När vi anlöper hemmet efter fullgjord arbetsvecka möts vi i dörren av en rejält tilltagen hink med karljohansvamp som mina föräldrar mycket generöst förärat oss efter en lyckosam tur i svampskogen. Vi steker dessa knapriga och serverar till grillat kalvinnanlår med lätt gräddslängd tagliatelle. Jag skickar ut hustrun för att plocka en blindpava - hmm, porcini + kalv borde vara likamed barolo?
Jodå, det stinker barolo lång väg. Färgen är ganska mörkt rubinröd med brunorange periferi. Näsan möter oliv, varma bildäck, spagnola, moreller och en del söta vaniljtoner. Doften är kraftig och mycket fruktintensiv i en modern stil med mörka toner av plommon, tjära och ivrig höstbrasa. En hel del målarburksaromer och terpentin ansluter efter hand som glaset blir varmare. Vinet är absolut trevligt men inte så rent och friskt som jag börjat tycka att en barolo ska visa sig när det är som bäst. Hustrun börjar undra om jag har någon idé om vad som döljer sig i glaset?
- Mnjae, det är fortfarande lite för kallt. Säger jag lite avvärjande. Det är tvivelsutan ett modernt glas i en drickvänlig stil, hur många sådana har man inte liggande?
- Vad tror du om åldern? Frågar hon.
- Det är en nollfyra. Hävdar jag myndigt vetandes att en hyggligt stor andel av våra vilande flaskor föddes just detta år. Jag låter så blindbrygden äntra munhålan för att bearbeta gom och tandkött.
Tämligen ungdomliga syror och sidensläta tanniner får mig att koppla ihop nådens år 2004 med La Morra och vips så är tankemönstret låst i en skruvstädsliknande apparat och fullständigt omöjligt att rubba. Hjärnan börjar leta sig igenom vinförrådet och silar ut alla La Morra-nollfyror som den kan komma på. Munkänslan är elegant men en smula slät och med ett litet syraöverslag. Eftersmaken är lång och trevlig med lite torkade fikon och en avklingande syrlighet i symbios. Jag inbillar mig till sist att jag känner igen stilen och påstår sålunda att vi har Revellos nollfyranormale i glaset.
Barolo Mariondino 1999 (Parusso) Oj, att det skulle vara en nittionia hade jag aldrig trott, otroligt vitalt och fortfarande bara i sin absoluta början av utvecklingen. Parusso är ju en gammal favorit och deras "Mariondino" från Meriondino i Castiglione Falletto gillade jag skarpt sist. Vinet är fortfarande fantastiskt men min smak har nog förändrats en smula under året som gått och jag saknar lite friskhet och renhet i fruktsyrorna. Annars är detta en utmärkt barolo som gjorde ett förträffligt jobb till maten.
(18p/20)
5 kommentarer:
Gillar din berättarinlevelse, tack för tipset!
Hej Benny, tack själv.
Just detta vinet kan man faktiskt köpa i samma årgång från tyska Weinschmecker:
http://www.weinschmeckeronline.de/weine_gebiet_16.html
Fast det är klart; för €50 finns ju en hel del annat skoj här i världen...
/Patrik
Vi hade turen att hitta fyra flaskor av 1996:an på rea för € 28,50 för några år sedan. Dem har vi nu gladeligen kolkat i oss, kanske för tidigt för inte oväntat var även dessa bara i början av sin drickfas trots att den sista flaskan hann bli 13 år innan den konsumerades. Gott var det men den där riktigt stora entusiasmen ville ändå inte infinna sig. Är osäker på om vi har samma typ av reservationer som du men i vårt fall tror jag det åtminstone delvis handlar om lite bristande nebbiolotypicitet. Mina noteringar understryker en kryddighet som jag misstänker härstammar från fatrostningen. Jag skulle kanske tveka att kalla vinet för överekat men mitt intryck är ändå att något av den sköra nebbioloaromatiken gått förlorad på vägen.
Jag tyckte det var en mycket bra barolo i sin stil. Dock kändes det lite dovt i vissa register, nya små fat kan säkert vara orsaken till detta.
/Patrik
Ja, "dovt" är ett adjektiv som stämmer med min minnesbild. Lite för lite diskant och väl mycket bas kanske. ;-)
Skicka en kommentar