slags transparent nyponsoppa. Förvånansvärt stor och skrymmande doft som skjuter skarpt med stora kirschbössan och slösar med riktigt trevliga mandelmassa- och bittermandelreferenser. Stiltypiska särdrag i massor; oljefärg, tjära och vissna violer.

Ett alldeles superbt sniffarvin som dock inte håller hela vägen - i munnen besväras vi direkt av en sötsyrlig ton av apelsinkaraktär, det finns inte tillräckligt med torra tanniner för att möta upp. Eftersmaken är av ett trevligare slag med lite mognadstoner som stannar i munhålan.

Den här typen av viner, med inköpta druvor och oredovisad vinifiering, blir ju sällan något att skriva hem till mor om men ett gott år som 2001 kändes det som något som var värt att testa. Det blir troligen inte något återköp men vi har en flaska till som vi kan snusa på.

(15,5p/20)