Det är ruskigt lätt att slå på autopiloten och avfärda allt rotofermenterat och medium-toast-barriquelagrat vin som på tok för publikt, överextraherat och lättillgängligt, särskilt om etiketten råkar ståta med en särdeles bepansrad rhinoceratidae och producenten stavas La Spinetta. Men kombinationen nebbiolo och små fat är särskilt knepig. Druvan är ytterst delikat och brukar åka på en rejäl nacksving i närkamperna med querqus robur när allt den egentligen snällt ber om är en lätt smekning. Och det sista den stackars druvan brukar behöva inför det smärtsamma mötet med mister barrique är en brutal urlakning av de där förhatliga paddlarna.
Vi har ett gäng LN 2007:or liggandes som behöver drickas undan, året var ju varmt och vem vet hur länge de håller formen nere i källaren? Vinet är väldigt mörkt och har en tydligt brun rim när vi häller upp - månne ett brådmoget omen? Nejdå, doften är kärnfrisk med mosade jordgubbar, skoputs och lommevarm tryffel. Faten är snyggt integrerade och ger begreppet "eksmekt" ett nytt och lite otippat ansikte.
Stor och fyllig frukt i mörka plommonspektrumet och subtilt tillslipade tanniner som klamrar sig fast på tandköttet en bra stund. Smaken och munkänslan är inget annat än angenäm - full njutning på egen hand såväl som till Mannerströms läckra old school-oxrullader fyllda med saltgurka och kallrökt skinka - tänk vad härligt med traditionella recept som inte försöker leka svennebananitaliano med soltorkade tomater, prosciutto och parmigiano i parti och minut, även om gamle räven Mannerström börjar gå och bli lite fulpoppis på gamla dar - La Spinettas LN 2007 är ett mycket tjusigt kraftpaket som just nu ser sina sina bästa dagar. 2009:an är på gång och f-n vet om det inte blir ett par flaskor för att prova. 189SEK är ett bra pris och helt klart La Spinettas bästa pang-för-pesetan.
4 kommentarer:
Jag köpte fem av den här och har druckit upp allihop, med aningen mixed emotions. De två första gillade jag i all sin ungdomliga obändighet, oavsett att nebbioloparfymerna kanske var väl sminkade. Den tredje tyckte jag var obalanserad, sedan gjorde den ett ryck igen något år senare och då slank den femte flaskan ner kort därpå. Skulle gärna haft någon flaska kvar, men tror som du, inte på något liv för de här. Däremot är det nog dags att testa 06 och kalibrera sig lite innan man bestämmer sig för 09.
Tack, Patrik! Då är det bara att ge sig ner i källaren och rota fram lådan igen. Sist vi sågs var väl Spinettas nollsjua inte riktigt till sin fördel - kombinationen av generöst vin och generös årgång riskerar att bli "för mycket" och man saknar lite spänst och fräschör. Frågan är hur länge till vinet håller?
Lite samma blandade känslor har vi inför Cascina Cuccos nollsjuor. Ibland träffar de rätt, ibland inte.
Jo, 2007 har varit lite "2003-light" hittills och lär inte ha någon obegränsad framtid för sig på rygg. Lika bra att dricka undan det lilla man har köpt på sig. Barolo har vi knappt köpt alls några nollsjuor av, förutom CC och G.Rinaldi - där vi troligen låter de sistnämnda ligga lite längre än de förstnämnda...
2011 verkar, att döma av förhandsrapporter, klämma sig in mellan 2003 och 2007 som seklets mest kokta/stekta Piemonte-årgång.
/Patrik
your blog is referenced in our blogs :
www.4truths-wine.com
www.4verites-vin.com
look for the German and nordic countries wine blogs
Have a good day
Fabrice
Skicka en kommentar