Fjärde esset i leken, den sista av de vivaldiska årstiderna, det återstående elementet - vi halar fram den felande länken för att göra Schiavenzas 2003-opus komplett. Hittills har det här visat sig vara ett av Langhes, eller för den delen Italiens och vin-Europas, säkraste kort detta vanskliga år. En producent som fick till det riktigt bra trots konstant stekhetta och tuff torka, och som kommit att bli en stor favorit här hemma med sin rustika charm och genuina typicitet.
Bricco Cerretta är den lägre delen av Cerretta i Serralunga d'Alba. Det högre belägna Cerretta Piani är svalare och bättre ventilerat med en lite kyligare nebbiolokaraktär som följd, medan Bricco således är hetare och brukar ge fruktintensivare viner som ett år likt 2003 väl i det närmaste borde vara genombakade?
Här finns en hel del friska pustar av pepparmynta och grönt te, sötsirlig kirsebærsfrugt och en myndig buljongstämma men framför allt pumpar glaset ur sig bastanta moln av vit nyhyvlad tryffel, så till den milda grad att rummet liksom fylls av en mäktig tryffeldimma. Det här är ett intryck som inte ger med sig en centimeter under kvällen utan snarare växer till, härligt är det i alla händelser!
I munnen framstår Bricco Cerretta som aningen fruktplumpt och syrastumt, ett eller två snäpp för sötmadrivet för att fungera fullt ut till kvällens stadshotellklassiker: grilljärnsentrecôte med småstingig grönpepparsås. På egen hand är det däremot mycket njutbart med sin rondör och de fint tillslipade tanninerna, eftersmaken är intensiv och lång som ett armeniskt efternamn. Inte den Schiavenza-nolltrea som vi automatiskt plockar fram till mat men däremot en som vi gärna kontemplerar i sällskap med.
2004:an finns att köpa hos Carlo Merolli, fler intryck finns att hämta hos Più Rosso-Niels.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar