Påhälsning i Piemonte

Munie och Bussia Sottana sett från Cascina Sciulun

Världens bästa Vilma

Bara man rullar in på gården känner man sig välkommen. Atmosfären är på något sätt omfamnande, varm, low-key och uppriktig - precis som vinerna som görs här, precis som människorna som gör dem och som bor här. Precis som Vilma.

Vi har varit hängivna anhängare av Franco Conternos viner sedan första gången vi smakade dem och har genom åren kommit att bli goda vänner med husets leading lady och Bussia Sottanas okrönta drottning. Ingen annanstans möts man av en sådan uppriktig och hjärtlig värme när man stiger in i provningsrummet, där korkarna åker ur lika fort som det plötsligt står sex sorters ostar, cugnà och ett par salami på bordet. Visst finns risken att man tjusas av ett sådant mottagande och antar en mer än lovligt okritisk hållning till de viner som serveras. En risk som jag helt klart kan leva med. 

Det råder inget tvivel om att vinerna härifrån är varma, fruktiga, ganska runda och tämligen voluminösa - ett faktum som gör att man kan ha vissa problem med varma årgångar. Det råder heller inget tvivel om att Franco är en ytterst kapabel hantverkare med en gudagiven fingertoppskänsla och man är också mitt uppe i ett generationsskifte där sonen Daniele börjar ta över mer och mer. Därför var jag spänd på att se hur de hade lyckats med de besvärliga 09:orna, men tji fick jag då dessa ännu inte kommit på flaska. 

Barolo Bussia Munie 2008 är däremot en förträffligt snygg Bussia-barolo med högsta betyg i drickbarhet och en klart elegantare anklang än brukligt. Faktiskt så bra att jag föredrar den framför Riserva 2006:an i glaset bredvid. €22 är dessutom ett ytterst sympatiskt pris. 

Barolo Riserva Sette Anni 2004 var spännande att prova. Det här är en blandning av lägena Pugnane, Munie och Panerole som fått ligga på gamla botti i sju år, helt orört, ofiltrerat och minimalt svavlat. En storslagen riserva med eleganta apelsinsyror och pulverfina tanniner vilande runt den imponerande ungdomliga bigarråfrukten. Fantastiska grejor och förstås ett måste för alla Bussia-heads att jaga rätt på.

En stilstudie i drickbarhet

På vägen upp mot Serralunga d'Alba, mittemot Fontanafreddas fula beigebrunrandiga byggnader, ligger en av de riktigt klassiska cantinorna i Langhe. Az.Agr Cappellano Dr.Giuseppe är inte bara barolo chinatons oomtvistliga hemvist. Under åren har de efterföljande generationerna, med fritänkaren och antikonformisten Teobaldo i spetsen, kommit att bygga upp ett av vinvärldens solidaste rykten för den här cantinan som idag åtnjuter respekt i alla upptänkliga vinläger. 

Nuförtiden är det Baldos son Augusto Cappellano som håller i spakarna och som för traditionen vidare. Augusto är en supertrevlig, ohemult ödmjuk kille som inte på något sätt får en att reflektera över att man befinner sig i den traditionella barolons absoluta epicentrum. Han diskuterar gärna helt andra saker än vin, till exempel hur det kan komma sig att Stockholm och Köpenhamn kan vara två så olika städer med så diametralt olika lynnen, men låter oss i varje fall veta att han är nöjd med sina fem hektar i Gabutti och Novello (där man odlar nebbiolon till sin "Il Nebiolo") och inte har några planer på att expandera. Han tycker att han fått till bra 2007:or och 2008:or men är skeptisk till hur 09 och 11 kommer att bli. Just 2011 verkar varit ett mardrömsår som nästan alla producenter är oroliga över - "sommaren var vinter och vintern var sommar" - och då nebbiolo skördades alltifrån slutet av augusti till oktober...

Några av Cappellanos underbara gamla botti

Barolo Pie Rupestris 2007 och 2008 är två mycket olika barolo men samtidigt klassiska Serralungadito. 2007 är otroligt väldefinierad med stringenta syror och bra bett i tanninerna och en mörk, mogen frukt. Till skillnad från Franco Conterno verkar Cappellano trivas med varma år, något som Augusto förklarar med den förhållandevis höga altituden hos sina odlingar. Den här är fullt njutbar nu men kommer att ha ett långt liv framför sig. 2008 är mer av ett framtidsprojekt men avslöjar sig redan nu som något stort i vardande. För att inte tala om vad Pie Franco 2008 gör, här talar vi kanske om det största vi någonsin haft i baroloväg i våra glas. Skillnaden mellan Pie Franco och Rupestris är rotstocken där Franco är gamla pre-phylloxerastockar, annars är lägen, metoder, uttag osv desamma. Vi bjuds förstås också på ett glas chinato till en 98%-ig choklad och kombon är definitivt angenäm.
All barbera och nebiolo är slutsåld sedan länge - de brukar inte ens hinna lägga undan några lådor åt sig själva - men barolo finns att handla i cantinan: €30 för Pie Rupestris och €50 för Pie Franco är rena rama investeringen och man förbannar åter igen det faktum att man är flygandes.

När vi kommer till Fenocchios fantastiska platå på väg upp mot Monforte, med utsikt västerut och norrut över Bussia, Barolo och det högt belägna La Morra, möts vi av en Claudio som är lite blekare i nosen än vanligt: "Jag är hemskt ledsen men jag har just fått besök av 'antifrode-inspektörer'. De dyker upp oannonserat numera och kollar hur mycket druvor vi plockat in, hur mycket vin som finns i cantinan och hur mycket som sålts. Hursomhelst, jag har tagit hit Matteo som hjälper er med ett fatprovsgiro i cantinan."

Matteo Capellaro är en före detta geolog och numera sommelier som är nyanställd av Claudio för att sköta den nyöppnade vinbaren uppe i Castiglione Falletto. Matteo berättar att han är mycket stolt över att få jobba för Claudio som han anser vara en mycket speciell vinmakare i Langhe, inte bara för att han gör den kanske elegantaste och sirligaste barolon som står att finna, utan också för att han är avsevärt mer öppensinnig och intresserad av andra viner än sina egna, jämfört med många andra mera insnöade Langheproducenter: "Man kan ringa Claudio när han sitter på traktorn eller är ute i fälten och fråga om den där vinbaren i Miami som var så bra, eller den där importören i Rio som man glömt namnet på." Han berättar vidare att han beundrar Claudios kompromisslösa inställning att göra traditionell, naturlig barolo utan att göra någon direkt grej av det. Det är snarare så att han tycker hela naturvinshajpen är överdriven och lite tafflig. I nio fall av tio verkar det mest handla om business. "Claudio älskar att sälja sina viner, och är mycket bra på det, men skulle aldrig få för sig att förvanska sina viner för att tilltala en speciell målgrupp - varken göra avkall på renheten för att riktigt gå hem i naturvinslägret eller göra vinerna mjukare för att sälja mer i Kina."

Claudio Fenocchio

Vi traskar runt i cantinan och provar fatprover från 2011 och 2012 - Bussia, Cannubi, Villero och nytillskottet Castellero i Barolo (en hektar). Sanslöst intressant och lärorikt, och en uppvisning i terroirens betydelse, särskilt i det här tidiga stadiet i vinernas utveckling. Det är inget snack om att 2012 kommer att bli något mycket åtråvärt i Fenocchioväg, men 2011:orna visar upp sig i sin bästa dager den här ångande juliförmiddagen. Mycket verkar redan vara på plats, särskilt Villero 2011 ståtar med finstämda nebbiolomarkörer och bra struktur. Bussia 2011 är en pleaser som nog kommer att bli njutbar redan när den släpps om två år.

Bussia Sottana från Fenocchios veranda

Därpå sätter vi oss på den spektakulära verandan och provar de nybuteljerade 2009:orna. Vi har i stort sett beslutat oss för att hoppa över inköp av barolo 2009 fullständigt men kommer att ändra oss en smula på den punkten. Cannubi och Villero 2009 är mjuka och fruktiga, en annan stil än vanliga år men icke desto mindre njutbara. Bussia känns kantigare och tvärare, möjligen en aning värmeskadad men intressant att jämföra med de andra. Även här ska man förstås passa på att handla: €20-25 är det inget annat än fyndvarning på. Den speciella Bussia 90D (90 dagars maceration) är slutsåld och finns inte ens att tillgå i den egna vinbaren.

Matteo Capellaro

Längre norrut, någon mil nordost om Asti, ligger den pittoreska byn Scurzolengo. Vi ska besöka vår ganska nyfunna favoritproducent från de här trakterna; Cascina 'Tavijn och Nadia Verrua, för första gången och kör igenom den långsmala byn noterandes att bland andra både bagaren och slaktaren också heter Verrua i efternamn. När vi frågar efter vägen inne på baren tvekar de båda damerna bakom disken inte en sekund med att ge en utförlig beskrivning. Alla känner verkligen alla, och verkar på något vis vara släkt med varandra här.

Theresa, Ottavio och Nadia Verrua

Nadia är sannerligen en ödmjuk och jordnära vinmakarvirtous som tar emot oss med öppna armar och med ett innerligt engagemang tar oss på en tur i den lilla cantinan. Hon och hennes pappa Ottavio ('Tavijn) odlar barbera och de båda för området helt unika ruché och grignolino. Karaktären hos de här druvorna är verkligen helt olika där barbera är en tacksam slitvarg som i Nadias händer förvandlas till en tät och ganska intensivt fruktig matackompanjatör. Vi provar 2012 ur ståltank som är ren och med hög syra: "Malon har inte satt igång och verkar utebli i år. Inte mig emot så länge vi kan behålla den här renheten." 2011 ur botti är däremot brettig och lite oren, något som Nadia förstås vet och är bekymrad över, ett svårt år även här uppe.

Ruché är en helt annan femma att ha att göra med som odlare och producent. Det här är en primadonna som måste plockas i exakt rätt ögonblick om inte sockret och sedermera alkoholen ska rusa iväg. Nadia vill ha sin ruché i en syrligare stil än de flesta andra producenter. "Ruché är svår även att matcha med mat. Vi har ingen mattradition i Piemonte som passar till ruché. Den kräver nästan lite mellanösternaktiga kryddor och lite sötma i maten för att blomma upp. Eller som dessertvin till biscotti." Den purunga 2012:an är frisk och har syror som kommer att stämmas av perfekt när de fått ligga till sig på botti. 2011 ur flaska är tät och lila med en överväldigande floralitet, inget vin för alla men ett underbart, ostajlat unikum som vinvärlden hade behövt fler av.

Grignolino är på sätt och vis ruchés antites - ljust rödlätt och med skyhöga friska syror - och en dröm att para med vilken piemontesisk mat som helst. Nadias grignolino är dessutom den charmigaste som står att finna, Trincheros är avgjort mera komplex och intrikat men Cascina 'Tavijns har verkligen vunnit mitt hjärta. Vi får en specialbuteljerad flaska 2012 med oss som njuts på verandan till salsiccia och fagiolini och vi slås av den renhet som vi möts av. 2011:orna är lite ruffigare men ack så intagande men 2012 är elegant med chablislika syror och struktur som en ståltankslagrad pinot noir. Förmodligen det bästa som Nadia Verrua gjort och häng på låset när Fabio får hem de här till Cibi e Vini. Nadia ska också komma upp till Köpenhamn någon gång i höst för en provning, även detta ett måste, förstås!