Schiava Nera 2012 (Gino Pedrotti)

Schiava från Trentino. Det här är fjäderlätt, nästan viktlöst. Blotta anblicken av den skira juicen - en klar blålila kärna som vittrar ut i en fullt genomsiktlig, granatäppleröd periferi - deklarerar att vi har att göra med en ballerina eller kanske snarare en vinets Nadia Comãneci, lika vig, nätt och spenslig. Aromatiken är lätt örtig, rödbärig och med en försiktig släng av lakritssleven. Helhetsbilden är trots denna skenfagra nätthet generös och livlig, både i näsan och i munnen. En yster och pigg skepnad. Små nipsiga stick i kinderna och på tandköttet av den friska syran och en skön frukt som känns som en korsning mellan röda vinbär, gröna äpplen och syrliga hallon viker ut sig i munhålan. De 12,5 procenten alkohol bidrar förstås också till att ge anrättningen en extra brio-skjuts.

Mycket gott och kul vin från ytterligare en av alla dessa små artigiani som verkar finnas i varenda vrå av det vinmakande Europa nuförtiden. Det här är ett superanvändbart vin som hamnar någonstans mellan en rosato och ett vanligt lätt rödvin i intensitet. Läskande och munrensande. En klar rekommendation för alla som är inne på den här lätta och syradrivna vinstilen att kolla upp. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

Höstdrabbning på Sturkö

Kung Oscar af Sturkö

Vi samlar ihop oss för höstblot hemma hos familjen Vinosapien i den blekingska arkepelagen. Strålande solsken men en piskande vind möter oss, när vi återigen får audiens hos världens coolaste katt.

Barbera d'Alba Superiore 2007 (Scarzello) En av de bästa barberorna som görs i Langhe, med druvor från Sarmassa och Paiagallo och det snabbmognande året 2007. Den tydligt piemontesiska identiteten och avsaknaden av tanniner skvallrar direkt om barbera. Mycket bra här och nu, och klockren till en inledande pranzo med bruschettini, hemgjord pesto och läckra sallader.

Rancia 2006 (Fèlsina) Aningen "slattskadad" efter en natt i halvfull flaska i kylen. Inga uppenbara chianti-klockor som börjar ringa. Känns tämligen utslätat och skulle kunna vara det mesta från lite varstans i vinvärlden, faktiskt. Enligt Vinosapien piggt och njutbart när flaskan var nyöppnad.

Duca Sanfelice 2009 (Librandi) "Classico Superiore Riserva" antyder på något subliminalt vis att vi har att göra med lång lagring på små och nya fat, men se det visar sig vara alldeles fel. Den här gaglioppon har tydligen bara sett stål och glas från insidan. Ett faktum som är svårt att ta till sig då man förnimmer rikliga doser smörkola och vanilj när man sätter näsan till glaset, men som i så fall måste härröra från den malolaktiska jäsningen. Ganska oförarglig skapelse, built to please.

Tokaji Hárslevelü Határi 2012 (Judit Bott) Ett smakprov signerat Tokajs egen Arianna Occhipinti: Judit Bott. Här har vi hennes hárslevelü från Határi i glaset. Ganska avrundad och lågmäld profil med dämpade syror men en druvaromatik som fått fin fart efter 3-4 dagar i öppnad flaska. Alkoholen verkar vara under kontroll och mineraliteten är det för dagen härskande elementet. På tok för ungt i dagsläget men ge det ett par år så tror jag att det kommer ihop sig och blir mycket njutbart med sin lilla restsötma.

Chablis GC Les Clos 2005 (Dom.Pinson) Moget, men med höga syror och en vaxig, aningen stearinansatt frukt som leder tankarna till Anjou eller Saumur, snarare än Chablis. Hade förmodligen fallit mig mer i smaken med ett par år mindre på nacken och en lite yppigare frukt.

Kalkofen Riesling Trocken GC 2001 (Dr.Bürklin-Wolf) Fantastiskt fin balans mellan den lite ljumna och avrundande restsötman, den krasande mineraliteten och de svala syrorna. Mycket skön Pfalz-riesling som blint skickar oss raka vägen till Alsace.

Prulke 2010 (Zidarich) Ingen Ingvar med oss ikväll men lite Carso-juice ska vi väl få oss till livs likafullt? Det här är bland det bästa jag smakat därifrån och ett av våra favoritvitviner alla kategorier: 60% souvignon, 20% vitovska och 20% malvasia som fått jäsa med skalkontakt i öppna kar. Ljust, friskt, aromatiskt med fläder och vita blommor. Perfekt avvägd kärvhet i frukten och en stor, närmast majestätisk eftersmak. Väldigt ungt, men redan stort.

La Selvanella Chianti Classico Riserva 2008 (Melini) & CC Riserva 2008 (Castello di Volpaia) Två chianti-riservor från 2008 där Castello di Volpaia tydligt märker ut sig som den djupare och mest intressanta med sin mörkare frukt och intensivare syror. Det gnölas lite runt bordet om blekhet och avsaknad av identitet och visst, Toscana-adressen är inte uppenbar - jag befann mig i moderna Piemonte till en början - men Castello di Volpaia känns väldigt solitt och välgjort.

Chablis PC Les Lys 2002 (Daniel-Etienne Defaix) Det här känns plockat på sin absoluta topp just nu. Det riktigt strålar om den gula och tropiska frukten och citrussyrorna balanserar upp helheten hur snyggt som helst. Serveras vid helt rätt temperatur (11-12 grader) och bjuder verkligen på sig själv - elegant, klassiskt och alltigenom njutbart.

Tokaji Furmint Úrágya 2011 (Szepsy) Högklassig furmint från ett av de tyngsta namnen i Tokaj. Det här är verkligen hyperelegant och rent med sina högstämda, sjungande syror. Avgjort sprunget ur en mycket god årgång och med ett långt liv framför sig men våldsamt njutbart redan nu. Vi har verkligen blivit nällade av Tokaji furmint på den här nivån.

Riesling 300m NN Rutz Rebel [Magnum] 2011 (Peter Jakob Kühn) Amforajäst, skalmacererad Rheingau-riesling i en ståtlig, närmast skräckinjagande och fallos-liknande magnumflaska. Underbart djup frukt av söt ananas och mogna golden delicious. Ljuvligt gott på egen hand men matchningen till räkorna med asiatisk touch och chilihetta är utmärkt.

Vouvray Demi-Sec 1960 (Dom. Bourillon Dorléans) Blint börjar det spekuleras om en eventuell korkskada men när Lessrof låter täckelset falla och vi fattar att vi har att göra med ett vin som just fått komma ut i friska luften, efter sin drygt femtioåriga vila, sansar vi oss och tar ett par nya, djupa andetag. Och visst är det här intakt, allt är i fin form med det våta yllet (som missledde oss till en början) och bivaxet i doften. Syrorna känns vitala och den diskreta sötman känns fint inlindad. Mycket trevligt vin vid närmast otroligt imponerande vigör.

Bianco 2007 (Trinchero) Oj, vad vi är förälskade i det här vinet! Här ryker sista flaskan ur lådan, på tok för tidigt för här finns åtskilliga år kvar under huven. Arneis och malvasia från Monferrato som fått ligga länge på skalen (ett par tre månader), sinnebilden av ett orangevin. Aprikoser, persikor, målarlåda, limstift och söt tobak. Smaken är på alla sätt voluminös och snudd på bordus, men fullpackad med charm och integritet. Tuffa, nästan taggiga tanniner gör sitt bästa för att skrämmas men det här är ändå så ljuvligt och intagande på alla sätt att man smälter. En vinupplevelse som går utanpå det mesta, i vår värld.

Saumur Champigny 2008 (Clos Rougeard) Fast kopplar vi från nostalgi- och känsloknappen och antar en något mera objektiv hållning så är det detta som blir kvällens vin. Det här är så nära perfektion man kan komma. Sjukt rent, elegant och sirligt, inte en tillstymmelse till grönhet eller bittra paprikatoner. Kvintessensen av Loire-cabernet i sin allra vackraste och mest nobla inkarnation. Milda makter vilket tjusigt vin.

Chateau Chasse-Spleen 2005 Säkert ett habilt exempel på bra bordeaux men gudars vad gubbigt och gaggigt. Ingen energi, bara tyngd och tristess.
-Bordeaux, det är säkert inte dig det är fel på, det är förmodligen bara så att jag inte fattar grejen...

Teorema 2007 (Feudo D'Ugni) Tätt och mörkt men med betydligt mera sprattel och hyss i sig än stofilen nyss. Rustikt och bonnigt så det förslår men avväpnande och svårt att inte bli åtminstone lite förtjust i. Vinosapien hittar den mörka chokladen direkt och konstaterar snabbt att vi har en montepulciano d'Abruzzo i glasen. Skarpt jobbat.

Barolo Pie Rupestris 2007 (Cappellano) Elegans och råstyrka i samma paket. Den varma årgången hjälper till med tillgängligheten men här finns inga värmestressade tanniner eller påklistrad, söt frukt, allt är synnerligen väl sammansatt och fint strukturerat. Inget snack om att man har traditionell barolo av högsta klass i glaset. 2008:orna öppnar vi inte förrän om fem år för påseende. Gör precis allt rätt till den underbara varmrätten med egenuppfödd pippi som fått sjuda långsamt i sin egen buljong med kokta rotfrukter och en sanslöst änglamild senapssås till.

Chambolle-Musigny Les Sentieres 1999 (Jean-Paul Magnien) Söta jordgubbar är det dominerande inslaget i doftbilden. Lite väl banal näsa kan man tycka. Smaken bjuder på något mera i fråga om djup, definition och struktur men ger inga direkt bestående intryck. Kanske den så snöpligt korkskadade magnum-Vosne-Romanéen hade en intressantare historia att berätta? Det får vi dessvärre aldrig veta.

Viña Tondonia Rioja 1994 (R López de Heredia) Mycket skönt vin! Fullkomligt skriker old school men skickar ut flörtar och inbjudningar åt höger och vänster så att synapserna åker till Piemonte, Toscana, Bourgogne och norra Rhône. Men visst är det en solklar rioja, när man får se flaskan. Härlig upplevelse, så läskande och skönt att hälla i sig att man undrar varför inte fler håller på med den här stilen i Rioja. Eller är man vanligtvis bara för lat för att leta upp de här pärlorna och för snabb med att bejaka sina fördomar när man väl har dem i glaset?

Arbois Vin Jaune 2003 (Rolet) En perfekt avslutning på en sublim kväll - en tegelstensstor bit comté av yppersta klass och en flaska vin jaune till - det blir ta mig fan inte bättre än så här. Löjlig harmoni, en ren uppvisning i grenen aromatiska tangenter, där det ena oförtrutet tar vid där det andra slutar - perfektion!
Stort varmt tack alla, men förstås mest P, A och O, för en ypperlig dag!

Fler noter finns att läsa här och här.

Nykokt Sturkö-tocke

Cox's Orange

Jag kan inte tänka mig något mer salivframkallande och njutbart från växtriket - helt oförvanskat, oraffinerat, rått, mikrointerventionistiskt och så sprängfyllt av de vackrast sjungande syror och den sötaste fruktighet som världen någonsin sett maken till - än ett cox's orange sprunget någonstans ur den nord-/östskånska terroiren. Gärna plockat nu, i början av oktober, lite för tidigt så att syrligheten är på gränsen till prövande för den klene, men så närmast obeskrivligt njutbar för oss fetischister.

Det torra, lite sträva skalet ska vara grönt på sin skuggvända halva och lite brunrött på sin solsida när äpplet plockas, för att sedan anta en gulare grundton under lagringen i jordkällaren. Den lilla skafthålan brukar ramas in av gråbruna strimmor av rost som liksom skjuter ut sig i en klotrund orbit och landar i de små, svagt ludna foderbladen på äpplets undersida.

Köttet är halmgult, fast, saftigt, krispigt - det ska låta och knaka rejält när man tar första bettet och bryter loss frukten med sina glupska käftar - med en mycket komplex smakbild som rymmer allt från lite nötighet och honungssötma till en slags metallisk mineralitet. Sötman är rik men väl inbäddad och perfekt balanserad av den skyhöga syrligheten som kan få de flesta spädbarnsunga rieslingar och chenin blancer att gå och sätta sig i skamvrån. Lagringsdugligheten är god, allt som oftast håller de sig i fin form ända till januari eller februari.

Världens utan konkurrens godaste och mest eleganta frukt - vad har väl en kvalmig banan, ett blaskigt päron eller en sur klementin att hämta vid en jämförelse? Och det är här i den lokala myllan den trivs allra bäst och det är nu de smakar som allra härligast. 2013 förefaller vara en suverän årgång så det är bara att bunkra upp.

Barbaresco 2006 (Lano)

Gianluigi Lano håller till mellan Treiso och San Rocco seno d'Elvio och hans vingårdar finns i Altavilla, Treiso och San Rocco seno d'Elvio. Druvorna till barbarescon hämtas från cru'n Rocche di Massalupo i Treiso. Produktionsmetoderna är traditionella med lång maceration och lagring på stora och väl inkörda ekliggare. Vi har tidigare tyckt väldigt bra om 1999 och 2000 av det här vinet, alltså när det fått några extra lagringsår på nacken, men plockar fram en 2006:a för att kolla om förråden ska fyllas på då Stefan, Winewise i Köpenhamn, köpt upp ett restparti och slumpar ut den här årgången för 125 DKK just nu.

Doften öppnar upp tämligen direkt och presenterar ett skolboksexempel om vi snackar traditionell nebbiolo, eller mer specifikt barbaresco, från ett klassiskt år. Alla de obligatoriska attributen omgärdas av en tydlig mintton som ger anrättningen en egen profil - inte någon grön eller örtig mintton utan snarare som från en spearmint-essens eller likt en Vicks vaporizer. Med luft lugnar detta dock ner sig och går samman med de förföriska balsamicotonerna och de eleganta florala elementen på ett mycket bra sätt.

Även i munnen får man sig till livs en exemplariskt slank, om än väldigt ungdomlig, trad-barbaresco-upplevelse med snygga och förhållandevis sansade tanniner och en mat-inbjudande syra. Vi inleder vår måltid med en carne cruda battuta al coltello toppad med ett par rivjärnsrasp ingefära och en skvätt citron och här är vi helt klart väldigt nära nirvana. Det här är inget annat än en synnerligen elegant och måltidsinbjudande barbaresco i ett smidig och smäckert fordral. Kommer den någonsin att anta 99:ans mäktiga och överväldigande gestalt? Högst troligt inte, 06:an är ett helt annat djur. Ett djur vars stil vi visserligen inte lider brist på i vår trofésamling men till det här priset fyller vi givetvis på, likafullt.

Esegesi 2008 (Eugenio Rosi)

Mmm, satan vad gott. Minst lika trevlig som nollsexan, om inte snäppet bättre, framförallt i rollen som kontemplativt sällskap. Bara att kalkera de sensoriska intrycken, slänga upp fötterna på bordet och njuta. Det måste varit precis så här man tänkte att resultatet skulle bli, då när grevarna och baronerna planterade sin merlot och sin cabernet i Maremma och Bolgheri? Bordelaisiskt så det förslår men samtidigt med ett ofrånkomligt italienskt födelsemärke nitat mitt i synen. Elegant, livligt, intelligent, belevat, intressant och smaskigt. Fortfarande väldigt ungt, förstås, men redan riktigt bra.
Rosis viner finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

För mycket mera matnyttigt att läsa om den här extremt intressanta producenten lämnar jag med varm hand över ordet till Ingvar på Billigt Vin.

ArPePe's Riserva 2006, Rosis Rosato 2012 och lite spridda safarinoter

Nebbiolo i sin allra renaste och mest oförstörda form, envetet kämpandes för att nogsamt förklara sitt geologiska och geografiska ursprung för den som håller i glaset. Man får faktiskt de friska alpbäckarna och branta alpväggarna, sporadiskt beströdda med edelweiss och alprosor, på något mysko och nästan hötorgsaktigt sätt liksom uppritat och illustrerat för sig. Allt är så rent, så rent, så definierat, så tydligt, så klart, så oskuldsfullt, så... så... underbart!

Sassella Stella Retica Riserva 2006 (ArPePe) är, tillsammans med Luca Faccinellis Ortensio Lando 2008, det absolut mest tilltalande jag stött på från Valtellina. Den öppnar upp med en riktig braspuff, ni vet när man öppnar kaminluckan och någon av de torra furustickorna som man använt till att tända med liksom sprätter till och skickar ett par gnistor i synen på en, nästan som en Islay-whisky. Sedan bygger det på med lager efter lager av friska röda bär i alla upptänkliga former, eterneller, daggvåt singel, försynta stråk av varm asfalt, jodpastill och en torr, lite kritig mineralitet. Munnen skänks högstämda syror, slankhet, smidighet och upprensande och upptorkande tanniner som fäster långt bak i gommen. Jävligt bra. Ruggig till osso bucon.

Vår safari tar oss till Nørrebro, Jægersborgsgade och Terroiristen där vi hälsar på Stefan Jensen för att hämta ett gäng förbeställda lådor innehållandes Fenocchio, Zidarich, Simcic, Bressan, Barberis och förstås ArPePe. Stefan berättar att det är inte helt lätt att sälja ArPePe, Le Piane, Sella et al då de flesta, såväl sommelierer som privatkunder, verkar resonera som så att man ju kan få en barolo eller barbaresco för samma pengar. Beklämmande vittnesmål då det här handlar om ett helt annat uttryck och tolkning av nebbiolo. Jag uppfattar druvan i det här fallet närmast som ett instrument som tar sig helt olika uttryck beroende på i vems händer eller i vilken mylla det vilar - Jimi Hendrix eller Andrés Segovia, Niccolò Paganini eller Stéphane Grappelli, Glenn Gould eller Jelly Roll Morton - alla stora och oumbärliga instrumentalister som skapade världsomvälvande musik, men fullkomligt ojämförbara sinsemellan. 

Trist attityd, men desto mer över åt oss andra.

Stefan låter oss också i vanlig ordning prova ett gäng spännande viner och tar oss på ett giro d'Italia där en dagsgammal (alltså öppnad dagen innan) flaska av Sassodisoles Brunello 2007 sätter de djupaste spåren. Skönt balsamicostick och sura klarbär i nosen och mäktig mun med grusiga tanniner och sober syrlighet. 

Vi pyser ner om frankofila nästet Skål/Petillant vid Indiakajen för att agera skickebud. När vi frågar om det finns någon poulsard från Maison Pierre Overnoy kvar (hemkommen några timmar tidigare samma dag) får vi till svar att den sålde slut på en kvart, trots strikt allokering... Vi kör vidare till Torvegade.

Riflesso Rosi 2012 (Eugenio Rosi) handlar enbart om energi, glädje, dynamik, utstrålning, personlighet och gemyt. Intrikata tasting notes göre sig ej besvär, låt oss bara konstatera att vi har att göra med klarröd, lättsam frukt, pigga syror, massor av charm och ett stort hjärta. Ingvar hade med sig 2011:an (som bestämt hette Riflesso ROSA) hit i vintras som var minst lika trevlig och vi blev förstås eld och lågor när vi såg att Fabio och Mie hade fått hem 12:an av det här sprudlande och svårfunna elixiret. Sökningar på nätet ger vid handen både att det rör sig om 100% cabernet sauvignon såväl som att merlot ska vara inblandad i olika doser, medan Fabio snackade om marzemino? Skit samma, det är mer eller mindre irrelevant, en ytterst livgivande ambrosia är det i alla stycken. Kommer att bli oumbärlig i det lucchesiska hemmet när nu vinterkylan nalkas.

Vi passade förstås även på att plocka med oss Rosis senaste årgångar av Poeima, Esegesi och 7 Otto Nove för att testa från Cibi e Vini. Det här är en mycket spännande producent som man definitivt bör hålla ögonen på framöver. 

Tappo a corona men ingen kolsyra

Vi hade också hoppats få med oss Cascina Tavijns nya viner men de trillar in först någon gång nästa vecka. På den tomma hyllplatsen i butiken möts man av det lugnande beskedet: "Bandita - Hun er på vej", som har sin grund i att Nadia Verrua varit tvungen att nedklassa sin 2011-barbera som inte blivit godkänd av konsortiet då den blev aningen för vild och otämjd och började leva sitt eget liv efter malon. Vi provade från fat i somras och kunde konstatera att det var en buse som bodde där inne i den gamla ektinan men en välsmakande och charmerande sådan. Hur som helst beslöt sig Nadia för att döpa om 2011:an till "Bandita - Barbera in cerca di denominazione" med en tecknad kvinnlig skurk med svart ögonmask, vinblad i munnen och en röd snusnäsduk om halsen på etiketten.  Hennes 2012 grignolino är sanslöst bra, troligen det bästa hon gjort, en tour de force av högsta klass.

Avslutningsvis ett oumbärligt lunchtips för safariresenären som just parkerat bilen på Amaliegade alldeles norr om Amalienborg, för att det ligger centralt och för att där alltid finns plats, och är sugen på en bra dansk frokost på väg in för den obligatoriska promenaden i Byen med familjen. Café Oscar (hörnet Bredgade - Fredericiagade) serverar en pariserbøf som är grym. Förutom att köttet är av yppersta klass så har man en sagolik koll på sin kapris, sin pepparrot och sina rödbetor som är fullkomligt bländande. När vi är i Danmark äter vi gärna genuint danskt och tidigare har vi med berått mod helst frekventerat sjappen och de mera klassiska haken men med små barn i släptåg, och allt vad det för med sig, är det skönt att hitta smidiga men samtidigt välsmakande lösningar. Café Oscar är smidigt, med faciliteter som barnstolar och gott om plats för vagnen, och faktiskt ytterst välsmakande.

Etna Rosso 2008 (Tenuta delle Terre Nere)

Vi botaniserar vidare i våra gömmor och fiskar upp en klockren gammal favorit. TdTN's Etna Rosso är ett spektakulärt bra vin i sin prisklass och 2008 är tveklöst den bästa årgången vi har varit i närkamp med. Låt mig genast avslöja att den är precis lika bra nu som den varit tidigare. Det enda som verkligen äter mig är att detta var vår sista flaska så vi får förmodligen leva i ovisshet beträffande vilka vägval och vilken utveckling den hade planerat för sig själv, fortsättningsvis. Här finns nämligen mycket ytterligare att ge. Vi får sätta vårt hopp till att 2010:orna går en lika ljus framtid till mötes.

Det handlar i vilket fall som helst om pur njutning i dagsläget: sval knallröd frukt, isande mineralitet, ett uns spolarvätska, lite läderimpregnering, karga knakande tanniner, medelhöga syror, läskande men likafullt utfyllande munkänsla, en sjusärdeles balans, gott om energi men samtidigt komplext, sobert och fruktansvärt lätt att dricka. Ett riktigt höjdarvin som är en omisskännlig Etna rosso när man vet vad som finns i glaset. Blint hamnar man garanterat, som vanligt, i både Piemonte, Bourgogne och Toscana. Lika bra till maten - grillad rostbiff, potatis- och kantarellgratäng och en sublim rödvinsreduktion baserad på en 3/4-fylld flaska Casalferro 2004 - som till obligatorisk seminarkoleptisk kontemplation i soffan.

Vår nyfikenhet har också fått oss att plocka fram en Rasteau Cuvée Prestige 2006 (Domaine des Coteaux des Travers) för att se vad vi tycker om slikt nu för tiden.
Precis när flaskan öppnas, källarsval och innan man provat Etna rosson, måste jag säga att jag charmas en smula av den lite påflugna, smått bordusa men samtidigt mycket sympatiska grenache-karaktären. Men så fort tempen stiger det minsta börjar portvinsångorna lägra glaset. Etiketten anger 15% alkohol men det känns som att det kan vara mer än så och detta blir helt klart problematiskt efter ett par klunkar. Det är inget fel på aromatiken eller druvsammansättningen men koncentrationen, fruktsötman och den bultande och påträngande alkoholen får en att bli nöjd tämligen omgående. 10 gram mindre restsocker och ett par procent lägre alkoholhalt så vore jag på.

Ungefär som man kunde förvänta sig alltså. Det är ändå lite trist när ens fördomar visar sig stämma hyfsat med verkligheten, det vore trots allt kul att bli överraskad lite oftare. Terre Neres rosso fortsätter vi däremot jaga. 2010 finns på Enoteca mitt i Köpenhamn för 129 DKK men verkar vara slut här i Sverige?

Blind, eller snarare synsvag, eller åtminstone rejält suddig, flaska...

Rubriken kommer sig av det faktum att när hustrun beger sig in bland våra vingömmor med den uttalade uppgiften att leta fram något till kvällens middag utan att jag ska få se vad det är, så blir ju denna flaska i konsekvensens namn inte helt blind för mig, då det ju faktiskt oftast är jag som köper, staplar in och diarieför vad som finns där. Jag vågar påstå att trots att antalet flaskor börjar krypa allt närmare en fyrsiffrig numerär så hade jag kunnat säga vilket vin hon hade valt bara genom att notera tomrummet som flaskan lämnat efter sig i hyllan. Såvida hon inte sprättar någon låda och tejpar ihop den snyggt efter sig, vill säga. Men här ska provas vin med vidöppna sinnen och en tom agenda så jag tänker då rakt inte gå ut och tjuvkika.

Jag kan börja med att konstatera att det som finns i glaset i kväll är mycket mörkt i en slags matt, svartröd nyans och tätt, närmast helt ogenomsiktligt. Man kan också detektera en del fällning som vill stanna kvar på glasets insida så man kan försiktigt våga anta att vinet har uppnått en viss ålder.

Även den första doftpusten som når näshålan viskar till mig att jag ganska omgående kan avskriva purung gamay, fjäderlätt alp-pinot och dylikt från gissningskontot. Här är det nämligen en tämligen mörk och mogen fasad som man måste bryta sig igenom innan doften öppnar upp. Bakom finns frukten i form av plommon, mörka körsbär och skogsbärskompott, men även något som jag tolkar som relativt tydliga försök till publika ackolader i skepnad av vanilj-, choklad- och kolaaromer. Här har varit nya barriquer inblandade, och troligtvis gott om desamma, dessutom. Tidens tand har förmodligen gjort att dessa sjunkit in en hel del varför jag inte kan påstå att doften känns direkt oangenäm. Bara väldigt generell, svår-pinpointad och förmodligen designad med avsikt att många ska gilla den?

Jag har sedan första början haft starka misstankar att vi har att göra med en internationellt stajlad barbera med några år på nacken. Dessa misstankar blir inte direkt svagare när jag konstaterar att vinet inte har några direkta tanniner (mer än möjligen ek-relaterade sådana), en rund nästan svulstig fruktkropp (dock lätt inbäddad i soja- och lite svampmognadstoner) och en avrundad (på gränsen till slapp) syrastruktur. Vi äter wallenbergare med rårörda lingon och pressgurka och här går det förstås ner sig fullkomligt, en monumental matmina. Räddningen finns dock i kylen i form av en öppnad flaska Tokaji Hàrslevelü - Szil Völgy 2011 (Gizella Pince) som presterar stordåd till den mjälla kalvfärsen och med en subtil restsötma som stortrivs med de söta kondimenterna.

Hjärnan börjar scannas efter modernt mejkade barberor från första halvan av 00-talet: Aldo Conternos Conca Tre Pile - har vi någon sådan kvar? Jo, en 2004 ska där bestämt finnas. Men inte har den så här dästa syror, väl? Elio Altares 2009:a? Nej, den borde vara för ung. Ska vi röra oss österut, Veneto? Kanske rent av en amarone? Toscana då, vad har vi i den här stilen därifrån? Internationella druvor...

Casalferro 2004 (Ricasoli) Förmodligen den enda supertoscanello som stod att finna här hemma. På den här tiden bestod den av merlot och sangiovese i för mig okända proportioner. Sangiovesen är på intet sätt notabel så baronen gjorde förmodligen rätt som sedermera dubbade Casalferro till en druvren merlot. Det här var vår enda flaska och jag kommer inte lägga manken till för att fylla på med flera. Faktum är att risken är överhängande att vi fasar ut hela Ricasoli-beståndet på sikt. Den här stilen känns helt enkelt passé. På ett så där plötsligt och oåterkalleligt Myspace- eller Seinfeld-sätt, ni vet?

Határi Tokaji Furmint 2011 (Bott Pince)

Niklas J har inlett oss i frestelse igen med sina matiga redogörelser och sin ihärdiga lobbyverksamhet för obskyriteter från vinvärldens tassemarker. Den här gången är det Ungern, och framförallt Tokaj, som fått oss att ge oss ut på cybershopping i vinhandlareuropa. En rejäl laddning furmint, hàrslevelü och juhfark väntar på att smakas. Vi har redan naggat på några kekfrankos och någon merlot men också förstått att man i allmänhet har en bra bit kvar att vandra med sina röda viner i Ungern, och att det är bland de vita man hittar de riktiga guldkornen. Vi har även tjuvstartat vår magyara vitvinsodyssé med att finna ett par väldigt tilltalande furmint i två helt olika stilar - kraftfull med viss restsötma som en högklassig Wachau-smaragd (Somlói Apátsági Somlói Furmint 2011) såväl som friskare och blommigare (Füleky Furmint Dry 2011) - båda med en tämligen hög alkoholhalt (13,5-14%) och den relativt höga och mycket distinkta syran som gemensam nämnare, samt det faktum att de båda krävt en rejäl vända på karaff för att vädra ur det myckna svavlet.

Mycket svavel är dock inget man överhuvudtaget störs av när man knäpper av glaskorken ur flaskmynningen på Judit Botts Határi Tokaji Furmint 2011. Bott Pince är en småskalig operation där Judit och hennes make József Bodó (båda från en etniskt ungersk provins i Slovakien och utan någon egentlig vinodlarbakgrund) hyr en liten cantina i Tokaj och skördar druvor från 6 ha och fyra olika vingårdar.
Här är doften och aromatiken ren och tydlig direkt från start. Fylligt och fruktigt men ändå med en sprittande lätthet och med både sötma och syra i fin balans. Ett utmärkt matvin som trivts lika bra i sällskap med de panerade torskmedaljongerna och det fluffiga potatismoset, där den lätta muskotnöttonen går hand i handske med vinets kryddighet, såväl som med högoddsaren lasagne, förvisso också med en pust noce moscata i sitt aromregister.

Jag har verkligen kärat ner mig i furmint genom de här senaste flaskorna, där alla har varit 2011:or som Niklas hyllar som en mer eller mindre exceptionell årgång. Jag har framförallt frapperats av vilken kvalitet man får för ringa pengar - €12-15 för en nivå som kostar det dubbla i Tyskland/Österrike och kanske det tredubbla i Bourgogne/Chablis. Vi ska härnäst beta av Botts 12:or och Szepsys 11:or i höstmörkret för att försäkra oss om att förtjusningen består och att det inte bara rör sig om en tillfällig sommarfling. Och vi ska även bekanta oss närmare med hàrslevelü. Spännande prylar!

Barolo Prapò 2003 [Revisited]

I avdelningen "favoriter vi minns" har turen nu kommit till en av Schiavenzas nolltreor. Vi köpte på oss rejält av alla cruerna när det begav sig (Carlo matade under en period ut pallvis för 139DKK/fl vid köp av 6) och vi charmades på olika sätt av samtliga. Prapò framstod från början som den lite elegantare i syskonkvartetten, eller ska vi säga den mera reserverade och kanske inte fullt så extroverta av de fyra. Låt oss se om intrycket består.

Men här är det full fräs, må jag säga. Det känns verkligen som att man gör den här flaskan en stor tjänst när man drar korken, spänningarna i godset måste på slutet varit hart när olidliga för stackaren, ety den massiva plym av nebbioliska mognadstoner och serralungisk mörkfrukt som bums skjuter sig ur glaset är i alla stycken imponerande: tryffel, amarena, kirsch, tobak, lakrits, cykelslangssolution, sprillans nya Båstad-tofflor, Mollipect, julkrydderier av alla de slag och jag vet inte vad. Maffigt, mäktigt och mycket. Men hur ser det ut i munnen frågar ni?

Man plågas inte nämnvärt av någon kletigt söt nolltrefrukt eller några kantiga och grova nolltretanniner. Här finns faktiskt till och med en skönt svalkande, förlåtande och överslätande syra som känns fullt vital och intakt. Prapòn är fortfarande i mycket fin form och visar inga tecken på att klappa ihop inom någon snar framtid. Vi käkar grilljärnstrakterade rostbiffar och grönpepparsås a'la värsta 70-tals-stadshotellsnitt och vinet uppför sig med den äran, och precis lika trevligt att stillsamt suga i sig efteråt. Lite gasen-i-botten, såklart givet årgången, men mycket sköna, traditionella och solida grejer.

Langhe Freisa 2009 (Fenocchio)

Vi har varit på freisa-hiatus här på bloggen den sista tiden, men tro mig; det har slunkit ned en och annan IRL men vi har bara inte kommit oss för att skriva om dem. En Giuseppe Mascarello Toetto 2005, tidigare avhandlad här och här, uppförde sig härförleden med den äran och uppvisade fortsatt fin form och en mycket angenäm begynnande mognad. Giuseppe Rinaldis Langhe Freisa 2011 var däremot i stramaste laget tidigare i somras och bara bad om att få ligga orörd ett par år till, 2009:an var mer direkt och utåtagerande när den provades vid ungefär samma ålder. Freisa kan ju faktiskt vara en lagringskrävande druva när den blir tagen på allvar.

Och tagen på allvar blir den även av bröderna Fenocchio som ursprungligen gjort sin freisa för husbehov. De har ett halvt hektar freise-rankor i de nedre raderna i sina Bussia-ägor. Musten får ligga på skalen i åtta dagar och därefter en tio-månadersvända på stora botti.

Den här har ett mörkt doftspektrum som behöver mycket luft för att komma igång, gärna ett par-tre timmar på karaff. Men när doften väl blommar ut är det blåbär, rönnbär, frisk vitblommighet, järniga mineraler och gröna örter som gäller. Ett snyggt sammansatt och osedvanligt elegant doftpaket. Munnen bjuds på slånbärstajta tanniner, hög syra och en tjusig mörk fruktpastill. Definitivt matkrävande men en alltigenom imponerande välkomponerad strukturell smakupplevelse. Mycket bra, helt i linje med allt övrigt som hittar ut ur den här cantinan/cantinorna.

Schioppettino 2006 (Bressan)

Det har förmodligen inte undgått någon vinintresserad att Friuliproducenten Fulvio Bressan har hamnat i rejält blåsväder den senaste tiden efter att ett av hans sedvanligt grova och bordusa, men i det här fallet även förbluffande korkade och otvetydigt rasistiska, Facebook-uttalanden fått blixtsnabb och stor spridning samt rönt massiv kritik i allsköns sociala medier. Om man sedan tidigare följt hans Wine Maverick-konto på Facebook har man förstås sett de här tendenserna ett bra tag. Faktiskt så till den grad att jag personligen kände mig nödd att avfölja honom för någon månad sedan, av ängslan för att faktiskt förlora förmågan att fortsättningsvis kunna njuta av hans oftast fantastiska viner, genom det ständiga flödet av råbarkade budskap som allt som oftast riktade sin avsky mot nytillträdda integrationsministern Kyenge.

Debatten om huruvida det är möjligt eller inte att uppskatta konsten, musiken, texterna, eller i det här fallet vinerna, sprungna ur händerna och hjärnorna hos män eller kvinnor med ett åsiktskartotek som är sjukt, skevt eller makabert är mycket intressant. I de allra flesta fall vet vi inget om vad konstnären eller kreatören egentligen tycker och tänker politiskt eller ideologiskt, och det är väl egentligen på det planet ett sunt förhållande mellan producent och konsument ska vara? Att kasta sina åsikter, som i det här fallet platsar bäst på en Sverigedemokratisk lokalsektions årsmötes efterfest klockan tre på natten, i ansiktet på sin kundkrets, som kanske dessutom till stor del utgörs av moderna, medvetna storstadshipsters världen över och andra med diametralt motsatt uppfattning, är, om inte annat, en veritabel affärsmässig dikeskörning som förmodligen kommer att svida rejält den närmaste tiden. Bressan har blivit paria och ingen verkar vilja ta i honom med tång för tillfället. Att, som somliga, börja yla om bojkott och dödsskallemärkning av vinerna känns dock mest löjligt och föranleder en först och främst att undra vad det är vederbörande bojkottar - varuproverna?

Vi plockar i alla fall, med stor nyfikenhet, fram en flaska av Bressans eminenta Schioppettino 2006 för att se hur den mår efter den senaste tidens turbulens. Vi har tidigare skrivit om 2004:an och njutit ett par 2006:or i det tysta det senaste året, men varje gång blivit smått begeistrade. Det vi framför allt slagits av är hur signifikant matkrävande och  arbetsvilligt 2006:an har uppträtt jämfört med 2004, som också var ett fantastiskt vin men som lika gärna opererade på egen hand. Vi tussar därför ihop vår nollsexa med fin stinco di maiale, peperonata och polenta spetsad med en rejäl grabbnäve getost för att se vad som händer.

Både näsa och mun får snabbt sitt och fylls tämligen omgående av ett generöst fång medicinalörter, hostmedicin, lagerblad, mynta, enbär, fernissa - en komposition av förstahandsaromer som för tankarna till Fünf Kräuter-halstabletter. Här finns också en enastående vacker fruktighet med lager på lager av svartmogna körsbär och tranbärskärva sidotoner. Mineraliteten är sublim och bestänker både näsväggar och gom med sin torra sälta samtidigt som kinderna blir bitna av både den aromatiska pepprigheten såväl som av de nipsiga tanninerna allt medan syrorna befinner sig på en fint avstämd nivå. Ett bländande bra vin, underbart på egen hand men framför allt till rustik bonnamat, sådan som står på bordet i kväll.

Vad kan man säga, annat än att det här är ett vin gjort av en stilbildare, en mästare i sin genre. Det här är ett vin som med nästintill precisionen hos en GPS talar om för oss var det har sin hemvist och det berättar också med hög röst vilken druva det handlar om. Men allra tydligast talar det om vem som har gjort det - det här är arketypiskt Bressan. Det berättar dock inte med en viskning om vilka åsikter upphovsmannen har, precis som det ska vara. Det här är alldeles för bra för att avstå, av ideologiska skäl eller andra.

Återseenden

Barolo Marcenasco 2004 (Ratti) Det här är väl ett alldeles förträffligt vin att använda som lackmuspapper för att se vilken riktning ens smaklökar tagit de senaste åren? Vi gillade Marcenasco-04:an skarpt när den dök upp för fem år sedan men har inte köpt några fler Ratti-barolo sen dess, eller ens provat någon av de senare årgångarna. Och inte oväntat så rodnar lackmuspappret rejält...

Visst är det här gott, men är ett vins enda uppgift att vara "gott"? Det känns som vinvärldens Måns Zelmerlöv där varenda ojämnhet och blemma är tillslipad och fixad så att ingen ska ha något att reta sig på. Inget vulgärt uppspacklat eller plastikopererat utan bara välkammat, korrekt och artigt. Som en slät, jämn och nylagd autostrada där det är glest mellan avfarterna och möjligheterna till plötsliga och spontana infall är få eller icke existerande. Vi dricker det till kalvryggbiffar med kantarellsås och det fungerar ypperligt. Men det gör det å andra sidan även till torta della nonna-biten efteråt...

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona) Visst är 2009:an lite varmare och lite rundare än exempelvis 2008 och 2010, men liksom fallet med Rinaldis LN-11:a så är det här ändå bland det bästa som går att hitta i sin klass och långt bättre och intressantare än mången brunello som står att finna på marknaden. Frukten är förhållandevis stor och mörk medan syrorna ligger någon nivå lägre än "normalt". Druv- och traktskaraktäristiken är omisskännligt utmejslad men aningen grövre så än hos de två jämförda årgångarna. Men en mycket intagande och charmerande sangiovese är det, i alla händelser. Till vår bonniga meny med en tallrik tortiglioni al ragù följt av panerade petti di pollo och en rejäl skål oljedrypande fagiolini känns det svårt att föreställa sig en mera harmonisk matchning. Dagen efter har det kommit ihop sig ytterligare och växt ett snäpp till följd av lugnet, besinningen och eftertanken som det utstrålar. J-ligt goa grejer!

Dolcetto d'Alba 2007 (Roagna) En glömd flaska som jag ärligt talat trodde var helt passé men Roagnas dolcetto är ju minst sagt speciell i sin långmacererade och lite oxidativa stil, och trots sin ålder vid relativt god vigör, skulle det visa sig.
Här finner vi förstås mognad, men en tämligen finstämd, klassisk och förvånansvärt aristokratisk sådan. Söt tuggtobak, svarta körsbär, kärva plommonskal, mockajacka och lakritspipa i passabel samklang med den rundnätta munkänslan och de lättviktiga 12,5 procenten alkohol, gör att man nästan skickar tankarna i riktning mot gammal ädel bruks-claret som den månne tedde sig när det förra seklet var ungt. Skön sniff och viss mörk, mjuk oral njutning men för fruktfattigt och syradämpat för att komma undan som matvin och vara något att fullt ut räkna med vid middagsbordet.

Tüsk weekend

Apropå att följa upp sina gamla favoritspår, så plockar vi fram den av oss tidigare så vådligt hyllade spätburgundern från Seehof, med det smått avtändande mellannamnet "Derby", eftersom det vankas ankbröst här hemma ikväll. Och apropå ankbröst så måste vi tyvärr återigen konstatera att vi i Sverige ligger långt efter exempelvis Danmark när det gäller tillgängligheten beträffande denna delikatess. Vi bor visserligen på landsbygden men har omedelbar närhet till alla upptänkliga stormarknadsformat i vårt direkta närområde. Ingen av dessa kan, skam till sägandes, med någon form av regelbundenhet stoltsera med att erbjuda oss frysta ankbröst till försäljning. När vi är i Danmark brukar vi smita inom Føtex i Dragør och tanka på rejält av deras Berberie-andebryst som brukar ligga på ett konstant kampanjpris, någonstans kring 2 för 70 DKK. Grym kvalitet, finns alltid tillgängligt och dessutom i riklig mängd, danskarna är definitivt ett ankätande folk. Och vad beträffar tillagningen känner ni förstås till att man lägger den skårade skinnsidan ned i en torr och kall gjutjärnspanna och låter skinnet brynas rejält i sitt eget fett innan man vänder och kör sista tio minuterna i ugnen?

Spätburgunder Derby Steingrube 2009 (Seehof) Vi har dragit i oss en hel del Derby-nollnior sedan vi fick korn på dem men det var ett tag sedan vi sågs senast. Ingen fara på taket dock, vi känner definitivt igen varandra - en finstämd grönörtig näsa med libbsticka och lite äppelmynta vid sidan av den smidiga morellfrukten. Klart intagande och på många vis mer piemontesisk än rheinsk i sin doftkaraktär. Munledes har vi att göra med en mjuk och följsam spelare men med ett bra bett i syrorna. Inga som helst tecken på ålderskrämpor och hänger med bra till maten - ankbröst med en balsamicosky. Visst skulle en nordpiemontesisk nebbiolo med all säkerhet gjort jobbet ändå bättre men prestationen klockar helt klart in under " väl godkänt". Efter maten slinker det här ned hur friktionsfritt som helst. Bibehållen spänst och flera goda år framför sig.

Weisser Burgunder vom Muschelkalk trocken "S" 2009 (Weingut Ökonomirat Rebholz) Det här plockas fram i avsikt att agera ostvin, och därtill fungerar det helt okej, till milda italienska alpostar av både ko, får och get. Det här är runt och rikt med en doft som andas ananas, ingefära, lavendel och kräftspad. Det är i munnen som problem uppstår när man ska ta sig förbi muren med de fjorton procenten alkohol, trots en diskret fruktsötma och viss syrafräschör. Till ost och lite kallskuret funkar det fint men på egen hand känns det tungt och lite dystert. Intressant vin där man verkligen ansträngt sig för att göra något spännande av den här småtråkiga druvan, och i viss mån lyckas men tippar över på slutet. För varmt år i Pfalz?

Zweigelt 2012 (Radoar)

Det här kunde vi inte undvika att bli rejält nyfikna på vid vårt senaste besök hos Fabio & Mie och deras Cibi e Vini i Köpenhamn: Zweigelt från några av Italiens högst belägna vingårdar (+900 m ö h) i Sydtyrolen, några mil söder om gränsen till Österrike. Detta är ju äppelodlartrakter av rang, och Edith och Norbert Blasbichler erbjuder förutom äpplen och viner på müller-thurgau, pinot nero och zweigelt dessutom kastanjer, nötter, päron samt grappa, akvavit, juicer och vinäger i sin omfattande produktportfölj, allt odlat och framställt efter biodynamiska principer. Branta solsamlande sydsluttningar tillsammans med en värmeabsorberande jordmån av skiffer och förvittrad lera är vitala beståndsdelar i frukternas mognadsprocess när de växer på den här höjden.

Vi plockar ut flaskan direkt ur kylen, där den stått öppnad i några timmar, och skådar en färg som är nära nog lila och utstrålar lätthet och ungdom med sin transparens och ysterhet. Och vi bjuds ungefär vad man därmed kan förvänta sig i fråga om klarröd bärfrukt, mineralitet och frisk syra, men det lurar dessutom en störande ton av inälvsmat i fonden - ni vet det där järniga, umamidrivna som man finner i lever, njure, hjärta osv. Jag brukar uppfatta detta som en orenhet, förekommande i enstaka biodynamiska/organiska viner - mest notabelt hos ett par exemplar av Cornelissens och Cascina degli Ulivis röda viner på sistone, men jag har förstått att man kan vara olika känslig för det. För min del är det en svårforcerad hang up och tonen brukar gå igen i smaken där den nästan slår över i beska, bitterhet och ett hårt metalliskt anslag.

Jag är inte så lite förbryllad för när jag öppnade flaskan tidigare på eftermiddagen märkte jag inte av några som helst leverpastejsymptom vid den obligatoriska och raskt upphällda testslatten, något som jag tror mig hade märkt ganska omgående om de vore där. Nåväl, vi äter vår middag och plockar in en väl beprövad valpolicella från reservbänken men zweigeltens beteende gäckar oss, vilket föranleder mig att senare på kvällen återvända till flaskan, som vid det här laget har stigit avsevärt i temperatur (16-17°C).

Och förvandlingen är verkligen anmärkningsvärd. Plötsligt har vi ett vin i glaset som pumpar ur sig viol och andra lite syrahlika florala aromer, rabarber och rena mineraliska toner, samt en hel binge friska skogsbär av det mörkare slaget - blåbär, slånbär osv. Doften är med ens ren som nymanglat linne, en uppfriskande och upplyftande sniff.
Munnen präglas av en blåaktig, ungdomlig bärfrukt och vitala, parata syror, en befriande låg alkoholhalt (12%), inga direkta tanniner och så denna uppseendeväckande renhet. Vad hände?

Man har ju hört producenter, oftast låg- eller osvavlande sådana, tala om att man ska vara varsam vid kylning av vissa viner då dessa kan bli stressade och kajka ur vid för låg temperatur, men jag har egentligen aldrig tagit dylika utsagor på särskilt mycket allvar. Vi hade en incident med Radikons Fuori dal Tempo 2000 nyligen som möjligen också betedde sig lite oberäknerligt till följd av för drastisk kylning. Ett lätt, rött vin som det här vill jag gärna ha nära nog kylskåpskallt till maten för att sedan successivt låta det stiga i temperatur i glaset. Kanske dags att börja se upp lite med det, i alla fall vad beträffar Radoars zweigelt som definitivt excellerar ju närmare rumstemp det kommer och därmed visar sig vara ett uppiggande, energiskt och personligt vin med lynne...
Nu är vi förstås nyfikna på hur zweigelt/pinot nero-blandningen Loach beter sig.

Langhe Nebbiolo 2011 (Giuseppe Rinaldi)

Dags att prova Giuseppe Rinaldis LN 2011 och ett gyllene tillfälle utkristalliserar sig att skaffa en överblick över de tre senaste tillgängliga nebbioloårgångarna i Langhe, där nebbiolon från en av Piemontes (Italiens, Europas, världens..?) stabilaste vinodlare får utgöra ett jämförande kalejdoskop över 2009, 2010 och 2011 för oss att ta en närmare titt på.
Först en kort sammanfattning av hur de här tre åren, i stora svepande drag, vädermässigt har tett sig i Langhe:

2009 - Snörik och ovanligt kall vinter. April var sval och riktigt blöt med upptill 300 mm regn på sina ställen, blomningen kom igång någon vecka senare än normalt. En synnerligen het maj satte fart på den vegetativa tillväxten och även juni och juli var mycket varmare än normalt men med få eller inga hageloväder. Augusti kom att bli den hetaste sedan 2003 och värmen fortsatte till mitten av september då det började regna och den fenoliska mognaden avstannade. Nebbiolo plockades från mitten av oktober.

2010 - Tack vare en mycket kall höst och vinter brukar 2010 sticka ut i årgångstabellerna med en av de lägsta årsmedeltemperaturerna det senaste halvseklet (11,5°C). Tillväxtperioden, från mars till september, var dock av närmast klassiskt piemontesiskt snitt där april, maj och juni var svala och blöta medan juli var mycket torr och het och augusti var fuktig och varm. September var regnig och de sena druvorna (läs nebbiolo) skördades inte förrän mot slutet av oktober då det torkade upp. Ett år då odlarna var oroliga för druvmognaden, snarare än syranivån.

2011 - Det här verkar vara året då man på allvar börjar tala om att en reell klimatförändring faktiskt håller på att äga rum i Piemonte och Italien. Giorgio Conterno (Paolo Conterno) för en mycket noggrann och detaljerad årgångsstatisik och han hävdar att 2011 var extremt på många vis.
I mars regnade det dubbelt så mycket som 2009 och 2010. April var riktigt het, nästan som beryktade 2003 - när början av april är så här varm talar man om "falsa estate" eller falsk sommar - och april och maj var de regnfattigaste han minns (3 mm totalt i Monforte). Nebbiolo blommade 9-10 maj och knoppades redan veckan efter - 15 dagar tidigare än 2010. Juli och första veckan av augusti var de kallaste på länge och det regnade en hel del medan resten av augusti och hela september var extremt heta med dygnsmedelvärden på hela 10°C över det normala. Undantaget 2003 så var det på vissa platser varmare under den här perioden än det varit sedan 1895. Skördearbetet fick företas tidigt på morgonen på grund av hettan och de tidiga sorterna som dolcetto for illa av värmen. Nebbiolo skördades redan i mitten av september.

Giuseppe Rinaldis Langhe Nebbiolo är gjord på druvor uteslutande från Ravera, på gränsen till Novello men från ett stycke mark till fullo beläget i Comune di Barolo. Pratar man med andra odlare i Langhe så har förstås nästan alla bara gott att säga om Rinaldis viner i allmänhet och hans lägen i Ravera i synnerhet, som en del hävdar har en närmast gudagiven förmåga att klara sig undan hagel och att inte fara illa under de svåra åren. Det här har kommit att bli ett av våra absoluta favoritviner, alla kategorier, så vi är i vanlig ordning spända på den nya och i det här fallet en smula sära årgången.

Alla former av oro är dock obefogade. 2011 visar genast upp hela sitt register och allt finns där: de syrliga vinbären, de söta jordgubbarna, det nygarvade lädret, den ångande tryffeln, den parfymerade maraschinon, den salta mineraliteten, den grönörtiga kryddigheten. Där 2010:an behöver luft och omsorg för att komma igång ställer sig 2011 direkt på tå och sjunger ut för full hals. Även 2009 kommer loss tämligen omgående men upplevs klart mera stängd smakmässigt. För 2011:an upplevs särdeles generös även i munnen och skulle lätt kunna misstas för det mognaste glaset i trion. Tanninerna är klart mjukare och mera avslipade än de äldre syskonens, syrorna något mera dämpade än framförallt 2010 som skolboksmässigt upplevs som den klart stramare av de tre. Men skillnaderna är på intet sätt gigantiska, de här vinerna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Renheten, autenciteten, elegansen och den höga kvaliteten lyser igenom goda såväl som sämre årgångar. Ett signum för en topproducent.

Underbara viner rakt igenom. 2009 och 2011 kanske mer lämpade för snar konsumtion och 2010 den lite kärvare långliggaren i gänget. Jag är glad över att ha bunkrat upp rejält av samtliga och ser till min förvåning att 2011 fortfarande verkar finnas att köpa hos BB Vin. Annars brukar de finnas kvar förbluffande länge hos BaroloBrunello.

Lessrof var tidigt ute och lugnade oss med sin rapport.

Nyliga och tidigare safarinedläggningar

Ribolla Gialla 2012 (Marco Sara) Så länge man kan minnas har släkten Sara brukat sin jord i den västra delen av Colli Orientali  del Friuli. Vid sidan av spannmål och djurhållning har man i alla tider självklart odlat sitt eget vin men det var först på sjuttiotalet som man styrde in sitt fokus på vinmakandet och det var inte förrän 2012 som man själva började buteljera sina torra viner, dessförinnan såldes dessa som vini sfusi.
Man har idag sju hektar vin med i huvudsak lokala druvsorter, fokus är fortfarande på de söta picolit och verduzzo men friulano, ribolla giallo och refosco ägnas allt mer uppmärksamhet, och tillvägagångssättet är organiskt och låginterventionistiskt.

Mineraliskt, salmiaksalt och med en skön tropisk fruktpastill i origo känns det här som gjutet till allt från skaldjur till milt syrliga bergsostar. Hantverket, druv- och traktstypiciteten och det personliga anslaget är oklanderligt. Syrorna kunde gärna fått skruvas upp ytterligare ett snäpp för att fullt ut möta upp och matcha den yppiga frukten, och därmed uppnå "bulls eye-status", men klart njutbart och synnerligen funktionellt likafullt. Och för priset (105 DKK) är leveransen med beröm godkänd. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

Barbera d'Alba 2010 (Mauro Molino) En typisk ardenner-barbera som det bara är att spänna för harven, låta spotta i hovarna och börja jobba. Ren, bärfruktig, ståltankslagrad La Morra-barbera med syrorna i behåll, förmodligen till stor del tack vare den lite svalare årgången. Örtigt, något grönt, kanske rentav stjälkigt men mycket piggt och energiskt. Barbera-identiteten är bibehållen, tveklös, närmast skoningslös vid närmare eftertanke med all sin rika bärfrukt, sina lite läderartade toner och en mörk, fruktdriven smak i stort sett helt befriad från tanniner. Oklanderligt till all tomatbaserad såsverksamhet och definitivt inte bortkommet till en porchetta som fått sin sista smörjelse på grillen. 12 pavor går loss på 900 DKK hos Gerbola Vin på Frederiksberg.

'Di Ora in Ora' Alto Adige Lagrein 2009 (Ferruccio Carlotto) är ett vin vi druckit vid flera tillfällen men som aldrig varit så samlat och fokuserat som nu. En veritabel stråle av intensiv blåbärsfrukt och kalkiga mineraler återfinns i såväl doft som smak. Liksom för övrigt kryddlådan, lakritsroten och det råa nötköttet. Det här är lagrein från Ora, eller Auer inte långt från Mazzon i Sydtyrolen, som befinner sig på en hög nivå, både vad beträffar altitud och kvalitet. Riktigt läckert och dessvärre sista flaskan.. Har funnits, och återfinns förhoppningsvis snart i ny årgång, hos Cibi e Vini.

Dedicato a Ingvar...

Vi , Vinosapien, BV-Jörgen och Lessrofs samlas hos Ingvar på den skånska västkusten för att prova lite roliga viner och snacka en hel del skit. Vi försöker ta mikrobloggandet till helt nya nivåer...

Georgiskt bubbel, fylligt och hyfsat fräscht trots en del år på nacken (2004)
 men viker ner sig när tempen stiger.

Ffffrrrappppatttto. 2011, rustikt och lite bonnigt i min näsa och mun.
Bra, men inte lika bra som...

...Occhipintis ljuvliga ffffrrrappppatttto! 2011:an är grym,
så elegant men ändå så kaxig. Sköna grejor.

Loire-chenin blanc med djup och ståtlig sötfrukt.
Praktfullt och garanterat ytterst lagringsdugligt.

Fruktigt, runt, generöst. Inte lika bra och spännande
som instegs-vernaccian, tyvärr.

Lite petrokemiska vibbar i nosen som dock vädras bort.
Grymt vitalt för sin ålder och bra fräschör trots årgång och druva.

Ren storhet från start till mål. Inget annat än ett episkt vin.

En smula anonymt, initialt, men ett sjusärdeles passande vin till den varmrökta laxen.

I stort sett lika uselt som sist. Undvik!

Lite stelt och opersonligt men ett i alla stycken användbart och generiskt vin.

Sjukt piggt och helt utan ålderskrämpor, utvecklingen har knappt börjat. Jag älskar!

Schiava/pinot nero från Alto Adige. Skönt, personligt, äkta.
Det här kan jag tänka mig att spinna vidare på.

La Morra-barolo ligger långt ner på listan över gissningar.
Icke desto mindre ett mycket habilt vin från en intressant producent och ett klassiskt år (2008).

Tjong! Så j-la bra! Rent, rent och rustikt och basic men även elegant och med djup.
Bourgogne är som bäst när det smakar  Piemonte!!

Tjong, tjong! Det blir inte så mycket bättre än så här, enligt min ringa mening.
2006:an är bra men 2004:an är monumental.

Kvällens charmtroll. Så spritsigt, svängigt och avväpnande. 

Kvällens ögonöppnare, främst pga tidpunkten då det serverades.
Upprensande syror som stannar kvar i gom och på tandkött i minuter efter att det svalts undan.

Här någonstans sviker minnet och kameradisciplinen. Jag vill dock minnas att att det ställdes fram åtminstone någon friulisk picolit och en och annan österrikisk bio-zweigelt innan vi satte oss i bilen och styrde in mot det trygga, omfamnande inlandet efter denna dagslånga kustexkursion.
Stort tack Ingvar, och ni andra!

Läs vad Lessrof tyckte här. Vinosapiens intrikata minnesnoter hittar ni här.