Chianti Classico Riserva 2008 (Bucciarelli)

En av de saker här i världen som värmer ett fruset inlandsskånskt midvinterhjärta lite extra, är när man snavar över en liten okänd producent som man tidigare inte haft någon som helst koll på, som förefaller göra allt rätt vad beträffar vingårds- såväl som källararbete - småskaligt, varsamt, traditionellt - och med ett smakideal som till fullo verkar harmoniera med ens eget. Ännu roligare är det när denna producent råkar befinna sig i Chianti, således odlandes sangiovese denna så ofta svårt misshandlade och vanärade druva, faktiskt så till den milda grad att jag tror att en svindlande stor andel av världens vinälskare inte vet hur den egentligen smakar eller ska bete sig.

Jag vet ingen bättre bot på det problemet än att konfrontera vederbörande med en flaska riserva-chianti signerad Ezio Bucciarelli. Han hör hemma i Castellina in Chianti och tillhör den där lågmälda, truliga, lite tjurskalliga typen av producenter som är så lätt att få sympati för. Metoderna han använder sig av, liksom det man får i glaset är föredömligt old-school.

Det här är precis den sortens chianti världen lider brist på. Med tanke på hur ofantligt stora volymer vin som produceras i och kring de toscanska kullarna är det inget annat än ett mysterium att inte mer smakar så här. Direkt ur flaskan får man sig en rungande riserva-lusing som liksom rycker upp en i kragen och får en att behålla koncentrationen resten av kvällen. Det här andas djupa andetag av balsamico, mörk utmognad bärfrukt, väl tillsuttet sadelläder och kalkig mineralitet. Syror över hela registret, små nipsiga tanninstick. Mat? Javisst, eller låt bli, det går precis lika bra utan. Det här är poesi och pur njutning. Det är som sagts inte alla som förstår hur bra sangiovese kan vara i sina bästa stunder, det här är en riktigt bra stund.