Vigna del Gris 2004 (Conterno-Fantino)

Uppe på Bastia i Monforte d´Alba har de två kusinerna sitt state-of-the-art vineri som så här års fylls med druvor från de legendariska kullarna Ginestra och Mosconi. Man startade 1982 och har hela tiden strävat efter att ligga lite i framkant när det gäller teknik och teknologi; man var tidigt ute med programmerbara roterande paddlar och nya barriquer exempelvis. Idag är Conterno-Fantino välkända och renommerade vinmakare som är kända för sin pålitliga och jämna kvalitetsnivå.

De producerar årligen 125.000-140.000 flaskor och säljer 50% av sitt vin i Italien och resten internationellt.

Vigna del Gris betyder "den gråes vingård" och åsyftar en gammal odling på 0,6 ha som kombineras med en nyplanterad (år 2000) utgörande 2,5 ha sandig kalklera i sydost-läge på 350 meters höjd.

2004 skördade man 5-6 oktober, 6-8 dagars fermentering och därpå en ovanligt lång malolaktisk jäsning som pågick en bit in i januari.

Vi häller upp i karaff och får syn på en ljus och skir skapelse, en gladiolus med tegelröda reflexer. Förtjuser direkt med massor av mogna röda bär och rosor.

Efter lite luftning trycker man på alla de rätta baroloknapparna; violer, hallon, tjära, sötlakrits och däcksolution. Ljuvligt årgångstypisk frukt som är massiv i mitten och mjuknar av utåt kanterna. Man skymtar nytänd brasa, spagnola-körsbär, mossa och fönsterfärg.

En absolut ljuvlig balans råder mellan syra och strävhet, den sandiga jordmånen har nog lättat upp och gjort anrättningen lite mer tillgänglig, jag vill minnas Sorì Ginestra 1999 som mer knuten än den här är, åldern till trots.

Maffig eftersmak som biter tag i tandköttet och ger en lätt bedövande känsla likt ett sånt där amerikanskt kaneltuggummi (Big red?) som fanns på 80-talet. Mycket vacker och elegant regisserad smaklöksbehandling.

Det här är essensen av ung god och drickfärdig barolo. Instant gratification; köp och drick, pop´n´pour, tack för kaffet - inga hårresande bekymmer om proveniens och ex-chateau hit eller dit som med 20-30-åringarna. Kort sagt: svinbra barolo för otåliga.

(19p/20)

Origowine importerar.

Dolcetto d´Alba 2006 (Roagna)

Finge man välja endast en producents viner att dricka resten av livet vore Roagna definitivt en av huvudkandidaterna.

"Personligt" och "egensinnigt" är två begrepp som dyker upp när man läser andras beskrivningar av den vinfilosofi som Luca Roagna tyvärr är alldeles för ensam om. Han går stenhårt in för en traditionell vinifiering med så lite yttre påverkan som möjligt; viner som gör sig själva alltså. Hans bägge baroli är absolut två av de trevligaste bekantskaper jag har gjort under det senaste året, stora personligheter med sjukt mycket karaktär.

Luca ser till att göra en dolcetto som inte liknar någon annan, han macererar i öppna träfat under 30 dagar och lagrar 10 månader på ståltank. Druvorna kommer uteslutande från Pajé i Barbaresco.

Lätt slöjig, matt och dovröd med lila instick. Jordgubbe, hallon och balsamico letar sig upp ur glaset och följs av ett ljuvligt sammelsurium av nagellack, jord och svampig sottobosco a´la blandskog. När man tror att den värsta chocken lagt sig sköljs näsan ur med bakad mandelmassa och lasyrbets.

En diskret syrlighet men framför allt rondör och mognad som man sällan råkar på hos ett "vardagsvin". Mjuk och finstämd eftersmak med viss längd.

Detta var vår sista 2006:a men jag litar på att 2007:an är lika bra så jag beställer definitivt en låda imorgon. Dolcetto kan svårligen bli mycket bättre än så här.

(17,5p/20)

Bristly importerar.

Aglianico 2007 (Terredora)

Ännu ett nödköp från det permanenta oktobersläppet. Vilken märklig företeelse det är med vårt monopolsystem; jag läste någon vinbloggare som tyckte att det är ett slags förenande ritual med dessa månatliga procedurer, något att samlas kring och ha gemensamma upplevelser att diskutera och dryfta.

Jag är nog inte helt överens med det synsättet även om jag förstår tanken, jag tycker danskarna har hittat rätt med sitt anarkistiska misch-masch som i och för sig kräver en del påläsning av kunden men å andra sidan innebär ett mycket rikare sortiment.

Men nu är vi i Sverige och då får man köpa Terredoras Aglianico 2007 för SEK89 ett helt år framöver om man vill.

Terredora ägs av famiglia Mastroberardino och odlar alla de kampaniska druvorna: aglianico, greco bianco, falanghina och fiano. 50 av de 100 procenten aglianico till det här vinet odlar man själv och andra hälften köps in.

Ganska mörk och tät rödsvärta. Massor av torra kryddor - muskotnöt, garam masala och kanel. Rostade kastanjer, rökta charkuterier och myrten i en generöst ekad, lättköpt stil som trots allt känns tämligen välmakad.

En ung strävhet som ger munnen en omogen-frukt-känsla, fylligt med schysst längd på eftersmaken, lätt eldighet och anständiga syror. Dock ger den publika ekövervikten ett lite obalanserat intryck

(14p/20)

nr 6228

.

Moscato d´Asti 2007 (Bera)

Porliga och småsöta dessertviner kanske inte är det första man borde tänka på när man blickar ut på höstens första stormoväder? Eller kanske det går att lura sig själv för ett ögonblick och drömma om midsommarjordgubbar och primörer när man sitter med näsan i glaset?

Bera Azienda Agricola pumpar ut 60.000 pavor per år av denna deras enklare Moscato d`Asti och 8.ooo av den vingårdsbetecknade "su Reimond". Man gör även en spumante och en passito av druvorna från sina 12 ha moscato.

Blekgul med skira gröna nyanser. En nyduschad sauvignon blanc-doft med nässlor, fläderblom och hela baletten. Inte lika mycket piggelin och tutti frutti som man har vant sig vid med den här vintypen. Massor av frukt i form av päron och gula äpplen, en ton av torkade äppelringar och honung följer efter.

Förtjusande stickigt med väl avvägd sötma, ovanligt bra bett i de små pigga syrorna. Svårt att para ihop med någon efterrätt men alldeles utmärkt att sitta och sippa på en kulen, stormig söndagseftermiddag.

(15p/20)

nr 74634

Barbaresco 2006 (Livio Pavese)

Man får verkligen leta med ljus och lykta efter något intressant i det permanenta oktobersläppet. I vanlig ordning råsatsas det på enkla bordsviner som potentiellt kan skapa volym och det är väl helt OK, det finns gudskelov andra sätt att handla vin på.

En barbaresco hittade vi i alla fall och det är inte fy skam, producenten är okänd för oss men vi kan inte gå hem tomhänta.

Livio Paveses hemsida är gravt undermålig och berättar egentligen bara om det absurt stora sortiment man har - 25 viner i lika många denominazioni ger ett lätt kluvet intryck.

SB ger i sedvanligt knastertorr och saklig (?) anda sparsmakade detaljer som att 40% av vinet lagrades 4 månader på franska barriquer och resten befann sig i 2 år på gamla 500 l-fat. Från vilka växtplatser man hämtat druvorna kan jag inte hitta.

Det är ett väldigt ljust vin i nästan granatäppleröd dress. Doften är extremt sluten men vinet är ju vådligt ungt så vi ger det en rejäl luftning.

En blyg och tillbakadragen skapelse även efter två timmar i karaff, lätta jordgubbspustar och en rätt så angenäm ton av kirsch lyckas vi locka fram. Blommor och gröna örter, tämligen eleganta läderreferenser tillsammans med ett uns tjära men ack så försiktigt.

På tok för anonymt i nosen - kan bara jämföra med gårdagskvällens Cuvée du Vatican CRV (ja, även jag Brutus...) som bjuder på långt mer minnesvärda upplevelser för halva priset.

Även i munnen blir det hela lite väl enkelt, taniga tanniner och lite trevande syror parat med en snopet kort eftersmak. Man kan förvänta sig lite mer av en barbaresco tycker jag, jämfört med Produttori del Barbarescos 2004 i samma prisklass står sig den här slätt.

Inget återköp för vår del trots att vi har hela året på oss.

(14,5p/20)

Nr 5337

Barolo 2004 (Fratelli Revello)

Klockan börjar bli eftermiddag och solen kan steka på ganska bra när juni blir juli i Piemonte. Vi har precis genomlidit en OMFATTANDE rundtur hos Renato Ratti, ett stenkast uppför backen, när vi blir insläppta av en glad och trevlig kvinna hos Fratelli Revello:

- Please, come on in. I already have some visitors so if you don´t mind we skip the tour and start tasting right away?

Av ren och skär lättnad hasplar jag ur mig till hustrun och våra vänner:

- Puh, det var skönt att vi slapp den där j - la rundturen, vi har sett nog med tunnor för en dag.

Vi sätter igång med provningen och kvinnan talar omväxlande väldigt bra engelska och utmärkt italienska om än med en liten brytning - hmm, österrikiska?

Vi serveras alla fem barolosarna, somliga i tre årgångar: 2003, 2004 och 2005 samt deras lite speciella L´insieme. Allt är utmärkt gott och trevligt, vi samtalar och kommenterar vinerna på italienska och engelska med kvinnan och på svenska med varandra.

Efter en stund kommer vi in på frågeställningen varför SB missat denna kanonrepresentant för modern La Morra-barolo och hon förklarar att det tycks gått troll i hennes försök att övertyga monopolet om sina viners förträfflighet.

- Och det trots att jag själv är från Sverige, säger hon på klockren rikssvenska...

Hon heter Paola och är gift med ena brodern Revello. När hon hörde att vi talade svenska tog hon oss, sin vana trogen, för potentiella SB-representanter och höll sålunda masken för att höra vårt oförblommerade resonemang.

Jag börjar genast fundera på vad som sagts och huruvida tungan har sluntit?

Det där i början om att det var skönt att slippa rundturen påstod hon att hon inte hörde men jag tror henne inte.

Fratelli Revello gör fem olika barolo, förutom instegsditon som vi provar ikväll; Rocche dell´Annunziata, Vigna Giachini, Vigna Conca och Vigna Gattera.

Alla vingårdsbarolona är ljuvligt komplexa och jag minns särskilt Vigna Giachini 2005 som särdeles extraordinär.

Vi häller upp och luftar i c:a två timmar och får syn på en ganska mörk purpurrodnad med faluröda knutar.

Ur våra nyinköpta Open Up-glas studsar en pigg och elegant frukt upp och biter tag i nosen. Prima oljefärg och en olivtendens. Ett stort fång violer, sötmandel och jungfrubröst går i femininum medan parkeringshus, nybilsdoft och solvarma däck klingar maskulint.

Vi blir vänner direkt i munhålan, riktigt elegant och så långt från "cowboy-barolo" man kan komma. Tanniner och syror arbetar sida vid sida för att balansera varandra och samtidigt hålla ett öga på alkoholhettan och sötman - en bild av tomtarnas verkstad flimrar förbi.

En bit gruyère och chistera är ett utmärkt ackompanjemang till detta kontemplativa vin.

Jag är ett stort fan av den här eleganta La Morra-stilen och årgången tillhör en av de bästa. Få har bättre koll på den här baroloelegansen än bröderna Revello, det skulle möjligtvis vara nästgårdsgrannen Altare...

(18,5p/20)

Cremes 2007 (Gaja)

Varför kan inte karlsloken ha en hemsida som normalt folk? Nu får man googla sig igenom vartenda litet dammigt enoteca bara för att få reda på druvsammansättningen i vinet man köpt.

50% dolcetto och 50% pinot nero skall det i alla fall vara, 10 dagars fermentation på ståltank och "några" månader på gamla botti är de andra- och tredjehandsuppgifter som går att skaka fram.

Och jovisst - "cremes" är piemontesisk dialekt för "color cremesi" som efter yttermera googlande visar sig vara den röda nyans som går att finna hos en gladiolus eller Swazilands flagga...

Ett ljust och lättsamt utseende, anemiskt tomatröd (eller troligen "color cremesi"...) med åderblå periferi.

En doft av finstämd mysk och en del fuktig höstglänta varvat med sötvarma jordgubbar och smörkola. Förbluffande bra kräm i doften som snabbt växer till efter lite luftning, ett stråk av herrparfym och plåster oroar till en början men lite ytterligare luft avhjälper detta.

Snart har vi sandelträ, undervegetation och frisk blommighet i form av lavendel och rosor i glaset, en isande pust av mint typ Vicks blå stämmer in. Bärarsenalen sträcker sig från jordgubbar till röda vinbär via reducerad hallonbalsamico.

Inte helt oväntat en mängd burgundiska referenser.

Ren och extraherad jordgubbe dyker upp även i smaken och bärs fram av distinkta syror som sätter sig högt uppe på tandköttet, en diskret stickighet berättar om relativ ungdom.

Den myckna mängden syror kan nästan tas för tanninsträvhet men sådan står egentligen ej att finna. När allt lägger sig till rätta i munnen blir eftersmaken angenäm och förhållandevis lång.

Gaja är förstås en gigant och som sådan är det nästan lite beige att gilla hans viner, lite som Pat Metheny på gitarr, Usain Bolt på 100 m, Picasso i konsten, gillar man operatenorer är säkert inte Pavarotti det hippaste man kan ha i ipoden. Men skit samma - man blir sällan besviken när man smakar Gajas viner, detta är ju trots allt hans lowend bulkvariant; en vardagsdolcetto som kan hittas för EUR20 på varuhusen i södra Piemonte. (visserligen i egna små vitriner av ädelträ men ändå...)

Vinerna är alltid en ynnest att prova och jag har inget emot att vara ohipp.

(17,5p/20)

Langhe Nebbiolo 2007 (La Spinetta)

Det har blivit dags för en gammal favorit som hittills aldrig svikit. En jämn och hög nivå brukar karaktärisera denna fullblodsnebbiolo som hämtar sina druvor från Starderi i Neive.

2007 har hittills varit idel angenäma bekantskaper så vi har gott hopp om att inte bli besvikna.

Ljust rödbrunaktig med ungdomliga purpurtingeringar, klar och knappt medelintensiv.

Försiktigt ger sig de röda bären till känna, växer till och går mot kirsch, ljus och ung örtighet med florala antydningar - rosor och en aning Wunderbaum.

Sötlakrits, smörkola, marsipan, tryffel, gödsel och en frisk fläkt av pepparmynta - detta är bara så bra...

Blott en timmes karaffering och redan full fräs på lösningsmedlet, tjäran och lädertonerna a´la Vollsjö Toffelfabrik.

Ljuvligt ungdomliga syror och sylvassa tanniner som skjuter prick och biter sig fast i tandkött och läppar, likafullt känns allt helt tillgängligt och absolut drickfärdigt.

En lång och tänkvärd eftersmak sätter punkt och ger oss återigen ett skolexempel på supersmaskig ung nebbiolo.

En nästan komplett upplevelse för ynka eurotjugan ger en helt ny dimension åt begreppet prisvärdhet.

(18,5p/20)

Radici Fiano di Avellino 2006 (Mastroberardino)

Vi dricker sällan vita viner från Italien, mest beroende på att dessa oftast är ganska bleka och anonyma - undantagen finner man för det mesta i Friuli, Sydtyrolen och Soave.

Fiano di Avellino är en helt ny bekantskap för oss. Druvan är en strikt kampanisk angelägenhet och en egen DOCG-appellation, således känns Mastroberardino synnerligen väl skickade att stå för presentationen.

Ljust gyllengul med halmgula skiftningar. Doften bjuder på en lätt metallisk klang som växlar över i citrus i form av grape och mandarin. Lite nötighet och sälta blandar sig med en inte alltför buskablyg brödighet.

Vi väcker snart liv i honungen och får lite lakrits och blombukett på köpet.

Klart rökig i munnen med en stabil syrapelare i mitten, frisk och ungt spänstig. Syrorna kliar i gommen och eftersmaken är anständigt lång. Hemsidan nämner inget om någon fatlagring men vinet känns faktiskt lite ekavrundat.

En trevlig skaldjursackompanjatör med charmigt särpräglad profil.

(15p/20)

nr 96132

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2007

Vi fortsätter med ännu en Chianti Classico från varma, goa och snabbmognande (?) 2007.

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2007 är Fèlsinas baschianti och hämtar sin sangiovese från elva olika vingårdar belägna i kommunen Castelnuovo Berardenga nordost om Siena i Chianti Classicos sydostligaste del.

100% sangiovese som vilat i små - medelstora fat i 12 månader.

Vi har att göra med en ganska transparent skapelse i dovt rubinröd dress.

En stor, varmt omfamnande doft av söta körsbär slår sig samman med varmt gummi och sötlakrits och reser sig i givakt ur glaset. Lite diskret vegetativ förmultelse och alla upptänkliga röda bär sluter upp efter en stund.

Överraskande stort och inbjudande doftspektrum.

I munnen dominerar en frisk syrlighet som ger ett djup åt frukten att arbeta i - väldigt snyggt komponerat med stor fräschör. En något lättare stil än t ex Mazzeis Fonterutoli med lite försiktigare fatbehandling och mer elegans i frukten. Ägaren Giuseppe Mazzocolin har hittat helt rätt i denna årgången - detta är en mycket stark kandidat till huschianti-titeln.

I likhet med övriga viner från Fèlsina är detta en svårhittad gynnare på våra breddgrader, kan dock beställas på superiore.de till det facila priset Euro 15.50.

(17p/20)

Ginestrino 2007 & Fonterutoli 2007

Idel ädel adel och kända nunor. 2007 verkar vara ett kalasår även i Italien, lite hagelproblem under blomningen i delar av Piemonte men i övrigt en varm och stabil växtsäsong.

Det vi provade av 2007 i Chianti var synnerligen lovande så vi har förmodligen mycket kul att se fram emot framöver. Vi skickar ut förtrupperna och provar två kändisar.

Langhe Nebbiolo Ginestrino 2007 (Conterno-Fantino)

Spegelblank och vackert rubinröd. Stram frukt, tydliga nypon och spår av muskotnöt. Stor bärighet med framför allt hallon och friska pustar av örter - timjan och oregano. En hel del Earl Grey-referenser.

Inga spår av mineraliteten som var så påtaglig i förra flaskan.

Ung och potent med ganska högt placerade syror, strävhet som fastnar på tandköttet och en genomsympatisk tuggtobakston.

Förhållandevis lång och stabil eftersmak. Ett mycket mer komplett vin än sist.

(15,5p/20)

Fonterutoli Chianti Classico 2007 (Mazzei)

Mörkt djupröd med nästan svarta reflektioner. En trevlig fatanstruken svartvinbärsfläkt möter snudan (skånska för näsan) och bygger på med en smula stall och tämligen kompakta körsbär eller snarare moreller.

Stor, djup doft av skogsbär och lakrits med lite undervegetation i spetsen - allt levererat med hjälp av en superproffsig fathantering.

Härligt juvenila syror som inte på något sätt tar överhanden. Stiltypisk stramhet i ljuv balans med lättare tanniner.

(16p/20)

nr 32229

2007 i Italien ser ut att ha skänkt mycket intressant i vardande, inte utan att förhoppningar bygges.

Vinerna avnjöts till ryggbiff av kalv från Sunnantorp som troligen är den godaste köttbit vi ätit i år. Finns att köpa hos Kött & Viltspecialisten i Malmö.

Giro d´Italia...

Ett veritabelt misch-masch av denominationer, druvor, årgångar och stilar kan tyckas men allt behöver inte alltid ha en slug baktanke - eller? Vi tar ett varv medurs i norra tredjedelen och kollar av lite gammalt och lite nytt.

Kvällens gäster hävdar att de aldrig smakat en chianti som fallit dem på läppen, sålunda låter vi, genom goda erfarenheter och hörsägen, Fèlsinas Rancia 2006 försvara de etruskiska färgerna.

Toscana och 2005 lär ju vara en tragisk kombination så Brancaias Il Blu ska få äran att övertyga oss om att just detta är undantaget.

Parussos Mariondino från 1999 känns angelägen att prova nu när 10-årsdagen närmar sig och efteråt, till osten, kan väl Villa Monteleones Amarone från samma år få lov att ge oss syn för sägen då detta ska vara en riktig dräpare enligt connoiseuren Henrik Ungerth.

Vi har redan varit i Mosel och Wachau och fått i oss lite riesling men dessa känns mer eller mindre obloggbara när man döpt sig till "Italienska viner"...

Fèlsina Rancia Chianti Classico Riserva 2006

Vittnesmålen om Rancia 2006´ans storhet har radat upp sig sedan tisdagens septembersläpp. Inte för inte har man byggt upp en del förväntningar på denna vingårdschianti som med ojämna mellanrum släpps lös på SB.

100% sangiovese som legat 12-18 månader på ek och 6-10 månader på flaska.

En gnistrande klar och vacker brygd med nästan rödbetsröda skiftningar.

Initialt ett gäng ungdomliga doftstråk av råa, gröna grönsaker och örter. Kraftigt extraherad frukt, mängder av körsbär.

Efter en timme i glaset börjar det verkligen hända saker; menthol, RX-lim och spagnola. Inbjudande utan att förfalla till slampighet. Tvivelsutan är vinet vådligt ungt men ack så välutvecklat redan.

Syror och strävhet i absolut jämvikt, flinkt, alert och högintressant under hela kvällen - i min bok signumet för ett riktigt bra vin. Kan säkerligen utvecklas ytterligare men risken är att man aldrig får veta...

(18,5p/20)

nr 94039

Brancaia Il Blu 2005

Det blåa flaggskeppet kommer lastat med 50% sangiovese, 45% merlot och 5% cabernet sauvignon. 20 månader på ek - 2/3 på nya och 1/3 på begagnade barriquer.

Vi smakade 2006´an i Chianti i somras och den var himmelsk, 2005 var ju däremot ett betydligt besvärligare år.

En massiv ekattack vid första sniffen, vanilj, mjölkchoklad och hela paketet. Efterhand lugnar han ner sig en smula och släpper fram sina bär med hallon och körsbär i spetsen.

Torr kryddighet och lätt rökighet samsas med en ganska fräsch mineralitet. Ger på det hela taget ett modernt och stiltypiskt intryck med en bastant körsbärspelare i centrum.

I munnen slås man av en tydlig obalans mellan frukt och ek där de båda inte riktigt gått samman ännu, detta kanske kan avhjälpas med lite lagring men varför chansa? Man ska definitivt satsa på 2006´an om man vill ha en supertoskan som både är god nu och som garanterat håller ett bra tag i källaren.

(15p/20)

nr 98871

Parusso Barolo Mariondino 1999

Mariondino ligger i Castiglione Falletto och vätter mot väst: Söri d´la seira - kvällsläget som det heter på Langhesiska. Marken är Diano d´Alba-sandig vilket innebär skiftande gulgrå och gråbrun med en nästan viskös känsla mellan fingrarna. Här har Marco och systern Tiziana Parusso 1,7 hektar med c:a 25 år gamla plantor.

Man jäser i horisontella tankar med paddlar i 24-32 grader under 6-15 dagar och låter musten hamna i barriquer av fransk ek. Sålunda kan man sortera familjeföretaget under kategorin "modernister".

Vinet är mörkt med klassiskt rubinröd transparens men lutar, med ålderns rätt, lite åt det bruna hållet. Vi bjuds på mörka oliver och söta bär - bigarråer, björnbär och hallon.

En lätt rökighet och rejält med riktigt fin målarfärg vävs samman med rosor och violer. Mognaden känns igen i den lagrade balsamicon och pomeransen, ett helt förtjusande välstrukturerat doftpaket.

När man sörplar i sig första slurken blir man snart förvissad om att detta vin står i full blom just nu - allt är på rätt plats och i perfekta proportioner: varma, välsvarvade tanniner som harmonierar exakt med de mogna, mjuka syrorna. En fantastiskt lång och angenäm eftersmak som etsar sig fast i minnet.

En klockren barolo som är lite svårhittad här uppe. Vem importerar?

(19p/20)

Villa Monteleone Amarone della Valpolicella 1999

Vi har bara varit i kontakt med ett Villa Monteleone-vin tidigare; deras Ripasso Campo San Vito som vi vill minnas var ett kraftpaket av guds nåde. Producenten verkar vara lite av Club Amarone-generalens favorithus och årgången skall varit gynnsam så vi dukar fram parmigiano reggianon och håller i hatten.

Förvånansvärt pigg och uppstudsig med ett inslag av målarpyts som icke är att förakta. Hinkvis med skogsbär och mogna plommon strömmar upp ur glaset, inte minsta spår av dammigt portvin eller översyltighet. Dock dyker stiltypiskt torkad frukt och körsbärskärnor upp efter lite syrekontakt.

Munnen fylls i varenda vrå och det här vinet lämnar inga fångar, mognad och massiv frukt tillsammans med 16 % alkohol gör ett smått överväldigande intryck - osten trivs dock som fisken i vattnet.

Det här är nog en ovanligt intressant amarone men som inbiten syra/tannin-taliban söker man efter den där tredje dimensionen som ger vinet ett djup, det finner jag aldrig i den här vintypen men till en kraftig ost efter en måltid fungerar det ju faktiskt ypperligt med sin avrundade charm.

Inalles en utmärkt representant för en speciell vinstil.

(16p/20)

Langhe 2006 (Aldo Conterno)

Aldo Conterno är väl inte okänd för någon som gärna sörplar piemontesiskt.

Hans Langhe inköptes av oss i villfarelsen att huvudingrediensen skulle utgöras av nebbiolo, en snabb koll på hemsidan ger dock vid handen att vi har att göra med 80% freisa, 10% cab.sauvignon och 10% merlot.

Il Favot är ju hans Langhe nebbiolo. Duh...

Medelfyllig intensitet, mörkröd med djupvioletta stråk.

En rökt ton av charkuterier och lite maltighet i början, sedan växer de mörka bären till med björnbär och blåbär i centrum. Ett uns tjära, en rejäl skvätt oljefärg och banne mig om det inte visslar förbi en violskymt också - tur att vi med nitisk ackuratess kollade upp druvinnehållet...

Klart nebbiololik även i munnen med höga friska syror och matglad kärvhet långt bak i gommen, fint balanserad med lite lätta tanniner och viss eldighet. Eftersmaken är anständigt lång och lämnar kvar en fruktig tobakston i munnen.

Ett mycket piggt och trivsamt vin som SuperBest i Kpnhm hade tilbud på i somras (100 DKK ~150 SEK).

(16p/20)

Info

Ruché di Castagnole Monferrato 2006 (Pierfrancesco Gatto)

Livet är hårt om man är ruché-entusiast, bor man i nordöstra Piemonte kan det möjligen beskrivas som uthärdligt då det i alla fall finns ett 10-15-tal olika producenter att variera sig med. Bor man i Skåne är det värre, BS kan stå till tjänst med; ska vi se... jo, en!

Pierfrancesco Gatto´s ruché är en av de vanligare även i Monferrato och Wester Wine & Food importerar även detta till Sverige.

Medelfylligt, klart till halvklart med en mörk rubinröd ton som vill dra sig mot lila.

Florala och medicinala primärdofter. Lite sötlakrits och en omisskännlig piemontesisk violpust, harmonisk mineralitet som ger en aura av renhet.

Ett uns tjära och gott om mogna björnbär och hallon allt eftersom temperaturen stiger.

Trevlig syrlighet och minimal strävhet som bjuder ett mycket friskt intryck och matchar en lägre serveringstemperatur (14-15 grader). Ett vardagsvin med kort eftersmak.

Det blommiga doftspektrumet adderar en komplexitet som man inte alltid hittar i enklare viner (jfr t ex dolcetto).

(13,5p/20)

nr 81454

Barolo Capalot 2004 (Crissante Alessandria)

Allt syd-piemontesiskt vin vi har provat från nådens år 2004 har fallit oss på läppen. Framför allt baroli från La Morra som ju med sin något lättare stil kanske gynnats av det årets försiktiga gallring. Odlarna gick och höll fingrarna i kors hela sommaren efter de extrema ´02 och ´03.

Sin ungdom till trots skall en Barolo Capalot från Crissante Alessandria läggas på offertribunen när vi nu börjar närma oss skördebloten.

Så vidare värst mycket information om producenten hittas inte men importören Wester Wine & Food tillhandahåller lite basfakta. Tydligen får Capalot i alla fall ligga 30 månader på omväxlande franska 700 l fat och barriquer.

Tät, ung och klar rubinrodnad med blodgrapiga stråk längst ut i periferin.

Massor av gummi och varm asfalt, ringside på Ring Knutstorps dragracing typ. En och annan svamp och ett uns balsamvinäger ger sig till känna. Mycket mörka bigarråer och läder tränger sig före i en stickig kostym.

Ett kompakt fruktcentrum med våldsamt ungdomlig brodyr i form av oregano, timjan och annan färsk örtighet.

I munnen blir man nästan mållös - här var det "syraattack" av tredje graden och tanniner som man tidigare bara sett på vykort. Vi snackar "cowboy-barolo" alias "inget för veklingar-barolo". Naturligtvis alldeles för ungt men ack så övertydligt smaskigt. Nästan så att man med masochistisk förtjusning sörplar i sig varenda droppe.

Till en hängmörad ryggbiff på grillen och ugnstorterad melanzane är det såklart jättegott OM (och troligen bara OM) man är nebbiolo-fakir och älskar en rejäl tanninspäkning.

Priset (263 SEK) får anses väldigt angenämt i förhållande till upplevelsen.

2004´an skall fortfarande finnas tillgänglig i BS.

(18p/20)

nr 88322

Vigna la Costa Dolcetto d´Alba 2008 (Benevelli)

Another day another Dolcetto... Piero Benevelli är en skylt vi passerat i Monforte d´Alba men vi har aldrig provat något vin av honom tidigare. Vigna la Costa heter hans Dolcetto som nådde våra breddgrader i våras.

Ljus rubin med lila stråk i blank kostym.

En gräsig och örtig typ med lingon och slånbär i centrum. Enkel, mineralisk doft som ger ett torrt och nästan kalkigt intryck.

Smaken är väldigt syradriven men funkar, som sig bör, till en enkel vardagspasta. Föredömligt frisk när det serveras riktigt svalt, stiltypiskt kort i rocken.

En OK Dolcetto men exempelvis Ratti´s Colombè är ett bättre köp.

(12p/20)

nr 97987

Produttori del Barbaresco 2001

Alla kan historien om Cavazza som grundade P d B 1894 och hans införande av kvalitetstänkande i regionen varpå kooperativet rönte erkännande i såväl Italien som övriga Europa.

Under världskrigen låg produktionen nere men återupptogs mot slutet av 50-talet och när Barbaresco först blev DOC- (1966) och sedermera DOCG-klassat (1984) blev kooperativet en av de mest betydande producenterna i området.

Parker har talat sig varm om vinerna härifrån sedan tidiga 90-talet, något som får betraktas som en kuriositet då han sällan brukar nedlåta sig till att bedöma italienare och ännu värre: ett kooperativ.

Idag är man 56 medlemmar med 100 ha odlad Nebbiolo som blir c:a 420.000 flaskor/år.

De år som man producerar riservor blir 40% riserva, 40% basbarba och 20% Langhe Nebbiolo.

Riservorna är 9 st till antalet och druvorna hämtas från Barbarescos mest prestigefyllda cru´er: Pora, Moccagatta, Montefico, Ovello, Rio Sordo, Rabajá, Asili, Pajé och Montestefano.

Man använder stora botti i 36 månader och sedan ytterligare 18 månader på flaska.

Vi ska prova hela P d B´s Barbaresco-sortiment från det utmärkta året 2001.

Barbaresco 2001 (P d B)

Bruntonad och transparent med rubin i basen.

En del hallon och klar jordgubbsbärighet, nypon och lite målarpyts bygger på.

Fin balans med pigg syrlighet och måttliga tanniner. Klart mognare än senast druckna 04´an som jag ändå tycker var snäppet intressantare tack vare sin eminenta frukt.

(15p/20)

Barbaresco Riserva Pora 2001 (P d B)

En mörkare brun nyans som påminner om svagt kaffe, mycket fällning.

Oxiderad portvinston som gör att vinet känns förbi, flaskdefekt - alltför tidig maderisering?

Småpigg syra men väldigt klen frukt.

(Defekt)

Barbaresco Riserva Moccagatta 2001 (P d B)

En ljus, transparent brunton mot en rubinröd bas (samtliga riservor var okulärt tämligen identiska varför vidare noter om utseendet känns onödiga).

Bra körsbär med ett uns bitterhet, alert oljefärg och öppen fruktighet i doften.

Fräsiga tanniner och spetsig syra i god balans. Medelbra längd.

(16p/20)

Barbaresco Riserva Montefico 2001 (P d B)

Lätt återhållen till en början, sälta som rör sig mot salmiak och slutligen sötlakrits i nosen.

Efterhand växer tydligt mörka bär till sig; bigarråer och björnbär. Synnerligen angenäm.

Klart vitalast i munnen hittills, distinkta syror och rejält tunga tanniner. Lång och behaglig eftersmak.

(17p/20)

Barbaresco Riserva Ovello 2001 (P d B)

Här hittar vi något långt ner i glaset, mycket snurr så ska han nog vakna.

Se där; inlagda körsbär typ amarena och en elegant chokladton. En smula lösningsmedel och parkeringshus kompletterar.

I munnen är det vasst som en mattkniv, en frisk långsam syra som biter tag i gommen under hela den långa eftersmaken.

(17p/20)

Barbaresco Riserva Rio Sordo 2001 (P d B)

Oj, massor av mogen mörk frukt som accentueras av marsipanbröd och julkryddor. Lite handkräm och alkydolja.

Pigg som en mört i munnen med vitala syror och perfekt tillslipade tanniner, mycket bra längd.

Detta är det vin som trivs och utvecklas bäst i glaset, efter ett par timmar är det på topp.

(18,5p/20)

Barbaresco Riserva Rabajá 2001 (P d B)

Här vankas det jordgubbe, viol, tjära, asfalt och målarpyts - kunde mycket väl varit en näst intill perfekt Barolo.

Stor men ändå spänstig med mycket frukt och livliga syror i munnen, flotta tanniner i finfin balans. Lång som en midsommarnatt.

En kandidat till favorit.

(19p/20)

Barbaresco Riserva Asili 2001 (P d B)

En stor, massiv doft av mogna mörka bär och däcksolution möter en i dörren, därefter presenteras lite lakrits, oljefärg och en frisk mentholpust.

Fläskiga tanniner som häftar upp överläppen på tandköttet men den lååånga eftersmaken är helt ljuvlig. En gigantisk Barbaresco som också excellerar efter ett par timmar i glaset.

(19p/20)

Barbaresco Riserva Pajé 2001 (P d B)

Klister, kåda, knäckig äppelpaj och skumbanan. Gott om frisk frukt och en ungdomlig örtighet.

Slank och definierad i munnen, väl avvägda syror och lång eftersmak. Förmodligen en av de mest stiltypiska i samlingen, dock trillar det ihop efter ett par timmar i glaset och blir bläckigt.

(17p/20)

Barbaresco Riserva Montestefano 2001 (P d B)

En alfahanne, stor och muskulös med kirsch, marsipan och ett uns salmiak. Fruktighet som balanserar mot sylt och jordgubbskräm.

Mycket av allt i munnen, kraftiga tanniner och ett slut som känns neverending.

(17,5p/20)

Corale 2006 (Paolo Scavino) jämte Nuj Suj 2005 (Icardi)

Är väldigt nyfiken på Scavinos "Corale" som sitt osubtila namn till trots skall vara: "... ett enkelt vin som skall kunna uppskattas av de som är vana vid den så kallade internationella stilen - utan att vara en kompromiss..." 60% Nebbiolo 30% Barbera och 10% Cabernet sauvignon låter som en raffig mix.

Som rotebroder får gamle trögsålde "Nuj Suj" fungera, mest av den anledningen att vi ibland blir galet Barbera-sugna och att detta skall vara en god representant för den modernare Barbera d´Asti-skolan.

Inte ens årgångarna är i synk så alla jämförelser är enkom subjektivt baserade (ett helt nytt grepp i vinvärlden...). Vi ska utnyttja det fantastiska vädret och grilla ribs och därtill en getostpolenta, använder man en enkel och frisk getost så är detta en utmärkt grill-contorno.

Vi karafferar ett par timmar innan, lilabubbliga och väldigt intensiva framstår de som Vanish Oxi Action´s värsta mardröm.

Vi går ut och letar svamp så länge.

Corale 2006 (Paolo Scavino)

En ren frisk doft av röd vinbärsgelé och slånbäriga gröna toner innan första snurren. Med syrets hjälp vaknar eken till liv, en gedigen fathantering som släpper igenom frukten - 1 år i franska barriquer och ytterligare 8 månader på större fat innan buteljering.

Lingon och nypon växer fram tillsammans med en hyfsat diskret alkydoljeburk, lätt mineralitet och tydliga hallon.

Känns inte överdrivet "internationaliserad" - gudskelov...

Tämligen fatig i munnen med vitalt fruktbett i kinderna, inte speciellt tanninrik (eller börjar man bli immun?), ungdomligt friska syror som stannar. Påminner en hel del om Elio Grassos rena Gavarini 2007. Växer ytterligare till maten.

Ett gott köp att lägga i källaren något år, känns väldigt användbart och flexibelt.

(16p/20)

nr 99882

Nuj Suj 2005 (Claudio Icardi)

Här är det en hjulångare med exotiska kryddor och mörk, mogen frukt som paddlar upp ur glaset, våldsam i jämförelse med Coralen. Söta, chokladdränkta bigarråer och generöst mogna plommon. Det här känns definitivt mer anpassat för en internationell marknad - modernt och fruktdrivet men nästan lite perverst mumsigt i nosen måste lätt förläget bekännas.

Druv- och stiltypiskheten kan starkt ifrågasättas dock, särskilt när tobaken och plums-in-madeiran börjar banka på timpanin. Massor av körsbär ger trots allt en klar hint om hemlandet.

Stor och "oval" i munnen, lätt utbankade syror men skaplig längd. Fungerar bra till maten, tål en del stryk.

Nuj Suj är ett gott och välmakat vin men inget man ska köpa om man är sugen på Barbera d´Asti.

(14p/20)

nr 99080

Roero 2006 (Matteo Correggia)

Roero är en lätt förbisedd DOCG-appellation inte alltför många stenkast från vare sig Barolo eller Barbaresco. Måste skamset erkänna att jag, mig veterligen, inte druckit någon Nebbiolo härifrån tidigare, Arneis räknas nog inte...

Azienda Agricola Matteo Correggia huserar i Canale d´Alba ett par mil norr om Barolo. Matteo verkar varit en visionär och mycket kompetent vinmakare som tragiskt avled 2001, hans hustru driver företaget vidare och förefaller lyckas hålla makens höga kvalitetsanspråk levande.

Deras Roero 2006 är fantastiskt vacker med blåvioletta schatteringar i en klar och transparent rubinröd kropp. Verkligt läckra fattoner når nosen vid karafferingen, förföriska dofter redan? Vi trodde den skulle vara snål och ogin direkt ur flaskan, den får ett par timmar ändå.

Exemplarisk Nebbiolo-karaktäristik med sina friska bär, söta körsbär, salmiak och målarpyts. En stor doft som bärs fram av en superb fathantering som balanserar helheten, precis lagom mycket choklad och kaffe så att inte friskheten och frukten trängs undan.

Timmarna i karaff gjorde susen, nu är det fullt ös i glaset.

I munnen påminns man om vinets ungdom - det kan utan vidare ligga till sig ett par år - spritsiga syror och ganska kantiga tanniner men en ordinär Canneloni al´ragu jämnar till de värsta ojämnheterna. Ingen imponerande längd men det förlåter vi så gärna.

En stark känsla av kvalitet rakt igenom. Absolut en ny BS-favorit!

(17p/20)

nr 75984

159 SEK

Costa di Bussia Barolo 2000 (Tenuta Arnulfo)

Anrik Monforte d´Alba-baserad producent som man inte ser så ofta på våra breddgrader. Såldes av Erik Sörensen i Kpnhm/Kokkedal när det begav sig.

13 ha på 3-400 meters höjd med syd-sydvästlägen. 10 dagars maceration och 26 månader på 3000 liters ek.

En lite speciell Barolo som skjuter upp en plym med skumbanan och geléhallon ur glaset. Pigg frukt som är klädd i lite tobak och torkad aprikos, trivs ypperligt i glaset hela kvällen utan några tecken på att krokna. Söta jordgubbar och ett ljuvligt seltzer-stick som nyper till och får en att inte tappa intresset. Tamarind, soja och ett uns balsamico-sirap poppar upp.

Mycket behagliga tanniner som tapetserar gomseglet paras med livliga syror som biter tag i kinderna. En helt annan stil än exempelvis gårdagens Gigi Rosso.

Befinner sig helt klart i drickfönstret men skulle klarat sig ett bra tag till på rygg.

(17p/20)