andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 2"

2. Bue grasso

"Efter våra övningar på lördagsnatten hinner det bli söndag eftermiddag innan vi vaknar till liv igen. Vi börjar genast tänka på mat. Visserligen fick vi i oss lite antipasto innan vi gick till sängs men någon riktig middag blev det ju ändå inte. Eftersom kylskåpshyllorna gapar tomma och möjligheterna att shoppa i Dogliani en söndagseftermiddag är minst sagt begränsade står det snabbt klart att det lutar åt ett restaurangbesök.

När vi börjar inventera möjligheterna slår det mig plötsligt att vi befinner oss mitt i bollito mistons förlovade land. När vi är här om somrarna framstår normalt inte tanken på ett berg av kokt kött som särskilt lockande och de restauranger som serverar denna piemontesiska specialitet håller ofta stängt eller satsar på andra kort. Men nu borde det vara rätt säsong och våra magar kurrar uppmuntrande vid tanken. När det framgår att det som en del av menyn också kan vankas ännu oprövade specialiteter som trippa och finanziera är saken klar. Ikväll ska det ätas!

Om man nu ska ge sig på doningar av det här slaget skall man förstås göra det i Carrù, som dessbättre ligger inom bekvämt räckhåll nere på slätten i väster, bara någon mil från där vi bor. I detta det Langhesiska köttets Mecka ordnas årligen den stora oxmarknad — Fiera del Bue Grasso (den feta oxens marknad) — som just firat sitt hundraårsjubileum. Där utses bland annat årets feta oxe som hedras med ett särskilt täcke (gualdrappa). Vinnaren brukar bära en slaktvikt på sisådär 1 300 kilo!

Naturligtvis finns också ett disciplinare för detta oxarnas Langhe DOC. En riktig Langhesisk oxe skall således vara av rätt ras (piemontesisk Fasson), kastrerad vid 2–4 månaders ålder, född och uppvuxen i Langhe samt ha minst fyra och ett halvt år på nacken (och alla tänder i behåll) när den slaktas.

Restaurangerna i Carrù tävlar förstås om att servera just de specialiteter vi är ute efter. Vi stannar till sist för Osteria del Borgo även om det också finns andra utmärkta alternativ att tillgå, exempelvis Vascello d’Oro (Guldskeppet). I likhet med många andra restauranger i området är Osteria del Borgo befriande fritt från möjligheten att äta à la carte. Man sätter sig ner och käkar middag helt enkelt och innan man vet ordet av står den första rätten, i detta fall carne cruda (råbiff à la piemontese) på bordet.

Vinlistan rymmer i vanlig ordning ett rikt urval av vad regionen förmår. Priserna är naturligtvis också behagligt låga. Det handlar om på sin höjd 50 procents påslag jämfört med vad man får ge över disk snarare än de 200–300 procent extra som man får räkna med (i alla fall på de lite enklare vinerna) här hemma. Inte sällan kan man rentav göra rena fynd bland de lite äldre och ädlare buteljerna. Restauratörerna i trakten förstår förstås att handla de rätta flaskorna i de rätta årgångarna medan tillfälle ges och har med all säkerhet ett väl etablerat kontaktnät bland de lokala producenterna som ger finfina inköpspriser.

Även om listan vimlar av gamla favoriter bestämmer vi oss för att ta chansen att testa något nytt. En av de Doglianiproducenter vi ännu inte haft tillfälle att prova är Gillardi, som håller hus i den kommun, Farigliano, som vi passerat på vägen till restaurangen. Vi stannar för hans Dolcetto di Dogliani Cursalet i årgång 2008.

Cursalet eller Corsaletto är en av Doglianiregionens allra bästa vingårdar. Den ligger i mittpartiet av den långa ås som följer Rio Riviera och därefter Fosso di Garino med början i sydspetsen av Dogliani kommun (närmare bestämt vid den väg, SP 661, som därifrån leder rakt upp i Apenninerna) och sedan hela vägen västerut genom Farigliano tills slättlandet runt Tanarofloden tar vid.

Topografiskt sett kan man kanske säga att denna ås är Doglianiregionens svar på Cannubiryggen i Barolo, med den skillnaden att den ligger högre, sträcker sig längre och vetter rakt söderut snarare än åt sydost. Vid dess högsta punkt ligger odlingsnivån inte mindre än 550 meter över havet men faller sedan gradvis till strax under 300 meter närmast slätten.

Några höstbilder på denna imponerande sluttning kan jag tyvärr inte erbjuda men några högsommarbilder kan kanske duga som ersättning. Bilderna visar ett stycke av den högre delen av åsen, främst den del av den som kallas Riviera. Åsen vrider sig en aning samtidigt som den faller i höjd vilket innebär att de centrala delarna, Corsaletto och tvillingläget Cornole, ligger dolda strax bakom de vingårdar man kan se till höger i bild. Notera att det här, i motsats till Baroloregionen, bara odlas vin i de allra bästa och mest solbelysta lägena. Vid sidan därom breder skog och betesmarker ut sig.

Bergen i bakgrunden, som befinner sig på runt fem mils avstånd, är förstås den alpkedja som i väster bildar gräns mot Frankrike. På den andra av de båda bilderna skymtar några av broarna över Tanaro.

När vi häller upp vinet märks det direkt att detta är en Dolcetto i den lite högre skolan trots att det, av för mig okänd anledning, är klassat som Dolcetto di Dogliani DOC snarare än Dogliani DOCG. Med tanke på vad som är känt om läget och det faktum att Gillardi gör det här vinet på 85 år gamla stockar kommer kvalitetsskillnaden i jämförelse med mer ordinär Dolcetto förstås ändå inte oväntat. Doften är rikare och djupare och frukten mörkare och mer komplex. Körsbärstonerna blandas med inslag av plommon, björnbär och lakrits, syran ackompanjeras av klart förnimbara tanniner och intensitet och längd tar ett kliv uppåt på skalan. Stilarten är helt i vår smak. Det här gillar vi.

Restaurangpriset är synnerligen humana 16 euro. Vad man får ge vid gårdsbesök vet jag ännu inte riktigt men jag skulle tippa på ett pris runt 10 euro. Tyvärr är Gillardis viner inte särskilt lätta att hitta i Nordeuropa även om deras Dolcetto görs i relativ stor upplaga (ca 25 000 flaskor Maestra och ca 12 000 flaskor Cursalet) och de ser ut att finnas på en hel del italienska enotek.

Efter att med god aptit ha klarat av förrätterna, som efter carne cruda även bjuder på vitello tonnato och en mycket fin friterad (eller möjligen ugnsstekt) grönsaksbakelse, är det dags för pasta där vi får möjlighet att välja mellan trippa in umido, finanziera och raviolini in brodo.

För den som i likhet med mig undrat över hur i all världen finanziera fått sitt namn kan rapporteras att forskningsläget fortfarande tycks vara en smula oklart. Men troligen har rätten gått från att ursprungligen ha varit ett sätt för den fattiga landsbygdsbefolkningen att tillvarata sina slaktrester till att i slutet av 1700-talet bli en favorit bland de trendigt uteätande affärsmännen i Turin. Även om ingredienserna åtminstone delvis kan vara av typ ”man tager vad man haver” är vissa av dem centrala. Dit hör tuppkammar, gärna också skäggtömmar, och man kompletterar företrädesvis med ting som tupptestiklar, kalvtestiklar, kalvhjärna och ryggmärg.

Trots att Nebbioloabstinensen börjar göra sig påmind vid det här laget, särskilt som våra övningar natten innan lämnat oss lite snuvade på den delen av konfekten, bestämmer vi oss för att hålla fast vid Dolcetto, som fungerar ypperligt tillsammans med lite rustik mat av det här slaget. Vi försöker först med ytterligare en Gillardi nämligen Maestra, ett något billigare systervin till Cursalet från samma utmärkta läge men från något yngre stockar. När den visar sig vara slut landar vi till sist på en gammal favorit, nämligen Peccheninos Sirì d’Jermu.

Peccheninos båda toppviner på Dolcettosidan, Sirì d’Jermu och det aningen dyrare Bricco Botti, tillhör dem som tillsammans med Marziano Abbonas Papà Celso, Luigi Einaudis Vigna Tecc och I Filari samt Quinto Chionettis Briccolero i första hand bidragit till att ge Dolcetto från Dogliani ett ansikte utanför regionen och det är mera regel än undantag att något av Peccheninos viner återfinns bland det fåtal Dolcettoviner som tilldelas tre bicchieri av Gambero Rosso. Även om jag inte alltid delar Gambero Rossos bedömningar träffar de i det här fallet helt rätt. Detta är regelmässigt Dolcetto av allra högsta klass.

Bröderna Pecchenino (Orlando och Attilio) håller till i en helt annan del av Doglianiregionen än Gillardi. Gården ligger i norra änden av Dogliani kommun, alldeles på gränsen till Monforte d’Alba. I övre kanten av den stora sydvända sluttning som från drygt 400 meters höjd sträcker sig därifrån och ned till Doglianis tätortsbebyggelse knappt 300 meter över havet återfinns ett av regionens allra bästa lägen, Bricco Botti. Namnet låter sig med all sannolikhet översättas till ”Toppen på Tunnan” och den som någon gång sett Peccheninos vingårdar välva sig som övre delen på ett liggande fat, med själva cascinan som en tapp i mitten, behöver i vart fall inte grubbla över etymologin. För den som inte har möjlighet att avlägga visit på gården (en sådan tillstyrks å det varmaste) rekommenderas en omedelbar snabbutflykt till den nyuppgraderade hemsidan med dess bedövande vackra bilder.

Peccheninos båda bästa Dolcetto, liksom deras förnämliga Barbera d’Alba vid namn Quass och deras utmärkta Langhe Nebbiolo vid namn Vigna Botti härstammar såvitt jag vet helt och hållet från de bäst exponerade delarna av Bricco Botti, de som vetter åt syd eller sydväst. Den tredje och lite enklare (men fortfarande utmärkta) Dolcetton bär samma namn som den frazione där gården är belägen, San Luigi, och kommer gissningsvis bara delvis från Bricco Botti.

Tilläggas kan att Pecchenino sedan några år tillbaka också producerar två Barolo, båda från det läge i södra Monforte som ursprungligen tillhandahöll druvorna för Giacomo Conternos legendariska Monfortino. Den bästa av de båda bär namnet Le Coste medan den något enklare heter San Giuseppe.

Vi har vid det här laget hunnit prova Sirì d’Jermu i inte mindre än fem olika årgångar (2000, 2003, 2004, 2006 och 2007), ständigt med samma utmärkta resultat. Det kommer därför inte som någon överraskning att även årgång 2009 svarar upp mot våra vid det här laget högt ställda förväntningar (och, konstaterar vi senare, än en gång tilldelats sina tre bicchieri). Stilarten ligger nära Gillardis och båda vinerna visar sig ikväll från sin bästa sida samt fungerar lika suveränt bra till maten.

Restaurangpriset är även i detta fall ytterst resonabla 16 euro. Pecchenino har, trots den ryktbarhet vinerna med tiden vunnit, inte låtit priserna springa iväg, i alla fall så länge det är Dolcetto, Barbera och Langhe Nebbiolo vi pratar om. Köper man vinerna på gården, där vi själva oftast handlar, är priset blygsamma 11 euro för Sirì d’Jermu och 13 för Bricco Botti, Quass och Vigna Botti, samtliga väl värda sina slantar i alla de årgångar vi provat. För den som inte har möjlighet att köpa vinerna på plats hittar man dem i Danmark bland annat här och här samt i Tyskland här, här, här och här.

När kvällens höjdpunkt, bollito misto, till sist rullas in på en carrello dignande av korv och köttbitar av alla de slag (huvud, tunga, bringa, högrygg, o.s.v.) som på traditionellt sätt serveras med inte mindre än sju olika sorters salsa är det tyvärr inte utan att magen försiktigt signalerar att det börjar bli dags att sätta stopp. Hur entusiastisk man än är över italiensk mat är det ett ovedersägligt faktum att det kräver sin man eller kvinna att ta sig igenom alla tre faserna: antipasti, primi och secondi, inte minst på restauranger i Langhe där redan den första fasen ofta består av en hel serie fantastiska delikatesser.

För att klara av det hela behöver man egentligen vara inte bara vrålhungrig utan direkt utsvulten samtidigt som man motstår frestelsen att äta mer än några tuggor av varje rätt i raden av antipasti. Det senare är till yttermera visso kontraproduktivt eftersom antipasti tillsammans med primi enligt min mening är det italienska kökets verkliga trumfkort medan secondi tenderar att vara mer umbärliga. Prioritetsordningen följer således serveringsordningen: Synnerligen primärt, primärt och sekundärt.

Vi väljer därför sparsamt bland köttbitarna liksom på den carrello med delikata dolci som avslutningsvis rullas in. Vill ni verkligen inte ha mer undrar kyparen i takt med att ordet basta blir en alltmer flitigt förekommande del av vår vokabulär. Nix säger vi och klappar oss på en mage som börjat anta Bibendumliknande proportioner medan en av gästerna vid bordet intill med ett menande flin visar upp sin egen välfyllda kula. Det är hög tid att säga buonanotte bue grasso, buonanotte."

Sagrantino di Montefalco 2005 & Chiusa di Pannone 2005 (Antonelli)

Vi provar oss vidare i Antonellis sortiment. Ikväll har vi sagrantino-normalen och den vingårdsbetecknade Chiusa di Pannone på bordet. Båda är från det, i Umbrien, av Paolo Bea så hyllade året 2005 - "Extraordinary season, very balanced, equal parts of rain and sun".

Vid upphällandet går det genast att konstatera att vi har två täta och mycket mörka viner i glasen. Efter två snabba sniffar kan jag dessutom dra slutsatsen att Chiusa di Pannone är ett oerhört kraftfullt vin, sagrantino-normalen framstår direkt som den balanserade, samlade och den av de båda bråkiga bröderna som det går att resonera med.

Man hittar en ymnig, fullt utmognad och generös körsbärskompott i SdM 2005, en sagrantino som verkligen bjuder på sig själv. Fattonerna är föredömligt matchade med fruktmaterialet och inget slår liksom i taket - snyggt och i balans. Munnen bjuds på rikligt med läckert sandiga tanniner och vinet strålar av kraft och vitalitet. Riktigt tjusigt bygge och rentav ett halvt snäpp bättre än nollsexan, här finns ett skikt till i fruktdjupet och ytterligare en nivå upp i komplexitet.

Chiusa di Pannone är Antonellis prestigeutgåva, en vingårdsbetecknad sagrantino med lägre uttag, äldre stockar och från bästa läget. Vinifikation och lagring är enligt uppgift snarlik - 15-20 dagars maceration och 6 månader på 500-litersfat följt av 12 respektive 15 månader på botti.

Näsan är rik och tät med sötmogen och mörkröd stenfrukt i massor, ett överdåd av chokladdraperade jordgubbar och en rostad ton, som visserligen är snygg men som ligger som en envis drone och vägrar släppa taget. Helhetsintrycket blir för fruktspäckat och maffigt för min smak, lite oluftigt och en ängslig motvilja att visa upp sitt rätta jag, som om det funnes något att dölja.

Tanninerna är massiva, with a capital M. Tungan vrids om som i ett grepp av tusen nålar och landar i en lätt smärtsensation långt bak i tungroten. Läpparna fastnar längst upp på tandköttet och kinderna börjar vibrera som små kolibrivingar. Det här är otroligt tight i strukturen fast samtidigt finns det en bedräglig och slösande fruktsötma mitt i alltihop. Det är helt klart för mycket av allt men onekligen en upplevelse att prova.

Till vår kalvstek med gräddsås, pressgurka och hasselbackspotatis är det inte tu tal om vilket vin som rycker tag i taktpinnen och visar hur synkoperna ska sitta, den enkla sagrantinon är kunglig till den här typen av traditionell maträtt med sin fina sälta, sötma och fetma (?!).

Chiusa di Pannone 2005 ger mig en bild av en fullpumpad Arnold Schwarzenegger medan SdM 2005 mera ligger åt en-ung-Burt-Lancaster-hållet.

Finns hos Carlo Merolli - 169 SEK/DKK respektive 249 SEK/DKK.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 1"

Det blev ingen höstresa till Piemonte för vår del det här året. Istället lämnar vi med varm hand över tangentbordet till den vandrande Langhe-encyklopedien, favoritkommentatorn och numera således även gästbloggaren andersuw, som just kommit tillbaka från ett nedslag bland de dimhöljda kullarna:

1. In caso di nebbia

"Alla som färdats på italienska motorvägar har någon gång sett dem. De där 50-skyltarna som plötsligt dyker upp trots att vägen är lika bred som spikrak och utan problem tillåter en att fräsa fram i den normala maxhastigheten på 130 km/h.

Första gångerna hajar man till och sätter hastigt foten på bromsen samtidigt som man med irrande blick förtvivlat försöker utröna vad i hela friden det kan vara fråga om. Så småningom lär man sig att de där skyltarna alltid är försedda med en liten tilläggstavla med texten in caso di nebbia (i händelse av dimma) som gör att man lugnt kan behålla foten på gaspedalen.

Man kan förstås fortsätta undra över om en sådan drastisk hastighetssänkning verkligen är befogad även när dimman slår till: Dimma i all ära men 50 km/h? På motorvägen? Är det inte att ta i?

Alla sådana undringar försvinner emellertid i ett nafs så snart man haft närkontakt med fenomenet ifråga. Man inser då snabbt att italiensk dimma är något ”heeelt” annat än sin svenska motsvarighet. Samt att den under det kalla och mörka halvåret är allt annat än ovanlig.

Vi landar i Bergamo klockan halv elva en lördagskväll i slutet av oktober och det första jag gör när jag stiger ur planet är att kolla läget på dimfronten. Med en lättnadens suck konstaterar jag att det inte ser alltför illa ut. Stjärnklart är det förvisso inte men mer disigt än dimmigt.

Någon timma senare rullar vi ut från flygplatsen i vår lilla Ford Fusion för den sista nattliga etappen ner till Langhe. Vår nyuppgraderade GPS kan till en början inte riktigt komma överens med oss om färdriktningen och innan vi vet ordet av har vi förirrat oss in i centrala Milano. Just när vi till sist hittat ut igen och äntligen kan sätta ordentlig fart på motorvägen dyker de upp. De första dimbankarna. Varningarna på de stora elektroniska skyltarna över motorvägen skvallrar om att de tyvärr inte är av det tillfälliga och övergående slaget.

Vi fortsätter i snigeltakt med blicken vilt stirrande in i allt det mjölkvita. Lite tur i oturen har vi dock. Detta är inte dimma av den allra värsta sorten utan bara den näst värsta. Vi vågar efter hand höja marschfarten till hela 70 km/h!

”Det kanske klarnar när vi kommer upp på kullarna” säger jag förhoppningsfullt när vi till sist närmar oss Langhe. ”Så var det ju när vi var på väg till Toscana”. Tyvärr visar det sig att jag har helt fel och att Nebbiololand gör skäl för namnet i alla avseenden. ”Tjockan” är tjockare än någonsin och jag vågar på sin höjd köra 30 km/h på den slingriga vägen mellan Alba och Dogliani trots att jag vid det här laget kan den nästan utantill. Det är nästan så att man på känt italienskt manér är beredd att dra i mistluren i varje hårnål.

Först vid halvfemsnåret rullar vi med en lättnadens suck in på gårdsplanen i södra Dogliani där vi kan konstatera att resan tog nästan dubbelt så lång tid som den brukar göra. Trötta men också hungriga och rätt adrenalinstinna efter vårt nattliga koncentrationsprov kommer vi snabbt fram till att här behövs lite vickning (eller vad man nu skall kalla det) innan vi kryper till kojs.

Vännen H, som tillbringat dagen i Milano i väntan på oss, har dessbättre fått i uppdrag att proviantera så vi är väl försedda. Snabbt dukar vi fram en härlig antipasto misto med salumi, formaggio, pane och verdure. Våra värdar har som tur är en välfylld vinkällare där gästerna kan förse sig till självkostnadspris och två flaskor ur den står tacknämligt nog redan och väntar på oss på diskbänken för att vi skall slippa treva oss fram till dem i nattmörkret.

Med tanke på att vi är i Dogliani börjar vi förstås med en Dolcetto. Allt annat kan jämställas med högförräderi. Podere Le Surìe är en gammal vingård på runt sju hektar som numera drivs i regi av Roberto och Marco Altare. Sörbacka Gård eller något i den stilen blir det om man försöker översätta till svenska. Podere betyder helt enkelt bondgård och surìe är ett piemontesiskt ord (här för ovanlighets skull i pluralis) som redan torde vara välbekant för de flesta vinälskande italofiler. Sorì, sörì, sirì och surì (man får inte vara kinkig när det gäller den första vokalen) syftar alla på samma sak nämligen en solbelyst plats, vilket torde förklara varför det är så populärt i vingårdsbeteckningar.

Gården ligger i Clavesana som tillsammans med Dogliani och Farigliano utgör de tre produktionsmässigt stora kommunerna i Doglianiappelationen. Närmare bestämt befinner den sig i den sydöstra spetsen, mycket nära den gräns där kullarna blir till berg och vinodlingen upphör. Det kommer därför inte som någon överraskning att druvorna växer på högsta tänkbara höjd, strax under 600-metersstrecket.

Det vi sätter korkskruven i är årgång 2008 av husets bästa Dolcetto, vilket framgår av att det i motsats till sina syskon bär det skära band om halsen som signalerar Dogliani DOCG snarare än Dolcetto di Dogliani DOC eller Dolcetto delle Langhe Monregalesi DOC. Det innebär bland annat att det måste lagras minst 16 månader innan det får säljas (i detta fall delvis på rostfria tankar, delvis på små botti och därefter några månader på flaska). Vingården är på blott ett halvt hektar och skördeuttaget är blygsammast tänkbara: Bara runt 1 kg per planta vilket innebär att den årliga produktionen inskränker sig till runt 2 000 flaskor. Snacka om boutiquesvin!

Vinet sitter som en smäck till vår sena antipasto. Gnistrande syror, förnimbara men inte påträngande tanniner, körsbärstoner av alla de slag och så den där lilla slängen av bittermandel i slutet. Vinet är bara måttligt komplext men härligt friskt, energiskt och intensivt. Det här gillar vi, särskilt som priset, i motsats till vad man kunde vänta, är lika lågt som skördeuttaget. Knappt 70 kr behöver vi lägga i källarkassan. Tyvärr torde det vara svårt att uppbringa på mer än en fjärdingsvägs avstånd från Dogliani. Gissningsvis sugs det mesta upp av den lokala marknaden.

Men allt gott har ett slut så vi tar ett raskt språng från Dolcetto till Barbera och från Dogliani till grannkommunen i norr Monforte d’Alba. I Corsini, i södra delen av Bussia, hittar vi Podere Ruggeri Corsini. Gården köptes för runt 15 år sedan av två agronomer specialiserade på vinodling, Loredana Addari och Nicola Argamante, som bestämt sig för att ta steget från teori till praktik (även om jag tror att Nicola har åtminstone det ena benet kvar i den akademiska världen).

Som vi kunde konstatera när vi besökte gården för några år sedan har de en hel del intressanta viner på programmet, däribland Argamakow (uppkallad efter Nicolas ursprungligen ryska släktnamn) som görs (i liten skala) på 80 procent Pinot Noir och 20 procent Albarossa (en korsning mellan Barbera och Nebbiolo). Men det är deras reguljära Barbera som med tiden vunnit en särskild plats i vårt hjärta. Det beror delvis på att den sedan ett antal år tillbaka ingår som en självklar ingrediens i våra värdars källare. Men det är långt ifrån hela förklaringen. Det här är ett sådant där härligt vardagsvin som man nästan alltid känner för att dricka och aldrig tröttnar på. Ett vin med karaktär men också polityr. Intensivt och fokuserat men också harmoniskt och balanserat. Samt befriande fritt från störande ekaromer. En fullträff i all sin anspråkslöshet.

Vi har tidigare glatt kolkat i oss ett antal flaskor av såväl 06:an som 08:an så nu återstår egentligen bara frågan om även den 09:a som nu står på bordet håller måttet. Helt självklart är det inte. 2009 var i motsats till 2006 och 2008 ett ovanligt varmt år, kanske för varmt för att Barberan skulle behålla de friska syror den är så beroende av. Men vi kan snabbt dra en suck av såväl lättnad som välbehag. Det här är precis lika gott som det brukar vara!

Dessbättre är Ruggeri Corsinis viner lättare att uppbringa på våra breddgrader än Le Surìes. Man hittar dem exempelvis på diverse håll i Danmark såsom här, här och här. Priset är visserligen lite högre än de drygt 80 kr vi får lägga i källarkassan men det är ju sådant man får räkna med.

Vi avslutar våra nattliga övningar med en Barolo. Någon sådan står inte att finna i källarförrådet men H. hade tidigare under dagen rapporterat från sin shoppingrunda på PAM i Milano att han travat på en Fratelli Giacosa 2007 med namnet Ca’ del Plin för blygsamma 14 euro. Priset lät visserligen misstänkt lågt och Ca’ del Plin ringde ingen klocka men Fratelli Giacosa är en tämligen känd och väl ansedd producent vars utmärkta Barbaresco Basarin 2004 vi passade på att lägga till samlingarna när den såldes på SB för några år sedan. Så jag gav klartecken till H. att slå till.

Det borde jag inte ha gjort. Nebbiolo är en anspråksfull druva. I sina bästa stunder förmår den skriva den ljuvaste poesi. I sina sämsta levererar den istället ett lika tråkigt som högtravande middagstal. Något tredje i form av exempelvis en charmerande lekfullhet gives icke. Den här tvingas vi tyvärr föra till de trista middagstalens skara. Vinet är inte defekt på något sätt men doftar inte mycket, smakar inte mycket och försvinner i en lite pompös anonymitet.

När jag så småningom kollar producentens hemsida visar det sig att detta vin ingenstans står att finna trots att det ser ut att ha funnits på marknaden sedan ganska lång tid tillbaka. Lite sökning på annat håll ger dessutom vid handen att Ca’ del Plin används som beteckning inte bara på Barolo utan också på en hoper andra viner (Barbera, Dolcetto, Roero Arneis, Barbaresco, o.s.v.). Gissningsvis handlar det om någon slags billighetsserie för snabbköpsbruk. Varningsflaggan är härmed hissad.

Det hinner börja dagas innan vi kommer i säng och jag sticker ut huvudet på loggian och konstaterar att dimman inte är något fantasifoster (se allra första bilden ovan). Visserligen har den nu lättat så pass att man kan se den vingård vi har runt knuten men av grannarna på andra sidan ravinen syns inte ett spår. In caso di nebbia ... är det kanske lika bra att krypa till kojs."

Caselle Riserva 2004 (D'Angelo)

Vi har fått tag på århundradets finaste kalvlägg och förvandlar dessa till riktigt mörkokt osso buco under det att lördagseftermiddagen blir till kväll.

Jag envisas med att tro att D'Angelos Aglianico del Vulture Caselle Riserva 2004 är ett tvättäkta grytvin, en övertygelse som visat sig vara felaktig vid ett par tidigare tillfällen - det här är nämligen ett vin som först och främst brukar antaga skepnaden av en alldeles utmärkt kontemplationsföljeslagare - men skam den som ger sig.

Lika bra att erkänna direkt: matchningen suger gammalt furuläkte... Osso bucon kräver ett helt annat syramotstånd än vad det här vinet kan erbjuda, det blir till att hämta vad som finns kvar av gårdagens PdB 2006.

Caselle 2004 är själva essensen av ett njutningsvin som ska sippas framför brasan, i filttofflor, rökrock och monokel. Det vilar något aristokratiskt över den myndiga doftprofilen - de blåsvarta bigarråerna, den färska tobaken, den söta lakritsen och den kalkiga mineraliteten. Magisk och hänförande doft som får en och annan synaps att löpa amok och skandera: "Mogen barolo, mogen barolo"!

Tanninerna är ljuvligt nedslipade och klär in tunga och gom likt ett dyrt stycke siden. Munkänslan känns tredimensionell med ett sublimt djup i den krämiga frukten men med moget avrundad syrlighet. Även här vaknar ett litet synapskluster, fast nu låter tongångerna snarare som: "Jättemogen barolo, jättemogen barolo"!

Svårmatchad men läcker och mogen aglianico som absolut trivs bäst på egen hand och erbjuder mycket njutning för pengarna: 109SEK/DKK hos Carlo Merolli.

Fler intryck här, här och här.

Barbaresco 2006 (PdB)

"Tunnlar, finns dom?", "Jag är nyfiken tunnel", "Såsom i en tunnel". Åtskilliga är de svenska filmklassikerna som behandlar ämnet men den titel som bäst speglar situationen kanske vi får låna av Roy Andersson och hans stilistiska 80-talskortfilm: "Någonting har hänt"?

I alla fall var det vad vi förväntade oss när vi i kväll kramade korken ur en PdB-nollsexa för första gången på ungefär ett år, att just någonting skulle ha hänt. Sist tyckte vi nämligen att det hela började kännas ganska snipigt, snålt och ogint vilket föranledde oss att tro att vi endera hade att göra med en trist flaska, eller att det här vinet var på väg in i den proverbiella kulverten - det där tillståndet när primärfrukten börjar vika undan och när där inte finns några utvecklade mognadsaromer som är riktigt villiga att ta över spakarna - ett fenomen som brukar vara vanligast förekommande, och särskilt tydligt, hos nordrhônsk syrah.

Men kvällens glas visar direkt upp ett ystert beteende, helt i paritet med de första solida intrycken som den här normale-nollsexan gav för ett par år sedan. Excesser av visslande vinbärsfrukt och metalliska mineraler, ljus och skir floralitet, blodrostiga stråk samt en perfekt avpassad skopa julkryddor. Doften är en ren uppvisning i grenen barbaresco-elegans.

Även munupplevelsen stämmer väl överens med de gamla noteringarna - stabila syror och nästan späda tanniner med en tät fruktpastill i mitten - här finns inget att anmärka på. Och letar man efter ett vin till den rosmaringnuggade lammytterfiléen och rotfruktsgratängen - look no further.

La Maggiorina 2010 (Le Piane)

Det finns viner som kan få en att sjunga lovsånger och sonetter men som aldrig någonsin kommer att hösta in top scores i den kvantifierade och nitiskt sanningssökande vinvärlden. Le Pianes instegsvin La Maggiorina är ett typiskt sådant. Ett vin som det verkligen inte finns någon anledning att petimeteranalysera utan här är det bara att dra i sig rejäla klunkar och låta sig beamas ner till Boca.

La Maggiorina är en blandning av nebbiolo, croatina, vespolina och ett uns bonarda och erbaluce från mycket gamla stockar. Croatinastockarna i Montalbano är särskilt gamla och extremt lågavkastande vilket föranleder vinmakaren och ägaren Cristoph Künzli att inte låta macerationen pågå mer än cirka fyra dagar, annars drar croatinans tuffa aromatik och struktur iväg och vinet förlorar i fräschör. Musten har legat på rostfritt stål under hela vinifieringsprocessen, en kompromiss från Christophs sida som helst hade låtit det ligga på betong om han hade haft råd.

Just fräschören är onekligen paradnumret för det här vinet. Här finns en mycket fin och traktstypisk nebbioloaromatik i doften med sina ljusa violtoner. Mineraliteten finns också i första rummet tillsammans med finstämd croatina-kryddighet. Syrorna är högenergiska - BV-Ingvar antydde att de skulle vara i det närmaste påfrestande men jag kan inte hålla med - strukturen är förstås purung och hyperläskande men med både finmaskig tanninväv och Le Pianes patenterade saftigkeit som håller emot och håller ihop. Vi smakade vinet direkt ur tank i somras och känner absolut igen oss sedan sist, men den lilla spritzen är förstås borta och hela paketet har liksom samlat ihop sig. Dock gör man nog rätt i att låta resterande flaskor ligga i alla fall till våren, men vi får se hur det blir med det...

Köpt hos Winewise i Köpenhamn, förstås.

Goosejuice

Traditionell gåsamiddag påkallar ett vin med såväl distinkta syror som ett visst mått av aromatisk finess, för att kunna spjälka de rikhaltiga pippi-lipiderna och samtidigt utgöra ett delikat smakmässigt komplement till den här furstliga måltidskompositionen. Vi brukar allt som oftast ge en barbaresco chansen i dessa sammanhang, men plockar i år dessutom fram en österrikisk blaufränkisch för att se vilka underverk den kan lyckas åstadkomma.

Carnuntum 2007 (Muhr-van der Niepoort) är 100% blaufränkisch där hälften av druvorna fått jäsa med stjälkarna i hela klasar och den andra hälften fått en utdragen maceration på tre månader. Doften är lite sumpig och reduktiv till att börja med, men efter en rejäl luftning träder en ganska frisk vinbärsfrukt fram, dock med ett fatpräglat understöd av espresso och en smula smörkola. Här bjuds också malört och andra medicinalörtiga hintar samt en i glaset expanderande skogsbärsflora.

Syrorna och aromatiken vill inte riktigt lägga sig i samma fil som måltiden utan ger snarast ett lite dävet intryck tillsammans med maten. Avrundat och nästan helt utan tanniner är det dock på egen hand ett dugligt och kapabelt kontemplationsvin men utan någon riktig överväxel. Jag skulle blint sätta det här som en ganska solvarm spätburgunder från Baden eller Pfalz.

Barbaresco Casot 2006 (Giuseppe Nada) Casot är en liten vingård i Treiso som anses vara en av de intressantaste i området med sin tydligt minerala karaktär. Nada låter musten ligga till sig på 500-, 1000- och 3000-litersfat och blandar sedermera de tre brygderna innan buteljering. Här har vi en rödfruktig, floral och mycket prydlig doftbukett som känns ren men förhållandevis intensiv. Nebbiolokaraktäristiken är kraftfull, omisskännlig och skulle kunna förväxlas med exempelvis god och modern La Morra-barolo i ett nafs.

Även munnen skulle kunna lura upp en på nämnda läktare men under kvällens lopp blir de dansanta och saftiga barbarescosärmärkena allt mer påtagliga. Så härligt med den här renheten och elegansen i par med intensiteten, en mycket bra barbaresco med tanniner i finkornig mellanskepnad och som fått god hjälp av den klassiska årgången. Gåsen och Casot 2006 blir kompisar direkt och släpper aldrig riktigt in vår österrikare i leken.

Montefalco Sagrantino 2006 (Antonelli)

Vi fortsätter med att fördjupa vår bekantskap med Montefalco-producenten Antonelli. Vi gillade den enkla Montefalco Rosso 2008 skarpt medan deras Montefalco Rosso Riserva 2005 var en så pass trist historia att vi inte ens förmådde uppbåda energi nog att skriva en bloggpost om den. Ett högextraherat poängplockarprojekt med en ganska besk och rostad biton, löd vår dom. Ikväll hugger vi in på det tunga gardet och öppnar gårdens Sagrantino-normale anno 2006.

100% sagrantino får ligga på skalen i 15-20 dagar och hamnar ofiltrerat på 500-liters ekfat i 6 månader, för att sedan ligga till sig på 2500-liters botti under 12 månader. Därpå är det dags för assemblage i stora cementtankar och till sist ett år på flaska innan det ställs på hyllorna.

Det här glaset välter ur sig sötlakrits, röda vinbär, maraschino, ungdomlig grönörtighet och dovare krydderier som lagerblad och kryddnejlika. En elegant och rik näsa som är mycket angenäm och njutbar, men det är i munnen saker och ting händer. En tät, nästan kompakt, tanninmatta klänger sig fast runt tungan och på tandköttet, efter det att den djupa och samtidigt läskande nollsex-frukten lagt sig som en rökridå i munhålan. De märgfulla tanninerna och den täta strukturen är ju välkända sagrantinomanér som lätt kan gå överstyr och bli smått påfrestande, men här finns en sublim harmoni och balans som frammanar en nästan manipulativ munkänsla som närmast kan beskrivas som passiv-aggressiv.

Vi äter Nils-Emils svampfyllda kalvrullader med gräddsås och här får sagrantinon verkligen komma till sin rätt, rustik husmanskost med fett och sälta är precis vad den här gynnaren vill sätta tänderna i - oavsett menyns etniska ursprung. Är man bara det minsta garvsyre-masochistiskt lagd bjuder det dessutom full njutning på egen hand. Ljuvligt köttig sagrantino från en stabil årgång. 169DKK/SEK hos Carlo Merolli.

Il Rosso delle Donne Boca 1996 (Conti)

Livet som Bocafil är inte alltid så lätt - man får verkligen söka med ljus och lykta efter de här vinerna. Desto gladare blir man å andra sidan varje gång man snubblar över något nytt att sätta tänderna i.

Ermanno Conti startade upp Castello Conti 1963 och planterade en hektar med nebbiolo och vespolina på 450 meters höjd utanför Maggiora (Novara) i nordostligaste Piemonte. Med tre döttrar i sin avkomme-portfölj tyckte Ermanno att det såg mörkt ut i fråga om de hereditära förutsättningarna för gården, en mörksyn som skulle visa sig komma på skam. Idag är det nämligen de tre systrarna Elena, Anna och Paola som driver Il Castello vidare, med samma hektar vinrankor och med samma vurm för traditionerna som pappa Ermanno.

Il Rosso delle Donne utgörs till 70% av nebbiolo, 25% vespolina och 5% uva rara, lagringen sker under två och ett halvt år på gamla tonneaux, sedan tillbaka till stål innan det är dags för buteljering - vissa år har man väntat upp till åtta år innan man ansett vinet vara färdigt för flaska. Enbart naturlig jäst används, vinerna är ofiltrerade, inga bekämpningsmedel med i leken, men däremot odlas favini - favabönor - i raderna för att hålla skadeinsekterna på behörigt avstånd. Ett lågt uttag på under 30 hl/ha resulterar i en total årlig produktion på drygt 3000 flaskor.

Vi öppnar vår flaska tidigt på eftermiddagen och kan konstatera att butiken är tvärstängd - luft, luft och luft lyder doktorns ordination.

När vi återvänder har det börjat hända saker i glaset, de lite torra aromerna av läder och de blyga sojastråken har fått sällskap av viol, nypon, moreller, lite brun kryddighet och en djup ton av varm asfalt och tjärpapp. En ljuvligt knastrig mineralitet växer sig allt starkare under kvällen och efter åtta timmar i friska luften börjar vinet vakna på allvar - le cose buone arrivano per chi sa aspettare.

Läskande struktur med ytterst finkalibriga tanniner och en skön syrlighet bildar ram åt en mycket vacker smakbild. Lingon- och tranbärsfrukt växer till och snart har vi en fullklottrad canvas i helgjuten balans - de 12,5 procenten alkohol bidrar till en drickbarhet av guds nåde. Vi dricker det till en bouef bourguignon och ikväll kunde vi inte valt ett bättre vin, superb matchning!

Mycket varm anbefallning till alla som är nyfikna på den här typen av mineral- och syradrivna viner från alpmassivets randtrakter. Jag kan dock inte med tillräcklig emfas understryka vikten av att ge det här vinet massor av tid och luft, nästa flaska öppnar vi dagen innan.

Finns hos Stefan Töplers BaroloBrunello i flera årgångar, 1996:an kostar fyndiga €15.90.

Montefalco Rosso 2008 (Antonelli)

Några snabba noter om en riktigt trevlig instegs-Montefalco.

Antonelli är en ganska stor producent med en årlig produktion på cirka 300.000 flaskor. Deras Montefalco Rosso görs på 70% sangiovese, 15% sagrantino och 15% merlot som macererar i 14 dagar och får ligga till sig 9 månader på 25 hl-botti och ytterligare 3 på cement.

Här finns den där friska men ändå sötfruktiga sangiovese-frukten som har kommit att bli så sällsynt. Visst kryper körsbärskärnorna fram, och stänker liksom lite bitterhet över doften, men överlag är det ett allt igenom älskvärt doftpaket som presenteras.

Smaken är likaledes frisk och energisk med precisa syror, lätta tanniner och även här har vi den fina frukten i centrum. Riktigt bra vardags-montefalco!

Det här är en ny värvning i Merolli-stallet. Normalen kostar 90DKK.