Barolo Cerrati 2004 (Cascina Cucco)

Jag vet, det börjar bli mycket Piemonte nu, kanske skulle starta en systerblogg där man kör resten av Italien : Klenare Italienare? Eller Renare Italienare? Lite mer specifikt kanske : Tanigare Toscanare? Eller också steker vi den idén och kör på som om det regnar.

Barolo Cerrati från Cascina Cucco i Serralunga d´Alba har vi alla läst om och särskilt 2004:an har vi förstått skall vara något särdeles, vi provade 2005:an i somras och tyckte att den var OK men då fick vi tio baroli på raken i små eländiga ISO-glas.

Efter en heroisk insats av F&V, som i allmänhetens tjänst ryckte ut och försåg större delen av den barolo-suktande populationen med denna ambrosia, sitter vi nu med Mature-kuporna framför oss och häller upp.

En ljus och brukligt transparent vätska med ett subtilt olivmörker men en klar orange aura. Vi översköljs direkt av pomerans, mandarin, eukalyptus, hinkvis med amarena och mörk bitter choklad. En kolossal extraktion som gör oss mållösa och något religiöst infinner sig i blicken på hustrun. Massiva pustar av lösningsmedel, mandelmassa, julkryddor och alla röda bär man kan komma på, det är kul att bara sticka ner näsan i glaset för varje gång man kommer upp har man hittat något nytt.

I munnen har vi riktigt finsandiga tanniner som kristalliserar sig i kinderna och smäckra syror som masserar tandköttet - superelegant! En imponerande längd i eftersmaken med aptitretande torrhet och fin, fuktig tobak på gomseglet.

Någonting hände på Cascina Cucco 2004, vad det var och hur det gick till vet jag inte men man har fått till ett ruggigt bra vin oavsett priset, att det sen råkar kosta 132 DKK får väl betraktas som grädde på moset men den här rackaren står upp mot det mesta i den här stilen.

Vi är helsålda och börjar oroa oss för att 12-packen inte blir långlivad...

(19p/20)

Dolcetto d`Alba 2007 (Roagna)

Vi ger oss i kast med den senaste, tillgängliga årgången dolcetto från Roagna Azienda Agricola I Paglieri som, i förhållande till sin storlek, måste vara en av de mest välbloggade producenterna just nu? Vi blev oförblommerat förälskade i hans 2006 Dolcetto d´Alba, en mycket trevlig vardagsbagatell som ruvar på ett magnifikt inre djup.

Alla är väl vid det här laget medvetna om de ytterligt traditionella vinifieringsmetoder som Roagna borgar för varför vi går rakt på pudelns kärna.

Vi skådar en sedvanligt pinot noir-lik brygd med djupblå virvlar runt den rubinröda kärnan och möts av en frisk örtighet och nyklippt gräs direkt ur glaset.

Vidare blir vi varse en sofistikierad piptobakston, sötlakrits och lätt vegetativ multnad. Lingon, körsbär, nydraget tändsticksplån och mineraler kommer till.

Slankare och lite blygare i munnen än 2006:an, frisk och ungdomligt delikat med korta syror och nada tanniner, såklart. En bra balans ger ett välsnickrat helhetsintryck.

Föredrar 2006:an (om vi haft några kvar...) men misstänker att den här kommer i kapp efter ett år på rygg, det brukar inte krävas eoner när det gäller dolcetto.

(16,5p/20)

Maglietta Rossa Barbaresco Riserva 2001

Vinshopping i Helsingör är ju inte vad det har varit sedan alla de gamla bekantingarna som Simon Unna och Vinspecialisten slagit igen men på första tvärgatan till vänster, utanför stationen, ligger en liten butik som alltid brukar ha något intressant. I somras fick vi syn på den här obskyra barbareso riservan som kostade mellan en och halvannan dansk hundring.

Maglietta rossa är ju en sådan där röd ledartröja, som alla cykelintresserade säkert förstår poängen med, och vinetiketten berättar om Giovanni Gerbi som kallades "den röde djävulen" och vann Giro di Lombardia en gång och Giro del Piemonte tre gånger. Däremot är det betydligt svårare att hitta några fakta om vinet mer än att det är buteljerat av MGM Mondo del Vino.

I glaset ser vi ett riktigt ljust vin med klar tegelton som liknar ett slags transparent nyponsoppa. Förvånansvärt stor och skrymmande doft som skjuter skarpt med stora kirschbössan och slösar med riktigt trevliga mandelmassa- och bittermandelreferenser. Stiltypiska särdrag i massor; oljefärg, tjära och vissna violer.

Ett alldeles superbt sniffarvin som dock inte håller hela vägen - i munnen besväras vi direkt av en sötsyrlig ton av apelsinkaraktär, det finns inte tillräckligt med torra tanniner för att möta upp. Eftersmaken är av ett trevligare slag med lite mognadstoner som stannar i munhålan.

Den här typen av viner, med inköpta druvor och oredovisad vinifiering, blir ju sällan något att skriva hem till mor om men ett gott år som 2001 kändes det som något som var värt att testa. Det blir troligen inte något återköp men vi har en flaska till som vi kan snusa på.

(15,5p/20)

3 x Barolo 2004

Vad glad man blivit om man fått syn på den här tomlådstraven utanför sin lokala systembolagsbutik, risken att skåda en dylik kollektion någon annanstans än i centrala Alba är nog minimal...

Tydligen har enotecan fått en leverans nya årgångar för man vill uppenbarligen bli av med ´04:orna.

2004 Barolo Vigneto Cerequio (Beni di Batasiolo)

Batasiolos viner ser man lite överallt så man får en känsla av att det är en hyggligt stor producent. Man gör en normale, en riserva och fyra vingårdsbetecknade barolo där Vigneto Cerequio är en av dessa.

Cerequio ligger i La Morra mellan La Serra och Brunate där man har den lite kompaktare kalkrika leran med hög sandhalt som brukar lätta upp stilen.

En tydlig balsamicoanstrykning och surkörsbär i första sniffen, sen följer hallon och jordgubbar. En del multna toner ger ett mognare intryck.

Rätt så avrundad med lätta, silkiga tanniner och lite blyga syror. Inget stort vin men OK.

(15p/20)

2004 Barolo Sarmassa (Brezza)

Alla som besöker Barolo kör förbi Brezzas Hotel Barolo i sista vänstersvängen innan byn. Man gör en normale och fyra vingårdsbarolo, Sarmassa ligger nordväst om Barolo alldeles intill nyss provade Cerequio. Eftersom tanninstrukturen i Sarmassanebbiolon är av det mjukare slaget låter man macerationen pågå längre än i sina andra barolo.

Massor av mogna bär; körsbär och söta vildhallon. Riktigt trevlig i nosen med kirsch och målarpyts som tar över taktpinnen.

Inte alls särskilt lättsamt i stilen, talrika syror och myndiga tanniner ger en lång och ganska stram eftersmak. Ett lagringsobjekt men faktiskt njutbart redan nu.

(18p/20)

2004 Barolo (La Fusina)

En helt ny bekantskap för oss, hemsidan gör oss inte mycket klokare men vineriet finns tydligen i Santa Lucia, Dogliani.

Maffig, fruktig doft med mintiga övertoner. Bittermandel, däcksolution och naturligtvis mogna skogsbär. En volymiös smak med syra och tanniner i perfekt balans skvallrar om en mitt-i-prick-årgång.

(18,5p/20)

Besök hos Parusso

- Alla våra viner är gjorda för omedelbar konsumtion, ingen vill längre ha källaren full av supersträva barolo som barnbarnen ändå bara kommer att hälla i marinaden när de ärver dem.

- Jo, men det är ju trevligt att se hur ett vin utvecklas med tiden, och särskilt barolo är ju...

- Nej, det där tillhör det förflutna, nu vill folk ha drickbara viner, säger Anna som tar hand om oss på Vitivinicola Parusso. Anna är hårt drillad att upprepa mantrat om det moderna och nytänkande Barolo som producerar lite silkigare och publikare viner.

Cantina Parusso tillhör denna moderna falang som är oroad över att inte tillräckligt många nya kunder vinns över till den syrliga och sträva italienska stilen. Luciano Sandrone har till exempel långtgående planer på ett vinarkiv som lagrar viner i alla årgångar så att kunderna hela tiden erbjuds drickfärdig barolo, något som även Parusso har funderat på;

- Vi har en "Argento"- och en "Oro"-riserva som får ligga 4 resp 6 år från Mariondino och Bussia. Vi kan tänka oss att utöka det segmentet om vi ser att folk är beredda att betala lite mer för ett färdiglagrat vin, säger Anna.

Parusso finns på Bricco Rovella mellan Castiglione Falletto och Monforte d´Alba. Man förfogar idag över 22 ha i Ornati, Mosconi, Mariondino, Bussia och Le Coste, allt beläget i sydöstra Barolo. Marco och systern Tiziana Parusso är fjärde generationen vinmakare i familjen.

Det är första gången vi är här men vi har druckit en hel del av deras Mariondino i flera årgångar tidigare.

Fondberg Vin importerade förr i världen men numera har man ingen svensk distributör.

- Vi har tittat på den svenska marknaden och hört oss för men inte hittat någon som funkar, ert monopolsystem både avskräcker och lockar - får man väl in en fot så...

KB-Vin i Köpenhamn säljer, om än med hiskeligt saltade priser.

Vi sätter oss i provningsrummet och bjuds först på deras druvrena sauvignon blanc:

2007 Langhe Bianco Bricco Rovella som formligen ångar av ek, ungefär som att köra näsan ned i kalaspuffpaketet. Efter en stund kryper frukten upp till ytan i form av mogna krusbär och kiwi, ovanligt fläderbefriad för att vara 100% sauv. blanc.

En len sötma trots friskhet och höga syror som tyvärr dränks i eken.

(13p/20)

2006 Barbera d´Alba Superiore presenterar en lätt malolaktisk ton till att börja med men svingar över till lakrits och söta bär; hallon och jordgubbe. Kraftigt vin med en fin eftersmak och god balans mellan fat och syror.

(15p/20)

2005 Barolo 35a Annata är en jubileumscuvée som hyllar faderns första Parusso Armando-barolo och gjordes då, liksom nu, på druvor från Mariondino, Bussia, Le Coste och Mosconi.

Detta är en läckerbit med violpastill och de gamla tjära rosorna... Elegant och förförande med lagom mycket multna toner. Mycket mineraler och pulvrig tanninstruktur, välbalanserad men tål ett bra tag i källaren trots Annas inledande förmaningar.

(18p/20)

2004 Barolo Bussia bjuder på stor komplexitet direkt i glaset, lätt gödselstack fäktas med koncentrerade hallon och körsbär. En lite feminin elegans med skinn på näsan, lövbrasa och tryckimpregnerad trall växer fram. Stor frukt i perfekt jämvikt med syror och fat, stiliga tanniner som stannar. Köptes och åker i källaren för att plockas fram till marinaderna runt 2050 sådär...

(18,5p/20)

Besök hos Paolo Conterno

OK, nu ska vi se... Det går väldigt mycket uppför här och vägen börjar bli oroväckande smal - hmmm, jo men skyltarna visade Paolo Conterno 1,5 så vi kör på.

- Där står det Conterno igen, säger hustrun.

- Jo men alla heter Conterno här runt Monforte, hävdar jag myndigt.

Vi kör oförtrutet vidare, passerar en gård där en dam först ser glad ut men sedan får en skeptisk min när vi kör förbi - vid det här laget är vägen smalare än en cykelbana men trots detta visar en skylt att lastbilar bör ta till vänster.

Längre fram skymtar en ny gård på nästa kulle;

- Aha, där måste det vara, säger jag.

- Men... hör jag från hustrun och där sitter vi smäckfast i den berömda Ginestra-leran.

En gladlynt hund kommer spatserande och upplyser oss om att vi har kört för långt. Vi försöker backa och köra framåt om vartannat men vi gräver bara ner oss i The Sant´Agata Fossil Marlstone . Till slut måste vi fråga hunden om var il padrone befinner sig och människans bästa vän leder vägen bort till gården vi just körde förbi som visar sig vara Azienda Vitivinicola Paolo Conterno.

Vinmakaren Giorgio Conterno kommer ut och frågar om det är vi som är paret Lucchesi och vi får förklara vår prekära situation, Giorgio skrattar och skakar på huvudet sedan sätter han sig vid ratten och lyckas få loss ekipaget, kör upp till gården och spolar helt sonika av den med sin högtryckstvätt. Mama Caterina Conterno ber oss ta av våra skor så att hon medelst kniv, trasa och rinnande vatten kan rengöra dem. Vi skrattar gott åt spektaklet och Giorgio, mama och systersonen Daniele lär aldrig glömma de korkade besökarna som försökte bestiga Ginestra med en Fiat Grande Punto.

Vi får en rundtur i det minutiöst välskötta vineriet där man är noga med att påpeka att all ek är jättegammal så vinet kan ligga utan att besudlas av några som helst vanilj-, kokos- eller kaffearomer.

Det drar ihop sig till provningsdags och Daniele dukar fram den vingårdsbetecknade barberan:

2008 Barbera d´Alba Ginestra sprudlar av färska jordgubbar, hallonkompott och sötlakrits. En koncentrerad spjutspetsfrukt som man sällan råkar på i en purung barbera, riktigt kikarsikte-fokus.

Syrorna är såklart sylvassa men munfyllnaden är superb, lång och frisk eftersmak, klarar flera år i källaren.

(18p/20)

2006 Bric Ginestra Langhe Nebbiolo är mycket elegant och sober med en ren och transparent frukt. Fina nebbiolotoner av tjära och vissna rosor. Detta är i princip en barolo med ett års kortare lagring, druvorna tas från vinraderna längst ner så motstående berg skymmer kvällssolen lite mer.

Spetsig och lite snipig i munnen, kan nog ligga till sig ett tag.

(16p/20)

2005 Barolo Ginestra fick 3 bicchieri i Gambero Rosso 2010. Stor, för att inte säga enorm doft ur flaskan som öppnats dagen innan. Mogna mosade hallon, körsbär och jordgubbe - vidöppen och helt tillgänglig.

Riktigt bra pulvriga tanniner som sitter kvar länge på tandköttet, oliv och lite asfalt i den långa eftersmaken - troligen den angenämaste 2005:an jag varit i närheten av trots att den är "traditionell".

(19,5p/20)

2003 Barolo Ginestra öppnas bara för att jämföras med 2005:an. Det varma året har ruggat upp munkänslan och frukten känns mer rättfram, ger ett lite enklare intryck efter den superkomplexa ´05:an men är fortfarande en av de bästa barolo vi druckit i år.

(18,5p/20)

Tyvärr finns ingen importör i varken Sverige eller Danmark ännu, i Tyskland har Fischer & Trezza agenturen, men en glödhet rekommendation utfärdas till alla som vill göra ett besök hos en riktig barolista av den högre skolan, gästfriheten är som vanligt betagande när man letar sig ut till de mindre vinmakarna.

Chianti Classico 2007 (Villa Cafaggio)

2007:orna fortsätter sitt segertåg över vinvärlden, det verkar kvitta var man landar i sydeuropa så blev vinerna bra det här året - det skall bli riktigt spännande att prova barbaresco-2007:orna nästa år.

De chianti, från sagda år, som vi hittills smakat har visat sig från sina bästa sidor och har man dessutom legat på träningsläger som den här gynnaren så borde formen vara i topp?

Klar, halvintensiv och bläckigt blåröd i glaset. Man får direkt en rejäl dos rostade fat och en del vegetativ multnad men detta luftas dock undan efter en stund.

När doften börjar sätta sig så samlar frukten så sakteliga ihop sig i form av "the proverbial cherries" ackompanjerade av plums in madeira och i stämsång med blåbär/hallon-kompott. Mintchoklad, skoputs och nyslipad spånplatta.

En elegant och flott struktuerad doft, nästan lite "dyr".

Bra sug i syrorna, trevlig munfyllnad med lagom kli på tandköttet men tämligen kort i rocken.

Rätt fräsig och ganska dött lopp med 2007 Fonterutoli skulle jag våga påstå.

(16p/20)

nr 22817

Marcenasco 2004 (Renato Ratti)

Med risk för att bli tjatig men Philipson Wine´s 12-packsystem inbjuder onekligen till en och annan repris och i just det här fallet gör det inte särskilt ont.

2004:an är nämligen en fantastiskt lyckad årgång för La Morra-barolo, elegans och charm i ljuv harmoni utan att för den skull bjuda ut sig och spela lättåtkomlig.

Framförallt är det frukten som hamnat helt rätt det här året, den står precis på vågens centeraxel med ett ben på varje sida och gungar sig i balans hela tiden. Härliga syrasensationer biter tag i kinderna och ruskar om; skicka in en gaffel gräddig murkelsås och: whooom - back on track!

Marcenasco 2004 är för tillfället husets barolo men detta kan snart ändras, det ryktas nämligen om "a new sheriff in town" alias "the big gruppeköb of 2009" som snart kan ställa skåpet på plats.

Den som lever får se, följ upplösningen i detta rafflande spagettiwesterndrama on a computer near you.

(18 stabila p/20)

Vigna del Gris 2004 (Conterno-Fantino)

Uppe på Bastia i Monforte d´Alba har de två kusinerna sitt state-of-the-art vineri som så här års fylls med druvor från de legendariska kullarna Ginestra och Mosconi. Man startade 1982 och har hela tiden strävat efter att ligga lite i framkant när det gäller teknik och teknologi; man var tidigt ute med programmerbara roterande paddlar och nya barriquer exempelvis. Idag är Conterno-Fantino välkända och renommerade vinmakare som är kända för sin pålitliga och jämna kvalitetsnivå.

De producerar årligen 125.000-140.000 flaskor och säljer 50% av sitt vin i Italien och resten internationellt.

Vigna del Gris betyder "den gråes vingård" och åsyftar en gammal odling på 0,6 ha som kombineras med en nyplanterad (år 2000) utgörande 2,5 ha sandig kalklera i sydost-läge på 350 meters höjd.

2004 skördade man 5-6 oktober, 6-8 dagars fermentering och därpå en ovanligt lång malolaktisk jäsning som pågick en bit in i januari.

Vi häller upp i karaff och får syn på en ljus och skir skapelse, en gladiolus med tegelröda reflexer. Förtjuser direkt med massor av mogna röda bär och rosor.

Efter lite luftning trycker man på alla de rätta baroloknapparna; violer, hallon, tjära, sötlakrits och däcksolution. Ljuvligt årgångstypisk frukt som är massiv i mitten och mjuknar av utåt kanterna. Man skymtar nytänd brasa, spagnola-körsbär, mossa och fönsterfärg.

En absolut ljuvlig balans råder mellan syra och strävhet, den sandiga jordmånen har nog lättat upp och gjort anrättningen lite mer tillgänglig, jag vill minnas Sorì Ginestra 1999 som mer knuten än den här är, åldern till trots.

Maffig eftersmak som biter tag i tandköttet och ger en lätt bedövande känsla likt ett sånt där amerikanskt kaneltuggummi (Big red?) som fanns på 80-talet. Mycket vacker och elegant regisserad smaklöksbehandling.

Det här är essensen av ung god och drickfärdig barolo. Instant gratification; köp och drick, pop´n´pour, tack för kaffet - inga hårresande bekymmer om proveniens och ex-chateau hit eller dit som med 20-30-åringarna. Kort sagt: svinbra barolo för otåliga.

(19p/20)

Origowine importerar.

Dolcetto d´Alba 2006 (Roagna)

Finge man välja endast en producents viner att dricka resten av livet vore Roagna definitivt en av huvudkandidaterna.

"Personligt" och "egensinnigt" är två begrepp som dyker upp när man läser andras beskrivningar av den vinfilosofi som Luca Roagna tyvärr är alldeles för ensam om. Han går stenhårt in för en traditionell vinifiering med så lite yttre påverkan som möjligt; viner som gör sig själva alltså. Hans bägge baroli är absolut två av de trevligaste bekantskaper jag har gjort under det senaste året, stora personligheter med sjukt mycket karaktär.

Luca ser till att göra en dolcetto som inte liknar någon annan, han macererar i öppna träfat under 30 dagar och lagrar 10 månader på ståltank. Druvorna kommer uteslutande från Pajé i Barbaresco.

Lätt slöjig, matt och dovröd med lila instick. Jordgubbe, hallon och balsamico letar sig upp ur glaset och följs av ett ljuvligt sammelsurium av nagellack, jord och svampig sottobosco a´la blandskog. När man tror att den värsta chocken lagt sig sköljs näsan ur med bakad mandelmassa och lasyrbets.

En diskret syrlighet men framför allt rondör och mognad som man sällan råkar på hos ett "vardagsvin". Mjuk och finstämd eftersmak med viss längd.

Detta var vår sista 2006:a men jag litar på att 2007:an är lika bra så jag beställer definitivt en låda imorgon. Dolcetto kan svårligen bli mycket bättre än så här.

(17,5p/20)

Bristly importerar.

Aglianico 2007 (Terredora)

Ännu ett nödköp från det permanenta oktobersläppet. Vilken märklig företeelse det är med vårt monopolsystem; jag läste någon vinbloggare som tyckte att det är ett slags förenande ritual med dessa månatliga procedurer, något att samlas kring och ha gemensamma upplevelser att diskutera och dryfta.

Jag är nog inte helt överens med det synsättet även om jag förstår tanken, jag tycker danskarna har hittat rätt med sitt anarkistiska misch-masch som i och för sig kräver en del påläsning av kunden men å andra sidan innebär ett mycket rikare sortiment.

Men nu är vi i Sverige och då får man köpa Terredoras Aglianico 2007 för SEK89 ett helt år framöver om man vill.

Terredora ägs av famiglia Mastroberardino och odlar alla de kampaniska druvorna: aglianico, greco bianco, falanghina och fiano. 50 av de 100 procenten aglianico till det här vinet odlar man själv och andra hälften köps in.

Ganska mörk och tät rödsvärta. Massor av torra kryddor - muskotnöt, garam masala och kanel. Rostade kastanjer, rökta charkuterier och myrten i en generöst ekad, lättköpt stil som trots allt känns tämligen välmakad.

En ung strävhet som ger munnen en omogen-frukt-känsla, fylligt med schysst längd på eftersmaken, lätt eldighet och anständiga syror. Dock ger den publika ekövervikten ett lite obalanserat intryck

(14p/20)

nr 6228

.

Moscato d´Asti 2007 (Bera)

Porliga och småsöta dessertviner kanske inte är det första man borde tänka på när man blickar ut på höstens första stormoväder? Eller kanske det går att lura sig själv för ett ögonblick och drömma om midsommarjordgubbar och primörer när man sitter med näsan i glaset?

Bera Azienda Agricola pumpar ut 60.000 pavor per år av denna deras enklare Moscato d`Asti och 8.ooo av den vingårdsbetecknade "su Reimond". Man gör även en spumante och en passito av druvorna från sina 12 ha moscato.

Blekgul med skira gröna nyanser. En nyduschad sauvignon blanc-doft med nässlor, fläderblom och hela baletten. Inte lika mycket piggelin och tutti frutti som man har vant sig vid med den här vintypen. Massor av frukt i form av päron och gula äpplen, en ton av torkade äppelringar och honung följer efter.

Förtjusande stickigt med väl avvägd sötma, ovanligt bra bett i de små pigga syrorna. Svårt att para ihop med någon efterrätt men alldeles utmärkt att sitta och sippa på en kulen, stormig söndagseftermiddag.

(15p/20)

nr 74634

Barbaresco 2006 (Livio Pavese)

Man får verkligen leta med ljus och lykta efter något intressant i det permanenta oktobersläppet. I vanlig ordning råsatsas det på enkla bordsviner som potentiellt kan skapa volym och det är väl helt OK, det finns gudskelov andra sätt att handla vin på.

En barbaresco hittade vi i alla fall och det är inte fy skam, producenten är okänd för oss men vi kan inte gå hem tomhänta.

Livio Paveses hemsida är gravt undermålig och berättar egentligen bara om det absurt stora sortiment man har - 25 viner i lika många denominazioni ger ett lätt kluvet intryck.

SB ger i sedvanligt knastertorr och saklig (?) anda sparsmakade detaljer som att 40% av vinet lagrades 4 månader på franska barriquer och resten befann sig i 2 år på gamla 500 l-fat. Från vilka växtplatser man hämtat druvorna kan jag inte hitta.

Det är ett väldigt ljust vin i nästan granatäppleröd dress. Doften är extremt sluten men vinet är ju vådligt ungt så vi ger det en rejäl luftning.

En blyg och tillbakadragen skapelse även efter två timmar i karaff, lätta jordgubbspustar och en rätt så angenäm ton av kirsch lyckas vi locka fram. Blommor och gröna örter, tämligen eleganta läderreferenser tillsammans med ett uns tjära men ack så försiktigt.

På tok för anonymt i nosen - kan bara jämföra med gårdagskvällens Cuvée du Vatican CRV (ja, även jag Brutus...) som bjuder på långt mer minnesvärda upplevelser för halva priset.

Även i munnen blir det hela lite väl enkelt, taniga tanniner och lite trevande syror parat med en snopet kort eftersmak. Man kan förvänta sig lite mer av en barbaresco tycker jag, jämfört med Produttori del Barbarescos 2004 i samma prisklass står sig den här slätt.

Inget återköp för vår del trots att vi har hela året på oss.

(14,5p/20)

Nr 5337

Barolo 2004 (Fratelli Revello)

Klockan börjar bli eftermiddag och solen kan steka på ganska bra när juni blir juli i Piemonte. Vi har precis genomlidit en OMFATTANDE rundtur hos Renato Ratti, ett stenkast uppför backen, när vi blir insläppta av en glad och trevlig kvinna hos Fratelli Revello:

- Please, come on in. I already have some visitors so if you don´t mind we skip the tour and start tasting right away?

Av ren och skär lättnad hasplar jag ur mig till hustrun och våra vänner:

- Puh, det var skönt att vi slapp den där j - la rundturen, vi har sett nog med tunnor för en dag.

Vi sätter igång med provningen och kvinnan talar omväxlande väldigt bra engelska och utmärkt italienska om än med en liten brytning - hmm, österrikiska?

Vi serveras alla fem barolosarna, somliga i tre årgångar: 2003, 2004 och 2005 samt deras lite speciella L´insieme. Allt är utmärkt gott och trevligt, vi samtalar och kommenterar vinerna på italienska och engelska med kvinnan och på svenska med varandra.

Efter en stund kommer vi in på frågeställningen varför SB missat denna kanonrepresentant för modern La Morra-barolo och hon förklarar att det tycks gått troll i hennes försök att övertyga monopolet om sina viners förträfflighet.

- Och det trots att jag själv är från Sverige, säger hon på klockren rikssvenska...

Hon heter Paola och är gift med ena brodern Revello. När hon hörde att vi talade svenska tog hon oss, sin vana trogen, för potentiella SB-representanter och höll sålunda masken för att höra vårt oförblommerade resonemang.

Jag börjar genast fundera på vad som sagts och huruvida tungan har sluntit?

Det där i början om att det var skönt att slippa rundturen påstod hon att hon inte hörde men jag tror henne inte.

Fratelli Revello gör fem olika barolo, förutom instegsditon som vi provar ikväll; Rocche dell´Annunziata, Vigna Giachini, Vigna Conca och Vigna Gattera.

Alla vingårdsbarolona är ljuvligt komplexa och jag minns särskilt Vigna Giachini 2005 som särdeles extraordinär.

Vi häller upp och luftar i c:a två timmar och får syn på en ganska mörk purpurrodnad med faluröda knutar.

Ur våra nyinköpta Open Up-glas studsar en pigg och elegant frukt upp och biter tag i nosen. Prima oljefärg och en olivtendens. Ett stort fång violer, sötmandel och jungfrubröst går i femininum medan parkeringshus, nybilsdoft och solvarma däck klingar maskulint.

Vi blir vänner direkt i munhålan, riktigt elegant och så långt från "cowboy-barolo" man kan komma. Tanniner och syror arbetar sida vid sida för att balansera varandra och samtidigt hålla ett öga på alkoholhettan och sötman - en bild av tomtarnas verkstad flimrar förbi.

En bit gruyère och chistera är ett utmärkt ackompanjemang till detta kontemplativa vin.

Jag är ett stort fan av den här eleganta La Morra-stilen och årgången tillhör en av de bästa. Få har bättre koll på den här baroloelegansen än bröderna Revello, det skulle möjligtvis vara nästgårdsgrannen Altare...

(18,5p/20)

Cremes 2007 (Gaja)

Varför kan inte karlsloken ha en hemsida som normalt folk? Nu får man googla sig igenom vartenda litet dammigt enoteca bara för att få reda på druvsammansättningen i vinet man köpt.

50% dolcetto och 50% pinot nero skall det i alla fall vara, 10 dagars fermentation på ståltank och "några" månader på gamla botti är de andra- och tredjehandsuppgifter som går att skaka fram.

Och jovisst - "cremes" är piemontesisk dialekt för "color cremesi" som efter yttermera googlande visar sig vara den röda nyans som går att finna hos en gladiolus eller Swazilands flagga...

Ett ljust och lättsamt utseende, anemiskt tomatröd (eller troligen "color cremesi"...) med åderblå periferi.

En doft av finstämd mysk och en del fuktig höstglänta varvat med sötvarma jordgubbar och smörkola. Förbluffande bra kräm i doften som snabbt växer till efter lite luftning, ett stråk av herrparfym och plåster oroar till en början men lite ytterligare luft avhjälper detta.

Snart har vi sandelträ, undervegetation och frisk blommighet i form av lavendel och rosor i glaset, en isande pust av mint typ Vicks blå stämmer in. Bärarsenalen sträcker sig från jordgubbar till röda vinbär via reducerad hallonbalsamico.

Inte helt oväntat en mängd burgundiska referenser.

Ren och extraherad jordgubbe dyker upp även i smaken och bärs fram av distinkta syror som sätter sig högt uppe på tandköttet, en diskret stickighet berättar om relativ ungdom.

Den myckna mängden syror kan nästan tas för tanninsträvhet men sådan står egentligen ej att finna. När allt lägger sig till rätta i munnen blir eftersmaken angenäm och förhållandevis lång.

Gaja är förstås en gigant och som sådan är det nästan lite beige att gilla hans viner, lite som Pat Metheny på gitarr, Usain Bolt på 100 m, Picasso i konsten, gillar man operatenorer är säkert inte Pavarotti det hippaste man kan ha i ipoden. Men skit samma - man blir sällan besviken när man smakar Gajas viner, detta är ju trots allt hans lowend bulkvariant; en vardagsdolcetto som kan hittas för EUR20 på varuhusen i södra Piemonte. (visserligen i egna små vitriner av ädelträ men ändå...)

Vinerna är alltid en ynnest att prova och jag har inget emot att vara ohipp.

(17,5p/20)

Langhe Nebbiolo 2007 (La Spinetta)

Det har blivit dags för en gammal favorit som hittills aldrig svikit. En jämn och hög nivå brukar karaktärisera denna fullblodsnebbiolo som hämtar sina druvor från Starderi i Neive.

2007 har hittills varit idel angenäma bekantskaper så vi har gott hopp om att inte bli besvikna.

Ljust rödbrunaktig med ungdomliga purpurtingeringar, klar och knappt medelintensiv.

Försiktigt ger sig de röda bären till känna, växer till och går mot kirsch, ljus och ung örtighet med florala antydningar - rosor och en aning Wunderbaum.

Sötlakrits, smörkola, marsipan, tryffel, gödsel och en frisk fläkt av pepparmynta - detta är bara så bra...

Blott en timmes karaffering och redan full fräs på lösningsmedlet, tjäran och lädertonerna a´la Vollsjö Toffelfabrik.

Ljuvligt ungdomliga syror och sylvassa tanniner som skjuter prick och biter sig fast i tandkött och läppar, likafullt känns allt helt tillgängligt och absolut drickfärdigt.

En lång och tänkvärd eftersmak sätter punkt och ger oss återigen ett skolexempel på supersmaskig ung nebbiolo.

En nästan komplett upplevelse för ynka eurotjugan ger en helt ny dimension åt begreppet prisvärdhet.

(18,5p/20)

Radici Fiano di Avellino 2006 (Mastroberardino)

Vi dricker sällan vita viner från Italien, mest beroende på att dessa oftast är ganska bleka och anonyma - undantagen finner man för det mesta i Friuli, Sydtyrolen och Soave.

Fiano di Avellino är en helt ny bekantskap för oss. Druvan är en strikt kampanisk angelägenhet och en egen DOCG-appellation, således känns Mastroberardino synnerligen väl skickade att stå för presentationen.

Ljust gyllengul med halmgula skiftningar. Doften bjuder på en lätt metallisk klang som växlar över i citrus i form av grape och mandarin. Lite nötighet och sälta blandar sig med en inte alltför buskablyg brödighet.

Vi väcker snart liv i honungen och får lite lakrits och blombukett på köpet.

Klart rökig i munnen med en stabil syrapelare i mitten, frisk och ungt spänstig. Syrorna kliar i gommen och eftersmaken är anständigt lång. Hemsidan nämner inget om någon fatlagring men vinet känns faktiskt lite ekavrundat.

En trevlig skaldjursackompanjatör med charmigt särpräglad profil.

(15p/20)

nr 96132

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2007

Vi fortsätter med ännu en Chianti Classico från varma, goa och snabbmognande (?) 2007.

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2007 är Fèlsinas baschianti och hämtar sin sangiovese från elva olika vingårdar belägna i kommunen Castelnuovo Berardenga nordost om Siena i Chianti Classicos sydostligaste del.

100% sangiovese som vilat i små - medelstora fat i 12 månader.

Vi har att göra med en ganska transparent skapelse i dovt rubinröd dress.

En stor, varmt omfamnande doft av söta körsbär slår sig samman med varmt gummi och sötlakrits och reser sig i givakt ur glaset. Lite diskret vegetativ förmultelse och alla upptänkliga röda bär sluter upp efter en stund.

Överraskande stort och inbjudande doftspektrum.

I munnen dominerar en frisk syrlighet som ger ett djup åt frukten att arbeta i - väldigt snyggt komponerat med stor fräschör. En något lättare stil än t ex Mazzeis Fonterutoli med lite försiktigare fatbehandling och mer elegans i frukten. Ägaren Giuseppe Mazzocolin har hittat helt rätt i denna årgången - detta är en mycket stark kandidat till huschianti-titeln.

I likhet med övriga viner från Fèlsina är detta en svårhittad gynnare på våra breddgrader, kan dock beställas på superiore.de till det facila priset Euro 15.50.

(17p/20)

Ginestrino 2007 & Fonterutoli 2007

Idel ädel adel och kända nunor. 2007 verkar vara ett kalasår även i Italien, lite hagelproblem under blomningen i delar av Piemonte men i övrigt en varm och stabil växtsäsong.

Det vi provade av 2007 i Chianti var synnerligen lovande så vi har förmodligen mycket kul att se fram emot framöver. Vi skickar ut förtrupperna och provar två kändisar.

Langhe Nebbiolo Ginestrino 2007 (Conterno-Fantino)

Spegelblank och vackert rubinröd. Stram frukt, tydliga nypon och spår av muskotnöt. Stor bärighet med framför allt hallon och friska pustar av örter - timjan och oregano. En hel del Earl Grey-referenser.

Inga spår av mineraliteten som var så påtaglig i förra flaskan.

Ung och potent med ganska högt placerade syror, strävhet som fastnar på tandköttet och en genomsympatisk tuggtobakston.

Förhållandevis lång och stabil eftersmak. Ett mycket mer komplett vin än sist.

(15,5p/20)

Fonterutoli Chianti Classico 2007 (Mazzei)

Mörkt djupröd med nästan svarta reflektioner. En trevlig fatanstruken svartvinbärsfläkt möter snudan (skånska för näsan) och bygger på med en smula stall och tämligen kompakta körsbär eller snarare moreller.

Stor, djup doft av skogsbär och lakrits med lite undervegetation i spetsen - allt levererat med hjälp av en superproffsig fathantering.

Härligt juvenila syror som inte på något sätt tar överhanden. Stiltypisk stramhet i ljuv balans med lättare tanniner.

(16p/20)

nr 32229

2007 i Italien ser ut att ha skänkt mycket intressant i vardande, inte utan att förhoppningar bygges.

Vinerna avnjöts till ryggbiff av kalv från Sunnantorp som troligen är den godaste köttbit vi ätit i år. Finns att köpa hos Kött & Viltspecialisten i Malmö.

Giro d´Italia...

Ett veritabelt misch-masch av denominationer, druvor, årgångar och stilar kan tyckas men allt behöver inte alltid ha en slug baktanke - eller? Vi tar ett varv medurs i norra tredjedelen och kollar av lite gammalt och lite nytt.

Kvällens gäster hävdar att de aldrig smakat en chianti som fallit dem på läppen, sålunda låter vi, genom goda erfarenheter och hörsägen, Fèlsinas Rancia 2006 försvara de etruskiska färgerna.

Toscana och 2005 lär ju vara en tragisk kombination så Brancaias Il Blu ska få äran att övertyga oss om att just detta är undantaget.

Parussos Mariondino från 1999 känns angelägen att prova nu när 10-årsdagen närmar sig och efteråt, till osten, kan väl Villa Monteleones Amarone från samma år få lov att ge oss syn för sägen då detta ska vara en riktig dräpare enligt connoiseuren Henrik Ungerth.

Vi har redan varit i Mosel och Wachau och fått i oss lite riesling men dessa känns mer eller mindre obloggbara när man döpt sig till "Italienska viner"...

Fèlsina Rancia Chianti Classico Riserva 2006

Vittnesmålen om Rancia 2006´ans storhet har radat upp sig sedan tisdagens septembersläpp. Inte för inte har man byggt upp en del förväntningar på denna vingårdschianti som med ojämna mellanrum släpps lös på SB.

100% sangiovese som legat 12-18 månader på ek och 6-10 månader på flaska.

En gnistrande klar och vacker brygd med nästan rödbetsröda skiftningar.

Initialt ett gäng ungdomliga doftstråk av råa, gröna grönsaker och örter. Kraftigt extraherad frukt, mängder av körsbär.

Efter en timme i glaset börjar det verkligen hända saker; menthol, RX-lim och spagnola. Inbjudande utan att förfalla till slampighet. Tvivelsutan är vinet vådligt ungt men ack så välutvecklat redan.

Syror och strävhet i absolut jämvikt, flinkt, alert och högintressant under hela kvällen - i min bok signumet för ett riktigt bra vin. Kan säkerligen utvecklas ytterligare men risken är att man aldrig får veta...

(18,5p/20)

nr 94039

Brancaia Il Blu 2005

Det blåa flaggskeppet kommer lastat med 50% sangiovese, 45% merlot och 5% cabernet sauvignon. 20 månader på ek - 2/3 på nya och 1/3 på begagnade barriquer.

Vi smakade 2006´an i Chianti i somras och den var himmelsk, 2005 var ju däremot ett betydligt besvärligare år.

En massiv ekattack vid första sniffen, vanilj, mjölkchoklad och hela paketet. Efterhand lugnar han ner sig en smula och släpper fram sina bär med hallon och körsbär i spetsen.

Torr kryddighet och lätt rökighet samsas med en ganska fräsch mineralitet. Ger på det hela taget ett modernt och stiltypiskt intryck med en bastant körsbärspelare i centrum.

I munnen slås man av en tydlig obalans mellan frukt och ek där de båda inte riktigt gått samman ännu, detta kanske kan avhjälpas med lite lagring men varför chansa? Man ska definitivt satsa på 2006´an om man vill ha en supertoskan som både är god nu och som garanterat håller ett bra tag i källaren.

(15p/20)

nr 98871

Parusso Barolo Mariondino 1999

Mariondino ligger i Castiglione Falletto och vätter mot väst: Söri d´la seira - kvällsläget som det heter på Langhesiska. Marken är Diano d´Alba-sandig vilket innebär skiftande gulgrå och gråbrun med en nästan viskös känsla mellan fingrarna. Här har Marco och systern Tiziana Parusso 1,7 hektar med c:a 25 år gamla plantor.

Man jäser i horisontella tankar med paddlar i 24-32 grader under 6-15 dagar och låter musten hamna i barriquer av fransk ek. Sålunda kan man sortera familjeföretaget under kategorin "modernister".

Vinet är mörkt med klassiskt rubinröd transparens men lutar, med ålderns rätt, lite åt det bruna hållet. Vi bjuds på mörka oliver och söta bär - bigarråer, björnbär och hallon.

En lätt rökighet och rejält med riktigt fin målarfärg vävs samman med rosor och violer. Mognaden känns igen i den lagrade balsamicon och pomeransen, ett helt förtjusande välstrukturerat doftpaket.

När man sörplar i sig första slurken blir man snart förvissad om att detta vin står i full blom just nu - allt är på rätt plats och i perfekta proportioner: varma, välsvarvade tanniner som harmonierar exakt med de mogna, mjuka syrorna. En fantastiskt lång och angenäm eftersmak som etsar sig fast i minnet.

En klockren barolo som är lite svårhittad här uppe. Vem importerar?

(19p/20)

Villa Monteleone Amarone della Valpolicella 1999

Vi har bara varit i kontakt med ett Villa Monteleone-vin tidigare; deras Ripasso Campo San Vito som vi vill minnas var ett kraftpaket av guds nåde. Producenten verkar vara lite av Club Amarone-generalens favorithus och årgången skall varit gynnsam så vi dukar fram parmigiano reggianon och håller i hatten.

Förvånansvärt pigg och uppstudsig med ett inslag av målarpyts som icke är att förakta. Hinkvis med skogsbär och mogna plommon strömmar upp ur glaset, inte minsta spår av dammigt portvin eller översyltighet. Dock dyker stiltypiskt torkad frukt och körsbärskärnor upp efter lite syrekontakt.

Munnen fylls i varenda vrå och det här vinet lämnar inga fångar, mognad och massiv frukt tillsammans med 16 % alkohol gör ett smått överväldigande intryck - osten trivs dock som fisken i vattnet.

Det här är nog en ovanligt intressant amarone men som inbiten syra/tannin-taliban söker man efter den där tredje dimensionen som ger vinet ett djup, det finner jag aldrig i den här vintypen men till en kraftig ost efter en måltid fungerar det ju faktiskt ypperligt med sin avrundade charm.

Inalles en utmärkt representant för en speciell vinstil.

(16p/20)