Langhe Freisa 2009 (G.Rinaldi) & Langhe Freisa Toetto 2005 (G.Mascarello)

Dags igen för vår årliga freisafix. Senast gick vi på djupet och körde en liten vertikal men den här gången får Mauro Mascarellos Toetto-nollfemma agera referens, som en av våra två enda egentliga rena freisa-erfarenheter, när vi tar oss en titt på Giuseppe Rinaldis Langhe Freisa 2009.

Rinaldis version av Langhe Freisa är betydligt mörkare i både färg och frukt, den bjuder ut sig på ett avsevärt mer extrovert vis än vår gamle vän Toetto. Vi har visserligen att göra med ett betydligt yngre vin men stilskillnaden är trots detta markant. En tät, fruktig doft med skogsmörka bär i sitt sista mognadsstadium såväl som sköna stänk av möbelpolish, karga mineraler och viol.

Tanninerna har en ganska fast beskaffenhet och tar ett rejält grepp om gom och tunga. Fruktsyrorna rör sig i ett dovare spektum än den ljusfruktiga och högsyrliga Toetton, Rinaldis freisa har på det hela taget betydligt mer gemensamt med sin stallsyster Langhe Nebbiolo 2009 än med Mascarellos freisa. Till kvällens ugnsstekta gårdskyckling med gräddig sås och brysselkål (fullkomligt briljant contorno, med en bra olivolja, salt och peppar - varför äter man inte det här oftare?) tar Mascarello kommandot, ett fulländat matvin med sina vitvinslika citrussyror och sin finlemmade textur - ett år extra i källaren har gjort gott. På egen hand är Rinaldi större och mer av en upplevelse, ett riktigt njutbart vin.

De här vinerna kostar inte mycket men erbjuder mängder av intressanta och spännande intryck. Rinaldis Langhe Freisa 2009 finns att köpa hos Stefan Töplers BaroloBrunello för €14.90 och Mascarellos Langhe Freisa Toetto 2005 finns hos Carlo Merolli och kostar 95DKK.

Riktigt bra läsning bjuds man på i Alice Feirings senaste alster Naked Wine. Den första boken: The Battle for Wine and Love: or How I Saved the World from Parkerization har gjort hennes namn till ett rött skynke på vindiskussionssajter världen över. Hon har under lång tid fört en hårdför kamp mot alla former av justerande och tillfixande i vinmakningsprocessen - i vingården såväl som i källaren; ett korståg mot så kallade spoofulated wines (vad sägs till exempel om flytande ektanniner...?) och för Le vin au naturel.

I Naked Wine är anslaget ett uns mjukare än vad man vant sig vid sedan tidigare. Här ger sig den inbitna NYC-bon på att göra sin egen sagrantino i en californisk vingård, och fyller ut med sedvanligt skarpsynta betraktelser emellan de vinösa vedermödorna. Mycket vettigt, välformulerat och svårt att lägga ifrån sig.

Finns hos Adlibris eller Amazon.

Sedan har vi ju Livets Goda...

Jag brukar inte köpa Livets Goda men hittade ett gammalt nummer (#43) här hemma och råkade läsa ingressen till krönikan (ledaren?) som kallas Chefredaktör Anders Enquist klurar. Jag kan inte säga exakt när detta är skrivet, då det inte står något datum eller årtal på tidningen, men tvivlar på att det är så länge sedan att man kan tillgripa någon form av förmildrande omständighet eller åberopa någon slags preskriptionsklausul. Är det överhuvudtaget lagligt att uttala sig på detta viset? Har chefredaktören hittat en bunke gamla psykiatriska journaler från sena 30-talet och inspirerats att gå loss i ämnet: Idioti som diagnos? Man formligen häpnar.

Texten är en synnerligen osammanhängande drapa om hur lyckliga utvecklingsstörda och hundar måste vara som, enligt chefredaktören, inte är medvetna om att de kommer att dö... Det hela avslutas med: "Varför skriver jag det här då? Ja, jag tänkte bara muntra upp er lite."

Jag vet inte om den här texten är representativ för nivån på chefredaktörens krönikor i allmänhet. Jämfört med tidigare nämnda Alice Feiring framstår detta som vinlitteraturens tes-antites, yin-yang, nordpol-sydpol, plus-minus, Tomas Ledin-Igor Stravinsky, Marchesi di Frescobaldi-Christiana Galasso... Ja, ni förstår vartåt det barkar.

Nu inser jag ju att jag visserligen inte kan räkna in mig i LG's målgrupp då jag inte är det minsta intresserad av golf, spa-resor till Sydafrika, poäng och guldplaketter eller 3000-kronors-whisky, men jag är däremot närmast maniskt vinintresserad, vilket gör sakernas tillstånd en smula beklämmande då detta trots allt lär vara den ledande vintidskriften i landet. Man verkar ju omge sig med bitvis dugligt folk, så man kan undra om det månne är någon av dessa som dristat sig att berätta för chefredaktören att han nog hade lite otur när han klurade?