Langhe Nebbiolo 2010 (Giuseppe Rinaldi)

Bistra januari i midvinterskrud förefaller vara högsäsong för nebbiolo i den svenska vinbloggosfären - förvisso en städse status i just det här hushållet. Men när Frankofilen i förbifarten råkade nämna Giuseppe Rinaldis Langhe nebbiolo 2010 i sitt senaste inlägg, då fanns det på något vis ingen återvändo.

Lite grann urtypen av elegant nebbiolo är det vi har att göra med. En skir, porös hallonfrukt med accentuerande rökpuffar och eterneller. Munnen är slank och spänstig som en vidja med lätta finpulvriga tanniner och distinkta men sympatiska syror. Smakprofilen har mer gemensamt med kusinerna i Piemontes nordliga utmarker än med systrarna och bröderna i Langhe. En ren uppvisning i smidighet och elegans och en Langhe nebbiolo som besitter åtskilliga vitvinsartade kvaliteter, för närvarande. Löjligt bra - poesi och lyrik på flaska!

Ska vi fortsätta på inslaget spår och koppla vinet till en miljö- och musikreferens så är det en kall, alldeles stilla fjord med höga karga granitväggar som leder in ett dovt ljus från en lågt stående sol som är på väg ner, som uppenbarar sig för mitt inre. En ren, lång ton ljuder som till att börja med upplevs nästan transparent men som efter hand blir allt mer intensiv, en stark melodi utkristalliseras där komplexiteten ligger i det enkla, det avskalade, där allt liksom kokar ner till själva kärnan. Ett extremt genuint anslag och en musik (eller ett vin) som inte hade kunnat komma från någon annan plats i världen. Ett tveklöst personligt statement men med en geografisk identitet lika självklar som Paco de Lucias smattrande andalusiska flamenco, Parkers intensiva midtown-bebop eller Jobims bubblande brasilianska bossa.