I väntan på La Befana

Ingvar kommer över för en spontansmakning av ett gäng vitt skilda vintyper utan någon som helst gemensam nämnare. Mer än, ska det visa sig, att samtliga är välgjorda och goda och ett par är dessutom riktigt "stora" vinupplevelser. I alla fall för oss. För vem bestämmer vad som är ett "stort" vin om inte den som håller i glaset?

Paolo Bea's Arboreus 2006 är en sådan upplevelse. 100% trebbiano spoletino som fått macerera i tre veckor gör att vi har ett lätt bärnstensfärgat, mycket vackert vin i glaset. Det första som slår mig är att om man fått detta i ett svart glas skulle doften kunna leda tankarna till mogen barolo. Här finns torr brasrök, tjära, läder och en skönt stoppad, plyschröd frukt. Oändligt elegant och vacker doft, som nästan gör att smaken blir en liten besvikelse.

Detta rättar dock till sig när vinet stiger i temperatur, vi enas om att 15-16 grader är idealisk serveringstemp för den här typen av vin. Först då kan de finpulvriga tanninerna verka ut och hela den komplexa aromatiken blomma ut även i munhålan. Det här är ett vin med massor av karaktär och i nästintill perfekt balans mellan sina många beståndsdelar. Kommer säkert att växa ytterligare ett par storlekar i öppen flaska de närmaste dagarna.

Den österrikiska biodynamikern Werner Michlit och hans Meinklang är kanske mest känd för att lagra en del av sina viner på betongägg. Konkret 2007 är 100% St. Laurent som fått ligga till sig i ett sådant 9 hl-ägg.

Vilken doft! Det här liknar inte på något sätt den slanka och pinot noir-lika St. Laurent-versionen från Pittnauer som vi provade härförleden. Det här är en fullmatad, fruktpackad, frivol och fascinerande sniff med både söt bärfrukt, isande mineralitet och extraktrik essens. Mörk i sitt uttryck, men ändå med ett piggt och ystert anslag.

Även munnen bjuds på viss frukttyngd men allt känns liksom omslutet av en förlösande fräschör. Lätta och smånafsiga tanniner tillsammans med en stabil syrlighet gör att det aldrig upplevs som det minsta baktungt eller dovt. Det här gör oss naturligtvis ännu mera nyfikna på vilka hemligheter den här druvan ruvar på. En sak är säker: hädanefter får det bli mer St. Laurent från Burgenland här hemma.

Två piemontesiska bekantingar härnäst. Först Giuseppe Rinaldis Dolcetto d'Alba 2007 som är en maximal vinupplevelse för minimal peng. Jag har svårt att tänka mig att det finns något annat instegsvin som bjuder motsvarande drickglädje, komplexitet och karaktär i förhållande till insatsen? Jag har provat åtskilliga barolo som inte varit i närheten av de historier som den här dolcetton berättar.

"Det doftar väldigt naturligt" säger Ingvar. Och det är nog huvudet på spiken, även om "Il Citrico" förmodligen inte svänger sig med dylika termer. En solid körsbärspelare omges av linolja, solvarmt grus och nyslagna örter. Mycket njutbar på egen hand med sina lätta tanninstick och rena fina syror men framför allt: ett enastående matvin. Fråga: Kan en dolcetto d'Alba vara ett "stort" vin? Svar: Jajamensan!

Ren vespolina är en kuriositet som man inte råkar på så ofta. En av få som vi känner till är Ghemme-producenten Ioppas variant som vi länge varit spända på att få prova. Årgången är 2005 och vinet har en klart mogen doft med en del läder, soja och buljong som surrar kring den något torra frukten. Ung vespolina brukar skina med sin klarröda bärfrukt av smultron, jordgubbar och hallon.

I munnen finner vi förvånansvärt mycket tanniner och en intakt syra. Frukten är dock på tok för uttorkad för att det hela ska lyfta, så helhetskänslan blir tämligen platt och trött. Säkert mycket roligare för 3-4 år sedan.

Vad är det då egentligen som alla snackar om nuförtiden? Marcel Lapierres Morgon 2010 verkar gå hem i alla läger. Ingvar spikar beaujolais direkt och gissar tre sekunder senare på Lapierre.

Svårt läskande med sin klarröda frukt och sin rikedom på mineraliska referenser. Här finns en attraktiv lätthet i både näsa och mun men vinet är likafullt utrustat med ett fängslande djup som är likaledes tilldragande. Svårt att plocka ner i sina beståndsdelar, det här är ett vin att bara bälga i sig och njuta. Vinosapien handlade åt oss i Köpenhamn och överräckte flaskorna med varningen: "Ni kommer att bli beroende" - ett scenario som jag sannerligen inte håller för otänkbart.

Palaris Rosso del Soprano 2004 är mycket intensiv och kraftfull med tät och mörk frukt såväl som tydliga spår av tämligen färskrostade små fat med gott om knäcksötma i både doft och smak. När Ingvar säger Sicilien så tänker jag nero d'avola men det här är nerello, både mascalese och capuccio, och nocera från Messina på öns nordostligaste spets. Väsensskilt från de mer bekanta Etna-versionerna av de här druvorna och en boll som vi inte kommer att springa vidare på.