"Consiglio di volpi, strage di galline!"...

...utbrast Carlo när han fick höra talas om att vi skulle prova ett gäng viner tillsammans med paren Lessrofs, Finare Vinare och Vinosapiens samt Billigt Vin-Ingvar en strålande högsommareftermiddag/-kväll i Malmö. Och det är inte utan att man kände sig som en flock vargar som i rask takt drog fram de förtvivlat kacklande hönorna, en och en, för att lägga deras nackar mot slaktbänken.

Riesling Sekt Brut 2009 (Seehof) Porlande riesling som behöver rejäl svalka för att visa sig från sin ystraste sida - så fort tempen stiger blir det en smula jolmigt. Säkert piggare om man tar den ett par år yngre, direkt på frukten. Trevligt bubbel, likafullt.

Riesling Furstentum Grand Cru 2002 (Paul Blanck) Ståtlig Alsace-riesling med läckra honungstoner och en fint utvecklad mineralitet. Bra intensitet och utmärkt syra-/sötmabalans. Praktfull och elegant.

Riesling GG Kieselberg 2011 (von Winning) Alla i sällskapet klagar på de höga syrorna men jag skulle nog vilja skruva upp syraintensiteten på elva för att ha ut något av det här. Lite väl anonym och tunn frukt, snarare kryddigt och örtigt i mitten. Tämligen identitetslöst, kunde lika gärna varit en ambitiös höghöjdsodlad pinot blanc/bianco, eller varför inte en snipigare sancerre, i min mun.

Riesling Oltrepò Pavese Vigna Martina 2010 (Isimbarda) Riesling från slätterna runt Pavia. Inte illa alls, men så är också producenten synnerligen välrenommerad, om än vanligtvis mera för sin superba och lagringståliga barbera. Häftigt!

Bagratuni 2011 (Maran Winery) En udda fågel från Armenien, bestående av pinot gris, aligoté och en lokal druva. Stor, fruktig doft med någon slags parfymerad drone i bakgrunden. Ganska solitt och stabilt i munnen med en distinkt eldighet, som blir än mer påtaglig när man läser på etiketten att vi har att göra med nästan 15% alkohol i ett vitt vin... Kul juice, courtesy of BV-Jörgen, som ständigt och oförtrutet botaniserar långt ute i marginalen.

Valdobbiadene Superiore di Cartizze 2012 (Silvano Follador) Även BV-Ingvar brukar ju kunna skaka fram ett och annat spännande och tämligen oupptäckt ur rockärmen, eller som fallet var igår, ur resväskorna. Han kom nämligen direkt från Italien med en luggsliten packning och ett medfaret bagage som anstår en upptäcktsresande i vinets värld. Ur gömmorna kom först en mycket ambitiös läges-prosecco. Utmärkt mineralitet och höga syror. Elegant, rent, svalkande och lättklunkat.

Prosecco 2012 (Gatti) En riktig, flaskjäst old school-prosecco med gott om fällning och klädd i en mörkgul nyans. Mustigare, matigare, rustikare och omöjligt att inte tycka om. Ett elixir.

Bellet 2010 (Château de Crémat) Bellet och druvan rolle från Provence. Parfymerat, guläppligt, oljigt och tungt. Tänkbart användningsområde: dutta bakom öronen när man ska ut på galej. Alternativt som myggstift.

l´Uva (Domaine de la Tournelle) Ploussard från Arbois i en ganska oren och ostädad skepnad. Mycket beska och unkna frukttoner. Ett vin som verkar vilja vara ett naturvin hellre än ett bra vin. För mycket "metod" och för lite trakts-, druv- och terroiridentitet.

Grignolino d'Asti 2011 (Cascina 'Tavijn) På sätt och vis antitesen till l'Uva. Här är det charm, renhet och sirliga syror som gäller. Vårt "go-to-wine" alla kategorier här hemma. Jag älskar det, till all tänkbar mat men precis lika gärna på egen hand. Tror bestämt att det vann ett och annat hjärta igår också?

Cinqueterre 2009 (Az.Agr.Campogrande) Elio Altares projekt och vurm för de traditionella vinerna från Cinqueterre är något vi bara hört talas om tidigare. Här är det druvsorterna bosco och albarola som fått en kort jäsning på skalen enligt områdets gamla anrika principer. Ett mycket snyggt och gott vin med bra skjuts i citrussyrorna och en stadig fruktkropp.

Raboso (Gatti) Avfärdas först som alltför snipig och ogin men efter en stunds luftning börjar den blomma ut och ta form och visar sig vara ett alldeles eminent matvin. Traditionell, ärlig och oförvanskad raboso, definitivt inte för alla men vilket vin är egentligen det?

Zelja 2009 (Bongiraud) Serbisk gamay... Gissningarna drog åt grenache och Italien. Känns väldigt varm och på tok för extraherad med sina portvinsvibbar.

Cuvée de l'enfant terrible (Jean Francois Ganevat) Mycket bra poulsard i en ren och definierad stil. Elegans, balans, allt är på plats. Ruggigt hög kvalitet. Definitivt något att gå vidare med.

Contadino 9 (Frank Cornelissen) Mycket intensiv näsa med söt, kompakt nästan trögflytande frukt och en tvärtydlig mineralitet som utan tvivel för tankarna till svart vulkanjord. Munnen är likaledes massiv men med en pigg liten sprits på tungan. Fast bakom alla trevligheter vilar det ondskefulla täcket av inälvstoner, lite som att ta en tugga av en leverpastej. Det börjar bli en smula tröttsamt att ständigt råka på dessa orenheter i Cornelissens viner, de är ju inte precis gratis... Köpmoratorium härmed infört, men kudos till en oförtruten och banbrytande producent som bidrar med mycket inspiration till många i sitt skrå.

Pinot Noir Côtes du Jura 2009 (Les Chais du Vieux Bourg) Jura-pinot med fräschör och karaktär. "Saft", som Kronevinspersonalen skrivit på flaskan, är ett väldigt förenklat epitet för det här. Det är nog snart läge att börja luska vidare bland de röda från Jura. Det finns mycket gemensamt med vinerna från den diametralt motsatta sidan av alpmassivet.

Terrano Sales 2011 (Fattoria Carsica Bajta) Lätt, frisk, ung terrano, perfekt till maten. Blåbärsintensiv i både färg och frukt och med bra sting i syrorna.

Carema Riserva 2007 (Produttori di Carema) Ren nebbiolokick. Elegant, saftig, slukbar och stringent - allt i samma paket. Varmt år gör susen för fruktfyllnaden här uppe. Gillar man nebbiolo bör man ragga upp det här subito.

Cabernet Franc Le Rocher des Violettes 2010 (Xavier Weisskopf) Inget snack om att man har cabernet franc i glaset, eller att hemvisten är Loire för den delen. Urtypen av ett bistrovin för mig. Säkert klockrent till en stadig grillad lunchbiff och en kletig bearnaise på något centralfranskt lastbilshak.

Sainte Epine 2010 (Dom.Romaneaux-Destezet) Supertjusig, blommig, nordrhônsk syrah av den typen som man tydligen sällan råkar på. Lätt men bestämd i steget, distinkta syror, stor men smidig kropp. Mycket förförisk skapelse.

Teran Riserva 2006 (Skerk) En tät och ambitiös teran riserva. Kraftfull utan att vara tung.

Teran Riserva 2006 (Pietra) Träffar mer i hjärttrakten än Skerks version. Det här känns trovärdigt, ärligt och uppriktigt på något sätt. Som en berättare man gärna lyssnar på. Skulle hemskt gärna vilja spendera en hel kväll i sällskap med Pietras terrano.

Montevertine 2005 MG Ingen som har en susning om vad de har i glasen. Allt från nordpiemontesisk nebbiolo till siciliansk nerello hörs i gissningskören. A är den som kommer sanningen närmast med en gissning på brunello. Det här är utvecklat men på ett angenämt sätt, kanske har resan utför börjat men här och nu är det här ett av de bästa glasen toscanskt från den här skakiga årgången som går att uppbringa.

Barolo Monvigliero 2009 (Burlotto) Så snipigt och ogint och samtidigt så värmeplatt och trist. Som en hybrid mellan en billig côtes-du-Rhône och halvkass dolcetto. 2009 i Barolo tillhör topp-5-producenterna, resten undvikes.

Cabernet Sauvignon 2001 (Dario Princic) Kvällens enda korkskada... Alltid lika trist men kanske ändå tristare när det drabbar en sådan här raritet.

Mimmo 2010 (Le Piane) Första gången vi provar Mimmo. 70% nebbiolo och resten croatina och vespolina. Mycket bra, i vanlig ordning när man har med Le Piane att göra. Matkrävande men med ett brett användningsområde. Elegant slitvarg.

Chateauneuf-du-Pape 2010 (Dom.du Banneret) FV placerar den här, tämligen omedelbart, i södra Rhône och visst finns det en del avslöjande markörer som skickar associationssynapserna i den riktningen. En vidunderligt bra Ch9dP med friskhet och syror såväl som rund, fin frukt. Tvivelsutan från en strålande årgång.

Vintage Port 1963 (Warre & Co's) Förbluffande vital frukt. Stort och maffigt med en nästan ångande alkoholhetta. Festligt och kul att prova men något port-fan lär jag inte bli på länge än. Kanske när man blir riktigt gammal och smaklökarna börjar vika ned sig?

Barolo Riserva Sette Anni 2004 (Franco Conterno) "Är det Franco Conterno?" frågar FV nästan direkt och det är väl ett gott betyg när producentstilen är så tydlig? Visst är det här kraftfullt, stort, mäktigt och tar nästan andan ur en. Men samtidigt är det så lätt att hälla i sig. Den varma, sötfruktiga stilen hålls trots allt i schack men skulle lika gärna ha kunnat gå bärsärk i detta experiment där man låtit en cuvée från sina tre lägen i Bussia och Novello ligga på botti i sju år. Stor barolo.

Ett varmt och hjärtligt tack till alla kvällens deltagare, men förstås framförallt till värdparet Lessrofs!

Mer läsning här och här.