Besök hos Giulio Viglione

 Det snackas en hel del om Giulio Vigliones viner, i alla fall bland andra vinmakare i Piemonte. Vi har hamnat i diskussion om hans unika, rena, ursprungliga, eleganta, eteriska men samtidigt bondskt rustika barolo-uttryck med flera av de hippaste och bästa producenterna på sistone. Det är dock inte så lätt att snubbla över de här grejerna och vår enda erfarenhet av vinerna innan vårt besök är en barolo 2004 drucken på eminenta vinbaren Taste’vin i Asti. Låt oss säga att den flaskan lämnade oss långt ifrån oberörda.

Vi har tänkt hälsa på i flera år men det har inte klaffat, förrän den här gången då vi äntligen fick kontakt och blev inbjudna till besök i den gemytliga cantinan som ligger mitt i Bussia Sottana, mellan Fenocchio och Franco Conterno i backen, precis ovanför Luciano Sandrones komplex. Giulio Viglione har 5 hektar i Bussia och Cannubi men arrenderar numera ut 3 av dessa och brukar alltså bara 2 hektar själv – dolcetto, barbera och nebbiolo på småplottar beliggandes i huvudsak i Bussia. Allt arbete utförs förstås hantverksmässigt with a capital ”H”, vinmakningen är supertradionell bland annat med lagring på över 100-åriga akaciabotti och 25-30 dagars maceration. Svavlingen är minimal – totalt vanligen mellan 20-30 mg/l – och han använder såklart ingen tillsatt jäst.

När vi anländer Azienda Agricola Carlo Viglione en riktigt het dag i början av juli, möts vi på uppfarten av Giulio med hälsningsfrasen: ”Salve! Välkomna till Langhes minsta cantina!”, nästan lite urskuldande. Det är ingen hemlighet att han smått desillusionerad gett upp mer än hälften av sina marker för att han tycker det är för mycket slit och hart när omöjligt att få betalt för sina grejer vad de egentligen är värda. Det fanns en tid när han lastade sin lilla lastbil och körde runt och sålde vinerna själv, till enoteche och restauranger. ”Idag säljer jag rubbet till distributören Triple ”A” i Genova, gud vad det sparar mig mycket jobb, tid och huvudbry.”

Giulio berättar att han under många år sålde ansenliga mängder av sin barolo på damejeanne till gode vännen Teobaldo Cappellano, vin som denne sedermera använde för att tillverka sin legendomspunna Barolo Chinato. 2004 var sista årgången han hann köpa, samma årgång som vi drack på vinbaren i Asti, en episk barolo som egentligen var på tok för god för att krydda sönder med kinin och 21 andra örter men förmodligen ett mycket lönsammare alternativ för Cappellano än att använda sin egen. Och säkert en bra affär även för Giulio, som verkar nöjd och nästan lite hedrad över att han fått leverera.

Vi ojar oss lite över värmen och frågar om han tror det blir ett nytt 2003 i år? ”Hoppas det! Det får inte bli lika kallt och blött som ifjol. Nebbiolon fixade sig nog på slutet med hjälp av den långa hängtiden men barberan och dolcetton blev helt kassa. Vi brukar lyckas mycket bättre de heta och torra åren, även om 2003 förstås var extremt.” Säger han och går och hämtar en oetiketterad flaska som han genast öppnar och häller upp. ”Smaka och säg om ni tycker det är gott.” Det är väldigt gott. Stort i både näsa och mun, ganska mitt i krysset mognadsmässigt med fascinerande struktur, djup mörk frukt och lagom tillslipade tanniner. Lång eftersmak som ligger och dallrar ett bra tag i munhålan. ”Det är min Cannubi från 2003”, och det är bara att hålla med om att varma år inte förefaller vara några större problem för honom, även om mognaden naturligtvis är lite längre gången än vad som vore fallet ett svalare år.

Vi provar dolcetto och barbera från 2013 som båda är precis som man vill ha dem - rena, stringenta, saftiga, unga, nästan kvillrande, skrikandes efter en ost- eller korvbit. Den blålila frukten är superkoncentrerad i båda flaskorna; "2013 blev allt bra, ett år som de flesta av oss odlare gillar bättre än 2010, kanske för att dolcetto och barbera blev så fantastiska." Giulios dam Rose ansluter efter en stund, det är bland annat hon som ritar etiketterna som ju är lite speciella för den här typen av traditionella Langhe-viner - inga harpor, vapensköldar eller snirklig skrivstil så långt ögat kan nå. Man noterar omedelbart att paret är av det där sällsynt harmoniska slaget och ger närmast intrycket att vara nyförälskade: "Vi har varit tillsammans i trettio år men vi är fortfarande för unga för att gifta oss" säger de med en mun.

Men det är ju när Giulio öppnar sin barolo 2010 som alla bitarna liksom faller på plats. Det här är en barolo som är fantastiskt rolig att dricka. Det här handlar om glädje, harmoni, balans, lite bus och mycket sinnlighet. Inte mycket till djupsinnigheter, ingen dissonans någonstans, ingen tyngd eller tråkiga förpliktelser. Inte ett vin som inbjuder till nagelfarande om struktur, längd eller lagringspotential - även om det naturligtvis kommer att kunna överleva de flesta av oss. Det här kan vara en av mina bästa barolo någonsin, i varje fall den absolut roligaste att dricka.

Etiketteringsmaskinen - en kastrull med lim, en pensel, ett par ihopsnickrade trekantslister, ett urdrucket glas vin - voilà!

När vi ska gå säger Giulio: "Hoppas ni inte vill köpa någon barbera eller dolcetto, vi har bara precis så att vi klarar vintern själva." Som tur var hade han i alla fall lite barolo att sälja.

Två av Langhes mest älskvärda människor som gör några av de mest älskvärda vinerna, har vi sett det där sambandet förut?