Nya nordliga nebbiolonedslag

Av alla nya vinbekantskaper de senaste åren är det nog ändå de norra delarna av Piemonte som slagit an de renaste ackorden på min lyra. Hustrun kan understundom komma med diskreta invändningar om att somliga av vinerna härifrån kanske är i senigaste och slankaste laget - ibland rentav snudd på anorektiska - men jag har hittills blivit mer eller mindre hänförd av nästan allt jag smakat. Framför allt nebbiolon antar här uppe en så finlemmad gestalt att även den smäckraste barbaresco kan te sig en smula klumpig i jämförelse. Gracilt, smidigt och lite försynt brukar vinerna sakta krypa en inpå livet, och väl i ens famn vägrar både du och de släppa greppet. Plötsligt har transformationen från esoterisk obskyritet till självklar referenspunkt ägt rum utan att du själv märkt det.

Gattinara och Ghemme ligger på varsin sida av floden Sesia. Avståndet byarna emellan är bara 4-5 kilometer men jordmåns- och klimatbetingelserna varierar desto mer. Gattinara med sin vulkaniska porfyr och granit, sina brantare sluttningar, större temperaturskillnader mellan natt och dag och rikligare nederbördsmängder brukar föda fram en lite tuffare och mer aromatisk nebbiolo som kan ha en del gemensamma drag med sina kusiner nere i Langhe. Ghemmes kalkrika och sandiga lera tillsammans med en något mindre dramatisk topografi, levererar däremot gärna en nebbiolo som andas mineralisk finess och elegans som man snarare brukar attributera vinerna från Bourgogne.

Vi ska ta oss en titt på respektive områdes kanske mest namnkunniga producents instegsvin, båda är gjorda på 100% nebbiolo men årgångarna skiljer sig åt. Antichi Vigneti di Cantalupo i Ghemme drivs av familjen Arlunno i tredje generationen, man odlar 34 ha varav 80% nebbiolo. Azienda Agricola Antoniolo är likaledes i tredje generationen vinmakares händer, nuförtiden är det Rosanna och dottern Lorella som håller i trådarna. Antoniolo har 14 ha vinodlingar i 5 olika lägen i Gattinara och var en av de första med att göra cru-versioner av sina viner här uppe.

Agamium Colline Novaresi 2005 (Cantalupo) Agamium är det latinska namnet på Ghemme, det här har varit ett ansett vindistrikt sedan långt innan romartiden. Basnebbiolon hämtas från tre olika marker som samtliga ligger på 300 meters höjd. Efter en relativt kort maceration får musten ligga till sig ett år på de 900-liters fat som här går under beteckningen små.

Detta är det något mörkare av de båda vinerna med dov rubinbas och lätt granatröda skiftningar. En rik floralitet möter upp direkt, nästan som att komma in i en handelsträdgård med varma klorofyllrika ångor. Frukten är ganska intensiv och söt i en mellanröd stil med jordgubbskräm, körsbär och hallon i centrum. Ett tydligt inslag av järn formas raskt till rabarber i näskanalerna. Alltsammans samlas ihop av en myndigt petrokemisk ton - en förförisk och intagande doft.

Munkänslan är lätt och luftig, nästan transparent i sin framtoning - som när man lyssnar på en ren och klar Keith Jarrett-inspelning genom ett par riktigt bra elektrostatiska högtalare. Strävheten är subtil och sammetslen samtidigt som syrorna är relativt lugna och städade, ett moget helhetsintryck men väldigt saftigt och ytterst drickbart. Inte något långt, stort eller ögonbrynshöjande utan ett vin som glupskt slukas i stora klunkar och som man inte blir mätt på.

Juvenia Coste della Sesia 2006 (Antoniolo) är det röda instegsvinet gjort på nebbiolo från två olika odlingar som bara sett rostfritt stål. Detta är som sagt något ljusare och med en lite ungdomligare patina.

Frukten känns också ljusare som av persika, klarbär och varma hjortron. Helt på tvärs mot förhandstipsen så är det Juvenia som formligen öser ur sig mineraliska referenser, ett faktum som nog till viss del kan tillskrivas frånvaron av ekfatskontakt. Jag känner hela tiden tydliga likheter med flera av de Etna-nerello mascalese vi provat på sistone, framför allt Terre Neres Rosato kommer upp i doftminnet. Här finns en självklar och skön friskhet i parfymen som helt saknar tyngd och klumpighet, bara rena och lätta toner av frisk äpplighet och en violpastill i fonden.

Samma lätthet och friskhet återfinns i munnen. Syrligheten är något vassare och mer framåt än Agamium och nebbioloaromatiken är mer definierad. Tanninerna är lena men riktigt dansanta och har liksom svårt att sitta stilla. Allt klingar av långsamt och till tonerna av den utsökta mineraliteten som återfanns i doften. Det här är rakt uppför min gata - mi piace!

Båda de här vinerna finns att köpa hos Le Papillon i Köpenhamn och båda kostar runt en dansk hundring, riktigt mycket vin för pengarna.