Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo)

Vi har läst och hört en hel del om Mario Marengo det senaste året men faktiskt aldrig provat något av vinerna därifrån, omdömena har varit positiva så det ska bli roligt att få bekanta sig närmare med ett av vinerna.

Vi har ställt fram en Bricco Viole som är en vingårdsbetecknad barolo från La Morra, en liten remsa mark med plantering från 1955 som har rikligt med vildväxande violer mellan vinranksraderna.

Marco Marengo sköter ruljangsen och är tredje generationen vinmakare med dugligt stöd av legendaren Beppe Caviola.

Medelkraftig intensitet och en röd lyster av något mörkare slag.

Vi känner direkt mandarin, kanel och Kungen av Danmark. En rik rödfruktig hallonkaraktär riktigt skiner igenom som ett skuggspel i bakgrunden.

Doften är väldigt djup och komplex med sammetslen frukt och tydliga nebbiolomarkörer i form av rosor och riktigt mörklila violreferenser. Man kan inte snusa sig mätt på det här.

Klart övertygande munkänsla med finpulvriga tanniner, lite stendammstorrhet och spänstiga syror - La Morra-elegansen materialiserad. Allt biter tag i kinderna och insidan av överläppen för att sedan hålla sig kvar en god stund och sedermera lämna fältet fritt för en knäckig och förtjusande eftersmak.

Det är naturligtvis ungt men likväl öppet och inbjudande, lagring kommer göra susen men för oss som älskar ung nebbiolo finns det ingen anledning att tveka med korkskruven - dä ä bar å dra.

(19p/20)

nr 95722

Le Volte 2007 (Tenuta dell´Ornellaia)

Hög tid att prova senast tillgängliga årgången av Tenuta dell´Ornellaias snikcuvée. 51% sangiovese, 15% cabernet sauvignon och 34% merlot som tillbragt 10 månader på gamla Masseto- och Ornellaiafat.

2007 verkar varit ett gott år även i södra Toscana så låt se vad man åstadkommit.

Först upp ur glaset är bären - körsbär mot bigarråer, björnbär och lite dito klister. Plommon och mörkröd frukt ger ett dovt och lite sobert intryck.

Man förnimmer en lätt biton av hudkräm som känns artificiell men detta går snart över i de sekundära fataromerna; lakrits, nyrostat kaffe och en liten rökighet.

Stor och maffig smakstruktur med välsvarvad fatrondör, generös men välbalanserad. Drickvänligt snitt med rik och djup fruktighet, syror och tanniner känns väl integrerade i helhetsintrycket. Men...

Det finns ingen som helst typicitet eller personlighet, minsta motståndets lag verkar vara ledordet för dagen. Detta känns som ett vin som vill vara kompis med alla, något som för övrigt slår mig ganska ofta när vi provar moderna Bolgheribrygder i det lägre prissegmentet.

Allt det som är speciellt med sangiovese maskeras och slätas ut, ambitionerna känns internationella i överkant.

Le Volte är extremt välgjort och ett i många stycken gott vin men inte särskilt kul att dricka.

(14p/20)

nr 32472

Langhe Rosso 2001 (Roagna)

Vi som sitter suktande med en snöplig backorder på Pajé 2003:orna får desperat ge oss på jakt i källaren efter något substitut som kan stilla de värsta skakningarna. Langhe Rosso 2001:an ska väl kunna fungera som alternativ avledningsmanöver åt vår Roagna-craving.

Här handlar det om druvmaterial från Cascina Pira och Pajé som får macerera i ynka 30-50 dagar för att ge en "ungdomlig" touch åt vinet, att det sedan får ligga 3-4 år på medelstora fat innan buteljering och ytterligare ett antal år innan det når konsument är en annan historia.

Den okulära karaktäristiken sitter som en keps; ljus transparens med begynnande tegelreflexioner - distingerade tinningar således.

En ymnig dos röd frukt skjuter sin väg ur glaset med hallon och varm jordgubbskompott i första ledet, djupare ned i glaset har någon rullat fram grillen och lagt på ett par rejäla entrecoter.

Allt känns inneslutet i en vegetativ multnad som i och för sig är ganska trevlig men som nog kommer att luftas bort, vi lagar mat så länge.

När vi återvänder är det soja och balsamico av allra ädlaste sort som regerar, mäktiga skogsbär växer till och får sällskap av champinjoner och fuktiga höstkvällar som snubblar på frost.

Ett absolut överj-ligt sniffarvin som skulle kunna stavas b-a-r-o-l-o alla dagar i veckan.

I munnen har vi en slick spelare med sammetslena tanniner av det mogna slaget, syror som berättar om frukt som plockades vid helt rätt tidpunkt för snart nio år sedan och en helhetskänsla som skvallrar om högkompetent vinmakeri.

Efter ett par timmar i glaset är det fortfarande i toppform och jag måste säga att vi är riktigt imponerade - detta är mycket bättre än vi trodde. Skönt personligt och en ta-inga-fångar-mentalitet hos producenten som man inte ser så ofta, att lägga detta krutet på en Langhe Rosso är inte vardagsmat.

Två tummar upp!

(18p/20)

nr 75237

Barolo Serralunga d´Alba 2005 (Fontanafredda)

Som en kär gammal vän dyker Fontanafreddas normale troget upp i SB:s standardsortiment år efter år. Ibland närmast uppseendeväckande angenäm och andra år lite mindre intressant, i år dessutom i helt ny skrud!

Det årliga och ärorika uppdraget är att släcka barolosuget i varenda stuga från Ystad till Haparanda (eller vid närmare koll snarare Lund till Östersund...) och representera en hel region och dess vittomspännande vinstil.

Lyckas man med det då?

I vanlig ordning är färgen lite åt det mörkare hållet, klar lyster och semitransparent intensitet. Doften ger sig blygt tillkänna med mandelmassa, körsbär och långkokt tomatsås. En tydlig mineralitet, som brukar pocka på uppmärksamhet i nästan all typisk Serralungabarolo, framträder.

Frukten ger ett mörkt intryck med drag åt kompott och syrupinlagda plommon, målarpytsen tittar fram så småningom och öppnar upp anrättningen som hittills varit lite sluten.

Munkänslan kännetecknas av lite stickiga tanniner och en friskhet som uppfattas som slank, tämligen strama syror men inget som tar över. Allt är stiltypiskt och korrekt men ganska tamt och själlöst, eftersmaken är kort och ger ett platt intryck.

Vinifieringen är traditionell med lång skalmaceration och lagring på stora botti, druvorna är hämtade dels från egna ägor och resten köps in. Årgången är lite svårbedömd men i det här fallet verkar man inte riktigt hunnit med innan regnen kom - det känns lite urvattnat.

Som helhet är 2005:an trevlig att sniffa på men alldeles för lätt, slank och oansenlig i munnen, stordriftskänslan är påtaglig och bidrar till det bleka helhetsintrycket.

Vi hoppar över den här och hoppas på bättre lycka 2006.

(14,5p/20)

nr 2305

Barbaresco 2004 vs 2006 (Produttori del Barbaresco)

Inför stundande påfyllning av 2006-depåerna känns det relevant att jämföra årgången med en annan storhet: 2004.

Vi klistrar på en rejäl remsa gaffatejp över årgångsetiketterna och häller upp direkt i glasen.

GLAS 1 - Utseendemässigt är de båda glasen förvillande lika varandra, möjligen kan glas 2 sägas vara aningen mindre klart och kanske något mörkare än glas 1.

Här finns rejält med nypon, hallon, jordgubbar och ljusröd frukt. Snart anar man lätta stråk av tjära och gummi, en påtaglig friskhet som av mynta och ett allmänt lätt intryck.

Mycket livliga syror i pigg och ungdomlig stil, slank munkänsla och en tendens till äpplig kartighet förleder oss båda att tro att vi har ynglingen i glaset.

Tji fick vi, det var 2004:an som ståtade med alla dessa vitala epitet - förmodligen en hint om lagringsdugligheten.

Bra barbaresco i renaste stil. (17p/20)

GLAS 2 - Redan vid första sniffen slås man av de mörkare tonerna i andra glaset; bigarråer, korinter, sukat, pomerans och torrare kryddighet. En hemtrevlig pust av varm äpplekaka och marsansås ger sig till känna.

Distinkt nebbiolofrukt med subtila sekundäraromer som rosor och violpastill.

Finkorniga tanniner som stannar länge på tandköttet men "rundare" än första glaset. Ger ett allmänt mognare intryck med ett djupare doft- och smakspektrum.

Underbar balans och helhetskänsla.

Vi trodde nog att vi hade ett lite mognare vin i andra glaset men vi gick fetbet...

Inget snack om vilket som är det trevligare vinet men 2004:an kan nog tänkas ha mer att ge med tiden. (18,5p/20)

Promis 2006 (Gaja) & Marcenasco 2004 (Renato Ratti)

Ibland är det kul att ha två helt olika viner i parallella glas, särskilt när man bara vet vad som finns i det ena - vi har plockat varsin kandidat ur gömmorna utan att berätta för varandra vilket. Vi ger oss på en hjortfilé med tryffel- och jordärtskockspuré och mitt val är Gajas instegstoskan Promis 2006.

Ca´Marcanda ligger i Bolgheri i ett ganska flackt landskap som för inte så länge sedan mest bestod av försummade persikoodlingar, sedan dess har Antinorisläkten gjort en smärre revolution i området och lyckats skapa ett eget litet Médoc. Angelo Gaja började etablera sig här 1996, efter hårda förhandlingar med tidigare ägaren döptes vineriet till Ca´Marcanda som lite slarvigt kan översättas till "de eviga förhandlingarnas hus".

"Promis" är kortform för latinska promissio (löfte) och är tillsammans med Magari och Ca´Marcanda de tre Bolgheriviner, baserade på internationella druvsorter, som görs i Gajas namn.

Promis består av 55% Merlot, 35% Syrah och 10% Sangiovese som jäses och vinifieras var för sig för att sedan blandas under januari/februari, Merlot och Syrah kommer från Ca´Marcanda medan Sangiovesen hämtas från hans Pieve Santa-odlingar i Montalcino.

Lagring på lätt använda barriquer i 12 månader och 5 månader på flaska.

Djupröd med violett ram och ganska tät. Doften är elegant av svarta vinbär och modern fatkaraktär.

Frukten känns mogen och väl struktuerad säkerligen till följd av det goda året, körsbären är diskreta men finns där i bakgrunden. Merlotinslaget är naturligtvis tydligt men inte det första man tänker på - när vi kvällen efter provar halva Gute Weines Bordeaux 2005 probierpaket så kastar vi in Promisen som sjundevin och det skäms inte för sig bland de aristokratiska eleganterna men man känner att det inte är från samma växtplats.

I munnen gör sig ungdomligheten påmind med inte helt integrerade fattoner men syror och tanniner känns solitt balanserade med fyllighet och väl avvägd eldighet.

Väldigt välgjort, som vanligt, men en smula mainstream i överkant i vårt tycke.

(16p/20)

Rattis 2004 Marcenasco är ju tidigare avhandlad på längden och tvären men är en väldigt trevlig barolo i den moderna stilen. Trots storskalighet, även i detta fallet, så känns ändå Marcenascon avsevärt mer personlig än Promisen. Vi får avvakta en eventuell prisdump hos Philipson så att vi kan köpa på oss av 2005:an som enligt vissa ska vara snäppet bättre.

Två komplett olika viner men en intressant jämförelse.

(17,5p/20)

Vino Nobile di Montepulciano 2006 (Poliziano)

Efter all mastig julmat växlar vi ner med parmesanpanerade kalkonbröst och rigatoni con zucchini som kräfva ung och saftig Sangiovese från stabil storproducent i hyllad årgång.

"Poliziano" betyder att man kommer från Montepulciano och var 1400-talspoeten Angelo Ambroginis smeknamn. När Dino Carletti 500 år senare planterade sina första 22 ha vinrankor bestämde han sig för att hylla den gamle stöten och döpa vingården till Poliziano.

Idag håller sonen Federico i spakarna och man är många gånger större med bland annat odlingar i hippa Maremma varifrån deras Mandrone di Lohsa kommer, Vinös har nyligen provat 2006:an och gjorde i alla fall oss sugna. Asinone är deras prestige VNdM, Le Stanze och In Violas Cortona supertoskanerna.

Vi fick tag i den vanliga Vino Nobilen och ger den lite andrum i karaffen.

85% Prugnolo gentile, som ju är den regerande sangioveseklonen i regionen, beblandas med Colorino, Merlot och Canaiolo som får ligga till sig 14-16 månader på 2/3 barriquer och 1/3 traditionella fat.

Fathanteringen är sanslöst professionell och känns vid första påseendet inte det minsta överväldigande vilket annars ofta kan vara fallet med unga toskanare. Slösaktigt rik på mörk frukt med syrliga inslag av moreller och röda vinbär möter en lätt charkuterirökighet som vecklar ut sig allt efter som minuterna går. Man fastnar med nosen i glaset och bara trivs.

Läder och garam masala bryter sig loss liksom en frisk örtighet som av mynta och oregano.

Trevlig munkänsla med varsamt accentuerade syror som förvisso är av det klart ungdomliga slaget men icke desto mindre trivsamma och välkomnande. Allt känns väldigt genomarbetat och inget har lämnats åt slumpen.

Till maten kan vi inte tänka oss någon bättre matchning - klockrent samarbete mellan syrlighet, sälta och sötman från zucchinin.

Mycket trevlig årgång som säkert kan ligga till sig ytterligare men presterar på hög nivå redan nu. Helt klart fyndigt.

(18p/20)

nr 95422

Vaio Armaron 1999 (Masi)

Exotiska exkursioner i stil med portvin och madeira känns otänkbara en julaftonskväll när man, likt oss, tillhör den italientalibanska minoriteten.

Efter en dramatisk "midnattsmässa" (tidigarelagd två timmar på grund av Ratzingers vacklande hälsa) som innehöll mer dramatik än vanligt väljer vi en amarone med några extra år på nacken som får agera kontemplationsinstrument till panettonen och pandoron.

Vaio Armaron är en vingårdsbetecknad amarone i traditionell stil a´la jätteproducenten Masi och ingår i SB:s standardsortiment. 60-65% Corvina, 20% Rondinella, 15% Molinara och vissa år fyller man på med Dindarella.

Appassimento är ju en välkänd vinifieringsmetod i Sverige, där amarone och ripasso av någon anledning är populärare än på andra håll i världen, så vi hoppar över teknikaliteterna - 3 år på stora fat och 4 månader på mindre körsbärsdito kan dock vara värt att nämna.

Inledningsvis blir vi översköljda av skokräm men den försvinner ganska snart och lämnar fältet fritt för en sensationell körsbärs- och dadelorgie som klingar ut i sukat och färska fikon. Alkoholen (15,5%) känns väl integrerad och man skönjer delikata mognadstoner i mörka nyanser, stilkaraktäristisk torkad frukt finns på plats och en trevlig syrlighet gör att anrättningen känns mycket vital.

Vi känner oss manade att plocka fram en rejäl, alldeles nyproducerad, bit 36 mån Parmigiano Reggiano och då blir upplevelsen på något sätt komplett.

Ett alldeles underbart ostvin och helt klart årets amaroneupplevelse, ett och annat extra år i källaren har gjort susen.

(18p/20)

nr 2419

Barolo Ginestra 2005 (Paolo Conterno)

Sporrade av gårdagens barberaupplevelse kör vi igång akt 2 i vår version av "Paolo-passionen", "Ach, nun ist mein Jesus hin!" hade Bach hypotetiskt plitat ner som inledande strof.

Timingen är klockren - fjärde advent är passionshögsäsong goddamnit...

Sist vi provade Paolo Conternos Barolo Ginestra 2005 blev vi helt tagna av den öppenhet och tillgänglighet som vinet visade trots mycket traditionella framställningsmetoder och sin anmärkningsvärda ungdom. Visst bjöds det rikligt med tanniner och syror men allt så fingertoppskänsligt balanserat att dessa bara uppfattades som angenämligheter. Stor och välkomnande doft som etsade sig fast i episodminnet.

Låt oss se om intrycket består.

Vi välter ut innehållet i karaff T-2 hours som man säger i Cape Canaveral, vätskan är ganska mörk och djup men klar i sin transparens.

I början märks påtaglig tjära men den luckras upp och liksom evaporerar efter hand, violen är framträdande liksom även de mäktiga körsbären i form av amarena och kirsch. En friskhet som liknar färska hallon hänger på.

Snart är det riktig fart i glaset med ljuvliga målarfärgsreferenser som alkydolja, terpentin och lacknafta. Oliv och mörk frukt ligger hela tiden som Saturnus ringar runt glaset tills man ger det en snurr och får hela bär- och fruktpaketet i synen igen.

Hela munhålan utfylls och eftersmaken stannar kvar tills det är dags att borsta tänderna. Riktigt finpulvriga tanniner typ Sicafine av kiselkarbid leker på tandköttet. Det mörka stuket på frukten ger ett lite mognare intryck trots att vi har att göra med en ack så späd gynnare.

Vi gillar det här skarpt; ung barolo när den är som bäst. Här finns lagringspotential långt inåt midseklet men det vore synd och skam att inte njuta av några flaskor när det är så underbart läckert nu.

Vi sparar tjugan tills vi börjar förnimma mognadstoner.

(19,5p/20)

Fischer&Trezza prislista i pdf.

Barbera d´Alba Ginestra 2007 (Paolo Conterno)

Efter vår kopiöst positiva upplevelse av Azienda Vitivinicola Paolo Conterno i höstas så är det med stor tillförsikt vi borrar ner korkskruven i den vingårdsbetecknade Ginestra-barberan.

Vi smakade 2008:an on location och den var superb med allt man kan önska av friskhet och ljuv syrlighet i en barbera men i kväll är det årgång 2007 som gäller.

2008 kallar man hos Conterno "en typiskt piemontesisk årgång" men med mycket regn just efter blomningen och ganska kyligt i maj. 2007 hade däremot den varmaste april på 30 år och en ovanligt lång värmeperiod mitt i sommaren. Några veckor innan skörden regnade det rejält men lagom till skördetid var det optimala förhållanden.

Mörk och tät, djupt rubinröd med nästan bläcksvart kärna. En hel drös med bär möter upp direkt: moreller, blåbär, röda vinbär och solmogna jordgubbar - härligt stickig men med en generös sötma i doften.

En läcker mineralton i par med marsipangrisar sätter fart på tillställningen och skickar fram alla de friska, nästan florala sekundäraromerna. Tryffel, plastic padding och Kungen av Danmark kommer i tredje hand.

Extremt druv- och ursprungstypisk, ren och klar i nosen. Skönt befriad från ny ek och barriquer, bara härligt rättfram no-nonsense-barberafrukt.

I munnen gjuts en smakpelare på solid grund av syrlighet och fruktighet i fin samverkan. Riktigt fokuserad men med ett charmigt brodyrbatteri i form av mörk choklad och sötlakrits trots den blygsamma ekkontakten.

Bra längd på eftersmaken som ringer ut i en ren klangbotten.

Ska man bara dricka en barbera resten av livet får det bli den här!

(18p/20)

Aglianico 2007 (Tenute Rubino)

December månads nyheter ruvade på en syditalienare i det lägre prissegmentet som framställts på 100% aglianico och spenderat 6 månader på stora fat.

Mörkt blåröd med intensiv lyster. En trivsam doft av keramisk glasyr och solvarma jordgubbar.

Efter ett tag märks lakrits, lite bordelaisiskt grön paprika som skänker viss elegans och en tydlig men inte oangenäm parfymerad ton. I munnen är vinet avrundat utan några allvarligt menade syror och tanninerna upplevs som snälla - en känsla av frukt som är odlad i varmt klimat helt enkelt.

Ett trevligt, okomplicerat vardagsvin i en stil som jag tror de flesta kan gilla, lite som de där Bo Hagström-programmen på TV ungefär.

En jämförelse med D´Angelos Sacravite för ungefär samma pengar ger vid handen att man inte åker över sundet efter vatten, Basilicata-aglianicon har mycket mer "edge" och personlighet i form av frisk syrlighet och en ren stil.

Pugliesen är enklare men lockar icke desto mindre till återköp.

(14,5p/20)

nr 95632

Par i Aglianico

Riktigt bra viner på aglianico kan ha en hel del gemensamt med riktigt bra nebbiolo eller sangiovese; fräsiga tanniner och en mörk blommighet, tuffa syror och rik komplexitet.

Aglianico är en av Italiens äldsta druvor som har funnits och förädlats i den vulkantäta södern sedan urminnes tider, namnet sägs springa ur "ellenico" eller "ellanico", grekiskt således.

Ett problem brukar dock vara att hitta goda representanter för druvan här i Sverige.

När vi besökte Carlo Merolli härförleden bad vi honom välja två viner ur hans sortiment som han ansåg skulle ge en rättvis bild av vad druvan kan prestera.

D´Angelo är marknadsledande i att sätta Basilicata, som ligger i hålfoten, på vinkartan. Donato D´Angelo har jobbat stenhårt för att visa världen att druvan och regionen kan mäta sig med både Piemonte och Toscana.

Donato och hans bror ärvde vingården i Rionero, Monte Vulture i nordvästra Basilicata efter faderns död 1973, han är utbildad enolog och har moderniserat företaget med nya druvsorter och barriquelagring etc men hela tiden byggt verksamheten kring sin aglianico. Idag är D´Angelo en av södra Italiens ledande vinproducenter vad beträffar kvalitet och definitivt en av de ledande aglianico-producenterna.

Sacravite 2007 IgT Basilicata är 100% aglianico som legat på stora botti.

Balsamico, tomatpuré och färska örter i första rummet. Viol, svarta vinbär och emserpastill, därpå följer rejäla pustar av kanel och calvados ihop med en liten jordighet som kompletterar fint.

Frisk med höga syror, medelsträv och ganska kort med en lätt beska i slutspurten. Mycket ren och läskande och till bouef bourgignonen visar sig den här bagatellen regera.

DKK69 är inget annat än ett skambud - fynd så att det stänker om det!

(17p/20)

Vigna Caselle Aglianico del Vulture Riserva 2004 DOC är den där som brukar hösta in de tre glasen i GR.

Traditionellt framställd med låga uttag och 24 månader på botti.

En stor och mogen doft med lite torkad frukt och riktigt mörka bär.

Amarena, söta jordgubbar och en sober sojaton skänker elegans. Rund god frukt och ljuvlig målarpyts som skulle kunnat vara av piemontesisk härkomst i vår bok.

I munnen fortsätter duperingen med härlig syra som biter ifrån och ettriga tanniner typ smärgelduk.

Lång och mumsig eftersmak, till maten har detta dock ingen chans mot sin renare lillebror men som meditationsvin är det sublimt.

Carlo tar DKK159 för detta och även det tycker vi är ett fynd.

(18,5p/20)

Amarone med Mikael Lyng

Den lokala munskänkssektionen har fått besök från Danmark igen, Mikael Lyng från MwineM har lastat sin lilla Citroen C3 knökfull med amarone och susat över bron i expressfart.

Just amarone och således Veneto är Mikaels stora passion, han har skrivit två böcker i ämnet och importerar viner från området vid sidan om sitt dayjob på Ericsson i Danmark.

Efter en lättsam och informativ genomgång ger vi oss på provningen.

La Quena Ripasso 2005 är ganska mörk, nästan purpur med medelintensiv lyster.

Initialt en lätt malolaktisk ton som blåser bort, ren och enkel frukt. Tobak, mörka bär som lutar mot bigarråer. Ganska rättfram och okomplicerad utan nämnvärd syra eller tanninarsenal.

Känns som ett ärligt och välgjort matvin.

(14p/20)

La Quena Amarone 2006 från samma producent i Negrar har legat 24 månader på fat och 9 på flaska. Domenico Berzacola gör traditionell amarone på sedvanlig mix av corvina, rondinella och molinara.

Mörkt rubinröd, klar och tät. Lätt vegetativ multnad, balsamicostick, körsbärsextrakt typ kirsch. Känns lite spretig.

Hög restsötma, väldigt blyga syror och nada tanniner gör att frukten blir överväldigande stor och svulstig i munnen, lång eftersmak.

Det finns förmodligen folk som älskar det här men jag tycker nog att det finns roligare amarone.

(13p/20)

Antolini Theobroma IGT "Amarone" 2006 är ett lite speciellt vin som består av 50% cabernet sauvignon och 50% amaroneblend (corvina, molinara, rondinella) som lagts på fat i 12-15 månader.

En rejäl körsbärskvast med tobak och mandelmassa i bakgrunden. Annars tänker man kirsch, amarena, bigarråer, spagnola... vi snackar körsbärsoverload.

Trevlig munfyllnad och en rejält lång eftersmak. Vad käkar man till detta? Vid sidan av det obligatoriska svaret: parmigiano reggiano så funkar det nog som dessertvin till mörk choklad och liknande.

(15p/20)

Campo Reale Amarone 2005 utgörs av 60% corvina, 20% corvinone, 20% rondinella. Slavonska fat i 26 månader plus 10 månader på flaska.

Mycket spännande doft - lite multna mossor, jordgubbskräm och nejlika. Komplex mörk frukt.

Pepprig i munnen, stor och maffig - klart intressantast hittills.

Lång fin eftersmak med den ursprungstypiska lilla bitterheten som knorr.

(17p/20)

Latium Amarone Campo Leon 2004 är producentens tredje årgång, Latium Morini har en modernare approach med roterande paddlar och nya barriquer.

Lösningsmedel och målarfärg dominerar paletten och skvallrar om överextraktion. Massor av mörka bär i kombination med tydliga fattoner gör att många verkar gilla det här; en herre en bit bort utbrister: "Så här ska min själ ett reditt vin smaga!". Jag kan nog tycka att det blir overkill i munnen, för mycket av allt.

(12p/20)

Villa Spinosa Amarone 2001 från Negrar i classicoområdet är en riktig old school-amarone.

Stilig frukt som klänger sig upp över russinen, komplex struktur med en stor sötma i doftcentrum och mognadstoner som gör intryck.

Ljuvligt avrundad men med ett uns syra i bagaget som gör hela anrättningen lite intressantare.

Lång och bastant eftersmak, en riktigt välgjord och typisk amarone.

(17,5p/20)

La Quena Recioto 2006 är som sig bör mörk, tät och bläckig.

Doftar av söta vinteräpplen, russin och frisk aprikos. En len och dov sötma i en trevlig balans med syra och alkohol. Långt och trivsamt efterspel.

(16p/20)

Barolo x 5

Vi ger oss i kast med 4 st barolo 2004:or från La Morra, Serralunga och Monforte och eftersom vi hälsar "Billigt Vin"-Ingvar välkommen så måste vi kasta in en Fenocchio Bussia men då blir det en 2005:a, vissa saker får man helt enkelt leva med...

Vi provar halvblint och redovisar enligt F&V:s nära nog copyrightade "före och efter"-upplägg så att inga nyanser i förnedringen går förlorade.

Vin nr 1 - Tätast och mörkast i utseendet, rubinröd kärna med orange aura. Trevliga initiala toner av gummi, tjära och lite solution, lätt sluten men tar snart fart i glaset.

En ljus och elegant frukt med slank figur, ren och frisk.

Höga och väldefinierade syror och smidiga tanniner, tämligen lång eftersmak.

Kan detta vara Cerrati 2004:an som vi gillar så skarpt?

Nix, vi är i La Morra och det är Fratelli Revellos Normale, en riktigt skön representant för stilen och årgången är sublim. (18p/20)

Vin nr 2 -En något ljusare barolo med ett gnistrande klart utseende. Mycket kraftig primärdoft av brasa och tjära, detta förvandlas efterhand till en lite dominant kalaspuffstendens och vi kan ana nya och kanske rent av rostade fat.

En lite mörkare frukt med körsbär i centrum, mandelmassa och muskotnöt stämmer upp.

Trevlig munkänsla med finkornig sandighet och en lång eftersmak.

Nya fat kan leda funderingarna till Revello?

Gajas Dagromis hämtar sin frukt från familjen Gromis gamla marker i La Morra och från en icke namngiven odling i Serralunga. Tanken ska vara att kombinera La Morras elegans med Serralungas kraft och det funkar men faten är i dagsläget en smula överväldigande. Vi hoppas på bättring med åren för frukten verkar vara i prima skick. (16p/20)

Vin nr 3 - Ännu något ljusare och med en intensivare orange periferi ståtar det tredje glaset. En försiktig slutenhet i första sniffen men kommer snabbt upp på banan; kirsch, däck och asfalt.

En ljuvlig bärextraktion leder armadan av doftintryck som stiger upp ur glaset, vinet blir bättre och bättre under hela provningen.

Stor och nästan eldig i munnen, perfekta tanniner och en lång elegant eftersmak i den mörka chokladens tecken.

Vi har aldrig smakat Aldo Conternos normale men kan detta vara densamma?

Jag säger bara"DKK132" och "gruppeköb" så vet de flesta vad jag talar om - detta visar sig vara samtliga runt bordets enda gemensamma favorit. Cerratin fortsätter sitt segertåg och övertygar vid varje tillfälle man plockar fram den - abbans, nu har vi bara 33 flaskor kvar... (19p/20)

Vin nr 4 - En något dovare lyster men en ljus och vacker orangerodnad i stil med en hötorgssolnedgång. Här är det stängt i början men med lite luft blåser snart dörren upp; sottobosco, moreller och tryffel följs av rosor och tjära - ett skolboksexempel, klart bäst till ostarna.

Eftersom vi bara har en riktig traditionalist i uppställningen så måste detta vara Fenocchio Bussia 2005:an?

Fantastiskt! Äntligen en korrekt gissning, hade man å andra sidan missat på denna vore det nog dags att kolla upp det sensoriska centralorganet - tydligare än så här blir sällan en barolo. En helt suverän representant för sin stil som fick tre stjärnor och 19p i Decanter och jag vete sjutton om jag inte höjer med en halva bara för att jag gillar den ärliga stilen. (19,5/20)

Vin nr 5 - Ljusaste vinet är också lite lätt slöjigt. Doften bjuder direkt på en stor bärighet i form av amarena och bigarråer. En hel del lösningsmedel bjuder upp och ger ett generöst och sympatiskt doftintryck.

Smidig i munnen med en sandig tanninstruktur och god längd.

Kan månne Gaja få till den här lättillgängligheten i kombination med elegans?

Det kan han kanske men inte här inte, detta är Aldo Conternos Bussia Soprana och druvorna hämtas från olika gårdar i Bussia, Monforte. 15 dagars maceration och lagring på stål och botti men likförbaskat en avrundad munkänsla och öppenhet i doften - gjort av snubbar som har koll. (18p/20)

Barolo 2004 (Fratelli Revello)

Dagromis Barolo 2004 (Gaja)

Ceratti Barolo 2004 (Cascina Cucco)

Bussia Barolo 2005 (Giacomo Fenocchio)

Bussia Soprana Barolo 2004 (Aldo Conterno)

Trevigne Barbera d´Alba 2005 (Domenico Clerico)

Vi plockar fram 2005:an av Domenico Clericos Barbera d`Alba Trevigne, årgång 2007 finns i decembersläppet.

Domenico Clerico är en kultförklarad autodidakt som gått sina egna vägar i vinmakandet, han tog över familjegården i Monforte 1977 och gjorde sig snabbt ett namn med sina lite kontroversiella viner. Han äger idag mark i flera förstklassiga lägen; Ginestra, Mosconi och Pajana. Hans barolo Ciabot Mentin Ginestra är en favorit och flaggskeppet Percristina har vi bara sett på bild.

Clerico har fått Tre Bicchieri i GR säkert tjugo gånger vid det här laget och tillhör således en av de mest dekorerade italienska vinmakarna någonsin.

Redan när vi häller upp känner vi en söt vaniljton skjuta upp ur glaset, en blåbubblig mörkröd vätska med bläcksvarta reflektioner.

Marsipansötma och mängder av mörka bär, bakkryddor och en syltighet som inte känns helt ursprungstypisk.

Ett helhetsintryck i doftspektrat lutar åt "lätt överextraherat med fatöverslag".

Munkänslan är bedrägligt elegant med ganska direkta syror som attackerar våra grillade lammkotletter på ett angenämt sätt, utan mat blir vinet dock lite "nya världen"-påträngande med sin lätta sötma och generösa ekrondör.

En av de mer atypiska barberorna på länge, man kan (och bör?) använda ny ek ihop med den här druvan på ett betydligt subtilare sätt.

Det kanske är både möjligt och troligt att ytterligare något år i källaren hade gjort Trevigne gott, vi har en flaska till som får vänta men vi ger nog inte 2007:an förnyat förtroende.

(14p/20)

nr 95596

Barbaresco 2006 (Produttori del Barbaresco)

Ny färsk årgång som verkar varit gynnsam i Barbaresco och som onekligen väcker nyfikenheten inför nästa års barolosläpp.

Antonio Galloni har hyllat PdB´s 2006-normale som deras bästa någonsin så förväntningarna är höga trots att vi varit i Danmark och handlat 12-pack till styckpriset av ett enklare bordsvin.

Man känner nästan igen utseendet med den gracila transparensen och den vackra, orangetingerade rubinrodnaden vid det här laget.

Primärdofterna presenterar alla de röda och mörka bären inklusive geléhallonen och de reducerade jordgubbarna som ångar i grytan. Efteråt kommer pomerans, kanel och andra glöggkryddor tillsammans med nypon och nybehandlat läder. Finlemmade stråk av sötlakrits och granris i tredje hand.

Ljuvligt traditionell men mycket generös och faktiskt vidöppen i glaset, en liten tendens till järn eller blod och muskotnöt komplicerar helhetsintrycket ytterligare - riktigt trevligt!

I munnen blir man varse ett genuint hantverk med en hög och frisk syrlighet, en tight smakkärna med rejält broderad periferi. Tanninerna är läskande och mouthwatering av druvskal allena och inte torrtråkigt ekframtvingade. Sympatisk eftersmak som stannar och sjunger ut.

Kort sagt: ett skolboksexempel på välbalanserat vin.

Gallonis 92p är absolut välförtjänt, detta är en barbaresco i toppform och man blir ju riktigt nyfiken på riservorna...

(18,5p/20)

Il Monello Barbera d´Asti 2006 (Braida di Giacomo Bologna)

Barbera d´Asti är ofta gjorda i en enklare och renare stil än sina kusiner d´Alba-ditona och brukar vara ungdomligt syrliga utan någon fatkontakt överhuvudtaget, superiore-varianten är däremot barriquelagrad.

Braida gör ju en Barbera del Monferrato som heter La Monella som tillhör standardsortimentet för varje piemontesisk pizzeria med självaktning men Barbera d´Astin Il Monello har vi faktiskt aldrig tidigare sett.

Nu har vi den i alla fall i glaset och där ser vi en rubinröd semitransparent vätska med klar kärna. Doften är friskt bärig med hallon och tranbär.

En druvtypiskt torr stickighet av mineral och fräscha pustar av mynta, skokräm och timjan bidrar till ett charmigt doftspektrum i en ren och smidig kropp.

Syrligheten är påtaglig men riktigt tilltalande i en matkrävande stil - här kan man lägga salami, prosciutto, mortadella och milda ostar på tallriken utan att vara rädd för att syrorna inte ska klara av att spräcka fettet. Enkel, ren och effektiv barbera som oslagbar matackompanjatör alltså.

Vore jag ägare till en trattoria skulle den här helt klart kvala in som kandidat till husets röda, priset på SEK109 får anses riktigt bra.

(16p/20)

nr 82462

Vigneto Antica Chiusina 1998 Vino Nobile di Montepulciano (Fattoria del Cerro)

Antica Chiusina är Fattoria del Cerros prestigenobile som 1998 utgjordes av huvuddelen sangiovese (eller prugnolo gentile) och resten canaiolo, nuförtiden lär man pytsa i 90% sangiovese och 10% colorino, ett år på fräscha barriquer och ett till på flaska.

Vi köpte två flaskor på Erik Sörensens Vinfestival 2003 och gav DKK 200 flaskan, sedan dess har priserna stuckit iväg ytterligare, vi drack upp den ena subito och fann den extremt fruktpackad och munbedövande syrarik med tuffa fat i ryggen.

Det börjar bli dags att kolla var brorsan befinner sig när ytterligare sex år har förflutit.

Ett mörkt vin som går i purpur och rubin men med en mogen brunhet som strålar ifrån så väl kärna som periferi. Inledningsvis skjuter det ut massor av stall, söta körsbär, fuktig tobak och flyktiga balsamicoångor.

Vi ger det lite tid att lugna sig men när vi åter igen närmar oss glasen blir vi varse en armada av komplexa andrahandstoner som slipad cellulosalack, sötlakrits, plastic padding och soja. Ett veritabelt sniffarvin som håller en sysselsatt en lång stund innan man ens funderar på att föra glaset till munnen.

Väl där tycker vi oss detektera ett begynnande balansöverslag där frukten så smått tycks dra sig tillbaka och lämna fältet fritt för fattonerna? Likväl en imponerande syrastruktur och en mycket uppfriskande sandighet som smidigt klamrar sig fast på tandköttet.

Till den fyllda kalvschnitzeln med dijonsås spelar han dock bälgaspel så öronen blöder igen, med lite sälta och annat att bråka med blir det fart på frukten och helheten hamnar i jämvikt.

Idag kan man hitta 2003:or och 2004:or runt EUR60 och det börjar närma sig de där prisklasserna som förpliktigar, helt plötsligt tävlar man med Tignanello och bra barolo liksom.

Det här vinet har utvecklats fantastiskt fint i flaskan och var en fröjd att åter stifta bekantskapen med.

Edit - Gamla goda Superiore har ju faktiskt 2004:an för EUR37 och då snackar vi ju igen...

EUR60 var vad vi såg på enoteken i somras.

(18,5p/20)

Barbera d´Alba 2007 (Matteo Corregia)

Vi har ett gäng barberor som ska provas här hemma, det är en druva som länge varit en husfavorit men som lätt hamnar i skuggan av sin, i vissa stycken, mer spännande och lite mytomspunne kusin nebbiolo.

Det ska bli bättring på barberafronten och vi letar efter rena smaker med stor och intressant frukt och höga syror som sticker i kinderna.

Vi började hos Elio Grasso i Monforte och rör oss nu några mil norröver, så långt att vi hamnar utanför Langhe, till Roero.

Barbera d´Albazonen sträcker sig ända upp hit och i regionens centralort Canale hittar vi Azienda Agricola Matteo Corregia.

Den tragiska historien kring den här vingården börjar bli allmänt känd vid det här laget - Vinovis-Ulrik besökte tidigare i höstas och berättar fint om det här - änkan Ornella Costa-Corregia fortsätter i makens anda att producera eleganta viner med personlighet. Man gör en vingårdsbetecknad barbera som heter Bricco Marun och den vanliga Barbera d´Alban som vi provar i kväll.

Barbera d´Alba 2007 har spenderat ett år på begagnade barriquer och sex månader på rostfritt, därefter vilar den ytterligare ett halvår på flaska.

Det är ett mörkt och klart vin i djupt purpurröd kostym. Efter en stund i glaset kommer den röda bärigheten i gång och börjar pusta ut - tydliga vinbär, hallonkräm och tinade jordgubbar.

Faten är väldigt snyggt integrerade och märks med andra ord mycket lite, fruktpelaren är massiv med blåbär, lingon och amarena. Stråk av skoputs, tusch och läder ger sig tillkänna

Det sticker till lite i kinderna av de pigga syrorna, en finkornig strävhet sitter kvar ganska länge på tandköttet och eftersmaken är längre och saftigare än man kan begära. Lakrits och tobak stannar kvar på gomseglet.

Återigen en mycket trevlig barbera och den här gången för ganska lite pengar; SEK 155 får väl anses mycket rimligt för ett vin av den här kalibern i beställningssortimentet?

Vi bestämmer oss för att bli bekanta med prestigebarberan Marun så fort som möjligt, Bristly har den listad men det finns ingen info om i vilket sortiment man hittar den ännu.

Vi har dock en bunke andra som står på tur så länge.

(17p/20)

nr 75991

Vigna Martina Barbera d´Alba 2006 (Elio Grasso)

Viner som berättar något om platsen de kommer ifrån är ovanliga, sådana viner som får en att känna dofter och se vyer som verkligen hör ihop med platsen där de växt, mognat och raffinerats - som att höra grym flamenco i Andalusien, råsvängig jazz i New York, genuint smäktande bossa i Rio eller att ha Jan Garbarek i ipoden när man kryssar fram genom en nordnorsk fjord - en helhetsupplevelse liksom.

Vi har hittills aldrig blivit besvikna när vi provat någon av Elio Grassos baroli eller hans härligt rena Langhe nebbiolo Gavarini - läckra och enkla skapelser som inte krånglar till det är vårt samlade omdöme så här långt.

Således desto mer spännande att prova ett, för oss, nytt vin i Grassos produktkatalog.

Vigna Martina framställs, som namnet avslöjar, av druvor från just Vigna Martina i Monforte, kalkhaltig sandlera i sydläge som släpper ifrån sig runt 12000 pavor årligen. 12-15 dagar i rostfritt och därpå ett år i hälften nya och andra hälften ettåriga franska barriquer.

Mörk och tät med en djup rödviolett lyster. Doften ger limstift, hallon och mandelmassa i första svängen, något som får mig att tänka på halstabletter som lösts upp i varm mjölk blir ganska påtaglig - influensatider i antågande?

Vi låter glasen stå ett slag och när vi återvänder är det till bredden fyllt av skokräm, röd vinbärsgelé och elegant torrt läder. En ren och stor frukt med väl integrerade fattoner, fantastiskt angenäm stickighet som sänder in små pilar laddade med mogna mörkröda bär långt upp i näskanalerna.

Munnen möts av en ganska len textur men med druvtypiskt hög syrlighet som både accentueras och dämpas av fatbehandlingen - känns genomarbetat. Anmärkningsvärt välbalanserat och en lång smaskig eftersmak.

Vi behöver aldrig tveka om var i världen vi befinner oss, ett sniff och en halv slurk så vrålar man exakt longitud och latitud i högan sky, man ser de böljande kullarna och hör kaffekopparna som studsar mot marmordisken - man börjar kolla på Easyjets hemsida...

Måste vara ett hyfsat bra vin?

(17,5p/20)

nr 75134