Ikappkomningspost

Det märks att man kickat in semester-mode. Det dricks med andra ord för närvarande betydligt fler viner än det skrivs om. Dags således för en snabb rekollektion avseende veckan som gick med ett urval av spridda noter.

Celebert besök här hemma i form av familjen Finare Vinare och familjen Vinosapien renderade i en försvarlig samling provade viner, såväl som en ytterst trevlig, gemytlig och kul kväll. Min strategi för kvällen var att sätta ribban direkt med Cascina degli Ulivis skalmacererade cortese. Det här kan väl ändå ingen normal människa pricka, i ett helblint glas? Vinosapien tar två snabba sniff och säger: "Svårt det här. Det påminner förstås om den där cortesen vi provade på Fri Vin härförleden."


Filagnotti 2009 (Casina degli Ulivi) har markerade toner av aprikos och linolja i nosen och med nästan rödbäriga fruktsyror och en diskret tanninstruktur i munnen. En tämligen intensiv doft och en för vintypen relativt snäll smakbild, således. Förträffligt till feta korvar och milda hårdostar, likaväl som till en panerad steksill och ett fluffigt gammelpotatismos med rårörda lingon. För 120DKK hos Rosforth & Rosforth i Kpnhm köper jag mer än gärna det här igen. "Butiken" är en upplevelse i sig själv: en trång dörr och en port under Knippelsbro vid Asiatisk Plads, ett halvhjärtat stenkast från  Udenrigsministeriet. Fri parkering!

Kvällens röda homerun var tvivelsutan Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona). Makalös botti-lagrad sangiovese när den är som bäst. Massor av lager och skikt att utforska i doften, sin ungdom till trots. Munnen är kraftfull och elegant med juvenila tanniner såväl som ett digert djup i frukten, som man vanligtvis måste upp i högsta brunelloklass för att finna motstycke till. Läppsmackande gott på egen hand och får den annars så eleganta Brunello di Montalcino 2005 (La Pieve) att kännas en smula ovig och baktung. Cerbaionas RdM finns i årgång 2009 hos BB-Vin och går loss på två danska hundringar.

Det dracks en hel del annat varav somligt kan läsas om här. Ett vin som FV hade med sig, och som var en mycket trevlig bekantskap, var Menetou-Salon 2010 (Dom. Philippe Gilbert). Underbart skirt och rödbetsrött strålar det i glaset. Det här är kristallklar, alpbäcksren och violdrypande pinot noir från Loire. Hur underbart som helst och efter ett dygn i öppnad flaska tillförs ytterligare en dimension med mosade smultron och karsk vinbärsfrukt. Enda lite bittra eftersmaken är att det tydligen inte finns tillgängligt utanför Hufvudstaden. Någon som har koll på Danmark? Såvida inte Vinik kan tänka sig att skeppa åtminstone obrutna 6-pack utanför tullarna, vill säga?

Inspirerade av friskheten och lättheten hos nyss nämnda pinot-Loire, öppnade vi kvällen efter en Pinot Nero 2010 (IASMA) från Trentino. Här är uttrycket mörkare och kryddigare men likafullt sprängfyllt av fräschör och stuns. Nipsiga syror tillsammans med den livliga men samtidigt finstämda pinotfrukten gör det här till ett matvin par excellence, servera gärna rejält kylt och låt det utvecklas i glaset. Den här årgången har fin ryggrad och klarar sig ett bra tag i källaren. En av våra absoluta pinot nero-favoriter! Kostar 122,50 MUK hos Carlo Merolli.

Vi tänkte att det kunde vara kul att, så att säga, ta tempen på en av de varmaste årgångarna i mannaminne i Sydeuropa: 2003. Hur jäkla illa kan det ha varit? Ganska illa, skulle det visa sig. Magplasken var åtskilliga: La Poja 2003 (Allegrini) Kokt frukt i kombination med märkligt gröncabbig doft och ett tydligt eldigt anslag. Smaken kan närmast beskrivas som portvin blandat med Madrascurry och spetsat med Aalborg. Baron de Boutisse Saint-Emilion Grand Cru 2003 är en vämjelig tillställning med sump, marmelad och petrokemiska restprodukter i en salig blandning. Disharmoniskt, kladdigt och volatilt. Serra delle Querce 2003 (D'Angelo) är förvånansvärt ljusfruktig för en aglianico med jordgubbar, hallon och sköna calvadosångor. Här är nog inte årgången något problem, utan det är barriquerna som spökar med onödigt mycket sötma i munnen och en lätt ekbeska i svansen. Chateau Montus Madiran 2003 är frejdig och generös, för att inte säga slösaktig, med sötfrukten och de nya (?) faten. Inte felaktigt men inte heller något för mig. Mas La Plana 2003 (Torres) håller ihop förvånansvärt fint med en stor och välsvarvad fruktpastill i mitten, omgärdad av kryddiga och lite italofilt körsbäriga sidospår. Tät och fin munkänsla och lång, classy eftersmak.

Barbera d'Asti Superiore 2003 (Trinchero) är fortfarande ett mycket trevligt vin, signerat barberadomptören nummer ett: Ezio Trinchero. Här finns kirsebær och porcini i skön samklang och fin mognad. Angenäma syror och honungslena tanniner. Inga konstigheter - intakt och njutbart. Till maten plockar vi fram en gammal vapendragare som uppvisat lite tendenser till flaskvariation på sistone. Men kvällens Barolo Perno 2003 (Schiavenza) är inget annat än underbar. Fullkomligt skåpar ut allt annat till kalventrecôten och kantarellsåsen. Mogen traditionell barolo när den är som nästan bäst!