Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005 & 2007 (Cascina Cucco)

Jag är inte alldeles säker på att världen egentligen behöver ytterligare ett blogginlägg om Cascina Cuccos olika barolo, men jag kan inte se att vi provat varken Vigna Cucco 2005 eller 2007 tidigare, så vi beslutar oss för att köra dessa bredvid varandra. Kan vara kul att försöka detektera eventuella årgångsskillnader om inte annat. När barolo inte kostar mer än vad man får betala för en flaska "7 Deadly Zins" på SB så kan man ju ha råd med dylika extravaganser.

Cerrati-subzonen Vigna Cucco ägdes och brukades en gång i världen av Giuseppe Cappellano och är omtalad för att kunna föda fram lagringsduglig nebbiolo med kraftfull Serralunga-struktur. Både 2005 och framför allt 2007 brukar sägas vara tämligen raka och direkta årgångar i Langhe, och ämnade för relativt snar njutning.

När vi häller upp våra båda cuccosar på karaffer tidigt på eftermiddagen, så kan vi konstatera att de båda vinerna ser i stort sett identiska ut. Vi går ut och njuter av den fantastiska indiansommaren så länge.

Glas 1 - Här har vi en riktigt klassisk barolo-näsa, den relativt korta macerationen och barrique-lagringen till trots, med balsamico och ett uns tryffel. En lätt återhållen fruktighet där morellerna spelar förstafiolen och en del florala toner i form av torkade rosor och violer stämmer upp till körsång. Gott om elegans och ett glas som man snusar på länge.

Syrorna är strama och tanninerna tajta. Smått oförlöst men snygg smakkarta, återigen med riktigt klassisk profil. Frukten är inte i framkant utan ligger bakom och lurar, här är vi förstås väldigt tidigt ute så det kommer nog att hända mycket de närmaste åren. Jag brukar fastna för nebbiolonollfemmorna från Langhe så jag gissar på att det här är 2005.

Glas 2 - Definitivt mörkare frukt och ett överlag öppnare vin med slösande aromer av polish, amarena, viol och sviskon. Vinet sansar sig efter en stund i glaset men känns fortfarande mer voluminöst och modernare än första glaset.

Intrycken går igen i munnen där vi finner en ymnigare fruktprofil med aningens mera sötma och en något mer avrundad munkänsla, tanniner och syror sjunger en oktav lägre liksom. Till maten, kalvkotletter och en ljummen kantarellsallad, känns det här lite klumpigare medan glas 1 är mitt-i-prick där alla variablerna klockar in på par. Gissningen på det andra glaset blir följdaktligen: 2007.

Jodå, vårt första glas innehöll nollfemman och var det avgjort mest komplexa av de båda. Största skillnaden märktes på matbordet där detta kändes ultraslankt och graciöst medan nollsjuan var klumpigare och mindre finkänsligt. På egen hand, och förmodligen till kraftigare mat, är dock även detta en njutbar barolo i en nollsjucharmig stil.

Vigna Cucco 2005 seglar faktiskt upp som en ny Cascina Cucco-favorit hos mig - hög baroloklass till budgetpris hos Carlo Merolli.

ps - Som av en närmast kuslig slump visar det sig att samma lilla vertikalprovning faktiskt ägt rum under helgen på andra sidan sundet, hos Più Rosso-Niels.