lördag 3 mars 2012

P-R-I-S-V-Ä-R-T...

Alla som råkat snegla på Livets Goda-chefredaktören Anders Enquists programförklaring, eller för den delen läst tidningen i fråga, vet att begreppet "prisvärt" där är skytt som pesten. Så till den milda grad att AE's "största mission i livet innan han lämnar in för gott är att få detta uttryck eliminerat från jordens yta".

Jag är inte riktigt på det klara med vari denna extrema aversion för ett, i mina ögon, ganska förnuftigt distinktionskriterium har funnit sin näring. Jag menar, såvida man inte är gjord av pengar eller ständigt översköljs av containrar med gratis varuprover så måste man väl ändå väga in huruvida upplevelsen av ett vin, eller vad man nu väljer att spendera sina surt förvärvade slantar på, motsvarar prislappen?

Möjligtvis bottnar denna antipati i det faktum att vinkritikerna i landets ledande morgontidningar länge använt sig av begreppet "prisvärt", nästan som den allenarådande kvalitetsindikatorn, och på så sätt devalverat och förpassat uttrycket till vinflosklernas yttersta träskmarker. En annan invändning är att det förstås är en högst subjektiv värdering, huruvida något är värt sitt pris. Fast å andra sidan är ju personliga omdömen och vintyckande i största allmänhet per definition subjektiva värderingar, så jag förstår inte varför man så instinktivt ska sky just den här parametern? Jag tycker mig dock se en snar rehabilitering och revitalisering av det här bespottade uttrycket coming down sixth avenue i min kristallkula!


"Prisvärt"är faktiskt det första som slår an en ton på min lyra när jag för glaset med Paolo Conternos Barbera d'Alba Ginestra 2008 till min näsa och mun. För €11.95 får man sig till livs en matackompanjatör av rang och riktigt hög klass. Gnistrande fräscha syror i ett rent paket med mellanröda bär som bara skriker efter att få ta sig an kvällens vitello tonnato. 2008 är ett favoritår när det kommer till barbera - ett riktigt klassiskt Piemonte-år - och hoppet står högt till försommarens barolo-release. Den här är minst lika bra som 2007:an. För den som kan lite italienska har Paolo Conterno en väldigt bra, och sällsynt objektiv, årgångssummering från 2002 och framåt.


Igår ville vi ha något moget och elegant till vår klassiska kalvstek, som sedermera kom att reinkarneras till kvällens vitello tonnato, och kom att tänka på Ioppas Ghemme. Vi drog korken ur en av två kvarvarande 98:or men fann bara brun och torr frukt i doften. Smaken var likaledes uttorkad och tämligen livlös. Vi provade lyckan med flaska nummer två men resultatet var bara marginellt bättre. Det verkar alltså som att 98:orna har sett sina bästa dagar vid det här laget. Prisvärt? Absolut! Vi har haft mycket glädje av den här mixade 12-packen för osannolika 1300:- och har fortfarande ett par ströflaskor kvar som nog får sätta korken till i det närmaste.

ps -Alice Feiring har plitat ner ett par intressanta rader om pris- kontra kvalitetskorrelationer och annat filosofiskt här.

18 kommentarer:

Gôut sa...

Klockren analys om prisvärdhet, Patrik. Jag delar den rakt av.

Vi drack Ventoux till lördagskvällens Vitello Tonnato, men visst skulle det ha varit nebba...

Finare Vinare sa...

Problemet uppstår när "prisvärt" eller "fynd" hålls fram som den allra viktigaste parametern. Systembolagets offertförfrågningar och de breda vinskribenterna är precis lika skyldiga här - det är liksom viktigare att produkten är billig än att den är bra eller bäst i sitt slag. "Bra för sitt pris" hör man ibland, och det är ju ett väldigt konstigt sätt att tänka. Man har liksom först bestämt sig för vad det ska kosta, redan innan man vet vad man vill ha! Och SB sorterar ju mycket riktigt i första hand i prisordning, inte efter vinregion.

Nej, först måste man väl göra klart för sig vilket ursprung och framförallt vilken stil man söker och tilltalas av. Sedan får man se vad det kostar och var man bäst kan få tag på vinet till ett fördelaktigt pris. "Prisvärt" kommer liksom allra sist och ger en behaglig känsla av att man fått god valuta för sina pengar. Och att man därmed fick utrymme att köpa några flaskor till (vi kommer osökt att tänka på Tom Pedersen och Carlo Merolli här ;)

Om man är svårt passionerad vinamatör så lär det finnas ett antal viner där man är beredd att öppna sin plånbok på vid gavel. Ifall det då känns värt pengarna är en helt subjektiv, personlig fråga, men man kan förstås jämföra priset i en internationell kontext. En sak är i alla fall klar, det går inte att dricka poäng. Vi har prövat, och det smakade inte bättre ;)

Sedan har vi chefredaktörens sort. Han konsumerar enbart viner som osar högstatus och prestige, förmodligen för att han gillar hur det smakar och känslan dessa buteljer ger honom, men också för att befästa sin alfa-position. Det är viktigt att ständigt kokettera med att kostnaden inte spelar någon roll. Underförstått: kolla, jag är rik nog att skita högaktningsfullt i priset. En riktig svennestekare, alltså ;)

Italienska viner sa...

Gôut - Vitello tonnato är småknepigt att matcha, südtirolsk pinot grigio eller friulansk tocai tycker jag kan vara strålande. En riktigt biffig Ventoux har vi förstås aldrig provat ;)

FV - Alltså, "prisvärt" är ju inte på något vis ekvivalent med "billigt". Att en upplevelse/produkt korrelerar med det pris man varit villig att betala tycker jag är en grundförutsättning för att man till fullo ska kunna uppskatta densamma. Naturligtvis är det en subjektiv bedömning, men det är ju även själva kvalitetsbedömningen av upplevelsen/produkten. Poäng är ju förstås en helt egen "beehive"...

/Patrik

Piu Rosso sa...

Hej Patrik - interessant med 98'erne, jeg er selv kun nået til 96+97, som begge var store oplevelser (og ja, tal om prisvärd!)
Vi fik også Vitello Tonnato igår, en suveræn ret når den er lavet rigtigt - men som du siger: meget svær at parre, både hvid og rød går naturligvis an, men man savner på en måde den ene når man serverer den anden og vice versa, et klassisk dilemma:-)
VH Niels

Italienska viner sa...

Jisses, vitello tonnato verkar vara i ropet! Vinvalet är ett klassiskt dilemma som du säger Niels, men egentligen ett lättlösligt sådant. ;)

/Patrik

Anonym sa...

Ja, helt riktigt. Kan inte förstå varför ordet i sig skulle vara något att vara rädd för.
Jag tycker att ni vinbloggare gör en strålande pedagogisk insats för att relativisera begreppet och visa att även viner över den magiska hundrakronorsgränsen (och högre upp ändå, beroende på ursprung osv.) kan falla inom denna kategori, samtidigt som viner under detta pris kan vara direkt oprisvärda, vilket ju inte är mindre viktigt.

Men att påstå att det inte skulle ha någon betydelse alls blir ju bara larvigt för alla som inte tillhör den där berömda procenten.

Erik sa...

Det finns mycket vin som kostar mycket pengar men inte är dyrt.

Minns för ett par år sedan när en viss kvinna "fyndstämplade" all Ch. d'Yquem som hon provade i Allt om mat.

Italienska viner sa...

Jag tycker mig ha märkt att i synnerhet de som koketterar om hur insignifikant priset eller "prisvärdet" är, brukar vara de som med alla till buds stående medel försöker göra omgivningen uppmärksamma på hur dyra viner de dricker. Priset blir till slut upplevelsen. "Svennestekeri" kallar vi alltså sådant. :)

Anonym - Sant, ofantligt många riktigt billiga viner är direkt oprisvärda. Lidls tranbärsjuice är i dessa fall ett prisvärt, och mycket godare, alternativ. ;)

/Patrik

Ingvar Johansson sa...

Med tanke på det strålande utbud som finns tack vare danskarnas och näthandlarnas intåg på vinscenen så kan jag tänka mig att du får rätt i ditt siande Patrik. När man handlar enstaka flaskor för att smaka kanske prisvärdet spelar en mindre roll. Ska man handla på sig lite mer så köper åtminstone inte jag sådant jag inte tycker är värt sitt pris. Inte särskilt komplicerat egentligen. Kanske är det dags att reclaima begreppet

Carlo sa...

Ansporet af Patriks kommentar har jeg checket Ioppas fire musketerer. Jeg bekræftes i min handling, da jeg
i januars "städnings"-liste nedsatte kassen fra 1.300,- til 800,- kr. (i DK)
I tidens løb har der været alt for mange tilbagemeldinger om ujævnheder: nogle helt fantastiske vine, andre døden nær. I hvert fald: stor flaskedifference. Det er mest 1996 og 1997 som er kulpable mens 1998 og 1999 har tit fået gode anmerkninger. Det modsatte har også været rigtigt. Har talt med Giorgio Ioppa om det
og vi skal uddybe sagen ved en større smagning, når han kommer på visit engang i maj måned. En konklusion må være at videre lagring er en smagsag. Eller hur ?

Finare Vinare sa...

Ioppas nollfyra tycktes å andra sidan klart i yngsta laget för ett år sedan, och det verkade nödvändigt med vidare lagring. I så fall är själva mognadsplatån ovanligt kort hos det här vinet?

Några teorier om anledningen till flaskvariationerna?

Anonym sa...

Flaskevariation: jag har frågat Giorgio Ioppa, som siger at
"Vi er blevet bedre, år efter år."
Sympatisk men ikke noget jeg kan bruge til meget.
Vi skal konfronteres med flaskerne og med vinen i glasset
før vi bliver klogere på sage. Jeg har også kigget i min statistik: vi har haft seksten reklamationer med decideret
returvine (prop) og tolv "no like"s hvor vi har byttet vinen
til noget andet eller returneret pengene. I forhold til det antal importerrede sæt er ikke meget men mere end jeg havde gruns til at forvente. Den årgang som var mest kritiseret har været 1996. Kun to klager for 1997og 1998.

Nu skal man tænke at ikke alle skriver eller returnerer
vinerne, når de er utilfredse, så er der sikkert en halv snes vinvennerne som har blot nøjedes med at forbande mig langt væk.

Mit gæt er (a) at for1996 1997 og måske1998 er vejen ved enden. (b) at ambitionenrne/ know how hos Ioppa
i de år ikke skulle holde længere end ti -tolv år, hvilket
har vinene også klaret. Det er vine med druer fra hele godset og ikke cru-vine, Balsina og Santa Fé, som har
en hel anden koncentration og struktur. Og pris.

Til sidste vil jeg også sige at her i Danmark er Ghemme
næppe en kendt vin: mange som har reageret negativ
uden at ellers protesterer, har påpeget vinens lyse,lette
og noget æteriske karakter som noget uattråværdigt.

yingook ibuire

Carlo sa...

ups
seneste indlæg er fra mig, Carlo og ikke fra Anonym.....

Italienska viner sa...

Carlo - Vi har 1 st 1997 och 1 st 1999 kvar. Bortsett från de här båda 98:orna och den första 96:an har samtliga viner levererat på hög nivå. Kan variationerna ha att göra med förvaringen? Vet Giorgio Ioppa om alla flaskor i alla årgångar har förvarats på samma plats under åren?

Jag hade helt missat ditt oprydserbjudande - en låda för en svensk tusenlapp you say? Hmmm...:)

/Patrik

Carlo sa...

Opbevaring: det var en af de første forklaringer jeg tilbød Giorgio Ioppa, men nej. Alle vine har været opbevaret på samme måde, samme sted både hos Ioppa og hos os: derfor tror jeg ikke
at hunden ligger begravet dér. Formodentligt skal vi vænne os til ideen at alt godt kommer til en ende hvorfor tusind svenske er et fint gravmæle...... .
Det er ikke sådan at vinene er pludseligt kassable: det er bare at busbilletten skal blive billigere når
man ved at næste station er Sunset Boulevard og at 1996 måske (måske kke ifg andre) er allerede ved terminalen.

MH sa...

Jag beställde och tog själv 2/3 av en sån här låda och hade inga problem, förutom just med mina två 98:or. Jag trodde då att de var korkade.

Carlo sa...

"Korkade": nu er det lidt af en kostbart opgave at erstatte korkade vine når jeg har ikke har mulighed for at konstatere det. Ikke desto mindre er det min fast politik at
korkade eller defekt vine ersattes eneten ved refundering af pengene, eller ved erstatning af flasken eller ved kreditnota til næste evt. køb.
Under alle omstændigheder opfordres kunden til at give besked om korkade vine.
Jeg er i kontakt med producenterne og de er de første til at være interesseret i at vide om der skulle være problemer. Ioppa har ikke rapporteret problemer med propperne og har fortalt mig at de køber propper fra tre forskellige leverandører. Fra hver sække bliver der udtaget ti propper som bliver lagt i vandopløsning for ved analyse at statistisk kontrollere forekomst af
uønskede bakteria. Siden bliver alle propperne fra de tre leverandører blandet i proppemaskinens tragt for at igen statistisk mindske risikoen for at et enkelt parti skulle indholde et højt antal defekte propper.

Producenterne har en selvrisiko på
tre procent ved køb af prop, selv fra de bedste huse. Min erfaring er
at de reelle korkade flasker er et sted mellem en og to procent ( det vil sige inklusive de reklamationer man aldrig hører fra/om).

Apropos korkade buteljer: en af mine kunder købte engang fireogtyve flasker Petrus 1970. Prisen you do not want to know.
Han fortalte med glæde om sin mishap med en korkade flaske: " Tja, så åbnede jeg bare en ny én..."
Selv korkade flasker kan give status!

MH sa...

Ja, priset var ju så fördelaktigt att man kan ta ett visst svinn. Jag är inte heller säker på att det verkligen var problem med korkarna nu när jag läser om de här 98:orna.