Barolo Pie Rupestris 2003 (Cappellano)

Alla som står på Carlo Merollis maillista fick ett erbjudande härförleden om att köpa kultproducenten Teobaldo Cappellanos barolo Pie Rupestris 2003 till ett kraftigt reducerat pris med anledning av rykten om att vinet var på väg utför. Året var ju som bekant hett och har ju en del snabbmognande och överextraherade viner på sitt samvete. Vi ställer ju gärna upp för våra medmänniskor så vi köpte därför en låda för att lätta på Carlos tunga börda och gjorde ju på så sätt faktiskt en humanitär insats...

Teobaldo Cappellano tillhör legendarerna i Piemonte, en respekterad och högt aktad barolista som gick sina egna vägar samtidigt som han var trogen traditionen. 1983 förbjöd han journalister att prova och skriva om sina viner om de hade för avsikt att sifferbedöma dem. På baksidan av Cappellanos barolo står det fortfarande en liten redogörelse om detta och avslutningen lyder:

-É un sogno? Permettetemolo. En dröm/önsketänkande? Tillåt mig i så fall drömma/önska.

Cappellanos bägge barolo kommer från odlingen Gabutti i Serralunga d´Alba men Teobaldo valde att inte ha med crun i namnet eftersom han ansåg att begreppet Gabutti urlakades när fler och fler granngårdar föll in under samma crubeteckning.

Pie Franco-Michet kommer från 20-åriga stockar som Teobaldo planterade själv, dessa var oympade franska stockar och klonen var Michet.

Pie Rupestris-per Nebioli är 40-åriga rankor på amerikanska rotstockar (rupestris), per Nebioli indikerar att klonen är oidentifierad.

Man jäser i 2-3 veckor utan att tillsätta någon jäst och man låter det sedan ligga sina minst 3 år på gamla stora ekfat.

Vi häller vördnadsfullt upp i våra kupor utan att lufta. Färgen är mörkt rubinröd och börjar tydligt dra sig mot brunt.

Varma söta bär i skarpt extraherad form stiger ur glaset, en rejäl dos Fabbri amarena, violpastill och riktigt mörkröd frukt. En enastående palett av andrahandsaromer i form av tryffel, nyplockad karljohansvamp, solvarmt däckgummi, tobak, lövbrasa, buljong och torkad blombukett lägger sig som en Lützendimma över glaset - här kan man stanna länge.

Den ljuvligt definierade frukten tar kommandot i munnen och ger en läskande känsla, tanninerna får tandköttet att vibrera av vällust och sitter kvar en bra stund. Eftersmaken är minst sagt lång.

En barolo sprängfylld med Serralungakraft som på intet sätt är förbi men däremot är på topp nu och kanske 3-5 år framåt. Vi hedrar Baldo och skippar våra futtiga betyg men konstaterar att det här är fullkomligt strålande och något man kommer att minnas lång tid framöver.

Gårdagens after ski ägde rum på Atmosfär i Malmö, vi har för vana att nästan aldrig bli nöjda när vi varit på restaurang men gårdagens besök var ett undantag. Sublim mat, superb service och mycket trivsam miljö - varmt rekommenderat!

Prova oxsvansen som var magisk.

Cagnazzi 2007 (Tenuta Don Nicola)

Vinshopping i Köpenhamn är en utmärkt sportlovsaktivitet, massor av frisk luft, djupa knäböjningar, blodfyllda biceps av intensivt lådkånkande och socialt samkväm i köerna vid övergångsställena.

Vi tog vår vanliga tur med uppvärmning hos Erik Sörensen, snabbt nedslag i Charlottenlund, offpist i Holte hos Carlo Merolli och ett svep inom den förträffliga Superbestbutiken i Rotundan, Hellerup där Gobivin hade demo och en del attraktiva erbjudanden: Mascarellos barbera d´Alba Scudetto 2004 sex flaskor för 660DKK, samme producents barolo Monprivato 2004 två för 900DKK, Terredavinos barolo 2005 sex flaskor för 600DKK mm.

Erik Sörensen lockade med en bordeaux; Cadet Peychez 2005 för 120DKK och Stadt Krems ljuvliga Steinterrassen riesling 2008 för 100DKK. Man importerar även Tenuta Don Nicolas prisvärda viner som vi inte smakat på år och dar, vi blir således nyfikna och får ett smakprov som faktiskt imponerar.

Cagnazzi 2007 säljs för 39.95DKK vid köp av sex flaskor och det är en prisnivå som brukar komma undan med det mesta men i det här fallet får man faktiskt ett riktigt helgjutet vin.

Druvkompositionen är ca 60% negroamaro, 20% primitivo och 20% montepulciano och man skördar sent från 20-30-åriga stockar.

Ett mörkt och tätt vin som genast släpper ifrån sig stor och rund frukt i form av mogna bigarråer, blåbär och björnbär. En mycket angenäm ton av stall och tobak ligger kvar en god stund och ger lite grenachevibbar.

En mjuk och behaglig syrlighet ger en trivsam munkänsla, tanniner är här inga att tala om. Smooth är ordet men detta är likafullt ett vin i balans, alkoholen ligger på måttliga 12,5%, och ett utmärkt pizzavin. Vi snackar prisvärt nästan in absurdum...

(14p/20)

Dolcetto d´Alba Bricco Bastia 2007 (Conterno-Fantino)

Någon nämnde "dolcetto" och likt Pavlovs hundar reste sig salivnivån i våra munnar så att den stundande vårfloden skulle kunna bli avundsjuk. Vi provade Bricco Bastia för ett par år sedan, tror det var årgång 2004. 2007:an har vi inte lärt känna tidigare och detta är enda flaskan så vi får hoppas att den inte är FÖR bra...

Blåviolettbubblig men förvånansvärt tät. En hel drös typiska dolcettomarkörer som solvarma jordgubbar, viol och moreller möter en direkt. Sötlakritsen och vaniljstången sluter upp och får en att tänka på frejdiga men omsorgsfullt matchade fat men hemsidan uppger endast lagring på stål, hmm. Allt är under alla omständigheter väldigt sympatiskt och trevligt. Rik och ovanligt stor doft i lite modern stil.

Smaken är lättsam med lite lägre syranivå än vad vi önskar men likafullt ett druvtypiskt stuk och en tydlig representant för stilen. Tydlig fruktighet, nästan åt det blommiga hållet, och ett klart lakritssting i eftersmaken.

Ett vin värdigt vilken lunchkaraff på vilken trattoria som helst i Piemonte och vi blir onekligen lite sugna på att sitta i middagssolen och balansera det där skrangliga gjutjärnsbordet medan antipastin dukas av och linguinen dukas på.

(15p/20)

Barbaresco Nubiola 2005 (Pelissero)

Efter ytterligare en akt av barmhärtig magnitud har BV-Ingvar skänkt oss en tanke och sålunda inhandlat och delat en låda av kvällens vin med oss. Pelisseros Nubiola Barbaresco 2005 har slumpats ut på Superbest ett par gånger under hösten/vintern till det veritabla fyndpriset DKK100, vid en snabb sökning dyker vinet upp lite varstans med prislappar på både €32 och $48.

Våra kunskaper om Giorgio Pelissero är synnerligen begränsade, vi har hört talas om en viss förkärlek för ny ek men känner oss ändå lugna efter ekallergikern Ingvars smakprov.

Nubiolan är mycket tilltalande i glaset med djup rubin och blankt skimmer. Doften är stor och solid redan från början - surkörsbär, röda vinbär och mandelmassiga fattoner. Rökighet och tjära finns också med från start. Vinet utvecklas ganska rejält efter någon timme i glaset då allt blivit lite mer slimmat och elegant men ger fortfarande ett robust och välmakat intryck - visst är faten ganska långt fram i doftbilden men på ett medvetet och proffsigt sätt. Ett väldigt trevligt vin att sniffa på.

Det råder en nästan total samstämmighet mellan doft och smak, stabila syror och nyponfinkornig tanninstruktur. Stort i munnen och eftersmaken är av god medellängd, inga som helst anmärkningar på ekhanteringen - tänk något i stil med Renato Ratti.

Vinet är fullpackat med fin frukt och kommer att växa ytterligare med lite lagring. Ett av årets klipp.

(17p/20)

Barbaresco Pajé 2003 (Roagna)

Här känns presentation en smula överflödig, alla som spanat in någon vinblogg det senaste halvåret har garanterat snubblat över orden Barbaresco + Pajé + Roagna + 2003. I stort sett alla har hyllat och Galloni har kallat det "The barbaresco of the vintage" varpå han skyfflade ut 95 pinnar.

Vi häller upp och känner att förväntningarna är ganska höga.

Utseendet är vad man förväntar sig av en ung men snabbmognad barbaresco - djupt rubinröd med tegelskiftningar och klar transparens.

Till en början ligger en dimma av Islaywhisky över glaset, massor av jod-, jord- och mineraltoner samsas med distinkta rökpuffar av lite sur brasved. Djupt nere i glaset lurar bären.

Ett rikt och fokuserat doftcentrum bygger vidare allt eftersom med lager på lager - körsbären är där, en smula stall dyker fram, målarpytsen som skänker elegans och djup. Man anar en viss hetta som gör den nebbioliska stenfruktsparfymen stor ja, nästan väldig. Ljuvligt!

I munnen markeras alla barbarescoattributen - snyggt och smidigt munfyllande med dovmörka syror i basen och sandigt ljusa tanniner i diskanten. Lång och sirlig eftersmak.

Vi käkar rådjursmedaljonger med portvinssås och chevreöverbakad potatis men till detta gör, den igår kväll öppnade, budgetbordeauxen Le Doyenné 2005 jobbet bättre - Pajén lirar gärna solo.

Uttrycket: "...hade man kunnat dricka alla dagar i veckan..." stämmer inte alls här, Pajé 2003:an kan man bara dricka vid väl valda tillfällen när man är mentalt förberedd. Ett stort vin som vi sorterar in under filen "bestående intryck".

Vi besöker Vini d´Italia i mars och kommer då förhoppningsvis att träffa Luca Roagna hos Atomwine. Ska bli kul att höra vad han har att säga till sitt försvar...

(19p/20)

nr 73831

AMEP i Sjörröd

Vi samlar ihop oss ute i provinserna och bjuder över de två supersympatiska gentlemännen från Billigt Vin; Ingvar & Jörgen, till en Asa Med Egna Pavor-sammankomst i hjärtat av Skåne.

Känsliga läsare varnas härmed - i detta inlägg förekommer det viner av ickeitalienskt ursprung!

Först ut har vi ett halmgult vin som känns fullvuxet direkt, massor av tropisk frukt och en trevlig sötma i doften. Pigg syrlighet och lite aptitretande stickighet i kinderna trots några extraår i källaren. Ett mycket välbalanserat och sympatiskt vin som hade tålt ett bra tag till på rygg.

Montenidoli Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2004 fanns tidigare att köpa hos Erik Sörensen, alla som någon gång varit på deras vinfestival i Kokkedal har säkert råkat på Elisabetta Fagiuoli som alltid talade sig varm för sina viner på snabbt exekverad italienska vare sig man förstod vad hon sade eller ej. Hennes bas-vernaccia är ruggigt bra och finns dessutom i versionerna "Fiore" och "Di Carato" som lagrats på ekfat. Dessvärre är vinerna lite svårhittade men finns hos ett gäng tyska handlare för den nysgerrige.

Lätt slöjighet, blåröd med avsevärd transparens. Blommig och elegant med stram bärighet. Rödfruktig i ordets rätta bemärkelse, ett uns varmt gummi och lite rökighet smyger sig förbi.

Mäktig strävhet och matkrävande syror ger ett svalodlat intryck, ett elegant och pampigt vin som lurar bort mig till norra Rhone och de andra till Bourgogne.

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2008 kommer alltså från Sicilien... Druvan heter nerello och har odlats på ca 1000 meters höjd vilket lär vara högst i Europa så det förklarar det svalodlade stuket. Vinifikationen beskrivs som "klassiskt burgundisk", 25% ny ek används.

En del info om vinerna finns hos Michael Skurnick.

Fantastiskt kul att prova och en riktigt högklassig producent som måste utforskas vidare.

Nästa vin är ljust rubinrött, klart och transparent. Doften ger söta fattoner och en dov ton av vegetativ multnad. Mängder av knallröda mogna bär slösar med sötfruktigheten.

Massiv pinot-karaktär som växer och växer tills kuporna knappt räcker till.

Mjuk och rund i munnen men med ett gäng ungdomliga syror som trilskas lite i bakgrunden, fint balanserad men kanske en smula ung. En fräsig grapefruktbitterhet mynnar ut i eftersmaken, väldigt elegant.

La Pousse d´Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées 2006 är domänens monopole och årgången något av ett mellanår enligt expertisen. Ett bra vin som känns helgjutet och väldigt troget sitt ursprung - elegans och finess som ger mersmak.

En väsentligt tätare brygd äntrar scenen, blåröd och nästan trögflytande. En pust av stickig senap sätter fart på näskanalerna och följs av varmt däckgummi och lite rök. Mogen mörkröd frukt med sukatsötma och lite russin. Ett stråk av smält vax och honung stämmer upp.

I munnen är det maffigt med en rund och varm känsla, eftersmaken är nästan söt och håller sig kvar ganska länge.

Tankarna far direkt till södra Rhone och ett varmt 2007.

Ch.Lamargue Grand Reserve 2004 kommer från Costiere de Nimes där Languedoc möter Rhone. Vi har att göra med syrah och en kraftfull vinstil som känns rustik och ärlig. Ger ett klart yngre intryck än sina sex år och bör kunna ligga till sig ytterligare. Kom i februari och finns fortfarande att få tag i.

Bruntingerad och med viss transparens möter nästa vin upp. En stor och kraftig doft av jordgubbar, hallon och lakrits. I nästa våg kommer däck, lösningsmedel och fler rödmogna bär.

Strålande vitalt och elegant trots alla muskler, stort och volymiöst i munnen med en rund och välskulpterad känsla som bärs fram av lätta syror.

Ingvar är först i Bordeaux men hamnar via Australien till sist i Californien, Jörgen skulle litat på sin första instinkt och ylat Amarone!

Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella 2001 är en ovanligt finlemmad och stilfull amarone som har behållit alla sina ungdomliga drag intakt och lurar därför lätt iväg en på jorden runt-resor om man provar blint. Macerationen pågår i 30 dagar och man lagrar därefter på fransk ek i varierande storlekar under 24 månader.

Till lammgrytan med svamp borde en barolo funka, vi ger busåret 2002 förnyat förtroende och plockar fram Gigi Rossos Arione Barolo 2002.

En ganska tunn historia med lite däck, gummi och animaliska referenser. En viss sötma i doften antyder röda vinbär och hallon. Smaken är alldeles för anonym för att vara en vingårdsbetecknad barolo, eftersmaken kort och blek. Vi har aldrig smakat någon annan barolo av Gigi Rosso men antar att detta inte är representativt?

Ytterligare ett rött vin kommer i mörk och tät djupröd dress. Lite medicinala toner som sveper undan och lämnar plats åt grön paprika, vita vinbär och färska örter. Ljus frukt som ger ett fräscht och svalt intryck. Syran är tät och absolut matkrävande, tanninerna inte fullt så framträdande.

Det här vinet hade Ingvar med sig sist han var här men då glömde vi att prova det så nu var ett lysande tillfälle att ordna en blind-date mellan de båda. Han hamnar hyfsat rätt geografiskt (Norditalien) men lutar nog mer åt väst än åt öst och tänker dolcetto eller något dylikt.

Cecchetto Raboso del Piave 2005 kommer från Treviso,Veneto. Rabosodruvan lär vara en bångstyrig rackare att få bukt med, man skördar när druvorna är lätt övermogna och låter dessa sedan macerera i ekfat under 12-14 dagar. Lagring sker till 40% i barrique och resten på 3000-litersfat.

Ett intressant och mycket kul vin att få prova.

Vi håller oss kvar i samma hörn av Europa; i byn Ceglo, på gränsen mellan Slovenien och Italien, huserar vinhuset Simcic. Vi har deras Simcic Teodor Belo 2005 i glaset, en gyllengul skapelse som strålar. Doften är rik på gula äpplen, honung och galiamelon. I munnen får man ett fantastiskt stort smakspektrum och en eftersmak som inte vill sluta. Ett ytterligt komplext och ljuvligt vin som passar som hand i handske till valfria salume och ostar.

Ett absolut köpmåste utfärdat - var, Ingvar?

Länk till BS.

Vi avslutar med en husfavorit: Ca du Giaj Moscato d´Asti 2008 som spritter av gul frukt, ananas, inlagda päron och ett uns ingefära. Finfin balans mellan sötma och syror gör detta till ett piggt och intressant dessertvin som kan njutas som det är, till någon fruktefterrätt eller en sorbet.

Carlo Merolli säljer.

Val di Cornia Suvereto 2002 (Gualdo del Re)

Inte riktigt alla misslyckades 2002. Gualdo del Re i Maremma fick till det med sin sangiovese, fin parning med faten har hållit liv i frukten hittills. Vi gillade det skarpt sist och vi ska ta tempen igen ikväll.

Man producerar endruveviner av, förutom sangiovese; cabernet sauvignon, merlot, pinot noir och aleatico. Lagringen sker på barrique i 16-18 månader, Cibi e Vini i Köpenhamn importerar.

Mörk som natten med violetta reflexer. Doften är varm och lite russinsöt med fräckt limstift och självklart körsbär i mängder. En aning mognad kan detekteras i soja- och balsamicoundertoner, höstliga pustar av svamp och sottobosco finns där också vackert integrerade.

Smaken är stor, rund och bastant med fina syror som fortfarande spritter av liv. Typiskt toscanska tanniner som drar mot ek snarare än mot druvskal. Bra längd på eftersmaken med lite extra knäckighet i svansen.

Som helhet ett riktigt bra vin som njutes bäst som meditationsvin. Det såldes ut i somras för DKK100/flaska, senaste kampanjen var DKK300 för 2 men då gällde det 2005:an - känns lite tveksam men kanske borde provas ändå? Annars håller vi utkik efter 2006.

(16p/20)

Barbaresco 2003 (Scrimaglio)

Vi tillhör inte den där ordningssamma klanen vinlagrare med Excelprogram och örnkoll på samlingen i källaren, något som börjar märkas när man ska leta efter något speciellt bland alla flaskor.

Den här silvriga flaskhatten har jag svept förbi med blicken många gånger men inte ägnat någon vidare uppmärksamhet, igår drog jag till sist fram flaskan och upptäckte ett vin jag inte visste att vi hade i vår ägo. Vi har antingen köpt någon ströflaska eller fått den som gåva och sedan dess har den legat incognito i Langhe Nebbiolo-avdelningen och tryckt.

Scrimaglio är ju en bekant "negociant" i Nizza Monferrato som köper in huvuddelen av sina druvor och satsar stort på att förpackningen ska vara spektakulär - de flesta har säkert sett deras Alfa Romeo-rosso eller Milan-diton. Man har kanske inget grundmurat rykte om sig som kvalitetsproducent men ett galet år som 2003 kunde väl allt hända?

Mörkröd bottennyans med klar transparens. Vi känner direkt en lätt spritig volatilitet men snart tränger frukten sig fram i form av en övermogen och kokt bärkompott. I munnen är det ungefär samma tendens; lite kartig syra ihop med billig balsamvinäger och en kokt fruktighet.

Vi kokar in päron på det här imorgon.

Le Tense Sassella 2006 (Nino Negri)

Stabil storproducent, gott år och ett vin som hittills aldrig gjort oss besvikna känns som en trygg investering, när priset dessutom är moderata 129 bagis finns inga tillbörliga skäl att tveka.

90.000 flaskor matar man ut av Le Tense som har etablerat sig i SB´s ordinarie sortiment. 100% chiavennasca, som nebbiolo heter här uppe i alperna, får efter en 4 dagar kort maceration ligga på begagnade små fat till 80% medan resten läggs på 80 hl-fat.

Ljust tomatröd med orange kant och klar transparens skiner han i glaset. Doften känns omedelbart igen med sina nypon och en distinkt stenfruktsparfym, smidigt och elegant som om vi befann oss rakt västerut på alpmassivets andra sida.

Lätt fatprägel som känns genomskinlig och integrerad, generös friskhet i form av pepparmint och gröna örter.

Smaken är också i samklang med tidigare årgångar; pigg syrlighet med fjäderlätta tanniner som kliar långt inåt svalget, ett fräscht och matvänligt vin med sval elegans. Välgjort och genomtänkt in i minsta detalj.

20o6:an är minst lika bra som 2005:an och hamnar på vår vardagsvinsfavoritlista per omgående.

(16p/20)

nr 32341

Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo)

Vi har läst och hört en hel del om Mario Marengo det senaste året men faktiskt aldrig provat något av vinerna därifrån, omdömena har varit positiva så det ska bli roligt att få bekanta sig närmare med ett av vinerna.

Vi har ställt fram en Bricco Viole som är en vingårdsbetecknad barolo från La Morra, en liten remsa mark med plantering från 1955 som har rikligt med vildväxande violer mellan vinranksraderna.

Marco Marengo sköter ruljangsen och är tredje generationen vinmakare med dugligt stöd av legendaren Beppe Caviola.

Medelkraftig intensitet och en röd lyster av något mörkare slag.

Vi känner direkt mandarin, kanel och Kungen av Danmark. En rik rödfruktig hallonkaraktär riktigt skiner igenom som ett skuggspel i bakgrunden.

Doften är väldigt djup och komplex med sammetslen frukt och tydliga nebbiolomarkörer i form av rosor och riktigt mörklila violreferenser. Man kan inte snusa sig mätt på det här.

Klart övertygande munkänsla med finpulvriga tanniner, lite stendammstorrhet och spänstiga syror - La Morra-elegansen materialiserad. Allt biter tag i kinderna och insidan av överläppen för att sedan hålla sig kvar en god stund och sedermera lämna fältet fritt för en knäckig och förtjusande eftersmak.

Det är naturligtvis ungt men likväl öppet och inbjudande, lagring kommer göra susen men för oss som älskar ung nebbiolo finns det ingen anledning att tveka med korkskruven - dä ä bar å dra.

(19p/20)

nr 95722

Le Volte 2007 (Tenuta dell´Ornellaia)

Hög tid att prova senast tillgängliga årgången av Tenuta dell´Ornellaias snikcuvée. 51% sangiovese, 15% cabernet sauvignon och 34% merlot som tillbragt 10 månader på gamla Masseto- och Ornellaiafat.

2007 verkar varit ett gott år även i södra Toscana så låt se vad man åstadkommit.

Först upp ur glaset är bären - körsbär mot bigarråer, björnbär och lite dito klister. Plommon och mörkröd frukt ger ett dovt och lite sobert intryck.

Man förnimmer en lätt biton av hudkräm som känns artificiell men detta går snart över i de sekundära fataromerna; lakrits, nyrostat kaffe och en liten rökighet.

Stor och maffig smakstruktur med välsvarvad fatrondör, generös men välbalanserad. Drickvänligt snitt med rik och djup fruktighet, syror och tanniner känns väl integrerade i helhetsintrycket. Men...

Det finns ingen som helst typicitet eller personlighet, minsta motståndets lag verkar vara ledordet för dagen. Detta känns som ett vin som vill vara kompis med alla, något som för övrigt slår mig ganska ofta när vi provar moderna Bolgheribrygder i det lägre prissegmentet.

Allt det som är speciellt med sangiovese maskeras och slätas ut, ambitionerna känns internationella i överkant.

Le Volte är extremt välgjort och ett i många stycken gott vin men inte särskilt kul att dricka.

(14p/20)

nr 32472

Langhe Rosso 2001 (Roagna)

Vi som sitter suktande med en snöplig backorder på Pajé 2003:orna får desperat ge oss på jakt i källaren efter något substitut som kan stilla de värsta skakningarna. Langhe Rosso 2001:an ska väl kunna fungera som alternativ avledningsmanöver åt vår Roagna-craving.

Här handlar det om druvmaterial från Cascina Pira och Pajé som får macerera i ynka 30-50 dagar för att ge en "ungdomlig" touch åt vinet, att det sedan får ligga 3-4 år på medelstora fat innan buteljering och ytterligare ett antal år innan det når konsument är en annan historia.

Den okulära karaktäristiken sitter som en keps; ljus transparens med begynnande tegelreflexioner - distingerade tinningar således.

En ymnig dos röd frukt skjuter sin väg ur glaset med hallon och varm jordgubbskompott i första ledet, djupare ned i glaset har någon rullat fram grillen och lagt på ett par rejäla entrecoter.

Allt känns inneslutet i en vegetativ multnad som i och för sig är ganska trevlig men som nog kommer att luftas bort, vi lagar mat så länge.

När vi återvänder är det soja och balsamico av allra ädlaste sort som regerar, mäktiga skogsbär växer till och får sällskap av champinjoner och fuktiga höstkvällar som snubblar på frost.

Ett absolut överj-ligt sniffarvin som skulle kunna stavas b-a-r-o-l-o alla dagar i veckan.

I munnen har vi en slick spelare med sammetslena tanniner av det mogna slaget, syror som berättar om frukt som plockades vid helt rätt tidpunkt för snart nio år sedan och en helhetskänsla som skvallrar om högkompetent vinmakeri.

Efter ett par timmar i glaset är det fortfarande i toppform och jag måste säga att vi är riktigt imponerade - detta är mycket bättre än vi trodde. Skönt personligt och en ta-inga-fångar-mentalitet hos producenten som man inte ser så ofta, att lägga detta krutet på en Langhe Rosso är inte vardagsmat.

Två tummar upp!

(18p/20)

nr 75237

Barolo Serralunga d´Alba 2005 (Fontanafredda)

Som en kär gammal vän dyker Fontanafreddas normale troget upp i SB:s standardsortiment år efter år. Ibland närmast uppseendeväckande angenäm och andra år lite mindre intressant, i år dessutom i helt ny skrud!

Det årliga och ärorika uppdraget är att släcka barolosuget i varenda stuga från Ystad till Haparanda (eller vid närmare koll snarare Lund till Östersund...) och representera en hel region och dess vittomspännande vinstil.

Lyckas man med det då?

I vanlig ordning är färgen lite åt det mörkare hållet, klar lyster och semitransparent intensitet. Doften ger sig blygt tillkänna med mandelmassa, körsbär och långkokt tomatsås. En tydlig mineralitet, som brukar pocka på uppmärksamhet i nästan all typisk Serralungabarolo, framträder.

Frukten ger ett mörkt intryck med drag åt kompott och syrupinlagda plommon, målarpytsen tittar fram så småningom och öppnar upp anrättningen som hittills varit lite sluten.

Munkänslan kännetecknas av lite stickiga tanniner och en friskhet som uppfattas som slank, tämligen strama syror men inget som tar över. Allt är stiltypiskt och korrekt men ganska tamt och själlöst, eftersmaken är kort och ger ett platt intryck.

Vinifieringen är traditionell med lång skalmaceration och lagring på stora botti, druvorna är hämtade dels från egna ägor och resten köps in. Årgången är lite svårbedömd men i det här fallet verkar man inte riktigt hunnit med innan regnen kom - det känns lite urvattnat.

Som helhet är 2005:an trevlig att sniffa på men alldeles för lätt, slank och oansenlig i munnen, stordriftskänslan är påtaglig och bidrar till det bleka helhetsintrycket.

Vi hoppar över den här och hoppas på bättre lycka 2006.

(14,5p/20)

nr 2305

Barbaresco 2004 vs 2006 (Produttori del Barbaresco)

Inför stundande påfyllning av 2006-depåerna känns det relevant att jämföra årgången med en annan storhet: 2004.

Vi klistrar på en rejäl remsa gaffatejp över årgångsetiketterna och häller upp direkt i glasen.

GLAS 1 - Utseendemässigt är de båda glasen förvillande lika varandra, möjligen kan glas 2 sägas vara aningen mindre klart och kanske något mörkare än glas 1.

Här finns rejält med nypon, hallon, jordgubbar och ljusröd frukt. Snart anar man lätta stråk av tjära och gummi, en påtaglig friskhet som av mynta och ett allmänt lätt intryck.

Mycket livliga syror i pigg och ungdomlig stil, slank munkänsla och en tendens till äpplig kartighet förleder oss båda att tro att vi har ynglingen i glaset.

Tji fick vi, det var 2004:an som ståtade med alla dessa vitala epitet - förmodligen en hint om lagringsdugligheten.

Bra barbaresco i renaste stil. (17p/20)

GLAS 2 - Redan vid första sniffen slås man av de mörkare tonerna i andra glaset; bigarråer, korinter, sukat, pomerans och torrare kryddighet. En hemtrevlig pust av varm äpplekaka och marsansås ger sig till känna.

Distinkt nebbiolofrukt med subtila sekundäraromer som rosor och violpastill.

Finkorniga tanniner som stannar länge på tandköttet men "rundare" än första glaset. Ger ett allmänt mognare intryck med ett djupare doft- och smakspektrum.

Underbar balans och helhetskänsla.

Vi trodde nog att vi hade ett lite mognare vin i andra glaset men vi gick fetbet...

Inget snack om vilket som är det trevligare vinet men 2004:an kan nog tänkas ha mer att ge med tiden. (18,5p/20)

Promis 2006 (Gaja) & Marcenasco 2004 (Renato Ratti)

Ibland är det kul att ha två helt olika viner i parallella glas, särskilt när man bara vet vad som finns i det ena - vi har plockat varsin kandidat ur gömmorna utan att berätta för varandra vilket. Vi ger oss på en hjortfilé med tryffel- och jordärtskockspuré och mitt val är Gajas instegstoskan Promis 2006.

Ca´Marcanda ligger i Bolgheri i ett ganska flackt landskap som för inte så länge sedan mest bestod av försummade persikoodlingar, sedan dess har Antinorisläkten gjort en smärre revolution i området och lyckats skapa ett eget litet Médoc. Angelo Gaja började etablera sig här 1996, efter hårda förhandlingar med tidigare ägaren döptes vineriet till Ca´Marcanda som lite slarvigt kan översättas till "de eviga förhandlingarnas hus".

"Promis" är kortform för latinska promissio (löfte) och är tillsammans med Magari och Ca´Marcanda de tre Bolgheriviner, baserade på internationella druvsorter, som görs i Gajas namn.

Promis består av 55% Merlot, 35% Syrah och 10% Sangiovese som jäses och vinifieras var för sig för att sedan blandas under januari/februari, Merlot och Syrah kommer från Ca´Marcanda medan Sangiovesen hämtas från hans Pieve Santa-odlingar i Montalcino.

Lagring på lätt använda barriquer i 12 månader och 5 månader på flaska.

Djupröd med violett ram och ganska tät. Doften är elegant av svarta vinbär och modern fatkaraktär.

Frukten känns mogen och väl struktuerad säkerligen till följd av det goda året, körsbären är diskreta men finns där i bakgrunden. Merlotinslaget är naturligtvis tydligt men inte det första man tänker på - när vi kvällen efter provar halva Gute Weines Bordeaux 2005 probierpaket så kastar vi in Promisen som sjundevin och det skäms inte för sig bland de aristokratiska eleganterna men man känner att det inte är från samma växtplats.

I munnen gör sig ungdomligheten påmind med inte helt integrerade fattoner men syror och tanniner känns solitt balanserade med fyllighet och väl avvägd eldighet.

Väldigt välgjort, som vanligt, men en smula mainstream i överkant i vårt tycke.

(16p/20)

Rattis 2004 Marcenasco är ju tidigare avhandlad på längden och tvären men är en väldigt trevlig barolo i den moderna stilen. Trots storskalighet, även i detta fallet, så känns ändå Marcenascon avsevärt mer personlig än Promisen. Vi får avvakta en eventuell prisdump hos Philipson så att vi kan köpa på oss av 2005:an som enligt vissa ska vara snäppet bättre.

Två komplett olika viner men en intressant jämförelse.

(17,5p/20)

Vino Nobile di Montepulciano 2006 (Poliziano)

Efter all mastig julmat växlar vi ner med parmesanpanerade kalkonbröst och rigatoni con zucchini som kräfva ung och saftig Sangiovese från stabil storproducent i hyllad årgång.

"Poliziano" betyder att man kommer från Montepulciano och var 1400-talspoeten Angelo Ambroginis smeknamn. När Dino Carletti 500 år senare planterade sina första 22 ha vinrankor bestämde han sig för att hylla den gamle stöten och döpa vingården till Poliziano.

Idag håller sonen Federico i spakarna och man är många gånger större med bland annat odlingar i hippa Maremma varifrån deras Mandrone di Lohsa kommer, Vinös har nyligen provat 2006:an och gjorde i alla fall oss sugna. Asinone är deras prestige VNdM, Le Stanze och In Violas Cortona supertoskanerna.

Vi fick tag i den vanliga Vino Nobilen och ger den lite andrum i karaffen.

85% Prugnolo gentile, som ju är den regerande sangioveseklonen i regionen, beblandas med Colorino, Merlot och Canaiolo som får ligga till sig 14-16 månader på 2/3 barriquer och 1/3 traditionella fat.

Fathanteringen är sanslöst professionell och känns vid första påseendet inte det minsta överväldigande vilket annars ofta kan vara fallet med unga toskanare. Slösaktigt rik på mörk frukt med syrliga inslag av moreller och röda vinbär möter en lätt charkuterirökighet som vecklar ut sig allt efter som minuterna går. Man fastnar med nosen i glaset och bara trivs.

Läder och garam masala bryter sig loss liksom en frisk örtighet som av mynta och oregano.

Trevlig munkänsla med varsamt accentuerade syror som förvisso är av det klart ungdomliga slaget men icke desto mindre trivsamma och välkomnande. Allt känns väldigt genomarbetat och inget har lämnats åt slumpen.

Till maten kan vi inte tänka oss någon bättre matchning - klockrent samarbete mellan syrlighet, sälta och sötman från zucchinin.

Mycket trevlig årgång som säkert kan ligga till sig ytterligare men presterar på hög nivå redan nu. Helt klart fyndigt.

(18p/20)

nr 95422

Vaio Armaron 1999 (Masi)

Exotiska exkursioner i stil med portvin och madeira känns otänkbara en julaftonskväll när man, likt oss, tillhör den italientalibanska minoriteten.

Efter en dramatisk "midnattsmässa" (tidigarelagd två timmar på grund av Ratzingers vacklande hälsa) som innehöll mer dramatik än vanligt väljer vi en amarone med några extra år på nacken som får agera kontemplationsinstrument till panettonen och pandoron.

Vaio Armaron är en vingårdsbetecknad amarone i traditionell stil a´la jätteproducenten Masi och ingår i SB:s standardsortiment. 60-65% Corvina, 20% Rondinella, 15% Molinara och vissa år fyller man på med Dindarella.

Appassimento är ju en välkänd vinifieringsmetod i Sverige, där amarone och ripasso av någon anledning är populärare än på andra håll i världen, så vi hoppar över teknikaliteterna - 3 år på stora fat och 4 månader på mindre körsbärsdito kan dock vara värt att nämna.

Inledningsvis blir vi översköljda av skokräm men den försvinner ganska snart och lämnar fältet fritt för en sensationell körsbärs- och dadelorgie som klingar ut i sukat och färska fikon. Alkoholen (15,5%) känns väl integrerad och man skönjer delikata mognadstoner i mörka nyanser, stilkaraktäristisk torkad frukt finns på plats och en trevlig syrlighet gör att anrättningen känns mycket vital.

Vi känner oss manade att plocka fram en rejäl, alldeles nyproducerad, bit 36 mån Parmigiano Reggiano och då blir upplevelsen på något sätt komplett.

Ett alldeles underbart ostvin och helt klart årets amaroneupplevelse, ett och annat extra år i källaren har gjort susen.

(18p/20)

nr 2419

Barolo Ginestra 2005 (Paolo Conterno)

Sporrade av gårdagens barberaupplevelse kör vi igång akt 2 i vår version av "Paolo-passionen", "Ach, nun ist mein Jesus hin!" hade Bach hypotetiskt plitat ner som inledande strof.

Timingen är klockren - fjärde advent är passionshögsäsong goddamnit...

Sist vi provade Paolo Conternos Barolo Ginestra 2005 blev vi helt tagna av den öppenhet och tillgänglighet som vinet visade trots mycket traditionella framställningsmetoder och sin anmärkningsvärda ungdom. Visst bjöds det rikligt med tanniner och syror men allt så fingertoppskänsligt balanserat att dessa bara uppfattades som angenämligheter. Stor och välkomnande doft som etsade sig fast i episodminnet.

Låt oss se om intrycket består.

Vi välter ut innehållet i karaff T-2 hours som man säger i Cape Canaveral, vätskan är ganska mörk och djup men klar i sin transparens.

I början märks påtaglig tjära men den luckras upp och liksom evaporerar efter hand, violen är framträdande liksom även de mäktiga körsbären i form av amarena och kirsch. En friskhet som liknar färska hallon hänger på.

Snart är det riktig fart i glaset med ljuvliga målarfärgsreferenser som alkydolja, terpentin och lacknafta. Oliv och mörk frukt ligger hela tiden som Saturnus ringar runt glaset tills man ger det en snurr och får hela bär- och fruktpaketet i synen igen.

Hela munhålan utfylls och eftersmaken stannar kvar tills det är dags att borsta tänderna. Riktigt finpulvriga tanniner typ Sicafine av kiselkarbid leker på tandköttet. Det mörka stuket på frukten ger ett lite mognare intryck trots att vi har att göra med en ack så späd gynnare.

Vi gillar det här skarpt; ung barolo när den är som bäst. Här finns lagringspotential långt inåt midseklet men det vore synd och skam att inte njuta av några flaskor när det är så underbart läckert nu.

Vi sparar tjugan tills vi börjar förnimma mognadstoner.

(19,5p/20)

Fischer&Trezza prislista i pdf.

Barbera d´Alba Ginestra 2007 (Paolo Conterno)

Efter vår kopiöst positiva upplevelse av Azienda Vitivinicola Paolo Conterno i höstas så är det med stor tillförsikt vi borrar ner korkskruven i den vingårdsbetecknade Ginestra-barberan.

Vi smakade 2008:an on location och den var superb med allt man kan önska av friskhet och ljuv syrlighet i en barbera men i kväll är det årgång 2007 som gäller.

2008 kallar man hos Conterno "en typiskt piemontesisk årgång" men med mycket regn just efter blomningen och ganska kyligt i maj. 2007 hade däremot den varmaste april på 30 år och en ovanligt lång värmeperiod mitt i sommaren. Några veckor innan skörden regnade det rejält men lagom till skördetid var det optimala förhållanden.

Mörk och tät, djupt rubinröd med nästan bläcksvart kärna. En hel drös med bär möter upp direkt: moreller, blåbär, röda vinbär och solmogna jordgubbar - härligt stickig men med en generös sötma i doften.

En läcker mineralton i par med marsipangrisar sätter fart på tillställningen och skickar fram alla de friska, nästan florala sekundäraromerna. Tryffel, plastic padding och Kungen av Danmark kommer i tredje hand.

Extremt druv- och ursprungstypisk, ren och klar i nosen. Skönt befriad från ny ek och barriquer, bara härligt rättfram no-nonsense-barberafrukt.

I munnen gjuts en smakpelare på solid grund av syrlighet och fruktighet i fin samverkan. Riktigt fokuserad men med ett charmigt brodyrbatteri i form av mörk choklad och sötlakrits trots den blygsamma ekkontakten.

Bra längd på eftersmaken som ringer ut i en ren klangbotten.

Ska man bara dricka en barbera resten av livet får det bli den här!

(18p/20)

Aglianico 2007 (Tenute Rubino)

December månads nyheter ruvade på en syditalienare i det lägre prissegmentet som framställts på 100% aglianico och spenderat 6 månader på stora fat.

Mörkt blåröd med intensiv lyster. En trivsam doft av keramisk glasyr och solvarma jordgubbar.

Efter ett tag märks lakrits, lite bordelaisiskt grön paprika som skänker viss elegans och en tydlig men inte oangenäm parfymerad ton. I munnen är vinet avrundat utan några allvarligt menade syror och tanninerna upplevs som snälla - en känsla av frukt som är odlad i varmt klimat helt enkelt.

Ett trevligt, okomplicerat vardagsvin i en stil som jag tror de flesta kan gilla, lite som de där Bo Hagström-programmen på TV ungefär.

En jämförelse med D´Angelos Sacravite för ungefär samma pengar ger vid handen att man inte åker över sundet efter vatten, Basilicata-aglianicon har mycket mer "edge" och personlighet i form av frisk syrlighet och en ren stil.

Pugliesen är enklare men lockar icke desto mindre till återköp.

(14,5p/20)

nr 95632