Ett veritabelt misch-masch av denominationer, druvor, årgångar och stilar kan tyckas men allt behöver inte alltid ha en slug baktanke - eller? Vi tar ett varv medurs i norra tredjedelen och kollar av lite gammalt och lite nytt.Kvällens gäster hävdar att de aldrig smakat en chianti som fallit dem på läppen, sålunda låter vi, genom goda erfarenheter och hörsägen, Fèlsinas Rancia 2006 försvara de etruskiska färgerna.
Toscana och 2005 lär ju vara en tragisk kombination så Brancaias Il Blu ska få äran att övertyga oss om att just detta är undantaget.
Parussos Mariondino från 1999 känns angelägen att prova nu när 10-årsdagen närmar sig och efteråt, till osten, kan väl Villa Monteleones Amarone från samma år få lov att ge oss syn för sägen då detta ska vara en riktig dräpare enligt connoiseuren Henrik Ungerth.
Vi har redan varit i Mosel och Wachau och fått i oss lite riesling men dessa känns mer eller mindre obloggbara när man döpt sig till "Italienska viner"...
Vittnesmålen om Rancia 2006´ans storhet har radat upp sig sedan tisdagens septembersläpp. Inte för inte har man byggt upp en del förväntningar på denna vingårdschianti som med ojämna mellanrum släpps lös på SB.
100% sangiovese som legat 12-18 månader på ek och 6-10 månader på flaska.
En gnistrande klar och vacker brygd med nästan rödbetsröda skiftningar.
Initialt ett gäng ungdomliga doftstråk av råa, gröna grönsaker och örter. Kraftigt extraherad frukt, mängder av körsbär.
Efter en timme i glaset börjar det verkligen hända saker; menthol, RX-lim och spagnola. Inbjudande utan att förfalla till slampighet. Tvivelsutan är vinet vådligt ungt men ack så välutvecklat redan.
Syror och strävhet i absolut jämvikt, flinkt, alert och högintressant under hela kvällen - i min bok signumet för ett riktigt bra vin. Kan säkerligen utvecklas ytterligare men risken är att man aldrig får veta...
(18,5p/20)
nr 94039
Det blåa flaggskeppet kommer lastat med 50% sangiovese, 45% merlot och 5% cabernet sauvignon. 20 månader på ek - 2/3 på nya och 1/3 på begagnade barriquer.
Vi smakade 2006´an i Chianti i somras och den var himmelsk, 2005 var ju däremot ett betydligt besvärligare år.
En massiv ekattack vid första sniffen, vanilj, mjölkchoklad och hela paketet. Efterhand lugnar han ner sig en smula och släpper fram sina bär med hallon och körsbär i spetsen.
Torr kryddighet och lätt rökighet samsas med en ganska fräsch mineralitet. Ger på det hela taget ett modernt och stiltypiskt intryck med en bastant körsbärspelare i centrum.
I munnen slås man av en tydlig obalans mellan frukt och ek där de båda inte riktigt gått samman ännu, detta kanske kan avhjälpas med lite lagring men varför chansa? Man ska definitivt satsa på 2006´an om man vill ha en supertoskan som både är god nu och som garanterat håller ett bra tag i källaren.
(15p/20)
nr 98871
Mariondino ligger i Castiglione Falletto och vätter mot väst: Söri d´la seira - kvällsläget som det heter på Langhesiska. Marken är Diano d´Alba-sandig vilket innebär skiftande gulgrå och gråbrun med en nästan viskös känsla mellan fingrarna. Här har Marco och systern Tiziana Parusso 1,7 hektar med c:a 25 år gamla plantor.
Man jäser i horisontella tankar med paddlar i 24-32 grader under 6-15 dagar och låter musten hamna i barriquer av fransk ek. Sålunda kan man sortera familjeföretaget under kategorin "modernister".
Vinet är mörkt med klassiskt rubinröd transparens men lutar, med ålderns rätt, lite åt det bruna hållet. Vi bjuds på mörka oliver och söta bär - bigarråer, björnbär och hallon.
En lätt rökighet och rejält med riktigt fin målarfärg vävs samman med rosor och violer. Mognaden känns igen i den lagrade balsamicon och pomeransen, ett helt förtjusande välstrukturerat doftpaket.
När man sörplar i sig första slurken blir man snart förvissad om att detta vin står i full blom just nu - allt är på rätt plats och i perfekta proportioner: varma, välsvarvade tanniner som harmonierar exakt med de mogna, mjuka syrorna. En fantastiskt lång och angenäm eftersmak som etsar sig fast i minnet.
En klockren barolo som är lite svårhittad här uppe. Vem importerar?
(19p/20)
Vi har bara varit i kontakt med ett Villa Monteleone-vin tidigare; deras Ripasso Campo San Vito som vi vill minnas var ett kraftpaket av guds nåde. Producenten verkar vara lite av Club Amarone-generalens favorithus och årgången skall varit gynnsam så vi dukar fram parmigiano reggianon och håller i hatten.
Förvånansvärt pigg och uppstudsig med ett inslag av målarpyts som icke är att förakta. Hinkvis med skogsbär och mogna plommon strömmar upp ur glaset, inte minsta spår av dammigt portvin eller översyltighet. Dock dyker stiltypiskt torkad frukt och körsbärskärnor upp efter lite syrekontakt.
Munnen fylls i varenda vrå och det här vinet lämnar inga fångar, mognad och massiv frukt tillsammans med 16 % alkohol gör ett smått överväldigande intryck - osten trivs dock som fisken i vattnet.
Det här är nog en ovanligt intressant amarone men som inbiten syra/tannin-taliban söker man efter den där tredje dimensionen som ger vinet ett djup, det finner jag aldrig i den här vintypen men till en kraftig ost efter en måltid fungerar det ju faktiskt ypperligt med sin avrundade charm.
Inalles en utmärkt representant för en speciell vinstil.
(16p/20)
2 kommentarer:
Parussos frånvaro på svenska marknaden år svår att ta till sig. Kanonbra viner överlag.
//M
Ja, inte sant?
Fratelli Revello är en annan favorit som inte lyckats krångla sig igenom SB´s finmaskiga nät, trots svenskt ingifte.
Skicka en kommentar