Framförallt är detta ett vin med ruggig framtidspotential, ett förhållande som tydligt accentueras av det faktum att det är etter piggare och vitalare efter ett par dagar i kylskåp och i en halvdrucken flaska. Fast redan idag erbjuder Montecucco-riservan förstås stor njutning: Här finns baljor med blåmogna bigarråer, kvastar av knastertorra krydderier och mäktig magma-mineralitet. Näsan är en veritabel brunello-uppvisning av ädlaste snitt, och bravurnumret fortsätter i munnen:
Samma bedårande stenfrukt av det mörka och mogna slaget, härligt välpolerade tanniner som lämnar ett lager av delikat upptorkande damm på tunga och gom, samt en ytterst finkalibrerad syrlighet som både lyckas fylla ut och strama åt. Som sagt; trad-brunello-affiniteten är slående och Giulio Gambelli-sigillet är solitt, så här snackar vi nog god framtidspotential vid sidan av allt omedelbart välbehag. Står dock dessvärre inte längre att finna i Carlo Merollis listor. Slutsålt?!
2 kommentarer:
Trevligt att du hann köpa och verkar ha tyckt lika mycket om det som vi. Väcker verkligen intresse för Montecucco. Snygga allitterationer i doften :)
Nja, hann och hann... En flaska för att testa, hade gärna haft en låda liggandes.
Montecucco är annars ett ospelat kort även här hemma.
/Patrik
Skicka en kommentar