Barolo 2004 (Fratelli Revello)

Klockan börjar bli eftermiddag och solen kan steka på ganska bra när juni blir juli i Piemonte. Vi har precis genomlidit en OMFATTANDE rundtur hos Renato Ratti, ett stenkast uppför backen, när vi blir insläppta av en glad och trevlig kvinna hos Fratelli Revello:

- Please, come on in. I already have some visitors so if you don´t mind we skip the tour and start tasting right away?

Av ren och skär lättnad hasplar jag ur mig till hustrun och våra vänner:

- Puh, det var skönt att vi slapp den där j - la rundturen, vi har sett nog med tunnor för en dag.

Vi sätter igång med provningen och kvinnan talar omväxlande väldigt bra engelska och utmärkt italienska om än med en liten brytning - hmm, österrikiska?

Vi serveras alla fem barolosarna, somliga i tre årgångar: 2003, 2004 och 2005 samt deras lite speciella L´insieme. Allt är utmärkt gott och trevligt, vi samtalar och kommenterar vinerna på italienska och engelska med kvinnan och på svenska med varandra.

Efter en stund kommer vi in på frågeställningen varför SB missat denna kanonrepresentant för modern La Morra-barolo och hon förklarar att det tycks gått troll i hennes försök att övertyga monopolet om sina viners förträfflighet.

- Och det trots att jag själv är från Sverige, säger hon på klockren rikssvenska...

Hon heter Paola och är gift med ena brodern Revello. När hon hörde att vi talade svenska tog hon oss, sin vana trogen, för potentiella SB-representanter och höll sålunda masken för att höra vårt oförblommerade resonemang.

Jag börjar genast fundera på vad som sagts och huruvida tungan har sluntit?

Det där i början om att det var skönt att slippa rundturen påstod hon att hon inte hörde men jag tror henne inte.

Fratelli Revello gör fem olika barolo, förutom instegsditon som vi provar ikväll; Rocche dell´Annunziata, Vigna Giachini, Vigna Conca och Vigna Gattera.

Alla vingårdsbarolona är ljuvligt komplexa och jag minns särskilt Vigna Giachini 2005 som särdeles extraordinär.

Vi häller upp och luftar i c:a två timmar och får syn på en ganska mörk purpurrodnad med faluröda knutar.

Ur våra nyinköpta Open Up-glas studsar en pigg och elegant frukt upp och biter tag i nosen. Prima oljefärg och en olivtendens. Ett stort fång violer, sötmandel och jungfrubröst går i femininum medan parkeringshus, nybilsdoft och solvarma däck klingar maskulint.

Vi blir vänner direkt i munhålan, riktigt elegant och så långt från "cowboy-barolo" man kan komma. Tanniner och syror arbetar sida vid sida för att balansera varandra och samtidigt hålla ett öga på alkoholhettan och sötman - en bild av tomtarnas verkstad flimrar förbi.

En bit gruyère och chistera är ett utmärkt ackompanjemang till detta kontemplativa vin.

Jag är ett stort fan av den här eleganta La Morra-stilen och årgången tillhör en av de bästa. Få har bättre koll på den här baroloelegansen än bröderna Revello, det skulle möjligtvis vara nästgårdsgrannen Altare...

(18,5p/20)

Cremes 2007 (Gaja)

Varför kan inte karlsloken ha en hemsida som normalt folk? Nu får man googla sig igenom vartenda litet dammigt enoteca bara för att få reda på druvsammansättningen i vinet man köpt.

50% dolcetto och 50% pinot nero skall det i alla fall vara, 10 dagars fermentation på ståltank och "några" månader på gamla botti är de andra- och tredjehandsuppgifter som går att skaka fram.

Och jovisst - "cremes" är piemontesisk dialekt för "color cremesi" som efter yttermera googlande visar sig vara den röda nyans som går att finna hos en gladiolus eller Swazilands flagga...

Ett ljust och lättsamt utseende, anemiskt tomatröd (eller troligen "color cremesi"...) med åderblå periferi.

En doft av finstämd mysk och en del fuktig höstglänta varvat med sötvarma jordgubbar och smörkola. Förbluffande bra kräm i doften som snabbt växer till efter lite luftning, ett stråk av herrparfym och plåster oroar till en början men lite ytterligare luft avhjälper detta.

Snart har vi sandelträ, undervegetation och frisk blommighet i form av lavendel och rosor i glaset, en isande pust av mint typ Vicks blå stämmer in. Bärarsenalen sträcker sig från jordgubbar till röda vinbär via reducerad hallonbalsamico.

Inte helt oväntat en mängd burgundiska referenser.

Ren och extraherad jordgubbe dyker upp även i smaken och bärs fram av distinkta syror som sätter sig högt uppe på tandköttet, en diskret stickighet berättar om relativ ungdom.

Den myckna mängden syror kan nästan tas för tanninsträvhet men sådan står egentligen ej att finna. När allt lägger sig till rätta i munnen blir eftersmaken angenäm och förhållandevis lång.

Gaja är förstås en gigant och som sådan är det nästan lite beige att gilla hans viner, lite som Pat Metheny på gitarr, Usain Bolt på 100 m, Picasso i konsten, gillar man operatenorer är säkert inte Pavarotti det hippaste man kan ha i ipoden. Men skit samma - man blir sällan besviken när man smakar Gajas viner, detta är ju trots allt hans lowend bulkvariant; en vardagsdolcetto som kan hittas för EUR20 på varuhusen i södra Piemonte. (visserligen i egna små vitriner av ädelträ men ändå...)

Vinerna är alltid en ynnest att prova och jag har inget emot att vara ohipp.

(17,5p/20)

Langhe Nebbiolo 2007 (La Spinetta)

Det har blivit dags för en gammal favorit som hittills aldrig svikit. En jämn och hög nivå brukar karaktärisera denna fullblodsnebbiolo som hämtar sina druvor från Starderi i Neive.

2007 har hittills varit idel angenäma bekantskaper så vi har gott hopp om att inte bli besvikna.

Ljust rödbrunaktig med ungdomliga purpurtingeringar, klar och knappt medelintensiv.

Försiktigt ger sig de röda bären till känna, växer till och går mot kirsch, ljus och ung örtighet med florala antydningar - rosor och en aning Wunderbaum.

Sötlakrits, smörkola, marsipan, tryffel, gödsel och en frisk fläkt av pepparmynta - detta är bara så bra...

Blott en timmes karaffering och redan full fräs på lösningsmedlet, tjäran och lädertonerna a´la Vollsjö Toffelfabrik.

Ljuvligt ungdomliga syror och sylvassa tanniner som skjuter prick och biter sig fast i tandkött och läppar, likafullt känns allt helt tillgängligt och absolut drickfärdigt.

En lång och tänkvärd eftersmak sätter punkt och ger oss återigen ett skolexempel på supersmaskig ung nebbiolo.

En nästan komplett upplevelse för ynka eurotjugan ger en helt ny dimension åt begreppet prisvärdhet.

(18,5p/20)

Radici Fiano di Avellino 2006 (Mastroberardino)

Vi dricker sällan vita viner från Italien, mest beroende på att dessa oftast är ganska bleka och anonyma - undantagen finner man för det mesta i Friuli, Sydtyrolen och Soave.

Fiano di Avellino är en helt ny bekantskap för oss. Druvan är en strikt kampanisk angelägenhet och en egen DOCG-appellation, således känns Mastroberardino synnerligen väl skickade att stå för presentationen.

Ljust gyllengul med halmgula skiftningar. Doften bjuder på en lätt metallisk klang som växlar över i citrus i form av grape och mandarin. Lite nötighet och sälta blandar sig med en inte alltför buskablyg brödighet.

Vi väcker snart liv i honungen och får lite lakrits och blombukett på köpet.

Klart rökig i munnen med en stabil syrapelare i mitten, frisk och ungt spänstig. Syrorna kliar i gommen och eftersmaken är anständigt lång. Hemsidan nämner inget om någon fatlagring men vinet känns faktiskt lite ekavrundat.

En trevlig skaldjursackompanjatör med charmigt särpräglad profil.

(15p/20)

nr 96132

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2007

Vi fortsätter med ännu en Chianti Classico från varma, goa och snabbmognande (?) 2007.

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2007 är Fèlsinas baschianti och hämtar sin sangiovese från elva olika vingårdar belägna i kommunen Castelnuovo Berardenga nordost om Siena i Chianti Classicos sydostligaste del.

100% sangiovese som vilat i små - medelstora fat i 12 månader.

Vi har att göra med en ganska transparent skapelse i dovt rubinröd dress.

En stor, varmt omfamnande doft av söta körsbär slår sig samman med varmt gummi och sötlakrits och reser sig i givakt ur glaset. Lite diskret vegetativ förmultelse och alla upptänkliga röda bär sluter upp efter en stund.

Överraskande stort och inbjudande doftspektrum.

I munnen dominerar en frisk syrlighet som ger ett djup åt frukten att arbeta i - väldigt snyggt komponerat med stor fräschör. En något lättare stil än t ex Mazzeis Fonterutoli med lite försiktigare fatbehandling och mer elegans i frukten. Ägaren Giuseppe Mazzocolin har hittat helt rätt i denna årgången - detta är en mycket stark kandidat till huschianti-titeln.

I likhet med övriga viner från Fèlsina är detta en svårhittad gynnare på våra breddgrader, kan dock beställas på superiore.de till det facila priset Euro 15.50.

(17p/20)

Ginestrino 2007 & Fonterutoli 2007

Idel ädel adel och kända nunor. 2007 verkar vara ett kalasår även i Italien, lite hagelproblem under blomningen i delar av Piemonte men i övrigt en varm och stabil växtsäsong.

Det vi provade av 2007 i Chianti var synnerligen lovande så vi har förmodligen mycket kul att se fram emot framöver. Vi skickar ut förtrupperna och provar två kändisar.

Langhe Nebbiolo Ginestrino 2007 (Conterno-Fantino)

Spegelblank och vackert rubinröd. Stram frukt, tydliga nypon och spår av muskotnöt. Stor bärighet med framför allt hallon och friska pustar av örter - timjan och oregano. En hel del Earl Grey-referenser.

Inga spår av mineraliteten som var så påtaglig i förra flaskan.

Ung och potent med ganska högt placerade syror, strävhet som fastnar på tandköttet och en genomsympatisk tuggtobakston.

Förhållandevis lång och stabil eftersmak. Ett mycket mer komplett vin än sist.

(15,5p/20)

Fonterutoli Chianti Classico 2007 (Mazzei)

Mörkt djupröd med nästan svarta reflektioner. En trevlig fatanstruken svartvinbärsfläkt möter snudan (skånska för näsan) och bygger på med en smula stall och tämligen kompakta körsbär eller snarare moreller.

Stor, djup doft av skogsbär och lakrits med lite undervegetation i spetsen - allt levererat med hjälp av en superproffsig fathantering.

Härligt juvenila syror som inte på något sätt tar överhanden. Stiltypisk stramhet i ljuv balans med lättare tanniner.

(16p/20)

nr 32229

2007 i Italien ser ut att ha skänkt mycket intressant i vardande, inte utan att förhoppningar bygges.

Vinerna avnjöts till ryggbiff av kalv från Sunnantorp som troligen är den godaste köttbit vi ätit i år. Finns att köpa hos Kött & Viltspecialisten i Malmö.

Giro d´Italia...

Ett veritabelt misch-masch av denominationer, druvor, årgångar och stilar kan tyckas men allt behöver inte alltid ha en slug baktanke - eller? Vi tar ett varv medurs i norra tredjedelen och kollar av lite gammalt och lite nytt.

Kvällens gäster hävdar att de aldrig smakat en chianti som fallit dem på läppen, sålunda låter vi, genom goda erfarenheter och hörsägen, Fèlsinas Rancia 2006 försvara de etruskiska färgerna.

Toscana och 2005 lär ju vara en tragisk kombination så Brancaias Il Blu ska få äran att övertyga oss om att just detta är undantaget.

Parussos Mariondino från 1999 känns angelägen att prova nu när 10-årsdagen närmar sig och efteråt, till osten, kan väl Villa Monteleones Amarone från samma år få lov att ge oss syn för sägen då detta ska vara en riktig dräpare enligt connoiseuren Henrik Ungerth.

Vi har redan varit i Mosel och Wachau och fått i oss lite riesling men dessa känns mer eller mindre obloggbara när man döpt sig till "Italienska viner"...

Fèlsina Rancia Chianti Classico Riserva 2006

Vittnesmålen om Rancia 2006´ans storhet har radat upp sig sedan tisdagens septembersläpp. Inte för inte har man byggt upp en del förväntningar på denna vingårdschianti som med ojämna mellanrum släpps lös på SB.

100% sangiovese som legat 12-18 månader på ek och 6-10 månader på flaska.

En gnistrande klar och vacker brygd med nästan rödbetsröda skiftningar.

Initialt ett gäng ungdomliga doftstråk av råa, gröna grönsaker och örter. Kraftigt extraherad frukt, mängder av körsbär.

Efter en timme i glaset börjar det verkligen hända saker; menthol, RX-lim och spagnola. Inbjudande utan att förfalla till slampighet. Tvivelsutan är vinet vådligt ungt men ack så välutvecklat redan.

Syror och strävhet i absolut jämvikt, flinkt, alert och högintressant under hela kvällen - i min bok signumet för ett riktigt bra vin. Kan säkerligen utvecklas ytterligare men risken är att man aldrig får veta...

(18,5p/20)

nr 94039

Brancaia Il Blu 2005

Det blåa flaggskeppet kommer lastat med 50% sangiovese, 45% merlot och 5% cabernet sauvignon. 20 månader på ek - 2/3 på nya och 1/3 på begagnade barriquer.

Vi smakade 2006´an i Chianti i somras och den var himmelsk, 2005 var ju däremot ett betydligt besvärligare år.

En massiv ekattack vid första sniffen, vanilj, mjölkchoklad och hela paketet. Efterhand lugnar han ner sig en smula och släpper fram sina bär med hallon och körsbär i spetsen.

Torr kryddighet och lätt rökighet samsas med en ganska fräsch mineralitet. Ger på det hela taget ett modernt och stiltypiskt intryck med en bastant körsbärspelare i centrum.

I munnen slås man av en tydlig obalans mellan frukt och ek där de båda inte riktigt gått samman ännu, detta kanske kan avhjälpas med lite lagring men varför chansa? Man ska definitivt satsa på 2006´an om man vill ha en supertoskan som både är god nu och som garanterat håller ett bra tag i källaren.

(15p/20)

nr 98871

Parusso Barolo Mariondino 1999

Mariondino ligger i Castiglione Falletto och vätter mot väst: Söri d´la seira - kvällsläget som det heter på Langhesiska. Marken är Diano d´Alba-sandig vilket innebär skiftande gulgrå och gråbrun med en nästan viskös känsla mellan fingrarna. Här har Marco och systern Tiziana Parusso 1,7 hektar med c:a 25 år gamla plantor.

Man jäser i horisontella tankar med paddlar i 24-32 grader under 6-15 dagar och låter musten hamna i barriquer av fransk ek. Sålunda kan man sortera familjeföretaget under kategorin "modernister".

Vinet är mörkt med klassiskt rubinröd transparens men lutar, med ålderns rätt, lite åt det bruna hållet. Vi bjuds på mörka oliver och söta bär - bigarråer, björnbär och hallon.

En lätt rökighet och rejält med riktigt fin målarfärg vävs samman med rosor och violer. Mognaden känns igen i den lagrade balsamicon och pomeransen, ett helt förtjusande välstrukturerat doftpaket.

När man sörplar i sig första slurken blir man snart förvissad om att detta vin står i full blom just nu - allt är på rätt plats och i perfekta proportioner: varma, välsvarvade tanniner som harmonierar exakt med de mogna, mjuka syrorna. En fantastiskt lång och angenäm eftersmak som etsar sig fast i minnet.

En klockren barolo som är lite svårhittad här uppe. Vem importerar?

(19p/20)

Villa Monteleone Amarone della Valpolicella 1999

Vi har bara varit i kontakt med ett Villa Monteleone-vin tidigare; deras Ripasso Campo San Vito som vi vill minnas var ett kraftpaket av guds nåde. Producenten verkar vara lite av Club Amarone-generalens favorithus och årgången skall varit gynnsam så vi dukar fram parmigiano reggianon och håller i hatten.

Förvånansvärt pigg och uppstudsig med ett inslag av målarpyts som icke är att förakta. Hinkvis med skogsbär och mogna plommon strömmar upp ur glaset, inte minsta spår av dammigt portvin eller översyltighet. Dock dyker stiltypiskt torkad frukt och körsbärskärnor upp efter lite syrekontakt.

Munnen fylls i varenda vrå och det här vinet lämnar inga fångar, mognad och massiv frukt tillsammans med 16 % alkohol gör ett smått överväldigande intryck - osten trivs dock som fisken i vattnet.

Det här är nog en ovanligt intressant amarone men som inbiten syra/tannin-taliban söker man efter den där tredje dimensionen som ger vinet ett djup, det finner jag aldrig i den här vintypen men till en kraftig ost efter en måltid fungerar det ju faktiskt ypperligt med sin avrundade charm.

Inalles en utmärkt representant för en speciell vinstil.

(16p/20)